Anständighet – en avgörande medicin vi har tillgång till

Den franske författaren Albert Camus lär ha sagt om sin roman ”Pesten” (1947) att det enda sättet för ett samhälle att överleva en pestsjukdom är med hjälp anständighet. Citatet flyter upp till ytan i mina tankar när jag läser ärkebiskop Antje Jackeléns artikel om att leva med ovissheten, på Dagens Nyheters kultursida. Jag har sedan många år funnit mig tillrätta med en vardaglig etisk uppfattning som inryms under det som kallas ”dygdetik”. Kategorin är rätt bred men grunden är att handlingar inte kan bedömas i sig själva som goda eller onda beroende på om de genomförs av plikt eller för att leda till goda konsekvenser. Vårt agerande bör istället bedömas utifrån en form av karaktär, omdöme eller som ett uttryck för våra moraliska grunder.

I den situation vårt samhälle, och inte bara vårt land, befinner sig nu krävs verkligen att vi alla plockar fram ett gott omdöme och agerar i enlighet med vad som kan anses vara dygdigt. Det individuella ansvaret nu är gigantiskt, men det bärs inte av var och en av oss ensamt, det bärs av oss alla individer tillsammans i en stor grupp. Men det är vårt individuella omdöme i varje enskilt ögonblick som blir avgörande för om helheten skall bära eller brista. Begrepp som ansvar, omdöme, dygd och perspektiv som omsorg om det gemensamma, uthållighet, att uthärda för något gott längre fram och att ta en plåga, en börda eller en smärta på sig själv för att rädda kollektivet är sådant som ligger i undertexten på vad som sägs på otaliga presskonferenser, i medierapporteringen till oss alla och i meddelanden från ledningen till medarbetare och anställda i kommuner och företag. Anständighet är ett karaktärsdrag, en hållning, och det var förstås det Camus menade när han sa att samhället bara har anständighet som motmedel mot pesten.

Vi har alla ett ansvar att försöka förstå hur vi själva med vårt agerande kan motverka en snabb smittspridning av Covid-19 istället för att bokstavstolka myndigheternas och regeringens besked. Att släppa in 499 personer på en pub där många trängs och och dricker tillsammans eftersom det är förbjudet med samlingar på 500 personer och fler är ett övertydligt exempel på bristande omdöme och brist på anständighet. Att handla åt en äldre granne eller köpa blommor på nätet för att skicka till någon som är ensam är exempel på motsatsen – anständighet.

Om den här prövningen kan föra något gott med sig så vore det kanske att vi inser vikten av vars och ens individuella ansvar för helheten, vikten av att dana vår karaktär och odla dygderna i vårt liv inte bara för egen skull utan för allas vår skull.

Det kommer en gryning efter denna skymningstid. Fäst blicken på horisonten, vandra uthålligt och ta fram det bästa du har i dig och gör det bästa du kan. Då tar vi oss igenom det här.

 

Kvällshimmel från hemmakontoret idag.

Försoning och otillräcklighet – Julnattens mirakel

Försoning. Atonement. Réconciliation. Begreppet används olika i olika språk. Men till skillnad från begrepp som acceptera, tolerera eller förlika sig med sitt öde så uppfattar jag att begreppet ”försona” bär en aktiv handling i sig. Försoning är ett tillstånd av avklarnat medvetande, ett uttryck för en erfarenhet av smärta, sorg och tålamod. Försoning är att vara i kontakt med verklighetens bristfällighet, som en god vän sa häromdagen. Vilket påminner lite om svenska kyrkans trosbekännelse där det heter att vi alla är delaktiga i världens bortvändhet från Gud.

Med åren har jag nog blivit både mer försonlig mot allehanda ting i mänskligt liv, men också försonad med mig själv och mina egna brister. Men den grundläggande försoningen tog sin början den där natten i Betlehem när Gud blev människa och kom till oss som den mest skyddslösa av alla; det nyfödda barnet. I kristen tro finns olika tolkningar av försoningen och vem som försonas med vem, för mig är Gud det handlande subjektet som i sin oerhörda kärlek till sin egen skapelse återvänder som en av oss. Min Gud är inte en vred Gud som kräver offer eller straff – min Gud är kärlekens Gud som väljer att bli mänsklig för att visa oss alla vägen till hans rike.

Gud väljer att komma till sin Skapelse, buren i en ung kvinnas kropp och ser dagens ljus i ett stall under överinseende av åsnor och får och hyllad först av herdarna på kullarna utanför.

Försoning. Gud ser oss bristfälliga varelser som anstränger oss för att göra det som är rätt, sant och gott. Han handlar med oss och med sin relation till oss i denna natt när en stjärna tänds i öster.

För mig har Guds kärlek alltid burit när allt annat sviktat. ”Det enda jag vet det är att nåden räcker” brukade morfar sjunga. Och så är det fortfarande. Det är det enda jag vet, men det är också tillräckligt. Tillräckligt för att låta försoningen ta ett allt större utrymme i mitt liv. Och befria mig från rädslan för tillvarons brustenhet och tillkortakommanden.

Försoning. Någonstans är det väl dit vi alla behöver komma. There is a crack in everything, that’s how the light gets in (L. Cohen).

I detta försoningens ljus önskar jag därför alla läsare en God Jul och Ett Gott Nytt År.

Stat och religion – partisk, sekulär eller neutral?

Med jämna mellanrum blossar diskussionen om statens relation till religiösa organisationer och till medborgarnas religiösa sympatier upp. Att religionsfriheten i enlighet med Europakonventionen är en självklar rättighet i vårt land behöver kanske ibland sägas, och det är förstås en utgångspunkt för det följande resonemanget. Men, mot den bakgrund av den religionsfrihet som konventionen (och vår grundlag) garanterar, kan staten (inte samhället!) förhålla sig till religiösa organisationer och religionsutövning på åtminstone tre olika sätt: staten kan vara 1. partisk till förmån för en specifik religiös organisation/organisering 2. helt sekulär eller 3. neutral.

Den första hållningen förutsätter oftast någon form av ”statskyrka” eller ”statsreligion”, men kan också som i Sverige vara en rest av en sådan. I Sverige finns fortfarande en lag om att Svenska Kyrkan har en speciell roll för medborgarnas möjlighet att utöva sin religionsfrihet i kraft av folkkyrkoidén. Men den svenska staten intar en i grunden positiv hållning även till andra religiösa organisationer, t ex genom att ge bidrag via Nämnden för statlig stöd till trossamfund (SST). Svenska kyrkan har heller inte sedan 2000 något inflytande över statens agerande i relation till andra religioner och religiösa organisationer.

Många vill i debatten att staten skall vara sekulär (även om ett oväntat stort antal debattörer talar om ”samhället” som sekulärt, något som förstås är omöjligt så länge vi har religionsfrihet) men under senare år har också tanken på en neutral stat blivit mer vanlig.

Jag vet inte hur typiskt resonemanget är, men ofta hör jag att en sekulär stat är detsamma som en neutral stat avseende religion. För min del kan jag inte uppfatta saken så. En stat som är sekulär är också en stat som helt distanserat sig från alla former av religionsfrågor – det är inte alls bara en fråga om att det inte finns någon ”statskyrka” utan istället att det sekulära (det profana, världsliga) alltid skall främjas före det religiösa: Inga statliga bidrag till skolor med religiösa huvudmän, inga bidrag till studieförbund som drivs av religiösa organisationer, inga statliga bidrag till sjukhus eller vårdinrättningar med religiös grund, ingen särskild uppgift att ordna gudstjänster i glesbygd, inga präster/imamer på fängelser och inga sjukhuspräster/imamer. Listan kan göras mycket lång.

Möjligheten för den enskilde att utöva sin religionsfrihet skulle rimligen bli mycket svårare än idag: Kan en fånge få själavård? kan en patient få andlig tröst? kan invånare med små ekonomiska resurser få tillgång till kyrkliga handlingar? kan troende få stöd i krisarbete vid katastrofer? Jag tror att den sekulära staten skulle balansera på gränsen till vad Europakonventionen kräver av en statsmakt som undertecknat den.

Den neutrala staten då? Ja, det är, menar jag, en mer rimlig hållning i ett demokratiskt och mångreligiöst land. De allra flesta svenskar är fortfarande medlemmar i Svenska Kyrkan, även om andelen minskar, och utöver det finns en mängd religiösa samfund och inriktningar i vårt land. Dels finns de gamla s k frikyrkotraditionerna och katolska kyrkan, dels finns judendom och islam. Även religiösa inriktningar som buddhism, hinduism och shintoism finns sedan länge i vårt land, dock i avsevärt mindre omfattning än islam och judendom. Sedan några decennier återfinns också andra religiösa inriktningar av mer eller mindre flyktig natur, många tillhöriga det som generellt benämns ”new age”. Få medborgare identifierar sig som ateister, fler då som ”icke-religiösa” dvs agnostiker. Men hälften av svenskarna tror på Gud och en femtedel ber till henom varje månad. (Bromander 2013) Och frågan är väl om någon av oss undgår de existentiella frågorna under ett helt liv?

En neutral stat betraktar religionsutövning utifrån ett medborgarperspektiv och värderar statliga insatser – utöver efterlevnaden av religionsfriheten, som en fråga om livskvalitet, välfärd och hälsa för medborgarna. Ger kyrkor, moskéer och synagogor ett bidrag till medborgarnas livskvalitet? Är ungdomsverksamhet eller insatser för de allra fattigaste något gott för samhället? Skapar religionsutövning ökad hälsa eller välfärd för fångar, sjuka eller boende i en stadsdel? Svaren kan variera både i rummet och tiden och bör vara pragmatiska och hanteras i demokratiska processer. Religionsfriheten kan dock aldrig förhandlas bort.

Den svenska staten har sedan 2000 förhållit sig neutral i den mening jag anför ovan och jag menar att det är en god hållning som både överensstämmer med Europakonventionen och en traditionell svensk välfärdsstatlig tradition.

***

Bromander, Jonas (2013) ”Religiositet i Sverige” ur Lennart Weibull, Henrik Oscarsson & Annika Bergström (red) Vägskäl. Göteborgs universitet: SOM-institutet.

Det är inte Gud som är vred, det är han som vill försonas med oss

Skärtorsdag. Dagen då vi tänker oss Jesus i Getsemane, dagen då den sista måltiden intas ”in the upper room”, på övervåningen, hemma hos Simon den spetälske i Betania. Den kväll när det blir uppenbart vem som förråder Jesus. Skärtorsdag.

Varför måste Jesus dö? Många har ställt frågan och många har försökt komma runt svaret. Försoningen. I den objektiva försoningsläran, den som Peter Paul Waldenström bröt med när han grundade Svenska Missionsförbundet, är det Gud som är vred, Gud som måste försonas med oss och han kräver ett offer. I många religioner före kristendomen – och självklart i judendomen – var offret grundläggande. Den som var utan skuld fick bära de andras skulder, en get eller annat djur måste offras för att människors skuld skulle sonas. I en annan tolkning av försoningsläran är det Jesu liv som ger frälsning genom att väcka människans kärlek och empati, väcker det gudomliga i henne skulle man kunna säga.

Som så ofta kan jag inte förlika mig med någon av dessa poler i försoningsläran. Jag tror att människan måste försonas med Gud eftersom synden och döden kommit mellan oss och Gud. Men det är Gud som i sin stora kärlek till oss människor själv stiger ned, blir människa och offrar sig själv för att en gång för alla utplåna döden och ondskan. Jesus är både Gud och människa. Som människa genomlider han den yttersta plågan, därför kan vi alltid veta att vad vi än är med om så har Gud också genomlidit detta. Min Gud har sår, därför är han den jag alltid kan vända mig till. Som Gud offrar han sin allsmäktighet och sin kraft för att vi som människor skall få en möjlighet att åter möta honom sådan som han är och att vi skall få bli de hela varelser vi var ämnade till.

Var denna tanke hamnar i diskussionen om försoningsläran vet jag inte, men jag vet att Jesu död är central i min tro. Men inte för att Gud är vred och jag är syndig – istället som ett bevis på den oändliga kärleken och som ett tecken på total medkänsla för oss människor. Och visst väcker denna handling min egen kärlek och längtan efter att göra gott mot andra. För, som det så många gånger är sagt, det är inte Gud som behöver våra goda gärningar, det är våra medmänniskor.

Johannes 13:1-17

Nödvändigheten av gemenskapskänsla

Jag har ofta hävdat att det är i gemenskapen som människan når sin fulla potential, att det är i relation till andra hon kan utvecklas och mogna. Efter att ha läst Åsa Linderborgs text idag om Big Brother måste jag nog precisera mig… Det är inte nog att vara i en gemenskap, inte nog att förhålla sig till andra, villkoren och förutsättningarna under vilka socialiteten utövas är något man måste fästa stor vikt vid.

Psykiatrikern, socialläkaren och psykoanalytikern Alfred Adler (1870-1937) var en av Freuds medarbetare, men tog tidigt avstånd från Freuds fokus på individens undermedvetna, drifter och medicinska konstitution. Istället betonade Adler varje människas potential för socialitet. Adler menade att människan hade potential att leva i harmoni med de system i vilka hon befann sig, denna potential kallade han för gemeinschaftsgefühl eller gemenskapskänsla. Denna känsla behövde enligt Adler näring för att mogna och växa till något gott, och Adler uppfattade psykatrin som en förebyggande vetenskap där ett av syftena var att skapa förutsättningar för just detta.*

Adler liknar gemenskapskänslan vid förmågan att lära sig sitt modersmål. Gemenskapskänslan skiljer sig från altruism genom att den inte kräver att jaget ställs vid sidan utan istället betonar utvecklandet av jaget i en konstruktiv riktning. Adler såg livet som ett problemlösande – problem som uppstår i det sociala livet, i yrkeslivet och i samliv och äktenskap. Mental hälsa, menade Adler, karaktäriserades av ”självförtroende och ett välutvecklat socialt intresse vilket försäkrar oss om förmåga till identifikation och empati med den sociala omgivningen”. Då kan en människa känna sig hemma i världen och ha självtillit nog att tro sig om att kunna handskas med de problem livet innebär. Det goda livet, enligt Adler, kräver mod och att de egna målen i livet inkluderar – medvetet eller ej – ett bidrag till mänsklighetens framåtskridande.

Enligt Adler fanns hinder på vägen för att utveckla sin gemenskapskänsla, barn som led av sjukdomar och handikapp, som blev försummade eller t o m oälskade och barn som blev bortklemade av sina föräldrar fick dåliga förutsättningar för att utveckla sin gemeinschaftsgefühl. Därför var det en själsläkares uppgift att också ha en åsikt och ta ställning i sociala frågor. En uppriktigt psykolog kan inte blunda för de villkor som en del barn växer upp i, utan måste tala och arbeta emot det som hindrar gemenskapskänslans utvecklande som ” nationalism, erövringskrig, prestige och hämnd, arbetslöshet och usla sociala omständigheter i familjen, skolan och det sociala livet”.*

Att försätta människor i situationer som Åsa Linderborg berättar om eller att vända ryggen åt redan undanskuffade barn eller vuxna kan aldrig vara förenligt med utvecklandet av ett gott samhälle. För Adler hörde människans psykologiska utveckling intimt samman med möjligheten att utveckla det goda samhället. Mekanismen utgjordes enligt  honom av gemenskapskänslan, att utveckla, underlätta och ge näring åt människans naturliga drivkraft att förstå och leva tillsammans med medmänniskorna.

Hur ofta vägleds politiska förslag av en medveten önskan att förstärka och utveckla gemenskapskänslan? I dagens evangelietext säger Jesus att  ”många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.” (Matt 19:30) En grundläggande tanke i Jeusbudskapet är att inte göra skillnad på människor. Det är gemenskapen som är central, individen blir en individ just i gemenskapen och var jag står i gruppen – först eller sist – är ointressant. Jag är en del av gemenskapen. Program som Big Brother uppmuntrar inte gemenskapskänslan. Tvärtom. I vårt politiska klimat är det tungt att stå upp för gemenskapen – så mycket talar för att prioritera jaget, självet och egot. Tillvaron är fylld av budskap som ropar åt oss att ge efter för viljan att prioritera oss själva på andras bekostnad – är vi modiga nog att loda inåt och söka gemenskapskänslan och ställa frågan vad är bra för OSS? Vad är vårt bidrag till mänsklighetens framåtskridande?

För mig är det kristna livet att utföra Guds verk här och nu – det är medmänniskorna som behöver våra goda gärningar, inte Gud. Gemenskapskänslan är en bra vägvisare i det arbetet.

*Se Ansbacher, Heinz L (1990) Alfred Adler: Pioneer in Prevention of Mental Disorder. Journal of Primary Prevention vol 11 no 1 s 37-67

Att konstruera religionsfrihet

Igår kväll var vi ett dussin personer som trotsat snömassorna och samlades i Johannesberg Missionskyrka där jag – inbjuden av Förbundet för Kristen Humanism och Samhällsyn – pratade om religionsfrihetsbegreppet. Bakgrunden var att religionsfrihet idag diskuteras mer än på decennier, dels som en fråga om yttrandefrihet och dels som en fråga om tolerans mot främmande kulturer.

Religionsfriheten har ett påtagligt skydd i den svenska grundlagen. Den får inte inskränkas ens när andra friheter kan inskränkas. Det finns heller inget stöd för den märkliga tolkningen att religionsfrihet är en fråga om frihet från religion. Det finns visserligen ett skydd mot tvång att tillhöra trossamfund, men ingenting som innebär att samhället skall tillhandahålla någon form av religionsfri sfär eller att individen kan kräva att det offentliga rummet skall vara ”religionsfritt”.

Religionsfriheten är en positiv frihet för den enskilde som ges rätt att utöva sin religion ensam eller tillsammans med andra. Religionsfriheten är således en frihet för den som vill utöva sin religion, aldrig för den som vill motarbeta den. Och vad mera är, religionsfrihet är den enda rättighet som aldrig får inskränkas genom lag. Som jag tidigare skrivit om så har religionsfriheten därmed en särskilt stark ställning i det svenska samhället.

Jag tror att religionsfrihet kan konstrueras dels som en sekulär frihet där den kopplas samman med friheter som yttrandefrihet och föreningsfrihet, dels som en inom-religiös frihet där andra friheter bör ta hänsyn till religionsfrihetens behov. Stödet för religionsfriheten och konsekvenserna av det stödet avgörs av vilken av dessa föreställningar om religionsfrihet individen omfattar. Stora delar av debatten kring allt från Muhammedkarikatyrer till skolavslutning i kyrkan blir ologisk och intellektuellt svårbegriplig eftersom man inte håller isär de här begreppen.

Detta förhållande kommer jag att pröva och undersöka under de närmaste åren inom ramen för forskningsprogrammet ”Religion, Kultur och Hälsa” finansierat av Stena A Olssons fond för forskning och kultur.

Tillägg 100227: Efter att ha lyssnat till ”Människor och Tro” från den 12 februari finner jag anledning att påpeka att svensk lag skyddar individens utövande av religion, själv eller med andra. Däremot innebär inte religionsfrihet att slippa kritik eller mothugg för hur jag utövar min religion. Inte heller är det brist på religionsfrihet att inte få ett jobb pga sin tro. Diskrimineringslagen är den som upprätthåller likabehandlingsprincipen i Sverige och den är inte någon grundlag.

Gudstjänstens vara eller icke vara

Till alla fyrtiotalisternas synder kan nu läggas att de också brutit den kyrkliga traditionsöverföringen. Generationerna födda från 1960 och framåt har tappat den kontinuitet i mötet med kyrka och kristen tro som i Sverige funnits i hundratals år. Mer än hälften av den svenska befolkningen idag besöker aldrig en kyrka. Antalet gudstjänstbesökare är få, men det är inte där det stora tappet skett, utan bland dem som då och då besökte kyrkan, t ex i samband med jul, dop eller bröllop.

De här tankarna berättade jag om på Metodistförsamlingen St Jakobs församlingsdag på Västkustgården den 29 augusti. Stoff för mina reflektioner fann jag i den utomordentligt värdefulla nya boken ”Politisk opinion och religiositet i Västra Götaland” av statsvetaren Magnus Hagevi, verksam vid Växjö universitet.

För mig är läget en möjlighet, en möjlighet att bryta också ett destruktivt arv och repressiv kyrka och religion och ett destruktivt arv av antagonism mellan s k frikyrkor och svenska kyrkan. Halva svenska folket kan fås att upptäcka kristen tro, svensk kyrklighet och att många vanliga människor bekänner sig som kristna.

Gudstjänsten är teologiskt att ställa sig till förfogande för Gud, att bli utsänd i tjänst för Gud, att vara till tjänst för övriga deltagare och stärka deras tro samt förstås att själv få ett upplyftande möte med Gud. Om vi vill nå fler människor med vår gudstjänst kanske det är viktigare att få fler människor att gå då och då än att få dem som redan går att gå ännu oftare (Tack Per!).

Mina förslag är att:

• stärka gudstjänsten som centralpunkt, församlingens nav

• öppna gudstjänstens former, vara tydligare med vilken funktion olika saker har, genom informationsblad och vägledning genom gudstjänsten

• undervisa om hur gudstjänstens liturgi är evangelium, kanske studiecirkel eller tema för kvällsträffar kring liturgin och hur den vuxit inom den kristna kyrkan

• Skapa nyfikenhet på gudstjänsten genom att bjuda in till kyrkorummet, berätta om byggnaden, hålla öppet på sommaren för ”vägkyrka”, hålla öppet för stillhet och bön under dagtid/kvällstid, ha en antikvarisk visning av kyrkorummet två gånger om året m m

Många av dem som är under 50 behöver ”lära sig” att gå i kyrkan för att överhuvudtaget bli intresserad av delta i gudstjänsten. Kyrkan och gudstjänstrummet är en plats som för många är stängd, stum och tom. Vi som är på insidan måste slå upp dörrarna, inifrån och med buller och bång!

Nordisk unik autonomi skapar tillit

Är det bra med tillit i ett samhälle? De flesta människor skulle antagligen svara ett obetingat JA på den frågan. I antologin ”Tillit i det moderna Sverige. Den dumme svensken och andra mysterier” (SNS, 2008) har ett antal forskare med knytning till Ersta Sköndals högskola under ledning av historikern Lars Trägårdh diskuterat begreppet ”tillit”, dess betydelse, innebörd, konsekvenser och uttryck.

Efter läsningen finns det några viktiga kvalifikationer att göra avseende begreppet ”tillit”: A) All form av tillit är inte alls eftersträvansvärd, B) De nordiska ländernas tillitsprofil skiljer sig på ett markant – och positivt – sätt från övriga världen samt C) Ett gott samhälle erbjuder såväl autonomi som tillit.

I Trägårdhs avslutande kapitel lyfter han fram den nordiska särarten som en fråga om historia. Äktenskaps- och bondehistoria. Nordiska kvinnor har alltid gift sig sent, barn i nordiska familjer har ofta arbetat i andra familjer från tidig ålder och och nygifta par flyttar alltid hemifrån och bildar ett eget hem. Konsekvensen blir läskunniga och jämlika kvinnor, barn som inte är bundna till föräldrarna och kärnfamiljer, inte storfamiljer som inkluderar äldre generationer.

I Norden har kungamakten aldrig varit starkare än de fria bönder som utgjort medborgarna. Länderna har åtminstone sedan medeltiden byggts upp via ting och lagstiftning som härstammar ur folket självt. Legitimiteten hos lagarna – och den stat som sedan kom att upprätthålla dem – förklaras av att lagarna kommit nedifrån, inte från den hierarkiska övermakten.

Lägg därtill en luthersk statskyrkotradition där individens autonomi och vikten av en personlig relation till Gud är A och O och den svenska statsindividualismen har formats.

Lars Trägårdh beskriver en historiskt förankrad värdebas där familjebildning, jämställdhet, individualism och lagstiftningsprocesser bildat en specifik nordisk mix. Frigjorda och jämställda kvinnor, föräldraledighet, unga människors autonomi, respekt för barns rättigheter, statskyrka och folkligt deltagande i lagstiftingsprocesser är därmed det svenskaste vi har – och det som skapar vår berömda sociala tillit.

Resultaten är kanske en litet oväntad twist åtminstone för dem som tror att familjebandens upplösning, barns ifrågasättande och kvinnors jämlika villkor är orsaken till samhällets förfall.  Konservatism är helt enkelt inte särskilt svenskt.

Demokrati är inte att jag får som jag vill

Läste idag på SvD:s ledarsida att Roland Poirier Martinsson tycker att de fem partier vars politiska lösningar han inte gillar borde försvinna ut ur Riksdagen. Och samtidigt skulle inte Piratpartiet heller få vara med. I förstone kanman tycka att det verkar vara en rimlig inställning. Klart man inte vill att de partier som representerar en politik man själv tycker är dålig skall vara med och bestämma.

Men vid närmare eftertanke tycker jag inte det är en särskilt god idé. För mig är det naturligt att politik består av konflikter mellan intressen, åsikter, känslor och idéer. Och lika naturligt är det för mig att i ett demokratiskt samhälle kommer det alltid att finnas en spridning av åsikter – över hela spektrat. För mig är det viktigt att de partier som sitter i Riksdagen dels sitter där på grundval av god mobilisering, aggregering och artikulering av sina sympatisörers åsikter och intressen, dels kan komma överens i de olika beslut som måste fattas i ett samhälle.

En en- eller tvåpartiregim kommer alltid att lämna stora delar av medborgarna utanför den politiska sfären. De tappar intresset, ägnar sig åt populism eller skiter i politiken. Det är inte bra för ett samhälle som vill utvecklas, fördjupas och förbättras. Om samhället skall hänga ihop, hålla ihop och kunna utvecklas med medborgarnas bästa för ögonen så behöver faktiskt fler partier än just det som jag gillar bäst också vara representerade i Riksdagen. Det är demokrati för mig.

Demokrati är ett slag kontinuerligt vapenstillestånd i en grundläggande konflikt om makt och resurser. Det är den absolut bästa lösningen vi kommit på för ett samhälle som skall bestå och som skall vara gott i den mening vi känner det. Men det kräver att man ger lika stor respekt åt kravet på mångfald och skydd för minoriteterna som respekt för följandet av majoritetsbeslut. Och att processen är lika viktig som utfallet.

Jürgen Habermas – 80 idag och i ständig utveckling

Vilken lycka att få vara en människa som aldrig slutar utvecklas! Grattis till Jürgen Habermas, tysk samhällsfilosof och tänkare, som fyller 80 år idag.

Dagen till ära publiceras en mycket välformulerad understreckare om Habermas syn på religionens plats i samhällslivet på SvD Kultur.  Habermas betonar religionens unika förmåga att genom ett transcendent språkbruk gestalta värden och erfarenheter, och utan att själv vara troende ser han den positiva kraft som religionen utgör i det av honom benämnda post-sekulära europeiska samhället.

Läs här.