Stat och religion – partisk, sekulär eller neutral?

Med jämna mellanrum blossar diskussionen om statens relation till religiösa organisationer och till medborgarnas religiösa sympatier upp. Att religionsfriheten i enlighet med Europakonventionen är en självklar rättighet i vårt land behöver kanske ibland sägas, och det är förstås en utgångspunkt för det följande resonemanget. Men, mot den bakgrund av den religionsfrihet som konventionen (och vår grundlag) garanterar, kan staten (inte samhället!) förhålla sig till religiösa organisationer och religionsutövning på åtminstone tre olika sätt: staten kan vara 1. partisk till förmån för en specifik religiös organisation/organisering 2. helt sekulär eller 3. neutral.

Den första hållningen förutsätter oftast någon form av ”statskyrka” eller ”statsreligion”, men kan också som i Sverige vara en rest av en sådan. I Sverige finns fortfarande en lag om att Svenska Kyrkan har en speciell roll för medborgarnas möjlighet att utöva sin religionsfrihet i kraft av folkkyrkoidén. Men den svenska staten intar en i grunden positiv hållning även till andra religiösa organisationer, t ex genom att ge bidrag via Nämnden för statlig stöd till trossamfund (SST). Svenska kyrkan har heller inte sedan 2000 något inflytande över statens agerande i relation till andra religioner och religiösa organisationer.

Många vill i debatten att staten skall vara sekulär (även om ett oväntat stort antal debattörer talar om ”samhället” som sekulärt, något som förstås är omöjligt så länge vi har religionsfrihet) men under senare år har också tanken på en neutral stat blivit mer vanlig.

Jag vet inte hur typiskt resonemanget är, men ofta hör jag att en sekulär stat är detsamma som en neutral stat avseende religion. För min del kan jag inte uppfatta saken så. En stat som är sekulär är också en stat som helt distanserat sig från alla former av religionsfrågor – det är inte alls bara en fråga om att det inte finns någon ”statskyrka” utan istället att det sekulära (det profana, världsliga) alltid skall främjas före det religiösa: Inga statliga bidrag till skolor med religiösa huvudmän, inga bidrag till studieförbund som drivs av religiösa organisationer, inga statliga bidrag till sjukhus eller vårdinrättningar med religiös grund, ingen särskild uppgift att ordna gudstjänster i glesbygd, inga präster/imamer på fängelser och inga sjukhuspräster/imamer. Listan kan göras mycket lång.

Möjligheten för den enskilde att utöva sin religionsfrihet skulle rimligen bli mycket svårare än idag: Kan en fånge få själavård? kan en patient få andlig tröst? kan invånare med små ekonomiska resurser få tillgång till kyrkliga handlingar? kan troende få stöd i krisarbete vid katastrofer? Jag tror att den sekulära staten skulle balansera på gränsen till vad Europakonventionen kräver av en statsmakt som undertecknat den.

Den neutrala staten då? Ja, det är, menar jag, en mer rimlig hållning i ett demokratiskt och mångreligiöst land. De allra flesta svenskar är fortfarande medlemmar i Svenska Kyrkan, även om andelen minskar, och utöver det finns en mängd religiösa samfund och inriktningar i vårt land. Dels finns de gamla s k frikyrkotraditionerna och katolska kyrkan, dels finns judendom och islam. Även religiösa inriktningar som buddhism, hinduism och shintoism finns sedan länge i vårt land, dock i avsevärt mindre omfattning än islam och judendom. Sedan några decennier återfinns också andra religiösa inriktningar av mer eller mindre flyktig natur, många tillhöriga det som generellt benämns ”new age”. Få medborgare identifierar sig som ateister, fler då som ”icke-religiösa” dvs agnostiker. Men hälften av svenskarna tror på Gud och en femtedel ber till henom varje månad. (Bromander 2013) Och frågan är väl om någon av oss undgår de existentiella frågorna under ett helt liv?

En neutral stat betraktar religionsutövning utifrån ett medborgarperspektiv och värderar statliga insatser – utöver efterlevnaden av religionsfriheten, som en fråga om livskvalitet, välfärd och hälsa för medborgarna. Ger kyrkor, moskéer och synagogor ett bidrag till medborgarnas livskvalitet? Är ungdomsverksamhet eller insatser för de allra fattigaste något gott för samhället? Skapar religionsutövning ökad hälsa eller välfärd för fångar, sjuka eller boende i en stadsdel? Svaren kan variera både i rummet och tiden och bör vara pragmatiska och hanteras i demokratiska processer. Religionsfriheten kan dock aldrig förhandlas bort.

Den svenska staten har sedan 2000 förhållit sig neutral i den mening jag anför ovan och jag menar att det är en god hållning som både överensstämmer med Europakonventionen och en traditionell svensk välfärdsstatlig tradition.

***

Bromander, Jonas (2013) ”Religiositet i Sverige” ur Lennart Weibull, Henrik Oscarsson & Annika Bergström (red) Vägskäl. Göteborgs universitet: SOM-institutet.

Varje människa är en berättelse

Vi satt där hopklämda som sardiner i en burk, tre på rad, och mannen till höger om mig reste ensam. Vi hade en nattflygning över Atlanten framför oss. Efter några artighetsfraser började vi prata. Jag förstod snart att han var på väg till Tyskland för sin mors begravning, vilket förstås styrde in samtalet i andra riktningar än de vanliga väder-och-vind-ämnena. Han hade bokat sin flight för ett par veckor sedan i syfte att få se mamman som var allvarligt sjuk men hade på flygplatsen nåtts av budet att hon gått bort samma morgon. Det blev en resa i sorg till en begravning istället för en resa tillbaka till den människa som en gång gett honom livet.

Allteftersom timmarna gick, jag sov en del, han tittade på film och drack rödvin, så fortsatte vi prata. Det var så uppenbart att den enkla möjligheten att få prata med en vanlig medmänniska var något han behövde, och jag fann hans livsöde både intressant och lärorikt. Modern hade varit katolik i hela sitt liv, och han prisade henne för hennes lojalitet att hålla fast vid sin tro, trots att fadern konverterade till islam. Han berättade hur hon tagit med honom till kyrkan som barn. Såvitt jag förstod betraktade han sig själv som muslim, men nog en ganska ljum dito. Vi talade om missionsarbete och om religionskrig. Jag berättade om vad jag visste via släkt och församling om utvecklingen i de afrikanska sub-sahariska länderna. Vi enades om att det aldrig någonsin någonstans finns någon förnuftig möjlighet att hävda att det är rättfärdigt att döda någon annan på grund av dennes eller sin egen religion. Vi såg båda kärleken till medmänniskan och respekten för skapelsen som det centrala i alla religioner.

Vi diskuterade mångkulturella lösningar på de friktioner som gärna uppstår minoritets- och migrationskulturer. Han bodde i Kanada och jag i Sverige, vi jämförde och utvärderade. Hans far var begravd i Holland, hans syskon utspridda över världen (bl a i Göteborg!) och det blev många modeller att jämföra. Familjen hade flytt från Somaliland för många år sedan, där hans far varit minister. Han påpekade stolt att Somaliland (som utropat sig till egen stat men inte erkänts) nu hade sin tredje demokratiskt valde och fredligt tillträdde president. Han beskrev partiväsendet och arvet från det brittiska kolonialtiden i motsats till den södra delen av Somalia som tidigare var under italiensk överhöghet. Jag föreslog en federal lösning, men nej, det hade prövats och ledde bara till att klanledarna styckade upp territoriet mellan sig i syfte att berika sig. Problemet är korruption både genom klanernas inflytande där man gynnar sina egna och bristen på oberoende konfliktlösning, alltså en rättsstat menade han. Ett exempel han nämnde på den bristande långsiktigheten som blir följd av korruptionen är att Somalia säljer träkol som man får genom att hugga ned och bränna vegetationen vilket leder till erosion och därmed tvingar tusentals människor på flykt för att söka nya jordbruksmarker. Med konflikter som följd. En regering med landets bästa för ögonen hade kunnat reglera den handeln och ge stöd till export av t ex jordbruksprodukter (kött och grönsaker)  istället.

Hans försonlighet, ovilja att klandra enskilda grupper och hans klarsyn imponerade. Somalia som land har en enorm tillgång i sin diaspora (alla landsmän i exil) och det är där kompetensen, kunskaperna och möjligheten till statsbyggnad finns menade han.  ”Om alla exil-somalier plötsligt bestämde sig för att återvända och gemensamt med sina olika erfarenheter byggde upp staten så skulle konflikterna och  sönderfallet ta slut.” Vi visste ju båda att det inte händer men han satte fingret på en viktig punkt: det är de bäst utbildade, de med framtidstro och hopp som lämnar länder som Somalia. Vilket i sin tur är en katastrof för de länder som dräneras på sin framtid.

Jag önskade honom Guds välsignelse på sin fortsatta resa. Det sista jag såg av honom var när jag klappade om honom och tog farväl i passkön. Men jag glömmer inte vårt samtal.

Varje människa är en berättelse. Om vi bara vill lyssna.

Stat, religion och demokrati i Almedalen

Efter att Almedalens turbulenta tempo sjunkit ner mot juli månads sommarläge kan jag konstatera att Gud är en populär person i Almedalen. Allt fler seminarier diskuterar religionens plats, roll och funktion i ett demokratiskt samhälle. Det förhållandet är bra, det är helt rätt plats och det är glädjande att det också är olika aktörer som lyfter frågorna. Själv deltog jag i två seminarier med lite touch av Gud, dels kring religion och politik och dels kring det politiska samtalet i dagens Sverige.

Jag lyfte i det första seminariet – om trossamfundens förhållande till demokratin med Birgitta Ohlsson och Lasse Svensson – fram att det inte räcker att bara diskutera en sekulär eller religiös stat. Istället kan staten vara sekulär på flera sätt, den kan vara negativt, neutralt eller positivt inställd till religion och handla därefter. En stat som ger bidrag till trossamfund eftersom de anses fylla en viktig roll är lika sekulär som en som inte ger bidrag alls. Huvudsaken är att ingen favoriseras och att principerna är klara och öppna. Men i Sverige är vi i många avseenden kvar i Hedenius-debatten, vi diskuterar religion och politik som om det vore antingen-eller, inte hur och på vilket sätt. Den europeiska debatten är härvidlag mer försigkommen, där växer en balanspunkt mellan religion och politik långsamt fram. Utgångspunkterna är att de mänskliga rättigheterna utgör en gemensamt accepterad ram inom vilken man finner pragmatiska sätt att hantera konflikter. (Jag skrev om detta i DN i höstas)

I det andra seminariet diskuterades möjligheten av ideologiska, värdladdade och djupgående samtal inom ramen för politiken. Jag framhöll där vikten av att ställa frågor på ett sådant sätt att de djupare principerna i politiken blir tydliga och kommer i dagen. Göran Greider framhöll att samtalet bland medborgarna är helt centralt, men jag pekade där på den svåra konsten att göra de mångfacetterade samtalen till möjliga beslutsunderlag. Det är knäckfrågan för demokratin menar jag. Precis som Johanna Jönsson menade jag att samtalet finns bland medborgarna, men det är kontakten med de politiska institutionerna som måste stärkas. Religiösa samfund har en roll att fylla, de är möjliga arenor att lyfta de existentiella frågorna utan att beskyllas för partipolitiska ställningstaganden. Visst vore det roligt med en valrörelse där vi fick många fler aktiviteter av samma typ som partiledarutfrågningarna i Vårgårda?

Newmaninstitutet var medarrangör till båda seminarierna och korta sammanfattningar av seminarierna kan läsas i Signum, här och här.

Religionskritik är ett sätt för religionen att bli en del av samhällsdebatten

Vid ett seminarium om religionskritik som främlingsfientlighet, arrangerat av Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (fd Broderskapsrörelsen) diskuterades det faktum att kritik mot framför allt judendom och islam ofta är förtäckt främlingsfientlighet. Lena Andersson var med, återigen som den ende uttalat icke-religiösa debattören, tillsammans med bl a Göran Rosenberg. (Jag är imponerad av Lena Anderssons frimod att ensam gång på gång gå in i de här diskussionerna som i de flesta fall är på bortaplan för henne.)

Diskussionen blev tyvärr mycket kort, men frågan om varsamhet och försiktighet i kritiken av religion, religiösa sedvänjor och religiösa grupper dryftades. Rosenberg påpekade att ingen religionskritik sker i ett vakuum, istället är kritiken en del av en svensk kontext där andra religioner än kristendomen i dess lutherska form var förbjuden fram till för 150 år sedan. Och verklig religionsfrihet fick vi inte förrän 1951. Men, precis som Katarina Barrling påpekade, gick Rosenbergs argument i stor utsträckning ut på att religionskritikens konsekvenser skulle avgöra dess halt medan Andersson framförde ståndpunkter utifrån vissa bestämda värden, som då inte bemöttes.

Precis som alla andra menar jag att varsamhet och hänsynstagande är nödvändiga ingredienser i debatter om något så personligt och identifierande som religiös tillhörighet. Men, och det är viktigt, religionskritiken i det offentliga samtalet är också ett sätt för religiösa föreställningar och religiösa företrädare att bli delaktiga i samhällsdebatten. Endast genom en öppen diskussion kring religiösa föreställningar och religionsutövning kan religion också bli en del av ett verkligt pluralistiskt samhälle. Risken är annars, som Andersson också nämnde, att det bara blir en intern angelägenhet för de redan frälsta (i närmast bokstavlig mening).

Religionskritiken bör därför uppfattas som en väg in i samhällsdebatten för såväl den mer inhemska kristna religionen som för religioner som uppfattas som (eller verkligen är) nya och/eller främmande i det svenska samhället. Religionen kan inte, bör inte och skall inte vara undantagen från det demokratiska samtalet. På sikt gynnar det också religionen själv – den blir mer relevant, den får kontaktytor med samhällsfrågor av vikt för medborgarna och den kommer antagligen också att lättare ”leva med sin tid”. Något som är nödvändigt för att en religion skall ha en framtid och inte bara en dåtid.

Får man tro på Gud i Sverige?

I en paneldiskussion hos Frälsningsarmén i Visby, arrangerad av tidningen Dagen, diskuterades huruvida man ”får tro på Gud i Sverige”. Och det får man ju enades alla i panelen om, troende som ateist. Men, vad som inte blev riktigt tydligt var att det visserligen blivit betydligt mer synligt med individers kristna tro, men att det inte betyder att svenskarna plötsligt omfamnar organiserade religion i traditionella former. Visserligen vill många ta del av de religiösa riterna vid olika övergångsskeden i livet – dop, konfirmation, bröllop och begravning – men acceptansen av en kollektiv och organiserad religion är inte alls självklart växande. De gamla frikyrkorna ses fortfarande med viss misstänksamhet i det individualiserade Sverige medan Svenska Kyrkan bättre klarat klivet från statskyrka till fri religiös aktör.

Frikyrkornas traditionella betoning på konflikten med staten och med den kyrka som representerat staten gör steget in i samhällsdebatten svår. Det är lätt att bli kvar i positionen där man är kritisk mot staten, mot samhällets regleringar och mot inskränkningar i den egna rörelsefriheten snarare än konstruktiv samhällsbyggare. Frikyrkorörelsen har en hel del att lära av den Svenska Kyrka som allt mer tagit sitt folkkyrkouppdrag på allvar. Och det är faktiskt så att befriad från staten får religiösa aktörer möjlighet till större påverkan på politik och samhälle än som uppbunden och bakbunden av statsmakten.

Återstår att se vart den organiserade religionen utanför Svenska Kyrkan tar vägen i samhällsdebatten.

Samreligiösa prioriteringar krävs för att vidga toleransen

Det finns en utbredd tro att man förlorar sina uppfattningar om man sätter sig in i andras. Att man blir värdenihilist, tappar sina värderingar, av att försöka se världen från många håll. I Norge tror vi gärna att vi har rätt och andra fel vilket beror på att vi varit protestantiska missionärer och socialdemokratiska missionärer. Det är inget konstruktivt sätt att kliva in i ett mångkulturellt samhälle. En dålig start. Och jag är övertygad om att man inte tappar tron på sig själv av att lära känna andra. De som fattar detta bäst är de religiösa ledarna. Kristna och muslimer kommer ju ofta så bra överens för att de är tränade att prata över sådana skillnader. För oss andra är det svårare. Men vi måste försöka.

Thomas Hylland Eriksen, norsk socialantropolog och samhällsdebattör (citerad ur ”De hatade. Om radikalhögerns måltavlor” av Magnus Linton, Atlas förlag, 2012).

Jag ryckte till när jag läste det där om att kristna och muslimer kommer bra överens. Inte för att det var fel, utan för att relationen mellan olika religioner alltid brukar beskrivas som konfliktfylld. Hylland Eriksen är ju betydligt närmare sanningen än alla de som talar om religionen som grund för krig och konflikt. Studier har också visat att religiösa aktörer oftare medverkat till demokratisering än tvärtom i internationell politik, att religiösa människor i allmänhet mår bättre och är mer tillfreds än andra och det är otvetydigt att religiösa aktörer startat skolor och universitet som ökat utbildningsnivån i många länder. Men det är ovanligt att vi talar om religion som en faktor som underlättar dialog, samtal och förståelse.

Jag läste någonstans att det faktum att Gud heter Allah på arabiska har fått många kristna européer att tro att t ex arabisktalande kristna tillbeder en annan Gud än de själva. På samma sätt tror nog många sekulariserade kristna européer att muslimer tillber en särskild Gud som heter Allah. Nog har metaforen kring Babels torn och den språkförbistring som enligt Bibeln läggs på oss haft effekter. Åtminstone de tre världsreligionerna kristendom, judendom och islam tillber ju i grund och botten samme Gud, men med olika namn. Många andra religioner har ett mindre personligt förhållningssätt till Gud än kristna, och därför är inte Guds identitet lika väsentlig. Det som skiljer kristen tro från andra religioner är emellertid att Gud själv blivit människa i form av Jesus; som fötts, levt, dött och uppstått igen med den enda syftet att vi skall få leva.

Vi som är troende vet att det ofta är lätt att få respekt för sin tro hos andra religiöst aktiva eller intresserade människor. Jag önskar att det ekumeniska arbetet i Sverige skulle kunna få större betydelse och utgöra ett nav för de utmaningar och krav som ett flerkulturellt och pluralistiskt samhälle ställer på oss som medborgare. Det vore en nåd att stilla bedja om att vi fick en regering som sökte samtal med religiösa ledare av olika slag och samfund som strävade mot att gemensamt vidga toleransen för olikheter, öka utrymmet för humanism i flyktingpolitiken och påtala brister i samhällets skydd för de allra mest utsatta. Det vore en långsiktig prioritering jag skulle vilja se.

Vi är kanske de som kan göra det. Och måste göra det.

Inte är det så svårt med offerlamm och försoning

Prästen i Aspeboda församling Ulla Karlsson skrev i våras en debattartikel i Kyrkan Tidning där hon menade att

Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!

Artikeln blev upprinnelsen till en stor och ganska hård debatt, både om Karlssons person och om försoningsläran. (Gå in på Kyrkans Tidnings webbplats och sök på ”Ulla Karlsson” så får ni hela tråden.)  Ulla Karlsson har nu av sitt domkapitel fått en prövotid under vilken hon på det sätt som hon och biskopen kommer överens om skall ”bearbetar frågor rörande sin roll och sitt ansvar som präst”.

I flera artiklar i Kyrkans Tidning har  försoningsläran  lyfts fram som något av en teologisk nöt, och som även varit orsak till nybildningar av kyrkor, alltså ingen enkel sak. Men detta är också en diskussion som ligger mer än femtio år tillbaka i tiden. I ett Sverige där religiösa frågor hamnar allt högre upp på vanliga svenskars dagordning tycks det dock som både försoningslära, teodicéproblem och religiösa ritualer både kan och behöver diskuteras igen. Jonas Gardell har i sin bok om Jesus pekat åt ungefär samma håll som Ulla Karlsson, (att offret inte krävs) dock utifrån en mer sammanhållen diskussion (han hade en hel bok på sig…). Jag har skrivit om Gardells bok och om varför Jesus måste dö här.

Som jag ser det, impregnerad av teologi och kristen tro som jag är, så är kärleksbudskapet det kristna trons absoluta centrum, dess gravitationspunkt mot vilket allt annat sugs in. Men, och detta är så viktigt, kärleksbudskapets livsavgörande och världsomvälvande kraft ligger ju i att Jesus Kristus faktiskt dog. Utan detta yttersta offer från Guds sida blir kärleksbudskapet inget annat än en from förhoppning om fred på jorden. För mig som likt många andra frikyrkligt fostrade individer delar den subjektiva försoningsläran är det Gud som försonar sig med människan. Trots att människan vänt honom ryggen är det Gud som sträcker ut sin hand, tar mänsklig gestalt (vilket vi firar i den kristna julen om någon händelsevis missat det) och delar våra erfarenheter fullt ut, ända in i döden!

När Ulla Karlsson säger att det ”inte finns någon fallen skapelse” säger hon också att det inte finns någon synd. Om det inte funnes någon synd så vore ju förstås frälsningen helt obehövlig och den nåd som Gud ger uttryck för rent nonsens. För den människa som lever i vår värld är brustenheten så påtaglig att Ulla Karlssons påstående framstår som verklighetsfrämmande. Det är genom vår ofullkomlighet som vi kommer till insikt om behovet av Guds nåd, och därefter som företrädare och vidareförare av denna nåd och kärlek som vi kan vara en del av den patrull som arbetar med att hela brustenheten. Vad som skiljer den kristne från den allmänt vänlige är att den kristne tittat in i sig själv och sett att problemen börjar där, med min egen relation till Skaparen, skapelsen och mina medmänniskor. Därefter har den kristne dragit slutsatsen att det svalg som skiljer mig nu från den jag skulle vilja vara bara kan överbryggas av en gudomlig kraft. Först då blir helheten synlig och vi kan bli Guds händer och fötter i denna värld.

Nog lever vi i en ”modern tid” när ”upplysta människor” kan både tolka mytologiskt bildspråk om offerlamm (har Ulla Karlsson spelat dataspel eller sett ”Star Wars”?) och själva se att det inte räcker med mänsklig kraft för att hela den värld som behöver Guds kärlek, nu som i gången tid!

Yttrandefrihetens logik gäller bara åt ena hållet, eller?

Ser ofta ett speciellt argument för yttrandefrihet som går ut på att ”man” måste få ifrågasätta, kritisera och säga emot. Argumentet förekommer ofta i anslutning till att yttrandefriheten används för att kritisera religiösa föreställningar, ofta t o m för vad de inblandade ser som hädelse. Syftet är sällan uttalat men rent filosofiskt borde det vara att vi människor i någon slags dialektisk mening kommer lite närmare sanningen varje gång vi skrapar och bankar på det som är etablerat och sant i dagens värld eller bland vissa grupper. Och i detta är jag helt enig. (Se föregående post.)

Det som förvånar mig är att ovanstående argument aldrig anses legitima av dem som för fram dem i första skedet när den som är föremålet för vad den själv uppfattar som en kränkning ifrågasätter tillbaka. Om argumentet för att göra rondellhundar som ser ut som Muhammed är att man bör ifrågasätta både islam som religion och det avbildningsförbud som råder inom vissa delar av islam så måste väl samma rätt och frihet att ifrågasätta gälla dem som ifrågasätter dessa rondellhundars värde och syfte?

För det är väl aldrig så att det finns en viss typ av åsikter och värderingar som inte får ifrågasättas? Jag menar vi har väl ändå yttrandefrihet?

Tradition, högtid och kyrka på skolavslutningen?

Just nu pågår en intensiv debatt om skolavslutningar i kyrkan (på samma sätt som de senaste årens försomrar). I Kyrkans Tidning diskuteras hur många som har och inte har avslutningar i en kyrka. Och en undersökning visar att mer än hälften av svenskarna är för, en tredjedel ambivalenta och bara 15 procent emot skolavslutningar i kyrkan. Jag tror att sökandet efter en principiellt logisk och konsistent hållning i denna fråga är fruktlöst. På samma sätt som religion och politik till sin natur är sammanflätade så är traditioner, religion, högtid och transcendens omöjliga att i praktiken skilja åt på ett ömsesidigt uteslutande sätt. Vi bör istället hitta pragmatiska lösningar som överbryggar och binder samman, inte principer som splittrar.

När jag gick i grundskolan förekom inte en enda skolavslutning i någon kyrka. Den frågan var inte ens på kartan. Ingen, vare sig barn, föräldrar eller lärare, hade någon annan idé än att skolavslutningen var en angelägenhet för skolan och därför genomfördes i den vackra aulan, för dagen smyckad med blommor och band. Det sjöngs, ja, t ex ”Den blomstertid nu kommer” och ”En vänlig grönskas rika dräkt”, men framför allt visor och körer med komp på gitarr. Det delades ut diplom, betyg och det kramades och sas adjö. Några präster eller kyrkliga dignitärer förekom inte. Och då gick jag i skolan på den tid när man hade kristendomskunskap, inte religionskunskap.

Jag tror att varje skola och varje kommun måste hitta ett sätt som fungerar just för dem. Om man har haft en tradition av att fira i kyrkan så tycker jag att det ligger ett egenvärde i att upprätthålla den traditionen. På samma sätt som vi har lov i skolan till jul och påsk utan att det upplevs kränkande.

Däremot tycker jag att den springande punkten är varför skolan vänder sig just till kyrkan för att skapa högtid? Var är tilltron till den egna förmågan att skapa högtid? Är det månne det ständiga festandet i alla sammanhang som gröpt ur de sekulära ceremoniernas innehåll? Allting firas på samma sätt – alkohol, musik och sena nätter. Där står helt plötsligt kyrkolokalen för något annat: allvar, skönhet, stillhet, andäktighet, gemenskap och historia. Och det är väl därför det skall vara en speciell form av kyrka som efterfrågas, inte vilken kyrkolokal som helst.

Jag tycker det är ett fattigdomsbevis att skolor inte kan skapa en högtidlig inramning för en avslutning utan att kyrkan skall kallas in. Naturligtvis är kyrkorummet ett religiöst rum. Och lika självklart är varje rum där man tillber ett heligt rum. Vad föräldrar och elever verkar söka är inte religionen utan snarare någon form av tradition, ceremoni eller inramning. Att man vänder sig till kyrkan säger något om religionens starka ställning i det samhälle som en del framhärdar i att kalla ”sekulärt”. (Sverige har en sekulär stat, ett samhälle kan aldrig vara sekulärt med mindre än att religionsfriheten förtrycks, och då uppfylls inte längre de mänskliga rättigheterna och vi har knappast en liberal demokrati.)

Enligt en undersökning som ”Människor och Tro” (P1) gjorde förra året är det primärt ateistiskt övertygade föräldrar som driver kampen mot skolavslutningar i kyrkan. Istället för att använda sig av juridiken tycker jag att föräldrar, lärare och rektorer bör föra en dialog med respekt för olika behov. En del tycker att kyrka och psalmsång är en del av en tradition de vill förmedla till sina barn, för andra är detta otillbörlig påverkan. Ibland tror jag att föräldrar ser på barn och ungdomar som om de inte själva kan värdera och förstå svåra avvägningar – varför inte låta barnen få uppleva lite olika traditioner i vårt mångkulturella samhälle? Och varför inte inse att traditioner av olika slag konstituerar oss som individer (och tvärtom)?

Religion är inte en fråga om kyrka eller inte kyrka. Det handlar om vars och ens hjärta. Det kan inte den mest principfasta rektor ändra på.

Fundamentalism är en moralisk defekt

I ett flertal medier, från regeringen och från polisiära myndigheter och även runt många fikabord och i vänskapliga samtal har radikaliseringen av muslimer diskuterats under de senaste dagarna. SÄPO har lagt fram en rapport om våldsbejakande islamism och naturligtvis har sprängdådet i Stockholm i söndags skapat oro och undran.

I debatten låter det ofta som om det bara är religiösa fanatiker som radikaliseras, eller i första hand muslimer. Jag menar att vi bör komma ihåg att många religiösa föreställningar kan leda till fundamentalism, fanatism och i värsta fall till omfattandet av våld som legitimt vapen mot en fientlig omvärld. Vi bör också komma ihåg att det inte alls bara är religiösa föreställningar som kan vara grunden till politiskt våld, tvärtom har historien visat att terrorhandlingar i Europa i allmänhet begåtts med ideologiska förtecken.

Grunden i det som SÄPO kallar radikalisering (alltså att bejaka våldet som politisk handling) är att man av olika skäl upphör att betrakta det omgivande samhället som sitt samhälle. Jag menar att ett nödvändigt villkor för att bejaka våld mot sina medmänniskor i politiskt eller religiöst syfte är att det omgivande samhället har blivit min fiende. Vägen dit kan vara väldigt olika. Medmänniskorna måste av-humaniseras, man behöver ha en orubbad tilltro till sin egen förträfflighet (dvs man vet att man har rätt), man måste omfatta ett högre utopiskt mål och man måste faktiskt tro att den egna handlingen på något sätt också leder till detta goda som man ser framför sig.

I en del fall kan våldsdådet dock vara ett utvidgat självmord, och då krävs knappast en lika omfattande ideologisk arsenal. I andra fall kan det röra sig om psykiskt sjuka människor som har en förvriden världsbild, t ex ser omgivningen som farliga varelser från yttre rymden. Dessa sistnämnda fall kan inte förebyggas på annat sätt än via psykatrisk vård och psykologiskt omhändertagande.

Grundläggande för att begå våldsdåd i religionens eller politikens namn, menar jag alltså, är att uppfatta omgivningen som sin fiende. Därutöver krävs både fundamentalism (att ha ”sett ljuset”) och fanatism (vara villig till ett offer). Sådana föreställningar kan uppkomma och odlas i villaområdet i Borås, i höghusen i Flemingsberg eller i en hyreslägenhet i Tranås. Att låsa sig vid särskilda miljöer, särskilda religioner eller särskilda motiv leder fel.

Det är när människor börjar glida bort från öppna och demokratiska sociala sammanhang som risken för en glidning mot fanatism börjar. Fundamentalism är en moralisk defekt, för att tolka filosofen James A Montmarquet. Man bör istället utveckla sin epistemiska dygd. Att stänga öronen, att inte vilja se utöver de egna gränserna, att inte lyssna på motargument och att inte öppet söka sanningen är i denna mening den stora synden, den som därefter leder till fundamentalism, fanatism och kanske ytterst till våld mot de uppfattade fienderna.

Öppet sanningssökande, ifrågasättande, kritik och distans är alltså de viktigaste elementen i förebyggandet av våldsdåd från såväl religiösa som andra fanatiker. Där dörrarna står öppna så vinden blåser igenom, där lagrar sig aldrig dammet.