Anna Wahlgren är nu var mans niding

När jag insåg att jag skulle bli mamma på riktigt köpte jag ”Barn de första fem åren” av Penelope Leach. Boken utkom första gången 1977 och var en utmärkt och informativ text med goda råd om barnets mat, sömn och hygien men också kring betydelsen av lek och närhet. När familjen utökades följde också Anna Wahlgrens ”Barnaboken” med. Vårt exemplar är tryckt 1983. Med anledning av ”Felicia Feldts” uppgörelse med sin mamma Anna Wahlgren har nu Wahlgren blivit var mans niding och väljer att inte försvara sg medan ”Feldts” bok marknadsförs som en roman (och utan Wahlgrens namn) men ändå med Wahlgren på omslaget.

I barnens tonår var det Wahlgrens bok som togs ur hyllan gång på gång. Vi skrattade åt Wahlgrens träffsäkra beskrivningar av barnets olika åldrar och vi kände trygghet i att våra barn var som barn är mest och vi var som föräldrar är mest.

Jag tror dels att vi måste hålla isär verket och personen, dels att Wahlgrens styrka inte var de konkreta råden (de var många gånger korkade, men det begrep man snabbt). Många människor har svårt att förstå att en bra konstnär kan vara en dålig människa. Chet Baker var en underbar trumpetare under sina tidiga år, men han var en oförbätterlig missbrukare, bedragare, hustrumisshandlare och svikare.  Naturligtvis förändrar inte det att hans inspelningar från 1950-talet eller hans betydelse som en av jazzens stora. Anna Wahlgren var kanske alkoholiserad och levde ett gränslöst familjeliv. Det hindrar inte att hon kan ha skrivit texter om barn och ungdomar som träffar på kornet.

Wahlgrens böcker innehåller mycket men jag tror det viktigaste var en tilltro till föräldern. Du duger, du förstår ditt barn och det är kärlek som gäller. Under en period var det mycket tjat om olika uppfostringsmetoder och Wahlgrens bok blev en motvikt mot ”skolor” och fixa idéer. Och vad säger vi om dagens idioti med skamvrår och bestraffningar? Sådant är mot alla normala föräldrars intuition.

Glöm inte heller att Wahlgren skrev i en annan tid. Om det är så att någon glömt det så levde vi på 1960- och 1970-talet med ideal om fri kärlek, familjekollektiv och barns rätt till sin sexualitet. Alla vill kanske glömma det, men detta var den tid i vilken jag blev vuxen. Själv bodde jag som 16-åring i ett slags kvinnokollektiv där huvudpersonen presenterade nya manliga gäster varje helgmorgon och den 40-årige grannen ovanpå försökte bjuda mig på Sangria när vi sågs i tvättstugan för att därefter förevisa sin sängkammare.

Jag tänker inte försvara vare sig Anna Wahlgren eller ta ifrån ”Felicia Feldt” hennes egen upplevelse, men vi andra bör kanske ta ett djupt andetag och tänka efter lite grand innan vi dömer.

Uppdatering 120209: Åsa Moberg ställer den grundläggande frågan – vem var Felicias pappa? Och säger viktiga saker om det reflexmässiga ”mammahat” som var på modet ett tag. Läs gärna här.

Om att inte kunna bestämma sig

A propos den stora mängd obestämda väljare som imorgon skall delta i det stora ideologiska vägvalet. Hur många resonerar såhär?

– Är du vegetarian?

– Ja, jag äter bara kyckling. Säger jag till mamma alltså. Jag gör väldigt många undantag.

– Jaha?

– Ja, jag äter ju skinka, köttbullar och sådant också. Men det berättar jag aldrig för mamma.

(Ett avlyssnat samtal mellan två tweenies på Centralstationen för ett par veckor sedan.)

En pojke går på Chalmers?

Två små barn i fem-årsåldern leker på en gård i innerstaden. Ett av dem, en pojke, har en vit mössa som påtagligt liknar en studentmössa på huvudet. Två män i yngre medelåldern, den ena pappan, övervakar leken.

– Hörrududu, har du tagit studenten? säger icke-pappan till pojken.

Pojken tittar till och skrattar. Han vet ännu inget om vad ”studenten” betyder. Han vet bara att solen skiner och att han just nu har en rolig mössa som uppenbarligen väcker intresse. Pappan säger till pojken:

– Ja du, det blir Chalmers nästa år! Han ler brett och tittar ömsom på pojken och på icke-pappan.

Så långt rekapituleringen av händelsen. Hur skall man deskonstruera vad som händer?

1. Två män talar snarare med varandra än med barnet – det är så uppenbart att det är en manlig jargong dem emellan och ingenting som barnet förväntas reagera på.  De förstärker varandras bilder av sin egen manlighet.

2. De talar bara med och om pojken. Flickan leker vidare utan någon uppmärksamhet från omgivningen.

3. För dem är Chalmers en självklarhet för en pojke efter gymnasiet. Chalmers är ett tekniskt universitet i Göteborg. Att den lille pojken skule bli socionom, socialantropolog eller teolog är dem med största sannolikhet fullständigt främmande. Att han skall sluta skolan innan studenten likaså.

Men det är just den här typen av dekonstruktion vi inte får göra enligt t ex KD-ledaren Göran Hägglund – då beskylls vi för att klandra vanliga människor som bara lever sina vanliga liv. Att de vanliga små barnen får hela sina liv präglade av en genus- och statusindränkt jargong som formar dem till vuxna män och kvinnor är inget vi skall tala om. Eller?

Vad har religionen med saken att göra? Om auktoritär uppfostran

Häromveckan satt jag bredvid två tonårsflickor på T-banan. Den ena hade just fyllt arton och den andra var sjutton. Den äldre markerade stolt att hon fick beställa vin på restaurang. När den yngre föreslog att de skulle göra sällskap till en kompis sa den äldre – som hade kort kjol och tunna strumpbyxor – plötsligt till den yngre att ”men X får inte se mig så här!” och tittade menande på sin exponerade lår. Den yngre skrattade och sa ”Men du är väl inte muslim?” Varvid den äldre tittade förebrående på den yngre och sa ”Det spelar väl ingen roll!”

Vad det hela rörde sig om vet naturligtvis bara de två flickorna, men för mig som satt bredvid var tolkningen att någon person i familjekretsen inte fick se den äldre flickan i kort kjol och nästan bara ben. Det faktum att hon hade strumpbyxor hjälpte upp saken något förstod jag, men strumporna var för tunna för att riktigt duga som ursäkt. För mig som vanlig urban medelålders kvinna var de båda flickorna inte uppseendeväckande klädda, särskilt inte med tanke på att det var 26 grader varmt ute. Men deras klädsel väckte uppenbart känslor hos någon eller några i den nära kretsen. Deras referenser till islam var självklara, men det stod alldeles klart att det inte var deras religion som hämmade deras klädsel – det var något annat.

Jag menar att diskussionen om islam och synen på unga kvinnor har fått en mycket religiös slagsida. Med mina erfarenehter vill jag ge ett annat perspektiv på auktoritära mönster och kvinnoförtryck.  Jag är själv uppvuxen i konservativ religiös miljö där det tillhörde reglerna att man inte hade kort kjol, inte tajta jeans, inte gick på bio, inte målade sig och under lång tid förväntades också kvinnor ha långt hår – och hatt. Det fanns långa informella listor på vad man inte fick göra och möjligheten att göra uppror utan en brytning var liten. Själv fick jag god hjälp av det svenska samhället. Men jag är inte uppvuxen inom islam utan i en traditionell svensk folkrörelse-frikyrklighet. De kvinnoideal som hyllades där var ytterst patriarkala, traditionella och konservativa ideal.

Som liten flicka förväntades jag delta i disken i köket medan de (spännande) politiska diskussionerna företog vid det avdukade matbordet – mellan män. Jag förväntades ha kjol på söndagarna och att inte säga emot de som var äldre. Min vilja satt i en grantopp i skogen. Tjänande, utgivande och uppoffring var centrala delar av ett värdigt kvinnoliv.

Då fanns det inte någon i det övriga samhället som talade om hedersvåld, hederskultur eller religiöst förtryck. Det fanns massor av andra kristna i min ålder som inte alls levde som jag så den patriarkala ordningen hade inte ett nödvändigt samband med kristendomen(livsåskådningen) – den hade samband med sociala och kulturella mönster.

För flickan på tunnelbanan är problemet att hon nu växer upp i ungefär samma miljö som jag gjorde för några decennier sedan. Idag är den konservativa miljön jag kände i stort sett borta – förändrad, liberaliserad och delvis radikaliserad. Vårt gemensamma ansvar är att förändra även den här flickans uppväxtmiljö mot större öppenhet och vidsyn.

Vad vi som vuxna måste göra är att alltid ta strid mot auktoriära mönster i barnuppfostran, mot patriarkala värderingar i familjen och mot kvinnofientliga kulturmönster var de än uppstår. Att skylla på religionen är okunnigt – den är vare sig en ursäkt för att inget göra eller en förklaring till förtrycket. Patriarkatet försvinner inte för att religiösa miljöer blir sekulära. Den som tror det har inte förstått någonting.

Barn kläds i våldssymbolik

Här bredvid ser ni ett klädesplagg vars mönster är utomordentligt populärt. Särskilt på barn. Vår tid präglas återigen av kriget.

För mig symboliserar kamouflagemönstrade plagg bara en sak: våld. Hur kan det då vara så populärt?

Min första aversion fick jag när jag såg en vinteroverall i bävernylon med detta mönster, men i grönt. (Notera att den här sandfärgade varianten är den amerikanska.) Vilka föräldrar vill klä sina små gosiga telningar i en krigssymbol? En ung förälder i min närhet (utan barn i kamouflagemönstrat) förklarade att för många föräldrar symboliserar detta mönster någon slags ”alternativ livsstil”. För dem associeras tydligen mönstret med gerillakrig och modigt kämpande mot någon slags övermakt. Må så vara, men det förtar inte det faktum att vid sidan av jägare har ingen annan grupp än soldater någon nytta av kamouflagemönster.

På landsbygden ser jag militära kläder och kamouflagemönstrat på unga män som gärna vill spänna musklerna och visa hur häftiga och coola de är. De kanske finns med i jaktlaget, de skulle gärna sätta upp en skyddsvakt i lokalområdet och deras värderingar är inte i närheten av de storstadens medelklassföräldrars som tycker det är ”gulligt” med kamouflagemönstrat.

Hur långt bort från humanistiska värderingar har man inte kommit när man klär sina barn i krigssymbolik, amerikansk oftast, och tror att detta är någon form av protest? För mig symboliserar dessa barn och ungdomar i kamouflagemönstrat bara dumhet eller en medveten provokation, med möjlig inlösen i våld.