I evangelietexten för Alla helgons Dag den 6 november uppmanar Jesus sina lärjungar att inte smyga med sin tro, att inte ligga lågt eller låta bli att ta konflikter. Han säger ”Ni är jordens salt.” Saltet som mister sin sälta måste kastas, det duger inget till.
Salt i maten uppfattas numera ofta som något onyttigt. Men under en lång tid av mänsklighetens historia var saltet en av de få möjligheterna att konservera mat så att man hade något att äta även när det inte fanns något att skörda. Och saltet är även idag det som trots allt sätter smak på maten. Många kockar menar att saltet i sig själv tar fram det bästa ur andra smaker i maten. Så att salta är inte bara att salta så attd et blir salt, utan också att frambringa den bästa smaken från alla övriga råvaror.
På Alla Helgons Dag talar man ofta om förebilder, om människor som levt på ett sätt som uppmanar och lockar till efterföljelse. Men viktigast är nog att vi alla har kvar vår sälta. Stor eller liten, sältan kan vi ha ändå. Stora och små saltkar frambringas samma grad av sälta per korn. Och sältan är nödvändig för att få fram det bästa ur människor runt om oss, ur situationen eller ur det sammanhang där vi är satta att verka.
Om vi inte bidrar med vårt salt så sviker vi, inte bara idealen, utan vi sviker våra medmänniskor. Luther brukade säga att det är inte Gud som behöver våra goda gärningar utan våra medmänniskor. På samma sätt är det inte Gud som behöver vår sälta utan våra medmänniskor.
Sälta är civilkurage. Inte att gräla och gnälla i tid och otid. Men sälta är att att inse när man bör säga ifrån – och göra det.
Bön: Gud, hjälp mig att bevara min sälta och ge mig omdöme nog att använda det.
Matteus 5:13-16
Emmausvandrarna 
Jag har fortfarande inte hört något ecempel på när en kristen är salt.
Kan någon vittna om någon gång de var salt så att man förstår
Pingback: Fredagshälsningen: "Har ditt salt förlorat sin sälta?" - Webbkyrkan.se