You are currently browsing the tag archive for the ‘politik’ tag.

Kyrkoåret rullar på, från advent till domsöndagen, decennium efter decennium och århundrade efter århundrade. Och så idag när det är valdag så stannade hjulet på temat ”Medmänniskan” och texterna handlar om vad som förr kallades ”Den gyllene regeln” dvs den enkla sanningen att det du vill att andra skall göra mot dig skall du också göra mot dem.

Samhället finns inte, lär Margaret Thatcher ha sagt, det finns bara individer. På sätt och vis hade hon rätt, samhället finns inte förrän vi ser varandra som just med-människor, med-borgare och med-resenärer på livets resa. Det är i kollektivet av individer som samhället uppstår, samhället som något mer än summan av delarna. På valdagen är vi i en mening verkligen individer, men när dessa individer som en organisk helhet slingrar sig in och ut i landets tusentals vallokaler uppstår en dynamik, en gemensam rörelse som ger samhället i dess mest grundläggande form näring och syre.

I dagens episteltext, hämtad från Romarbrevet 12:16-21 talas det om att inte ta rätten i egna händer utan låta ”Guds vrede ha sin gång”. Istället uppmanas vi att hjälpa vår fiende om hen är hungrig eller törstig, allt i akt och mening att inte låta det onda segra utan istället besegra det onda med hjälp av det goda. Ondskan är i en mening redan besegrad, som människa kan vi bli verktyg för det goda och därmed bekräfta segern över ondskan. Som människor skall vi inte ta oss rätten att utkräva hämnd eller tro oss utföra Guds verk genom att använda hans bud som verktyg för vrede, hämnd och ilska. Vi kan alla bli uppfyllda av vrede, upprörda och arga – men det är inte Guds vilja att dessa känslor skall styra vår relation till medmänniskan.

Det demokratiska valet är en vacker handling, en frihet som människor före oss har kämpat sig till och en frihet som många andra längtar efter. Låt oss använda det valet för att hylla medmänniskan, för att lägga vår röst på en politik och ett framtida samhälle som ger utrymme för mångfald och kärlek. Och låt oss inte glömma att vårda vår relation till medmänniskan alla de andra dagarna av mandatperioden – oavsett vem som vinner valet idag!

Bön: Herre, se till oss alla ikväll, förlorare såväl som segrare, inskränkta såväl som vidsynta, bedrövade såväl som upprymda. Vi är alla dina barn, vi är alla del av din skapelse och vi får alla del av din nåd. Vägled oss alla in i en ny mandatperiod och hjälp oss att alla att bidra till en samhällsutveckling som främjar medmänsklighet och gemensamt ansvar.

 

Annonser

Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. 1 Petr 4:8

Jag läser med stor glädje förre ärkebiskopen Anders Wejryds andaktsbok varje morgon, en liten kort text att stärka modet med innan jag kliver upp (boken kan varmt rekommenderas). Onsdagens bibelord var från Petrus första brev och jag upplever det som en fortsättning från söndagens tema om goda förvaltare. I min barndom lärde jag mig sista delen av satsen som att ”kärleken överskyler en myckenhet av synder” och jag tycker nog att det är mer poetiskt uttryckt.

Vi är alla ofullkomliga, med alla våra fel och brister, men när vi förmår att älska varandra och visa varandra uppskattning och värme, täcker liksom denna kärlek över våra skavanker. Som när man klär om en stol med nytt tyg eller täcker över en ful fläck på ett bord med en fin duk.

I valrörelsens hetsiga kamp är det kanske inte kärleken som alltid står högst i kurs. I den politiska debatten saknar jag ofta det som i vetenskapen kallas för ”barmhärtighetstolkningen” och som innebär att vi försöker förstå en text eller ett tal utifrån det mest rimliga eller troliga perspektivet. Syftet är att undvika medvetna felläsningar, missförstånd eller att söka konspirationer i det andra säger eller skriver. Vilket på intet vis tar bort ett kritiskt perspektiv, tvärtom.  På det sättet blir en diskussion både upplysande och mer nyanserad när debattörerna försöker att förstå vad den andra vill och utgår från det i sin argumentation. Ofta blir faktiskt diskussionen skarpare och tuffare, mer på allvar helt enkelt. Spelet får mindre plats och verkligheten större.

I kommentarer och diskussioner kring utfrågningar och debatter utgår många från att andra är illvilliga medan man själv är godhjärtad. Om vi alla utgick från att vi alla vore godhjärtade tror jag debatten skulle bli både mer intressant och såra människor mycket mindre. Självklart skall konflikterna i politiken upp på bordet, självklart skall skillnaderna synas och självklart skall orättfärdighet kritiseras och motarbetas var helst den förekommer. Men om vi alla begrundar Petrus ord om kärlekens förmåga att skyla över våra brister och se på varandra som de ofullkomliga men godhjärtade varelser vi är skapade till – då blir tonen i debatten mindre hätsk, hatet får mindre utrymme och de sårande tillmälena försvinner. Det är något vi alla kan bidra med.

 

Efter en vecka i självvald ensamhet och i avsaknad av det moderna livets bekvämligheter hör jag söndagens gudstjänst från Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping idag, 17:e söndagen efter Trefaldighet när rubriken är ”Rik inför Gud”. Jag hör bibeltexterna som beskriver hur kärleken till pengar är roten till allt ont, som trycker på att arv och förmögenhet är ointressant i Guds ögon och mer eller mindre tydligt markerar att rikedom i Guds ögon är inte alls detsamma som samhällets ögon.**

Pastor Jan Eirestål, tidigare församlingsföreståndare i Immanuelskyrkan i Jönköping, återberättar liknelsen i dagens text om mannen som uppför sig precis som vårt svenska samhälle förväntar sig: Han har fått en god skörd, han vill bygga fler lador så att han kan ta tillvara skörden och dessutom bespara sig hårt arbete framöver. På det sättet skulle han kunna förvalta de goda resultaten idag så att de förmerar sig framöver. Han är allt som vi önskar av en god företagsledare;, han är framsynt, förvaltar, har visioner, är entreprenör och tänk så många jobb det skulle ge att bygga nya lador, avslutar Eirestål.

Men, liknelsen slutar inte i dur. I natt skall ditt liv tas ifrån dig, säger Gud till den glade mannen. Vad har det då nyttat till med alla dina lador?

Vad är det som är viktigt – ibland är det viktigt att då och då ställas inför denna ohyggliga verklighet, vad gör du idag om du vet med hundraprocentig sannolikhet att du dör i morgon? I gudstjänsten föreslogs att mannen med ladorna skulle samlat familjen, i solen mot väggen på de lador som redan fanns, för att tillsammans dricka eftermiddagskaffe och prata med varandra. Idylliskt? javisst, men nog ligger det mycket i det. Åtminstone jag skulle göra just detta; lägga all aktivitet åt sidan och samla de människor jag håller av kring mig. Jag skulle definitivt inte bygga några nya lador. (I mitt liv, skriva en ny vetenskaplig artikel, köpa en ny soffa eller medverka i media.)

Ingen tror att människan mår väl av att leva ur hand i mun, samspelet med andra och omsorgen om varandra kräver framförhållning, att var och en bidrar med sitt eget kunnande och arbete och att vi undviker slöseri med resurser. Men därifrån till en samhällelig diskussion som bara handlar om tillväxt, materiellt överflöd och människors förmåga att vara ”nyttiga” är steget väldigt långt. Det finns andra sätt att leva med varandra.

Vilka politiska aktörer kan lansera en verkligt alternativ vision om vårt samhälle? Vi vet alla att en kollektiv föreställning inte omvandlas på en kafferast, men utan en debatt om alternativa utvecklingsvägar dör det politiska samtalet. Sedan 10-15 år verkar alla alternativ till den ”enda vägens politik” oavsett vart den leder vara helt avvecklade. Våra etablerade samhälleliga aktörer gör just nu allt som står i deras makt för att invagga oss i tron på att det inte finns någon alternativ till den väg vi nu vandrar. Samtidigt pågår ett helt annat samtal i katakomberna

* I dagens episteltext, 1 Tim 6:7-11 återfinns orden ”Kärleken till pengar är roten till allt ont”.

** Dagens predikotext finns i Luk 12:13-21, den gammaltestamentliga läsningen i Predikaren 5:9-15.

Idag på Tacksägelsedagen 2012 firas i många katolska kyrkor 50-års minnet av det andra Vatikankonciliet. Konciliet inleddes des 11 oktober 1962 och avslutades drygt tre år senare, den 8 december 1965. Konciliet kan beskrivas som ett svar på den moderna tidens utmaningar och var ett mycket genomgripande kyrkomöte där den katolska kyrkans hela organisation och teologi genomgick förändringar. Det första Vatikankonciliet ägde rum 1869-1870 och behandlade teologiska frågor om uppenbarelse och förnuft samt proklamerade påvens ofelbarhet när han uttalar sig auktoritativt i dogmfrågor.

Efter andra Vatikankonciliet görs det inte skillnad på manliga och kvinnliga kyrkobesökare, mässan är inte längre på latin och brödsbrytelsen sker mot församlingen i en inkluderande teologisk gest. Den katolska kyrkan accepterade också efter andra Vatikankonciliet samverkan i ekumenisk anda med andra kristna kyrkor, och som en slags symbolisk gest upphävdes den ömsesidiga exkommuniceringen mellan påven och patriarken för den ortodoxa kyrkan. Som historisk-teologisk händelse förenades därmed den kyrka som definitivt gått skilda vägar år 1054.

Av en slump utkom för några veckor sedan också boken ”A la gauche du Christ. Chrétiens de gauche en France de 1945 a nos jours” (Seuil). Boken är en antologi som lyfter fram den del av framför allt katolska kyrkan som under den tidsperiod som det andra Vatikankonciliet förbereddes och genomfördes konsekvent tog en politisk ställning som kan beskrivas som ”vänster”. Arbetarpräster infördes, katolska organisationer och enskilda kämpade mot kolonialismen, för ett fritt Algeriet och för kvinnans frigörelse. Det fanns en katolsk-marxistisk dialog och kyrkan sågs av många som en stark progressiv kraft mot konservativa och förtryckande strukturer i både utvecklingsländer och i Europa.

Var står den franska kristna vänstern idag? Många finns kvar inom socialistpartiet och kommunistpartierna, men mindre synliga än under 1960-1970-talen, många har lämnat och engagerat sig i den gröna rörelsen eller i andra utom-parlamentariska grupperingar som arbetar för mänskliga rättigheter, i Frankrike särskilt för de papperslösa. Ett två år gammalt citat ur den katolska veckotidningen La Vie:

Si les chrétiens sociaux se trouvent au premier rang de la lutte contre l’exclusion, leur faiblesse (…) réside dans ”l’insuffisance du travail théologique sur les grands enjeux actuels comme l’écologie ou l’exclusion”. Un travail théologico-politique dont la gauche aurait pourtant besoin tant ”elle manque de base anthropologique sur le rapport à l’autre et reste très marquée par l’utilitarisme”. De nouveaux ”cathos de gauche” utiles à toute la gauche ? Ce serait alors le signe d’un véritable renouveau.

Om de socialt engagerade kristna finns i spetsen i kampen mot utslagning är deras svaghet en brist på teologiskt arbete med aktuella frågor som ekologi eller utanförskap. Det är ett teologiskt-politiska arbete som vänstern har behov av nu när den saknar en humanitär (mänsklig) bas för synen på ”den andre” och förblir starkt impregnerad av utilitarismen. Är ”vänster-katolikerna” behövda av hela vänstern? Ja, det skulle vara ett tecken på en verklig förnyelse.

Det finns således behov både av en partipolitisk förändring för att möta dem som motiveras politiskt genom sin kristna tro, men också att inom kyrkan arbeta teologiskt med de frågor som är brännande i våra välfärdssamhällen. De ”till vänster om Kristus” skulle kunna förnya det politiska landskapet.

Jakob 2:13

Domen blir obarmhärtig över den som inte har varit barmhärtig, men barmhärtigheten triumferar över domen.

Jag medverkade idag med nedanstående kort-föredrag vid Svenska Kyrkans Bibeldag med anledning av Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Niklas Rådströms pjäs ”Bibeln”.

BIBELN SOM POLITIK

Tanken att religion och politik kan agera på varsin scen i ett modernt samhälle är orimlig. Ändå har den varit vägledande för många människor, både politiker, kyrkligt aktiva och debattörer av olika schatteringar. Åtminstone en del av bakgrunden tror jag är rädslan för Bibeln för politik.

I vårt samtida svenska samhälle talar många människor om vårt land som sekulariserat. Det är sant om man med det menar att färre människor än t ex i början av 1900-talet besöker den organiserade religionens traditionella sammankomster och är delaktiga i den organiserade religion som utövas inom kyrkor och samfund av olika slag. Men med den utgångspunkten har man också bekänt sig till en väldigt speciell tolkning av religion, nämligen en modern religion. Vi skall komma ihåg att vi i Nordeuropa kan betraktas som ett sekulärt undantag. I världen i övrigt växer religionens inflytande, dels genom antalet utövare men också genom att stater blir alltmer neutrala till religionen och därmed också ger religiösa gemenskaper en möjlighet att agera politiskt. Religionen blir genom att befrias från statsmakten, precis som i Sverige, paradoxalt nog friare att blanda sig i politiskt beslutsfattande och opinionsbildare. I Sverige ser vi att religionen åter blir synlig och stadsteaterns uppsättning av pjäsen ”Bibeln” är förstås ett exempel på detta. Idag är det kutym att berätta om sin gudstro även bland politiker, skådespelare och andra personer i offentlighetens ljus.

Det är svårt att jämföra vår tid, i ett land med stor religionsfrihet och ytterst lite av sanktionerad religion, med t ex 1500-talets Sverige eller varför inte dagens Indien. Politik, i meningen styrning av de gemensamma angelägenheterna, utövades under lång tid som ett Gudomligt kungligt envälde och dessförinnan i vårt land genom gemensamma överläggningar styrda av förkristna, men religiösa och kulturellt givna, regleringar om medmänsklig samvaro. Vad som var och är politik och vad som var och är religion i det historiska bygge som varje samhälle är, ja, det går helt enkelt inte att avgöra.

Det enda vi vet är att religionens myndighetsutövning, maktsfär och kunskapsmonopol har begränsats. Men att tala om ett sekulärt samhälle är att blunda för allt från kyrko- och moskébyggnade, religiöst aktiva människor, religiöst inspirerade aktiviteter och organisationer, helgfiranden och över till dagens självklara helighållande av människans individuella myndighet och värdighet.

Det finns en diskussion om begreppen sekulär stat och sekulärt samhälle. Det finns de som inte tänker på skillnaden, men de finns också de som menar att samhället skall vara sekulärt i meningen att en medborgare inte skall behöva möte religionens uttryck om man inte aktivt väljer det. En del vill slippa byggnader som påminner om religionen, slippa kyrkklockor som kallar till gudstjänst och slippa ge bidrag till religiösa hjälporganisationer t ex. Men ett sekulärt samhälle är förstås omöjligt så länge vi har religionsfrihet. Det är en omöjlig tanke att jag skulle ”klä av mig” min kristna tro så fort jag lämnar mitt hem eller en gudstjänstlokal, tanken på det sekulära samhället bygger på en uppfattning om religionen som åsikt eller en extern ”grej” i förhållande till mig själv. För de flesta av dem som är kristna eller religiösa är den religiösa övertygelsen en fundamental del av deras person, och i mitt fall är det fråga om en relation till Gud. En relation kan man inte stänga av eller sätta på som det passar. Religion är så oändligt mycket mer än gudstjänster och psalmsång – snarare är dessa de uttryck som människans existentiella belägenhet tar sig.

Jag tror att varje människa någon gång i sitt liv ställer sig de stora frågorna om livets mening och det egna livets gränsytor till andra människors liv. I samma ögonblick som den tanken rinner upp i hjärnan inträder begreppsliggöranden som alla kopplas till den kulturella miljö man befinner sig i och har socialiserats i. Det svenska samhällets existentiella begrepp tenderar oftast att vara Gud, Himmel och Helvete, Samvete, Nåd och Försoning. I ett annat samhälle är begreppen kanske andra, eller liknande, eller samma. Dessa begrepp har förmedlats av traditionen, genom bibeln och genom textutläggningar under århundradena. Pjäsen ”Bibeln” på Stadsteatern är en del av denna tradition, och helt rimligt är att just Bibeln blir grunden för en problematisering av det religiösa livets plats i vårt samtida samhälle.

Och det är här Bibeln som politik kommer in. Bibelordet har en profetisk kraft. Bibelordet har en förmåga att tränga igenom ridåer av banalitet och trivialitet. Mitt i larmet runt omkring träffar oss orden ”och sanningen skall göra er fria” som ett knytnävsslag i solar plexus. För de generationer som kan sin Bibel utgör ofta orden fyrbåkar i det egna livet. Och i det avseendet blir Bibeln politisk i mitt eget liv. Jag minns själv mötet med profeten Amos; I tidiga tonår mötte jag en profet som slog ned på rikedom, hyckleri och samvetslöshet på ett sätt som kunde gälla exakt det samhälle jag själv levde i. Amos blev en politisk introduktör för mig – en profetisk röst om ett annat samhälle, en annan gemenskap. Jesusorden med det outhärdliga budskapet att älska sin nästa som sig själv blev till en insikt om de egna tillkortakommandena, och därmed också en källa till en tro på försoning, helande och ömsesidighet.

Men Bibeln används ju ofta av dem som vill värna en traditionell livsstil – av dem som vill neka kvinnor politiska rättigheter eller t o m mänskliga rättigheter, av dem som vill sätta gränser för kärleken eller förneka individens hennes fria andlighet? Bibeln kan förstås läsas som en uppslagsbok där man väljer det som passar. Genom att sätta Guds auktoritet bakom de utvalda orden blir den politiska effekten oerhörd. När Bibeln används så handlar det i allmänhet antingen om ren okunnighet eller om att legitimera sina egna redan intagna ståndpunkter med hjälp av gudomlig auktoritet.

Lika konstigt som det vore att läsa de grekiska antika diktverken Odyséen eller Illiaden som en resekatalog med reklam för Medelhavet, lika märkligt blir det att använda Bibeln som konkret rättesnöre för familjeliv och barnuppfostran 2012. Att läsa Bibeln är ansträngande! Det kräver kunskap om de omständigheter som format Bibeln till den samling texter den är. Det kräver också användandet av det egna förnuftet. Men utan den kunskap som ges genom ett möte med en uppstånden Kristus går det inte att läsa Bibeln som en religiös urkund. Traditionen, förnuftet och den egna erfarenheten av Kristus ger Bibeln dess rätta samhälleliga plats.

Bibelns politiska position är som en källa för att dela andra troende människors erfarenheter, som en vägledare i relationen till Gud och till medmänniskorna. Därmed sammantvinnas också religion och politik i samhällsgemenskapen. Bibeln talar till oss över årtusendena, över generationer och över kulturbarriärer. Bibeln kan göra oss till medmänniskor med alla dem här och nu, men också med dem som gått före och dem kommer efter.

Som politik kan det kanske räcka en bit.

Religionsfrihet som en mänsklig rättighet? Ja, det var titeln på en paneldiskussion vid den just avslutade International Studies Associations konferens i Montréal. Tanken var inte att ifrågasätta religionsfriheten, utan tvärtom att problematisera de konflikter mellan rättigheter som vi vet existerar.  Jason A Springs påpekade det faktum att religionsfriheten fortsätter att vara den mänskliga rättighet som oftast ifrågasätts som mänsklig rättighet. Just religionsfriheten missgynnas kanske mest av att vara utlämnad åt staterna egen förmåga att skydda rättigheterna eftersom religionsfriheten ofta står i opposition till statsmakten även i relativt demokratiska stater. Hans eget exempel var – inte så långsökt – rätten för muslimska kvinnor att bära hijab (religiös huvudduk) i Europa.

Den avgörande frågan är vad det är som skall skyddas – beteenden, yttranden, ritualer m m? Och vad gör en stat med religioner som bekämpar andra mänskliga rättigheter i kraft av sin egen frihet (ingen direkt ny fråga, men i alla fall).

Brett S. Heindl menade att det är vår definition av religion som är pudelns kärna. Om vi kunde se religion som ett pågående samtal mellan människor där syftet är ömsesidigt erkännande och en önskan att inte såra varandra alltför mycket (trying not to hurt each other so much) skulle möjligheten till jämlik religionsfrihet öka betydligt.

Såsom läget ligger är religionsfrihet som mänsklig rättighet en kollision mellan grupprättigheter och individuella rättigheter. Det går inte att sudda ort och dessa kan aldrig försonas fullt ut med varandra. I statens roll ligger därmed, inte att hålla sig borta utan tvärtom, att aktivt skydda religionsfriheten. Enligt Europakonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna skall staten skydda – inte nöja sig med att inte bryta mot – religionsfriheten.

Jag menar att balansgången mellan religionsfrihet som rättighet och andra rättigheter måste vara en statlig fråga i ett liberalt samhälle. Jag tror att vi måste bejaka de konflikter som olika religioner innebär liksom konflikter mellan religion och statsmakt om vi vill utveckla ett gott samhälle för alla medborgare. En stat som backar från debatten sviker vissa individers möjligheter och en stat som tar ställning för en viss religion förtrycker andra individer. Statens roll skulle kunna vara att avdramatisera religiösa beteenden, underlätta dialog mellan religiösa aktörer, utbilda och stödja offentliganställda så att de kan ge individer som behöver skydd från religiösa beteenden men också bejaka religiösa gruppers betydelse för avspänning i samhället. Staten bör inta en klassisk pragmatisk inställning, inte regelföljande och upprättande av principer.

Ett intressant projekt om stater brott mot religionsfrihet presenterades också i en annan panel av Jonathan Fox. Projektet är ett försök att grundligt både samla in data och att utvärdera konflikter mellan statsmakt och religion i internationell politik. Jag hoppas kunna återkomma till detta längre fram, men tills dess kan ni själva botanisera på projektets hemsida.

Jag har ofta hävdat att det är i gemenskapen som människan når sin fulla potential, att det är i relation till andra hon kan utvecklas och mogna. Efter att ha läst Åsa Linderborgs text idag om Big Brother måste jag nog precisera mig… Det är inte nog att vara i en gemenskap, inte nog att förhålla sig till andra, villkoren och förutsättningarna under vilka socialiteten utövas är något man måste fästa stor vikt vid.

Psykiatrikern, socialläkaren och psykoanalytikern Alfred Adler (1870-1937) var en av Freuds medarbetare, men tog tidigt avstånd från Freuds fokus på individens undermedvetna, drifter och medicinska konstitution. Istället betonade Adler varje människas potential för socialitet. Adler menade att människan hade potential att leva i harmoni med de system i vilka hon befann sig, denna potential kallade han för gemeinschaftsgefühl eller gemenskapskänsla. Denna känsla behövde enligt Adler näring för att mogna och växa till något gott, och Adler uppfattade psykatrin som en förebyggande vetenskap där ett av syftena var att skapa förutsättningar för just detta.*

Adler liknar gemenskapskänslan vid förmågan att lära sig sitt modersmål. Gemenskapskänslan skiljer sig från altruism genom att den inte kräver att jaget ställs vid sidan utan istället betonar utvecklandet av jaget i en konstruktiv riktning. Adler såg livet som ett problemlösande – problem som uppstår i det sociala livet, i yrkeslivet och i samliv och äktenskap. Mental hälsa, menade Adler, karaktäriserades av ”självförtroende och ett välutvecklat socialt intresse vilket försäkrar oss om förmåga till identifikation och empati med den sociala omgivningen”. Då kan en människa känna sig hemma i världen och ha självtillit nog att tro sig om att kunna handskas med de problem livet innebär. Det goda livet, enligt Adler, kräver mod och att de egna målen i livet inkluderar – medvetet eller ej – ett bidrag till mänsklighetens framåtskridande.

Enligt Adler fanns hinder på vägen för att utveckla sin gemenskapskänsla, barn som led av sjukdomar och handikapp, som blev försummade eller t o m oälskade och barn som blev bortklemade av sina föräldrar fick dåliga förutsättningar för att utveckla sin gemeinschaftsgefühl. Därför var det en själsläkares uppgift att också ha en åsikt och ta ställning i sociala frågor. En uppriktigt psykolog kan inte blunda för de villkor som en del barn växer upp i, utan måste tala och arbeta emot det som hindrar gemenskapskänslans utvecklande som ” nationalism, erövringskrig, prestige och hämnd, arbetslöshet och usla sociala omständigheter i familjen, skolan och det sociala livet”.*

Att försätta människor i situationer som Åsa Linderborg berättar om eller att vända ryggen åt redan undanskuffade barn eller vuxna kan aldrig vara förenligt med utvecklandet av ett gott samhälle. För Adler hörde människans psykologiska utveckling intimt samman med möjligheten att utveckla det goda samhället. Mekanismen utgjordes enligt  honom av gemenskapskänslan, att utveckla, underlätta och ge näring åt människans naturliga drivkraft att förstå och leva tillsammans med medmänniskorna.

Hur ofta vägleds politiska förslag av en medveten önskan att förstärka och utveckla gemenskapskänslan? I dagens evangelietext säger Jesus att  ”många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.” (Matt 19:30) En grundläggande tanke i Jeusbudskapet är att inte göra skillnad på människor. Det är gemenskapen som är central, individen blir en individ just i gemenskapen och var jag står i gruppen – först eller sist – är ointressant. Jag är en del av gemenskapen. Program som Big Brother uppmuntrar inte gemenskapskänslan. Tvärtom. I vårt politiska klimat är det tungt att stå upp för gemenskapen – så mycket talar för att prioritera jaget, självet och egot. Tillvaron är fylld av budskap som ropar åt oss att ge efter för viljan att prioritera oss själva på andras bekostnad – är vi modiga nog att loda inåt och söka gemenskapskänslan och ställa frågan vad är bra för OSS? Vad är vårt bidrag till mänsklighetens framåtskridande?

För mig är det kristna livet att utföra Guds verk här och nu – det är medmänniskorna som behöver våra goda gärningar, inte Gud. Gemenskapskänslan är en bra vägvisare i det arbetet.

*Se Ansbacher, Heinz L (1990) Alfred Adler: Pioneer in Prevention of Mental Disorder. Journal of Primary Prevention vol 11 no 1 s 37-67

Jag hade i tisdags förmånen att tala om kyrkans plats i samhället inför en månghövdad och intresserad skara på Vinterkonferensen i Stockholm. (Titta. Anförandet kommer så småningom att publiceras i Tro & Liv.) Mina bärande element i budskapet var dels en tillbakablick på den roll kyrkan i olika former spelat i europeisk och främst svensk samhällsutveckling inklusive en diskussion om religionens betydelse för den enskildes politiska aktivitet, dels en framåtblick på hur jag menar att kyrkan bör se på sin roll framledes om man skall vara relevant för dagens samhälle.

I det förstnämnda elementet var påpekandet att kyrkan varit både tillbakahållande och progressiv centralt. Jag pekade också på att religion och politik samspelar så komplext att det vi vet är att det finns ett starkt samband, men inte vad som blir resultatet. I det andra elementet spelade individualiseringen och dygdetiken en stor roll. Jag menade att i dagens individualiserade Sverige blir frågan om kyrkans plats verkligen brännande. Vad skall en kollektiv och teokratisk organisation i ett individualiserat och modernt Sverige och göra? Mitt svar är att kyrkans plats är i relationen mellan människor – de generella rättviseprinciperna har spelat ut sin roll som moraliska kompasser för de enskilda människornas val. Samhället idag kräver så mycket mer av oss, det moraliska ansvaret hamnar direkt på våra egna axlar när auktoriteter spelar ut sin roll. Kantianska handlingsregler och nyttoinriktade rättviseprinciper svarar inte på de personliga och svåra moraliska frågor som varje enskild individ idag ställs inför. Det är där kyrkan skall vara, i syfte att stödja och underlätta kalibrering av våra enskilda moraliska kompasser.

Efter anförandet fick jag ett antal frågor, det är alltid roligt och stimulerande att få fördjupa diskussionen på just de punkter där publiken känner sig frågande eller har ett särskilt intresse. Men en fråga förföljde mig hela vägen hem och även på natten efteråt: Vad skiljer det här från allt frikyrkan stått för förut och som vi har fått lära oss? (Ungefärlig formulering.)

Ja, tänkte jag, den som har öron han höre. För visst var det jag sa en radikalt annorlunda syn på kyrkan. (Inkl frikyrkan.) Eller? Den lite näsvisa frågan fick mig att återigen betänka förväntningarnas roll. Som en produkt av frikyrklig uppfostran är jag förstås impregnerad av språk och metaforer som glider lätt in i en traditionell förkunnelse. För mig är styrkan i det jag säger att jag parar det språket med ett vetenskapligt begreppsliggörande av världen.

”Det är du och vi andra som måste rita om vår mentala karta” är mitt svar efter att jag tänkt länge väl. Att omorientera sig betyder inte att det gamla var fel. Att vi behöver en ny karta betyder inte att den gamla kartan var fel (de nya bygger alltid på de gamla) men de gamla kartorna visar helt enkelt inte vägen längre eftersom terrängen förändrats.

Människor längtar inte efter det glada budskapet om Jesus Kristus och försoning, nåd och frälsning. Nähä? Människor längtar efter samtal om svårigheten att vara människa, att handla rätt, att väga av mellan sig själv och andra, om klimathot och skolval och om den stora skuld som vi alla rullar framför oss. Jaha? Och det är där som Jesus Kristus dyker upp igen, driven av hans kärlek kan du och jag som troende vara en del i det arbete som innebär att vårt samhälles kollektiva moraliska kompass ställs in mot försoning och nåd. Det arbetet sker i nära relationer och det arbetet kräver att kyrkan rustar och stödjer den enskilde troende med både andlig kraft och nya kartor.

(Så tack för den lite obekväma frågan. Det blev just ett konstruktivt motstånd, något jag också talade om i tisdags.)

I ett flertal medier, från regeringen och från polisiära myndigheter och även runt många fikabord och i vänskapliga samtal har radikaliseringen av muslimer diskuterats under de senaste dagarna. SÄPO har lagt fram en rapport om våldsbejakande islamism och naturligtvis har sprängdådet i Stockholm i söndags skapat oro och undran.

I debatten låter det ofta som om det bara är religiösa fanatiker som radikaliseras, eller i första hand muslimer. Jag menar att vi bör komma ihåg att många religiösa föreställningar kan leda till fundamentalism, fanatism och i värsta fall till omfattandet av våld som legitimt vapen mot en fientlig omvärld. Vi bör också komma ihåg att det inte alls bara är religiösa föreställningar som kan vara grunden till politiskt våld, tvärtom har historien visat att terrorhandlingar i Europa i allmänhet begåtts med ideologiska förtecken.

Grunden i det som SÄPO kallar radikalisering (alltså att bejaka våldet som politisk handling) är att man av olika skäl upphör att betrakta det omgivande samhället som sitt samhälle. Jag menar att ett nödvändigt villkor för att bejaka våld mot sina medmänniskor i politiskt eller religiöst syfte är att det omgivande samhället har blivit min fiende. Vägen dit kan vara väldigt olika. Medmänniskorna måste av-humaniseras, man behöver ha en orubbad tilltro till sin egen förträfflighet (dvs man vet att man har rätt), man måste omfatta ett högre utopiskt mål och man måste faktiskt tro att den egna handlingen på något sätt också leder till detta goda som man ser framför sig.

I en del fall kan våldsdådet dock vara ett utvidgat självmord, och då krävs knappast en lika omfattande ideologisk arsenal. I andra fall kan det röra sig om psykiskt sjuka människor som har en förvriden världsbild, t ex ser omgivningen som farliga varelser från yttre rymden. Dessa sistnämnda fall kan inte förebyggas på annat sätt än via psykatrisk vård och psykologiskt omhändertagande.

Grundläggande för att begå våldsdåd i religionens eller politikens namn, menar jag alltså, är att uppfatta omgivningen som sin fiende. Därutöver krävs både fundamentalism (att ha ”sett ljuset”) och fanatism (vara villig till ett offer). Sådana föreställningar kan uppkomma och odlas i villaområdet i Borås, i höghusen i Flemingsberg eller i en hyreslägenhet i Tranås. Att låsa sig vid särskilda miljöer, särskilda religioner eller särskilda motiv leder fel.

Det är när människor börjar glida bort från öppna och demokratiska sociala sammanhang som risken för en glidning mot fanatism börjar. Fundamentalism är en moralisk defekt, för att tolka filosofen James A Montmarquet. Man bör istället utveckla sin epistemiska dygd. Att stänga öronen, att inte vilja se utöver de egna gränserna, att inte lyssna på motargument och att inte öppet söka sanningen är i denna mening den stora synden, den som därefter leder till fundamentalism, fanatism och kanske ytterst till våld mot de uppfattade fienderna.

Öppet sanningssökande, ifrågasättande, kritik och distans är alltså de viktigaste elementen i förebyggandet av våldsdåd från såväl religiösa som andra fanatiker. Där dörrarna står öppna så vinden blåser igenom, där lagrar sig aldrig dammet.

I Årsbok för kristen humanism och samhällssyn 2010 finns nu min recension av Göran Greiders bok ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” publicerad. Boken är en stimulerande betraktelse över radikalitet, samhällskritik och utopier. Greider hamnar dock, som de flesta andra, i situationen att utopierna tenderar att likna ett idealsamhälle utifrån de givna ramarna. Den verkliga radikaliteten, ett rike som inte är av denna världen, har vi alla svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka oss.

Under arbetet med recensionen betonade jag att det var i tillvarons ofullkomligheter som ljuset och utvecklingen kunde tränga in. Jag skrev också en post här på Emmausvandrarna kring arbetet med recensionen.

Själv vill jag inte, som jag skriver i recensionen, ha en väg ut ur det här samhället, utan en väg igenom det här samhället mot framtiden.

Kategorier

Arkiv