Religiösa människor har en gemenskap med varandra som gör dem lyckligare och mer tillfreds än andra. Utan att ännu ha haft möjlighet att läsa artikeln är det den slutsats jag drar av den undersökning som presenterades i SR Människor och tro idag. Artikeln publiceras i kommande nummer av American Sociological Review och författare är Robert Putnam och Chaeyoon Lim.

I tidigare undersökningar har också det faktum att religiösa människor tydligt uppfattar att deras liv har en mening lyfts fram som en viktig källa för att må bra. Att dela en sådan meningsskapande berättelse är förstås den starkaste grunden för en gemenskap, och för möjligheten att känna sig tillhörig i ett nätverk eller en grupp.

Religion är inte och har aldrig varit en privatsak, trots att denna föreställning gripit omkring sig. Religionens sociala sida är en nödvändig del av religionen själv, det är därför inte alls konstigt att undersökningar påvisar att det är just relationen till andra som är grunden för välbefinnandet. Samtidigt innebär det också att konflikter inom en religiösa grupp eller mellan religiöst motiverade grupper blir djupgående och svårlösta. I resurskonflikter finns alltid en möjlighet att förhandla och kompromissa, i en religiös konflikt kan förhandling vara en återvändsgränd. Sociala band, identitet och relationer är så djupt impregnerade av en religiös livsstil att konflikter kan te sig oöverstigliga.

Religion som gemenskapsfaktor innebär således att religion med nödvändighet är ett socialt fenomen, men också att detta fenomen skapar både möjlighet för både större glädje och djupare konflikter. Ett samhälle med religioner som skall leva sida vid sida måste därför förmå att ta till sig såväl religionens sociala identitet som dess konsekvenser – på gott och ont.

Annonser