Morgonandakter i april: Tema vandring

Annandag påsk den 18 april och ytterligare två dagar framåt (19-20 april) hade jag förmånen att få hålla i morgonandakterna i Sveriges Radio P1 kl 05.45. Mitt tema var vandringen, och jag startade med Emmausvandrarna och deras vandring med Herren vid sin sida; just på annandag påsk som ju är deras dag i kyrkoåret. De följande två morgnarna talade jag om att vandra långt och behovet av att få vila och bli omhändertagen ibland samt om att inte fara vilse. En vandring behöver ett mål och en färdväg. Faren icke vilse.

De tre andakterna går att lyssna på i efterhand:

Annandag Påsk ”Vandrar med Herren vid min sida”.

Tisdag 19 april ”Orkar jag hela vägen?”

Onsdag 20 april ”Faren icke vilse”

På vägen till Emmaus lyssnade de, verkligen lyssnade

Idag är det återigen Annandag Påsk, påskhelgens sista dag. De stora tingen har redan inträffat, Jesus har överlämnats i översteprästens och därefter Pontius Pilatus händer, han har piskats och korsfästs. Och han har uppstått från det döda! Men idag, på Annandag Påsk läser vi berättelsen i Lukas evangelium om de två på vägen till Emmaus som fick sällskap med den uppståndne Jesus, utan att förstå det.

De är en berättelse som är alldeles underbart dramatisk, den är närmast filmiskt beskriven hos Lukas (Luk 24:13-35). De två männen samtalar med varann och in i samtalet kommer främlingen, mannen som inte verkar veta någonting om det som timat i Jerusalem under påsken! Alltså, var är twitter och facebook undrar man, med Judas i Jesus Christ Superstar? Tydligen tyckte vandrarna på vägen att det var udda att denne främling inget visste om den korsfäste Jesus. Att händelsen alltså hade så stort nyhetsvärde visar att den man vi talar om, Jesus från Nasaret, Josefs och Marias förstfödde, inte var vem som helst. I Romarriket var det vanligt med korsfästning/upphängning på påle, detta straff drabbade dock slavar och de lägsta samhällsskikten. Jesu död hade uppenbarligen väckt intresse och Emmausvandrarna fann det oväntat att deras sällskap inget visste.

Ändå var det just främlingens utläggningar av texterna (från dagens Gamla testamente) som livade upp dem. Han som inte visste något visade sig veta det mesta. Vi som läser berättelsen till slut vet att också vandrarna senare insåg att de hade haft sällskap med den man som de trodde var död och begraven. Men om vi stannar ett ögonblick vid stunden när vandrarna lyssnar på främlingen, som säger helt andra saker än de hört andra säga och än de förväntar sig, så finns där en lärdom: att lyssna noga efter det oväntade. Jag tänker mig att de båda först varit skeptiska (”han vet ju inget”) för att sedan vänta sig felaktiga tolkningar (”han är ju inte en av oss”) och därefter varit beredda att gå in och styra upp lite grand (”han verkar ju hygglig men har fått det om bakfoten”).

Istället börjar deras hjärtan ”brinna” och de vill inte släppa mannen de lyssnat på, de bjuder in honom på mat för att få fortsätta att lyssna och prata med honom.

Hur ofta gör vi så? (Det är inte sääääkert att det visar sig vara Jesus varje gång…) Handen på hjärtat, jag har själv fått lära mig den hårda vägen att inte vara så snabb i bedömningen av andra, inte alltid tro mig veta vad som är på väg att sägas utan istället lyssna till vad som faktiskt sägs. Våra relationer, våra samtal på arbetsplatser och i skolor, den politiska debatten, ja de skulle alla vara mycket bättre om vi lyssnade lite mer förutsättningslöst. Och inte önskar att varje samtal skall mynna ut i något som är rätt eller fel, ja eller nej, sant eller falskt. Livet är för stort för sådana dikotomier.

***

Jag lyssnade i veckan på två fantastiska små program i P1 som förtjänar att lyssnas på, från början till slut, och där åtminstone jag landade i en behaglig känsla av att när människor ser komplexiteten i vår tillvaro, ja då finns det också lösningar på de flesta konflikter.

Dels Tendens om romska migranter som ockuperat ett hus utanför Katrineholm, och dels Skolministeriet om vuxnas och barns uppfattning om tiggare och tiggande. Lyssna gärna!

 

 

Ett folk på vandring

På Annandag Påsk för fem år sedan började jag den virtuella Emmausvandringen här på bloggen. Och nu är det Annandag igen, de två lärjungarna samtalar med varandra och med den okände medvandraren. Den som visar sig vara Kristus själv.  Vi har väl blivit några medvandrare här, fram kommer vi väl aldrig men vägen blir ju lättare om man har sällskap. Och någonstans bland oss tror jag att Jesus Kristus finns, både som den vi bär inom oss och den som talar till oss utifrån.

Under de där fem åren har vägen gått både uppför och nedför i mitt liv. Men framåt. Gruppen vandrare har förändrats både ifråga om storlek och ålder. Samtalen förändrats men förblivit centrala. Än så länge är mina steg spänstiga, mina ord lyder mig och min tanke blir allt klarare. Men jag vet, som alla andra, att den dagen kommer när det är min tur att hamna på efterkälken, att tappa initiativet och så småningom blir jag kvar någonstans vid vägen. Ihågkommen men inte längre en fysisk vandrare. Guds folk är ett folk på vandring.

Vi vet så oändligt lite om framtiden och ändå planerar vi den hela tiden. Jag menar inte att vi skall sluta planera (de som känner mig kan nog inte sluta skratta inför tanken) men nu när jag sitter här med min planering så känner jag en allt större ödmjukhet inför vägens egen inneboende kraft att leda oss framåt. ”Må din väg komma dig till mötes” sjunger vi i en psalm. Det är kanske hemligheten med den ”goda planeringen”, att möta framtiden med almanackan i ena handen och kompassen i den andra. Att kunna orientera sig när vägen leder runt i krokar, ned mot floden och upp mot bergen.

Jag försöker vara en vandrare som tar emot vägen, även när den går mot oväntade väderstreck. Då tar jag fram kartan och kompassen för att undersöka vart vi är på väg, vägen och jag. Både planer och improvisation. Tillsammans är det lättare.

Läs om Emmausvandrarna i Lukasevangeliet 24:13-35

Tala är silver, tiga är guld?

Jodå, vi vandrar på mot Emmaus. Allihop. Idag är dagen när Jesus träffar de två vännerna på vägen till Emmaus. De känner inte igen honom, men pratar och diskuterar vad som hänt under påsken i Jerusalem. Först när de bjuder in honom till kvällsmat och han sitter ned med dem, delar deras bröd och äter med dem inser de att han är Jesus Kristus.

För de flesta av oss har vandringen ingen tydlig slutpunkt, bortsett från den oundvikliga horisonten. Men det är kanske, som Karin Boye sagt, vägen som är resans mål. Man hinner prata så mycket på vägen. Och pratar mycket gör jag ofta, oftast för att det ger mig så mycket att dryfta saker med andra. Men ibland av rädsla för att andra skall tycka jag är stel, högfärdig och nonchalant. Prat fyller så många funktioner i vårt samhälle. Min mormors generation och hennes föräldrageneration de pratade inte så mycket. (I alla fall inte när jag hörde på.) Mormor, som skulle fyllt år just idag, handlade mer än hon pratade. En kopp kaffe. Nybakat bröd. Tid.

I vår tid är orden så centrala. De människor som inte har orden i sin makt hamnar lätt i underläge. Så när jag tror att jag måste prata med min medmänniska så kanske jag bara generar henne. Ett leende, hjälp av bussen eller hålla upp en dörr är väl så god kommunikation som att prata.

Kanske är det inte en slump att det var när Jesus bröt brödet som Emmausvandrarna kände igen honom? Inte när han talade med dem. Inte när de bjöd in honom. Inte när träffades. Utan när han bröt brödet och delade deras måltid. Utan att prata så mycket får man förmoda. Ibland skulle vi faktiskt må bra av att vara lite tysta med varandra i denna tjattrande, pladdrande, pratande och samspråkande tid.

Luk 24:13-33

Bön på Annandag Påsk: Vandra med mig Herre, var min medvandrare i denna värld. Låt mig här få omslutas av din tysta kärlek.

Om att lyssna och att uppmärksamma verkligheten

Annandagens bibeltexter handlar om Emmausvandrarna. Två lärjungar på väg från Jerusalem till Emmaus gick och samspråkade. Plötsligt slår en främmande man följe med dem. Han tycks ha missat händelserna under påsken i Jerusalemoch de två lärjungarna berättar för honom om att Jesus korsfästs och sedan att kvinnorna inte hittat hans kropp i graven. Jesus, för det är förstås han, börjar då lägga ut profeternas texter och även det Jesus sagt om sig själv för lärjungarna. De blir intresserade och bjuder in honom till kvällsmat. Och först när han äter tillsammans med dem inser de att det är Jesus, den uppståndne, de talar med!

Lärjungarna på vägen var väldigt upptagna med sina egna upplevelser av påsken. De nästan klandrade den okände mannen för att han ”missat” den stora grejen i Jerusalem den här påsken: Jesu korsfästelse. Så småningom visar det sig att det är de själva som totalt missat poängen med det som hände. De fokuserar på sveket från Jesus: ”vi hoppades att han var den som skulle befria Israel” säger de, lite bittert. Han, som visar sig vara Jesus, visar att de fattat nada av det som hänt: ”Är ni så tröga att tro på det som profeterna har sagt?” säger han och lägger ut och förklarar innebördes i Jesu lidande, död och uppståndelse.

Visst är vi sådana hela tiden. Vi läser löpsedlarna på kvällstidningarna och tror att hela världen snurrar runt de människor och TV-program som nämns där. Vi är väldigt upptagna med att veta vad som hänt arbetskamrater och vänner som varit på semester och självklart måste vi hänga med i de senaste ordväxlingarna i politiken. Men se’n då? ”What’s the buzz” som lärljungarna sjunger i Jesus Christ Superstar.

Vi borde, jag borde och du borde, vara mer uppmärksamma inte bara inåt och kontemplativt, utan också utåt. Vad vill världen säga oss? Vad vill människorna som talar med oss egentligen berätta? Vår uppmärksamhet stjäls hela tiden av nonsens och irrelevanta ting, vi måste se bakom löpsedlarna, semesterberättelserna och det politiska käbblet. Vad är dessa fenomen egentligen utrtyck för? Vilken nöd, hat, otro och förtvivlan finns där? Vilket överflöd, underverk, kärlek och glädje finns där bakom?

Emmausdagen – för det är vad Annandag Påsk är för mig – blir i år en påminnelse om att öka uppmärksamheten och lyhördheten för det som finns där bakom, där under och där inuti. Hösten kommer för mig personligen att bli lite av en möjlig nystart, ett tillfälle att bryta vanor och inleda en ny livsfas. Jag tänker öva upp min hörsel, min känslighet och min blick så att jag ser och kan värdera de vägskäl världen ställer mig inför.