You are currently browsing the tag archive for the ‘islam’ tag.

Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd. Så säger Jesus enligt Johannes evangelium, kapitel tio och vers tio, andra delen. Jesus talar om fåren, alltså om oss människor, och om sin roll som den gode herden. Han varnar för tjuvarna som bara vill fåren illa, ja döda dem. I kontrast till dessa beskriver han sin roll i världen som livgivaren. För att vi skall ha liv, och till och med liv i överflöd.

Gud är skaparkraften, skaparen av människan och av vår tillvaro, Gud skapar liv. I Satans rike regerar döden. Om vi nu skall tala klarspråk. Gud älskar livet, ljuset, kärleken och återfödelsen. Satans bekymmer är att hens rike är sårbart för Guds krafter – ljuset tar bort mörkret, kärleken överskyler inte bara en myckenhet av synder utan skapar också både liv och öppenhet mellan människor, det är svårt att hata någon som älskar dig, döden må vara obetvinglig men i naturen och bland människor återföds varje år och i varje generation livet, och min tro är att våra liv här inte är slutet på det skapade livet. Livet är inte fatalt (dödligt) det är döden som besegras av livet. Fatalism är hoppets och livets motsats.

Gud och Satan är bilder för gott och för ont, för livet och för döden. För mig är det en självklarhet att min kristna tro är en hyllning till livet. Jag gråter fortfarande av glädje när nya barn föds (kan inte se förlossningsscener utan att tårarna flödar), jag gråter på bröllop, inte för att det är romantiskt utan för att kärleken är ett bejakande av livet, jag gråter på gudstjänster, jag gråter när människor som har det svårt räddas tillbaka till ett värdigt liv och jag gråter ofta av lycka över det liv jag fick, mer eller mindre, tillbaka när jag var 21 år. Allt detta är glädjetårar. Om du tycker jag är sentimental så får du tycka det. Jag har mycket att vara tacksam för.

Att då uppleva hur unga människor i religionen namn underkastar sig olika former av ”dödskulter” får mig inte att gråta, det gör mig vred. Att höra unga män (och en del kvinnor) tala om att deras religion kräver offer och gör dem till martyrer och helgon är fasansfullt.Den Gud som kräver människooffer är ingen Gud, det är sannolikt en av-Gud, ett beläte, något som satts i Guds ställe – eller helt enkelt makthungriga individer (människor som du och jag) som likt forna tiders generaler skickar unga män i döden för att nå egna strategiska mål. Jag har hört den här typen av berättelser från islamska och kristna kretsar, men naturligtvis också mer obskyra sekter, ofta i eller från USA.

Om din Gud kräver ditt liv då är det inte din Gud du talar med. En livgivande Gud kräver inte slakt av sin egen skapelse. Min Gud dog själv, allt för att vi inte skulle behöva dö. Min Gud har sår, sår som helar hens skapelse. Låt oss med alla medel, på alla plan och inom alla religiösa grupperingar tillbakavisa dödskulter och fatalism. Inte ge dessa idéer så mycket som en lillfingernagel. Som kristna har vi ett ansvar. Vi måste försöka. Alltid livet. Alltid kärleken. Alltid ljuset.

 

Ser ofta ett speciellt argument för yttrandefrihet som går ut på att ”man” måste få ifrågasätta, kritisera och säga emot. Argumentet förekommer ofta i anslutning till att yttrandefriheten används för att kritisera religiösa föreställningar, ofta t o m för vad de inblandade ser som hädelse. Syftet är sällan uttalat men rent filosofiskt borde det vara att vi människor i någon slags dialektisk mening kommer lite närmare sanningen varje gång vi skrapar och bankar på det som är etablerat och sant i dagens värld eller bland vissa grupper. Och i detta är jag helt enig. (Se föregående post.)

Det som förvånar mig är att ovanstående argument aldrig anses legitima av dem som för fram dem i första skedet när den som är föremålet för vad den själv uppfattar som en kränkning ifrågasätter tillbaka. Om argumentet för att göra rondellhundar som ser ut som Muhammed är att man bör ifrågasätta både islam som religion och det avbildningsförbud som råder inom vissa delar av islam så måste väl samma rätt och frihet att ifrågasätta gälla dem som ifrågasätter dessa rondellhundars värde och syfte?

För det är väl aldrig så att det finns en viss typ av åsikter och värderingar som inte får ifrågasättas? Jag menar vi har väl ändå yttrandefrihet?

I dagens genomindividualiserade samhälle tar ingen egentligen notis om subkulturellt kodade kläder längre. Det var länge sedan någon reagerade på säckiga hiphop-byxor som hänger halvvägs ner till knäna. Punkare provocerar inte, folk får ha på sig vad de vill. Kvar finns ett säkert sätt att väcka anstöt med kläder. Klä dig i sådant som antyder att du har något annat än individualistisk livsstil som ledstjärna i ditt liv. (DN J Wirfält 28/11 2010)

 

Så skrev Johan Wirfält om den romska traditionella klädseln för några veckor sedan. Jag växte upp med en grupp finska romer i grannskapet, vi sågs i affären, på spårvagnen och de bodde nedanför min låg- och mellanstadieskola så jag mötte dem ofta på gatan. Jag växte också upp med Katarina Taikons böcker. Jag tror att hennes insats för att att förändra synen på romer är underskattad. Kanske behöver andra minoriteter i Sverige den typen av starka röster, författare och kulturarbetare som gestaltar och integrerar den egna livsstilen i och med andras sätt att leva.

Men mentaliteten i vår tid är mycket annorlunda än då. Då vägleddes hela samhället av en auktoritetsordning, en i huvudsak accepterad hierarki, och en homogen majoritetskultur. Romer avvek, det fanns en tydlig gräns mellan deras kollektiv och vårt. Avvikaren idag är istället den som överhuvudtaget underordnar sig en auktoritet. Precis som Wirfält skriver så är något av det mest provocerande idag att underkasta sig ett kollektiv, en hierarki eller en ordning som antas vara normerande och given, en tradition eller en livsstil som traderats över generationer.

Ibland tror jag att svenska fromma muslimer och kristna provocerar så många av den enkla anledningen att de vill underordna sig kollektiva regler. Många kristna anser i likhet med mig att individualismen går att förena med en Gudstro, men också hos mig och andra kristna är det ytterst en fråga om underkastelse under mysteriet. Och många kristna anser fortfarande att vissa regler ändrar man bara inte på. Vad som upprör allra mest idag tycks vara att framhärda i en kollektivistisk livsstil där jag i någon (eller större) mån avsäger mig det individuella valet.

Är denna tids ultimata provokation att framhärda i gemenskapens primat? Att hålla fast tanken att vi är sociala varelser, att det är gott att leva i en samhällsgemenskap, att vi skall ta vara på vår broder och syster och att det är vars och ens plikt bidra till det gemensamma?

När Jesus föds i Betlehem är han skyddslös. Finns det något mer värnlöst än ett nyfött barn i en vinternatt? Och under hela sitt liv pekar Jesus på den judiska lagen – inte för att bryta den utan för att uppfylla den. Han kommer som en människa i behov av vårt skydd och vår kärlek, han lever i sin tradition och sin tid samtidigt som han förnyar innebörden i de regler som styr kollektivet. Han förnyar inifrån kollektivet, han talar om gemenskap och om att dela med sig. Och han underkastar sig den ultimata ordningen i det att han faktiskt dör på korset precis som planen är tänkt.

Är det detta som är så provocerande i vår tid att Jesus är en i grunden sann individ som aktivt väljer att underkasta sig kollektivet?

 

Nej, man får inte avstänga en elev från undervisning på grundval av att hon bär heltäckande religiös klädsel. Men varje fall måste prövas individuellt. Ungefär så tolkar jag Diskrimineringsombudsmannens beslut avseende en kvinna som genomgick en barnskötarutbilding iförd niqab. Debatten efter DO:s artikel och beslut har varit minst sagt het. Och frågan om heltäckande religiös klädsel väcker starka känslor hos gemene man. Nästan alla svenskar säger sig vara ”emot” heltäckande slöjor i skola och arbetsliv, men endast 20 procent är negativt inställda till den vanliga s k slöjan (eg. sjalett).

Personligen kan jag inte förstå de kvinnor som väljer att bära heltäckande klädsel och jag tror inte heller att det finns någon Gud som ställer krav på klädedräkten. En muslimsk bekant sa till mig att religionens regler skall ses som en slags prövning, ett test för att visa att man är lydig. Så har många religioner tolkats och använts patriarkalt, avseende kvinnornas ställning. Glöm inte att kvinnor under lång tid (fram till 1960-talet) inte fick klippa håret inom frikyrkliga kretsar, skulle ha hatt och inte kunde vara s k äldste. Själv hade jag under en tid i min ungdom just en böjelse för att hitta religiösa regler, när man är ung är det så mycket i det inre som är i rörelse. Ibland känns fasta ordningar då väldigt trygga och identitetsskapande. Så är det inte längre för mig, min Gud är kärlek och i hans kärlek finns inget tvång. Något som de allra flesta muslimer också håller med om. (Inget tvång i religionen, säger Koranen)

Jag blir dock djupt upprörd över de personer som självrättfärdigt menar att kvinnor skall förbjudas att bära denna klädsel t ex i skola och på de arbetsplatser där det rent praktiskt skulle vara möjligt. Journalisten Lars Åberg ställde häromdagen frågan i en krönika i GP varför de som tror på Gud inte får diskrimineras medan de som tror på jämställdhet tydligen får det. Jag är övertygad om att Åberg säger det han säger i största välmening. 

Men religionsfriheten har ett särskilt starkt skydd i svensk grundlag, liksom i Europakonventionen, av goda skäl. Har alla glömt att de sekel av krig utkämpats i Europa just som krig mellan religioner? Har alla glömt Bartolomeinatten 1572? Har alla glömt 30-åriga kriget? Har alla glömt anti-semitismen? Har alla glömt förintelsen? Eller varför pietistiska utvandrare lämnade Norden för USA? Europa är en kontinent som plågats av religionskonflikter under hela sin historia – är det så konstigt att religionsfriheten därför fått ett särskilt skydd? Och man behöver inte gå så långt utanför Europa för att upptäcka hur religion blir en grund för förföljelse och t o m dödande.

Religion är något som omfattar hela människan. Det är inte en åsikt, ett beteende eller en attityd. Det är ett sätt att leva. Och det har alltid varit provocerande att religiösa grupper skiljer ut sig från normen i ett samhälle. Jag tror fortfarande på förnuftets kraft och är övertygad om att lika gammeldags som frikyrkofolket idag tycker att det var när kvinnor skulle ha ”knut i nacken” lika gammalmodigt kommer europeiska muslimer så småningom tycka att det är att dölja hela sin kropp. Men ju mer vi andra försöker med lagar och tvång dest hårdare kommer förstås den mindre gruppen att hålla fast vid sin rätt.

Den franske statsvetaren Bertrand Badie skrev för många år sedan att utmaningen för vårt moderna samhälle är att skapa reella förutsättningar för den unga muslimska flickan att göra ett verkligt fritt val – ett val som dock lika gärna kan leda till en religiös heltäckande klädsel som till en mer europeiskt anpassad ungdomsklädsel.

Läs också Marta Axner i samma fråga.

Häromveckan satt jag bredvid två tonårsflickor på T-banan. Den ena hade just fyllt arton och den andra var sjutton. Den äldre markerade stolt att hon fick beställa vin på restaurang. När den yngre föreslog att de skulle göra sällskap till en kompis sa den äldre – som hade kort kjol och tunna strumpbyxor – plötsligt till den yngre att ”men X får inte se mig så här!” och tittade menande på sin exponerade lår. Den yngre skrattade och sa ”Men du är väl inte muslim?” Varvid den äldre tittade förebrående på den yngre och sa ”Det spelar väl ingen roll!”

Vad det hela rörde sig om vet naturligtvis bara de två flickorna, men för mig som satt bredvid var tolkningen att någon person i familjekretsen inte fick se den äldre flickan i kort kjol och nästan bara ben. Det faktum att hon hade strumpbyxor hjälpte upp saken något förstod jag, men strumporna var för tunna för att riktigt duga som ursäkt. För mig som vanlig urban medelålders kvinna var de båda flickorna inte uppseendeväckande klädda, särskilt inte med tanke på att det var 26 grader varmt ute. Men deras klädsel väckte uppenbart känslor hos någon eller några i den nära kretsen. Deras referenser till islam var självklara, men det stod alldeles klart att det inte var deras religion som hämmade deras klädsel – det var något annat.

Jag menar att diskussionen om islam och synen på unga kvinnor har fått en mycket religiös slagsida. Med mina erfarenehter vill jag ge ett annat perspektiv på auktoritära mönster och kvinnoförtryck.  Jag är själv uppvuxen i konservativ religiös miljö där det tillhörde reglerna att man inte hade kort kjol, inte tajta jeans, inte gick på bio, inte målade sig och under lång tid förväntades också kvinnor ha långt hår – och hatt. Det fanns långa informella listor på vad man inte fick göra och möjligheten att göra uppror utan en brytning var liten. Själv fick jag god hjälp av det svenska samhället. Men jag är inte uppvuxen inom islam utan i en traditionell svensk folkrörelse-frikyrklighet. De kvinnoideal som hyllades där var ytterst patriarkala, traditionella och konservativa ideal.

Som liten flicka förväntades jag delta i disken i köket medan de (spännande) politiska diskussionerna företog vid det avdukade matbordet – mellan män. Jag förväntades ha kjol på söndagarna och att inte säga emot de som var äldre. Min vilja satt i en grantopp i skogen. Tjänande, utgivande och uppoffring var centrala delar av ett värdigt kvinnoliv.

Då fanns det inte någon i det övriga samhället som talade om hedersvåld, hederskultur eller religiöst förtryck. Det fanns massor av andra kristna i min ålder som inte alls levde som jag så den patriarkala ordningen hade inte ett nödvändigt samband med kristendomen(livsåskådningen) – den hade samband med sociala och kulturella mönster.

För flickan på tunnelbanan är problemet att hon nu växer upp i ungefär samma miljö som jag gjorde för några decennier sedan. Idag är den konservativa miljön jag kände i stort sett borta – förändrad, liberaliserad och delvis radikaliserad. Vårt gemensamma ansvar är att förändra även den här flickans uppväxtmiljö mot större öppenhet och vidsyn.

Vad vi som vuxna måste göra är att alltid ta strid mot auktoriära mönster i barnuppfostran, mot patriarkala värderingar i familjen och mot kvinnofientliga kulturmönster var de än uppstår. Att skylla på religionen är okunnigt – den är vare sig en ursäkt för att inget göra eller en förklaring till förtrycket. Patriarkatet försvinner inte för att religiösa miljöer blir sekulära. Den som tror det har inte förstått någonting.

Enligt SvT Rapport idag (15/12 2009) önskar den islamiska föreningen som driver moskén i Fittja (utanför Stockholm) att få ha böneutrop från minareten vid moskén. Med tanke på alla de ljud som redan återfinns särskilt i storstadsområdena kan man känna sig tveksam, men det är helt orimligt att inte bevilja en önskan om det handlar om att t ex ha utrop till fredagsbönen en gång i veckan. Våra kyrkor ringer i allmänhet strax före klockan elva på söndagarna och ringer då in till gudstjänst. Vare sig kyrkor eller moskér kan få höras vid alla tider på dygnet och alla dagar i veckan, men här bör kommunen försöka tänka utifrån religionsfrihetsmodellen.

Centralt i en sekulär stat är att alla religioner antingen behandlas neutralt eller religioner främjas på likvärdiga villkor. Religionsfriheten är en rättighet  som är inskriven i vår författning (Regeringsformen Kap 2, §1 punkt 6)och som till skillnad från andra friheter inte under några omständigheter får inskränkas. Religionsfriheten är också central i Europakonventionen om Mänskliga Rättigheter. Det är svårt att hävda att vi har religionsfrihet om det är förbjudet av princip att offentligt kalla till vissa typer av religiösa sammankomster.

En sekulär stat bör, menar jag, främja ett religiöst mångfacetterat samhälle där vi möts i det offentliga rummet. Vi behöver inte nödvändigtvis mötas framför altaret, men gärna i det offentliga rummet. Ett rum som just nu är helt ockuperat av kommersialismen. Varför stå ut med att alla affärer är öppna i princip alla helgdagar eller att restauranger tar sig rätten att använda gemensamma utrymmen som rökrum och musikscener om vi inte samtidigt kan möta olika religiösa uttryck i vår gemensamma offentlighet? Har vi blivit så avtrubbade så att vi jämställer endast reklam, kommers och affärsidkande med ”samhälle” men glömmer att ”samhälle” också är folkrörelser, kyrkor, organisationer och ideella sammanslutningar?

Schweiz röstar idag, söndagen den Första Advent, om att förbjuda byggandet av minareter (böneutropstorn vid islamska moskéer). Resultaten tyder på att det blir ett förbud. Det är ett djupt sorgligt besked att det i ett land med gammal humanitär tradition nu finns majoritetsstöd för att inskränka möjligheterna för invånarna att fredligt utöva sin religion. De flesta av oss kristna skulle uppfatta ett förbud mot att bygga kyrkor med synliga klocktorn som en rejäl inskränkning i religionsfriheten. När beskedet också når oss just den Första Advent blir kollisionen mellan å ena sidan julbudskapets glädje och å andra sidan inskränktheten mot människor av annan tro extra hjärtskärande. Förbud, hat och fientlighet skapar marginalisering. Vi som ser islams närvaro i Europa som något både historiskt och politiskt naturligt hoppas istället på en öppen och alltmer europeiserad islam. En utveckling som också redan finns i de flesta europeiska länder.

Att leva tillsammans kräver en aktiv tolerans, inte en anpassningens acceptans. Vi som är troende borde vara de första att dra ut till religionsfrihetens försvar – oavsett om det innebär kritik och obehag. Vi måste inte mötas framför altaret (som en vän uttryckte det) om vi inte vill, men vill vi leva i fred med varandra i ett dynamiskt samhälle så krävs att vi möts åtminstone i det offentliga rummet.

Moskén och minareten på Medborgarplatsen i Stockholm skäms inte för sig. det skall inte Europas muslimer behöva göra heller.

Kan rekommendera Ann-Sofie Roalds alldeles nya bok ”Muslimer i nya samhällen” (Daidalos).

Så närmar det sig med predikan nästa söndag den 25 oktober klockan 11 i Göteborgs domkyrka under temat ”Att leva tillsammans”. Att leva tillsammans innebär också att leva med dem vars beteenden och livsstil vi inte gillar. Att leva tillsammans betyder inte att ”att gilla alla”, då vore saken knappast värd en predikan!

Vid lunchen igår på Chez Alexandre, alldeles runt hörnet där jag bor just nu, läste jag i Libération att debatten i Frankrike är stark kring förekomsten av heltäckande klädsel för kvinnor, s k niqab. Av en slump noterade jag att även ”Debatt” i SvT tog upp ämnet senare samma kväll. I SvT var diskussionen ganska antagonistisk och frågan om vem som hade  ”fel” och vem som hade ”problem” när en norm bröts kom upp ett flertal gånger. Det tycks finnas en stor skillnad mellan den franska debatten och den svenska – i Frankrike tar den muslimska kommuniteten själv ett mycket större ansvar för debatten än i Sverige. Franska muslimer är organiserade och har representanter på olika nivåer som uppfattas som auktoritativa, medan det i Sverige tycks vara enskilda kvinnor och en och annan imam som uttalar sig. Ibland uttalar sig dessa underförstått i islams namn, ibland bara som enskilda. Man bör dock hålla i minnet att religiös klädsel i franska allmänna skolor redan är förbjuden.

Le Conseil francais du culte musulman (CFCM) – motsvarar Sveriges Kristna Råd (SKR) eller Sveriges Muslimska Råd (SMR) men med starkare politisk riktning – tror inte på förbud utan på information, dialog och undervisning i syfte avråda kvinnor från att bära niqab. Ja, just det, avråda. CMCM menar att det inte finns något religiöst stöd i islam för den typ av klädsel som niqab representerar utan istället är det ett frivilligt val från var och en. Ordföranden i CMCM Mohammed Moussaoui betonar också att frågan om niqab har fått alldeles för stora proportioner då den typen av klädsel är ovanlig bland franska muslimer, ofta av nordafrikansk eller västafrikansk härkomst. Istället göder debatten islamofobin och CMCM vill se en utredning och analys av islamofobin i Frankrike.

När jag var 17 år dog en släkting, i mycket hög ålder och inte oväntat, och jag var genuint ledsen och nedstämd. Men jag minns också att jag hade en period när jag valde att gå sorgklädd, helt i svart trots sommaren, för att på något sätt uttrycka ett slags sorgens martyrskap. För min del var det ett omoget men fullt ut genomfört identitetsexperiment. Det kändes skönt att gömma mig bakom sorgkläderna, komma bort från valfriheten och individualiteten, få gå upp i något större och något som bröt normen. Efter några veckor försvann känslan och jag ville hellre återgå till mitt ”vanliga jag” igen. I en del avseenden tror jag att mina känslor vid detta tillfälle är embryot till vad som får människor att gå i kloster eller att bära niqab.

Som troende har jag ofta upplevt att det är de ”nyfrälsta” som är mest extrema i sin nya livsstil. För dem är det kristna livet något så annorlunda och nytt att detta måste få manifestera sig även fysiskt och praktiskt på ett synligt sätt. En del bad alltid morgonbön vid frukosten oavsett var de var, en del hade alltid bibeln i handen när de gick någonstans och andra började hälsa med ”Guds Frid!” istället för att säga ”Hej!”. För mig kändes det där påklistrat och tillgjort – jag behövde inte visa upp min tro – men, jag kan också förstå att den som tycker sig ha funnit livets mening också i sin glädje vill visa upp det.

Jag tror inte på förbud inom religionernas domän, religiösa sedvänjor och bruk måste växa in i och integreras med de samhällen där troende människor lever. Därför är det så viktigt att vi INTE skapar ett sekulärt samhälle utan istället ett pluralistiskt samhälle där vi ständigt möts och konfronteras. I annat fall lämnar vi fritt spelrum för extremister och fundamentalister att lägga beslag på tolkningen av ”religion”. En europeisk islam håller på att växa fram, låt oss underlätta för den genom att skapa ramar för svenska muslimer att ha en röst inåt den svenska maktapparaten. På samma gång bör vi förstärka och återupprätta de kanaler mellan kyrkorna och statsmakten som alltmer håller på att försvinna.

Som Chantal Mouffe så klokt påpekar i sin bok ”On the Political” så måste demokratin ge utrymme för antagonismen att övergå i agonism annars kommer antagonismen till utrryck som våld, frustration och revolt. I en pluralistisk demokrati finns det motståndare, men det finns inga fiender. Det är ett sätt att leva tillsammans. Och det tänker jag bygga in i min predikan på söndag.

Radion sände idag ingen gudstjänst klockan elva, istället fick jag höra en muslimsk kvinna tala om sin tro. Hon lät varm, uppfylld och engagerad. Men det var något i hennes berättelse om sin tro som skavde i mig. Hon återkom flera gånger till att motiven för tron var att hon skulle få sin belöning. I paradiset skulle hon få leva i den bästa delen om hon arbetade på sin karaktär, var vänlig mot andra, gjorde goda gärningar och inte var elak mot andra människor. 

Dagens texter handlar om ”Vägen till Livet”. Jesus säger ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6) Jag kan inte låta bli att tänka på de ord om den kristne Guden som jag hörde för många år sedan: ”Ingen annan Gud har sår”. En radikal kristen tro lyssnar uppmärksamt på andra troende människor, men som kristen kan jag aldrig komma förbi att min tro baserar sig på den nåd som Jesu död och uppståndelse innebär. Utan den vore vi utlämnade till att arbeta på vår frälsning och hoppas på att vi skall befinnas vara goda nog. Vårt leverne skulle då vara det som avgjorde Guds kärlek. Men en radikal kristen tro vet att det inte är så. I en radikal kristen tro är Guds oändliga villkorslösa kärlek grundbulten, och dess yttersta manifestation är just att någon annan dog i vårt ställe, någon annan tog på sig våra skulder och vår bortvändhet från Gud och varandra.

Vi lever redan det nya livet. Vi väntar inte på något paradis där vi skall belönas. Vi vill här och nu lära känna Jesu Kristi Kärlek och sprida den vidare, i den här världen. Det är denna världens människor som är så oändligt älskade av Gud att han valde en försoning genom att offra sin egen son. Vi lever här i tacksamhet över att det som måste göras redan är gjort, det är miraklet.

Ingen annan Gud har sår.

Kategorier

Arkiv