Lovsång – en frizon från det som skaver?

”Denna diskussion sätter fingret på den punkt som är frikyrkornas styrka och svaghet: homogeniteten.”

Så skriver Joel Halldorf på ledarplats i Dagen den 28 februari 2020 angående den numera infekterade frikyrkliga debatten om lovsång eller inte lovsång, eller hur mycket lovsång. Och eftersom tidningen (som ofta) kommer i min brevlåda alltför sent och eftersom jag (som väldigt sällan) idag är konvalescent och därmed sysslolös hemma börjar jag fundera vidare.

I min ungdom hade vi tillfällen i kyrkan som kanske skulle kunna liknas vid lovsgångsgudstjänster. Vi brukade tala om stunder för ”tillbedjan” och förbön. Men det som hördes var bönebruset, hundratals (ja faktiskt) röster som var och en med dämpad röst bad till Gud, ofta ackompanjerat av en stilla körsång från podiet eller kända psalmer i sättning enbart för piano och/eller blås. Vanligast var detta på sommarkonferenser (tältmöten med doftande gräs och tältduk som slog i vinden) eller på s k kvällsmöten på söndagarna. Ibland var sådana tillfällen också omvändelsetillfällen; Ville någon ha förbön? Börja om med Herren? Komma till tro? Det fanns alltid äldste och diakoner redo att be för och med dig på första raden (eller andra om det blev fullt…) Efter en stund var tillfället över, ibland avslutades gudstjänsten då med en psalm eller strängmusiksång och ibland fortsatte det en stund med mer musik, vittnesbörd och pålysningar.

Jag berättar inte detta för att säga att saker var bättre förr, förutsättningarna är olika och sådana utsagor är därför meningslösa. Beskrivningen syftar till att sätta fokus på skillnaden i riktning mellan då och nu: Dåtidens stunder syftade inte till en gemenskap med andra troende där och då, den syftade till att omvända människor, var en del i missionsarbetet och till att – gemensamt men ändå högst individuellt – få en stund med Vår Herre utan att något annat störde. Och det var ett moment i en gudstjänstordning, inte själva gudstjänsten. När vi samlas till gudstjänst behöver vi få plats för flera saker: bön, tillbedjan, lovprisning, undervisning och gemenskap. Hemligheten med en gudstjänst som andlig föda är just denna mix.

Om det vill sig illa blir lovsången en lovprisningens gemenskap där känsla och socialitet förväntas bära vidare i livet. När känslan försvinner eller relationerna brister så rinner också tron på Jesus Kristus bort som vattenfärg. Den var aldrig förankrad i något annat än känslor och kamrater.

Jag är rädd att lovsångens popularitet, i sin nya tappning, beror på att det är en frizon från allt det där osäkra, otrygga och som skaver och skapar konflikt. En homogen gemenskap som bygger på minsta gemensamma nämnare och som skyr pluralism och konflikt.

För att upprätthålla sin autenticitet och sitt uppdrag borde kyrkan i sin helhet, men kanske särskilt frikyrkan, tydligare gå i närkamp med teologin kring de svåraste frågorna idag; klimathot, flyktingskap, ekonomiska klyftor, terrorism och mänskliga rättigheter för att nämna några. Oavsett om det är lovsång eller undervisning önskar jag fler teologiska svar och fler ”nåde-indränkta” diskussioner kring sådana frågor. Som kristna hamnar vi ibland på kant med tidsandan och ibland mitt i vinddraget – men orsaken att vi hamnar där vi hamnar måste vara vår tro på Jesus Kristus, på Guds nåd och kärlek till människorna. Annars är vi inget annat än ljudet av en klingande cymbal som tonar bort i vinden…

 

 

 

Tro – en politisk kraft och aldrig bara personlig

Häromdagen besökte jag Vasa församlingshem i Göteborg och talade över ämnet ”Kyrkans förändrade roll i samhället” mot bakgrund av såväl min forskning kring religion och politik som min personliga övertygelse som kristen. Under den senaste tiden har jag medverkat i två böcker som behandlat ämnet religion och politik, men på olika vis: dels ”Religionens offentlighet. Om religionens plats i samhället” där jag kommenterar den synlighet som religion fått inte bara i svenskt samhällsliv utan i den västvärld som länge betraktades som sekulariserad, dels ”Tro – en politisk kraft” där jag beskriver hur och varför en kristen tro aldrig är eller kan vara endast  en personlig angelägenhet.

Utifrån mitt perspektiv saknar tanken på en åtskillnad mellan religion och politik teoretisk grund om man inte på ett väldigt banalt sätt åsyftar Jesusorden i Mark 12:17 om att ge Kejsaren det som tillhör Kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Jag delar den ganska vanliga uppfattningen att kristna skall rätta sig efter de lagar som fattats i demokratiska samhällen och betala den skatt man blir påförd genom överenskomna avtal. Men, det betyder inte att en kristen inte skall verka för att förändra såväl lagar som samhälle, inte heller att en kristen alltid måste lyda lagen. När samvetet kräver det måste jag som kristen kunna sätta mig i vägen för det orättfärdiga. Ett demokratiskt samhälle kan tolerera detta, och jag måste också acceptera de konsekvenser det medför i form av sanktioner. Härom tror jag de flesta kristna är överens. Det finns heller ingen ”kristen politik” som förenar människor från alla samhällsklasser, intressegrupperingar, regioner eller generationer. Däremot finns det ofta en öppenhet och tolerans mellan kristna människor i politiken som kanske går lite utöver vad som finns i andra politiska sammanhang.

I ett samhälle där individen blivit så mycket viktigare än kollektivet och där rätten till självförverkligande blivit politikens huvuduppgift måste kyrkan (i dess vidaste mening) också finna en ny teologisk utgångspunkt menar jag. Det innebär inte, som det ofta felaktigt förstås, att kyrkan skall ”anpassa” sig till rådande värderingar eller samhällsklimat.

Jag menar att risken är överhängande att kyrkan inte finner den nya teologiska grund som krävs för att bejaka framtiden och sätta sin prägel på den. Just nu upplever jag att många kristna organisationer försöker vidareutveckla det diakonala uppdraget (vilket är bra) genom t ex att driva välfärdsföretag eller ta ansvar för immigranter av olika slag.* Men om det arbetet utförs utifrån tanken att detta är vad som är kvar av kyrkans roll i samhälle så kommer uppdraget att bestämmas av andra krafter (läs ekonomiska) än kyrkan själv.

Jag hörde också nyligen en kyrkoledare som entusiastiskt talade om att få med sig grannarna till kyrkan, detta var framtidens melodi tydligen. För mig är det närmaste parodiskt att höra denna 1960-talsidé återigen ett halvt sekel senare. Frälsningen och evangeliet åldras inte men medlen att föra ut det åldras. Det är kyrkan som behöver föras ut i samhället inte tvärtom. Vi samlas inte i kyrkan för att fly världen utan för att samla kraft inför de uppgifter som ligger runtomkring.

En akademisk kollega föreslog att kyrkan behöver en ny befrielseteologi för att verka i vårt samhälle idag. Och ja, jag håller med. Här behövs ett budskap om befrielse från den egoism, narcissism, ekonomism, patriarkat, ägandefixering och från den självhävdelse som vårt samhälle idag tenderar att belöna. En kyrka som igen fått en tydlig plats i samhället, en kyrka som inte kan isoleras från politik och samhällsliv, en sådan kyrka måste finna en stark teologisk grund för ett radikalt budskap om jämlikhet och solidaritet och för ett evangelium om frälsning, helande, försoning och nåd.

Har vi som kristenhet kraft att finna denna teologi och göra den till bas för arbetet i vårt land – eller slår vi oss till ro med att staten omfamnar våra diakonala insatser och att många människor besöker kyrkans konserter?

 

* I katolska länder är dessa verksamheter mycket tydligare förankrade i en samhällsutveckling där kyrka och samhälle vävts samman. Även där talas dock om behovet av ny teologisk grund, något som påven Franciskus är en tydlig utvecklare av.

Vilken teologisk position har den nye påven?

Under några veckor har svenska medier ovanligt nog sysslat ganska ingående med ledarskapet i en religiös organisation. Övriga veckor på året brukar den religiösa bevakningen handla om utträden ur Svenska Kyrkan, bokstavstroende amerikanska pastorer eller islamsk wahabism. Men, som ett litet undantag har vi kunnat följa diskussionen om ur den nye påven väljs och vilka krav som kan ställas på en sådan. Det har trots stora brister i rapporteringen varit hälsosamt. (Även om en av våra ministrar tycker att det var onödigt uppmärksammat.)

Den nye påven har tagit namnet Franciskus I men heter som privatperson Jorge Mario Bergoglio och är född och verksam i Argentina. Valet av honom gick relativt snabbt men var ändå en överraskning för de flesta av oss som bara följt processen på avstånd. I svenska medier betecknas den nye påven som ”konservativ” och som belägg för det anges att han är emot abort och samkönade äktenskap. För mig framstår det som en upplysning som närmast kan beskrivas som överflödig. Katolska kyrkans lära är sådan att abort och samkönade äktenskap inte ryms där. Om man då tror att en process för att välja ledare där senioritet, elitism och tradition står i centrum skulle resultera i en påve som accepterade fri abort eller samkönade äktenskap så är utgångspunkterna synnerligen grunda.

Att vi sedan får veta att han gillar fotboll och opera, läser Borges och Dostojevski samt åker kollektivt fördjupar kanske inte bilden av hans teologiska position…

Möjligen är den nye påven konservativ, men då konservativ i kyrkans mening, vilket betyder traditionalist och skeptisk till en del av det som Andra Vatikankonciliet ledde fram till. Det kan också betyda att han anser att kyrka och nationalstat skall hålla sig på varsin kant, att stöd till de allra fattigaste och mest utsatta är viktigare än att engagera sig i en politik för global ekonomisk rättvisa, klimatfrågor och individuella rättigheter. En konservativ hållning kan också innebära att mässan bör firas på latin (trovärdiga uppgifter gör gällande att den nye påven inte vill det), att synen på ekumenik är restriktiv och att den individuella fromheten och enkla livsstilen är viktigare än kyrkliga evenemang och projekt. Att vara konservativ kan också vara en uppfattning om att mission och omvändelse är kyrkans centrala projekt (att påven är jesuit talar för det) snarare än social hjälp och befrielseteologi. Jag vill också förstå på vilket sätt hans jesuit-bakgrund impregnerar hans teologi – ser vi här en påve med intellektualismen på agendan?

Istället för att tala om den nye påven som ”konservativ” och sedan använda argument för att underbygga detta som gäller hela den katolska kyrkans lära borde de kommentatorer och journalister som bevakar påvevalet undersöka de skiljelinjer och motsättningar som är relevanta inom kyrkan. (Jag får en känsla av att en del mediepersonligheter fått höra att den nye påven är ”konservativ” och då utgår de från att det innebär att han är emot abort och samkönade äktenskap eftersom det är det enda de vet om konservativ religion. Men kanske har jag fel.)

Förhoppningsvis får vi en teologisk deklaration som klargör var den nye påven står i debatten mellan konservativ och liberal teologi, mellan tradition och förnyelse och mellan folklighet och elitism.

Läs också ”Till vänster om Kristus!” som jag skrev i höstas a propos en fransk liberal teologisk hållning.

Inte är det så svårt med offerlamm och försoning

Prästen i Aspeboda församling Ulla Karlsson skrev i våras en debattartikel i Kyrkan Tidning där hon menade att

Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!

Artikeln blev upprinnelsen till en stor och ganska hård debatt, både om Karlssons person och om försoningsläran. (Gå in på Kyrkans Tidnings webbplats och sök på ”Ulla Karlsson” så får ni hela tråden.)  Ulla Karlsson har nu av sitt domkapitel fått en prövotid under vilken hon på det sätt som hon och biskopen kommer överens om skall ”bearbetar frågor rörande sin roll och sitt ansvar som präst”.

I flera artiklar i Kyrkans Tidning har  försoningsläran  lyfts fram som något av en teologisk nöt, och som även varit orsak till nybildningar av kyrkor, alltså ingen enkel sak. Men detta är också en diskussion som ligger mer än femtio år tillbaka i tiden. I ett Sverige där religiösa frågor hamnar allt högre upp på vanliga svenskars dagordning tycks det dock som både försoningslära, teodicéproblem och religiösa ritualer både kan och behöver diskuteras igen. Jonas Gardell har i sin bok om Jesus pekat åt ungefär samma håll som Ulla Karlsson, (att offret inte krävs) dock utifrån en mer sammanhållen diskussion (han hade en hel bok på sig…). Jag har skrivit om Gardells bok och om varför Jesus måste dö här.

Som jag ser det, impregnerad av teologi och kristen tro som jag är, så är kärleksbudskapet det kristna trons absoluta centrum, dess gravitationspunkt mot vilket allt annat sugs in. Men, och detta är så viktigt, kärleksbudskapets livsavgörande och världsomvälvande kraft ligger ju i att Jesus Kristus faktiskt dog. Utan detta yttersta offer från Guds sida blir kärleksbudskapet inget annat än en from förhoppning om fred på jorden. För mig som likt många andra frikyrkligt fostrade individer delar den subjektiva försoningsläran är det Gud som försonar sig med människan. Trots att människan vänt honom ryggen är det Gud som sträcker ut sin hand, tar mänsklig gestalt (vilket vi firar i den kristna julen om någon händelsevis missat det) och delar våra erfarenheter fullt ut, ända in i döden!

När Ulla Karlsson säger att det ”inte finns någon fallen skapelse” säger hon också att det inte finns någon synd. Om det inte funnes någon synd så vore ju förstås frälsningen helt obehövlig och den nåd som Gud ger uttryck för rent nonsens. För den människa som lever i vår värld är brustenheten så påtaglig att Ulla Karlssons påstående framstår som verklighetsfrämmande. Det är genom vår ofullkomlighet som vi kommer till insikt om behovet av Guds nåd, och därefter som företrädare och vidareförare av denna nåd och kärlek som vi kan vara en del av den patrull som arbetar med att hela brustenheten. Vad som skiljer den kristne från den allmänt vänlige är att den kristne tittat in i sig själv och sett att problemen börjar där, med min egen relation till Skaparen, skapelsen och mina medmänniskor. Därefter har den kristne dragit slutsatsen att det svalg som skiljer mig nu från den jag skulle vilja vara bara kan överbryggas av en gudomlig kraft. Först då blir helheten synlig och vi kan bli Guds händer och fötter i denna värld.

Nog lever vi i en ”modern tid” när ”upplysta människor” kan både tolka mytologiskt bildspråk om offerlamm (har Ulla Karlsson spelat dataspel eller sett ”Star Wars”?) och själva se att det inte räcker med mänsklig kraft för att hela den värld som behöver Guds kärlek, nu som i gången tid!

Sprickan i tillvaron – det är så ljuset kommer in

There is a crack in everything, that’s how the light gets in, sjunger Leonard Cohen i ”Anthem” på skivan ”Future” från 1992. There must be some kind of way out of here, sjunger Bob Dylan i ”All along the Watchtower” först släppt på skivan ”John Wesley Harding” från 1967. Nu se vi på ett dunkelt sätt såsom i en spegel men då skall vi se ansikte mot ansikte skriver aposteln Paulus i 1 Kor 13:12.

Göran Greider har inspirerats av Dylans text till titeln på sin nya bok ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” som handlar om honom själv och om vänsterns svårigheter att bibehålla självförtroendet under de senaste 30 åren. Jag tror inte som Greider att det ”måste” finnas några vägar ”ut ur” det här samhället. I Dylans text är det gycklaren som blir tillrättavisad, ”vi har levt igenom det där” säger tjuven i texten. I Cohens text påminns vi om att alla krig har utkämpats förr och allting börjar om. Och hos Paulus ser vi oss själva i spegeln, om än dunkelt. Men där bakom spegelglaset, där finns det som då och då skiner igenom som en strimma, en spricka.

Vi människor är bundna vid den här världen, den här verkligheten och vid varandra. Världen är ofullkomlig och det finns ingen väg vare sig ut ur samhället eller ”udenom” svårigheterna som Peer Gynt bad om i Ibsens pjäs. Det vi kan uppleva är sprickan, strimman av ljus då och då. Och det är den som motiverar oss att gå vidare, att fortsätta försöka göra det goda som vi vill och inte det onda som vi inte vill. Det är glimten av ljus som faller in då och då över oss som får oss att se oss själva sådana som vi är – ofullkomliga och ändå fullkomligt älskade av den skapande Guden.

Det ligger en mycket djup insikt bakom Leonard Cohens ord: i allt finns en spricka, det är så ljuset kommer in. I den ofullkomlighet som vi och skapelsen är en del av faller hoppets strålar och strimmor in som ögonblicksbilder och gör oss medvetna om tillvaron. Inte för att vi skall lämna den, utan för att vi skall bevara hoppet om en bättre värld.

Var annars skulle vi finna motivationen att hjälpa och stötta varandra, sörja med varandra och glädjas med varandra när vi vet att döden alltid kommer? Sprickan i tillvaron är inte av ondo, det är där ljuset faller in.

Förvaltarskap på tvärs med tidens idéer

Förvaltarskap. Det är ett ord som inte står så högt i kurs idag. I vår tid är ”ägande” och ”privat” mycket mer statusfyllda än termen ”förvaltarskap”. Ändå är det just förvaltare vi människor är. Texterna idag på den nionde söndagen efter Trefaldighet sätter in människan i sin roll som förvaltare – förvaltare av jorden, naturen, varandra och av den gudomliga nåd som Skaparen slösat med över oss. (Första Mosebok 1:24 till 2:3, 1 Petr 4:7-11). Jesus själv talar som vanligt i liknelser om en man som skulle resa bort och gav olika ransoner till dem som skulle förvalta hans tillgångar under hans bortovaro. Somliga av dem förvaltade genom att förmera vad de fått, de var goda förvaltare, medan en av dem var så rädd att misslyckas så att han istället för att förvalta bara grävde ned vad han anförtrotts så att det inte skulle försvinna (Mark 25:14-30).

Att bli anförtrodd något måste väl vara den finaste gåva man kan ge någon? En sådan handling kräver ju tillit, förtroende, förlitan och tilltro. Att bli anförtrodd något är att få en uppmuntran, att få erkännande för den man är. Det är sporre för att också leva upp till det förtroendet. Den man som endast fick mycket litet anförtrott visade att han var värd större förtroende nästa gång och den man som fick mycket att förvalta visade sig också vara förtroendet värdig. Är vi värdiga Guds förtroende? Eller vill vi bara ta hand om det vi äger?

Förvaltarskap är att ta hand om något trots att det inte är vårt eget. Det går emot hela den kommersiella ideologi som innebär att köpa, äga och ha. Att förvalta är att bruka, vårda och ha omsorg om inte för min skull utan för andras skull. Det är en utmaning i denna tid av egoism att höja förvaltarskapets fana. Men kanske kan insikten om att vi inte faktiskt inte äger så mycket som vi faktiskt tror stämma till eftertanke.

Inget i livet är vårt, inte vårt eget liv, inte våra barn eller våra livskamrater. Inte heller våra ägodelar – annat än i relativ mening. ”Du kan ingenting ta med dig dit du går” sjöng Cornelis Vreeswijk en gång. Allt i livet är en gåva säger många, och det håller jag med om. En kärleksgåva. Men jag tror att innebörden i kärleken inte är att vi fått en ”gåva” i den mening som vi får en present att göra som vi vill med. Vi har fått livet som en ”gåva” i meningen en talang, en tillgång vi har, eller en ”blessing” som man säger på engelska (nådegåva).

Gud har med varje människa skickat ett förvaltaruppdrag, ett uppdrag som gäller det vi har omkring oss: människorna, naturen, tingen och kulturen. Ingen, absolut ingen, kommer undan det uppdraget eftersom det följer med att vara människa. Men han har inte lämnat oss ensamma. Då vi alla är ofullkomliga finns han vid vår sida hela tiden (om vi tittar efter) och han har också en gång för alla suddat ut det fatala misstag vi begick när vi släppte in döden i skapelsen. Det förminskar inte vårt uppdrag, tvärtom skulle jag säga. Förvaltarskapet är desto tydligare artikulerat eftersom vi lever endast i den nåd som Gud i sin kärlek har målat världen med, trots våra brister. Vi har gjort bort oss och fått en ny chans. Vem vill inte leva upp till det förtroendet?

Nåden räcker – även till förnumstiga pastorer

Nu har det hänt igen. En äldre svensk pastor i en landsortsförsamling inom Allianskyrkan har föreslagit att man bör bränna Jonas Gardells böcker på bål. Han får dessutom stöd av en pastor i min egen kyrka (Metodistkyrkan) vilket inte gör mig gladare. I SvT Rapport får pastorn säga att Gardells förkunnelse inte alls stämmer med klassisk biblisk tro. Vad jag tycker om Gardells bok ”Om Jesus” har den uppmärksamme redan snappat.

Men, jag tänker låta pastorernas dumheter få tala för sig själva. Vad jag vill peka på är det stora behovet hos vissa av att sätta upp gränser för andra människors tro. Under hela min uppväxt talade man i min församling inte om annat än att man önskade se en väckelse, en rörelse där människor kom till tro och ett intresse för kristna frågor. Samtidigt höll sig alla frikyrkor på sin kant och betraktade både staten och den dåvarande statskyrkan med stor misstänksamhet.

I vår tid diskuteras religion som aldrig förr. En av våra folkkära (ja, det får man nog säga) artister och författare (Jonas Gardell) har en TV-serie i Publics Service-kanalen om Gud och kristen tro. En serie som i grunden är starkt positiv till kristendomen och till människans bejakande av Gud. Inom akademiska kretsar kommer allt fler böcker om religion och politik, i den allmänna debatten uttrycker allt fler mer eller mindre kända personer en positiv syn på kristen tro och ungdomar är mer intresserade av religion än tidigare, ja det talas om religionens återkomst och om ”påkristning” i motsats till den gamla ”avkristningen”.

Ändå poppar dessa äldre herrar upp och hojtar, likt vitsippor som plötsligt slår ut en solig vårdag. Nähä, säger de och hötter med fingret och viftar med sin uppblåsta auktoritet som nästan ingen längre ger dem, nähä, här skall det vara rättning i ledning. Här skall man tro EXAKT så som vi i vår kyrka predikat sedan utminnes tider (vilket brukar sträcka sig till 1860 som allra längst).

Men ser ni inte? Här har ni fått den väckelse ni bett om! Jesus står i centrum på ett helt nytt sätt och religionens konstruktiva plats i samhället debatteras glatt. Men, ändå, förnumstiga herrar som minsann vet vad ”klassisk biblisk tro” innebär sätter gränser och snöper såväl glädje som kreativitet. Det enda jag vet, skrev Lydia Lithell, det är att nåden räcker. Det är tycker jag det vackraste som sagts om kristen tro. Nåden räcker. Till både Gardell, mig och förnumstiga herrar.

Om man har lite utblick kring hur bibeln kom till, om kristendomens utbredning sedan 2000 år och om de teologiska debatterna under historien så förstår man att begreppet ”klassisk biblisk tro” är något som bara handlar om de dogmer och teser som just dessa herrar fick lära sig i ungdomen. ”Klassisk” skall här läsas som nostalgisk och kanske t o m som ”det jag tycker är rätt”.

Det är bara beklämmande. Och jag kan inte ens bli särskilt upprörd. Bara ledsen.

Teologi ur ett statsvetenskapligt perspektiv

Anförande vid Nordiska Systematikerkonferensen den 7-10 januari 2010 i Göteborg. (OBS! muntligt framfört) 

Statsvetenskap kan sägas vara en såväl ung som gammal vetenskap. Det samhälle som statsvetenskapen studerar återfanns åtminstone redan på Babyloniernas tid där Hammurabis lagar – som nu är nästan fyra tusen år gamla – avspeglar viljan att balansera makt och rätt på ett sätt som är gynnsamt för medborgarna. Å andra sidan blev statsvetenskap som ämnesdisciplin i Sverige egentligen inte etablerat förrän i början av förra seklet, oavsett vad våra Uppsaliensiska vänner tycker om sin Skytteanska professor från 1600-talet.

Många statsvetare menar att det är hos Platon och Aristoteles som ämnets verkliga rötter finns. I den grekiska filosofin blandas emellertid ödestro, statskonst och gudomliga ingripanden i en sådan mängd att det krävs ganska stora avgränsningar för att se vad som är fröet till en vetenskap om politiken och vad som är något annat. Att Aristoteles var den som introducerade den systematiska vetenskapliga metoden så att den överlevde in i vår tid är emellertid oomtvistat. Under den här tiden stod inte vetenskap och religiösa föreställningar på en teoretisk och abstrakt nivå i någon direkt motsättning till varandra.

Med kristendomens upphöjande till statsreligion under Romarrikets sista dagar byggdes en motsättning in mellan politik och religion i Europa. Religionsfrihet blev en fråga om frihet från staten och staten blev en värnare om kulten. När kejsaren istället för att vara Gud blev Guds ställföreträdare på jorden blev också staten ett verktyg för religiösa övertygelser och kyrkan – den organiserade religionen – ett verktyg för statens maktutövning. En kombination som över tid skulle visa sig bli alltmer ohållbar och laddad. Somliga vill kalla Niccolo Machiavelli för den förste statsvetaren, men en del kanske inte riktigt känner sig befryndade med Machiavellis syn på staten. Oavsett detta så har Machiavelli en genomtänkt och systematisk lära om härskandet och statskonsten. Fursterådgivaren Machiavelli tillhöll sin furste att verka from och religiös så att han den vägen skulle kunna få igenom sin vilja, men nyttja våld om han ändå inte fick som han ville. Teologen Thomas av Aquino menar istället att staten är en naturlig följd av Guds ordning och därför skal medborgaren inrätta sig i den hierarkiska ordning som råder i staten. För den förstnämnde är religionen alltså ett medel i maktutövningen och för den andre är staten ett medel för religionsutövningen. Att skilja på religion och politik blir i denna kontext irrelevant.

Med regenten av Guds nåde och den nationalstat som växer fram under 1500-talet växer också folk, kung och Gud samman till ett helt. Den nationella historien tar sin början och idén om ett folk och dess öde brukar spåras tillbaka till denna tid. Men det är också här som jag skulle vilja placera den egentliga första tydliga motsättningen mellan religion och politik på det teoretiska området.

Filosofen John Locke diskuterar på 1600-talet religiös tolerans som en väg till ett gott styre. Filosofen Thomas Hobbes hade tidigare under samma århundrade diskuterat behovet av en envåldshärskare för att försäkra sig om att människorna inte slog ihjäl varandra. Locke är den som talar om religiös tolerans mellan medborgare medan Hobbes talar för den nödvändige envåldshärskaren men utan religiös legitimitet. Någonstans här börjar vi skönja den motsättning mellan statsvetenskap och teologi som kommer att bli till en oöverstiglig mur. Det är med Locke och Hobbes som den inbyggda motsättningen mellan religion och politik börjar generera spännande politiska argument.

Under upplysningstiden kommer medborgarna att inse att de själva är en källa till statlig legitimitet och de utmanar kungamakten och kyrkan. Demokrati som styrelseform utvecklas och under 1800-talet kämpar demokrati med både teokrati och med anarki. Även inom kyrkan får de demokratiska argumenten en sprängkraft. Frikyrkornas styrka i Sverige är ett tecken på individualiseringens framsteg och hur demokratin blev en hävstång för att ifrågasätta auktoriteterna inom både religion och politik. Och det är under den här tiden, menar jag som teologin ställs inför ett vägskäl – antingen bli en del av samhällsvetenskaperna och därmed följa statsvetenskapen in i ett modernt och demokratiskt samhälle eller lägga sig vinn om kyrkans domäner och ägna sig åt individernas religiösa fostran och den kristna trons dogmatik.

Statsvetenskapen kan, som jag nämnde, förstås sägas ha sina rötter både bland Babylonierna, hos de gamla grekerna, med Machiavelli eller i debatten under 1600-talet mellan Locke och Hobbes anhängare. Men den moderna statsvetenskapen föds först i början av 1900-talet (Rudolf Kjellén blev professor här i Göteborg 1901) och får en verklig boom i Europa efter andra världskriget, ett av de moderna krig i Europa vars ursprung inte är religiösa konflikter.

Statsvetenskapens framväxt handlar om att legitimera styrning och auktoritet UTAN en Gud eller kyrklig organisation. Under 1900-talet blir religion alltmer av en privatsak i Europa, religiösa auktoriteter skiljs från staten ungefär samtidigt som statsvetenskapen återuppstår under tidigt 1900-tal. Den franska staten blir t ex sekulär redan 1901. Genom 1900-talets europeiska politiska utveckling har teologin hänvisats till en alltmer privat del av samhällslivet, ansetts ha alltmindre att göra med stat, styrelse och auktoritet för moderna människor. Teologi och statsvetenskap har åtskiljts alltmer för att i dag uppfattas som mycket distanserade sysslingar.

Demokratin blir istället, särskilt efter andra världskriget, den nya religionen. Det är inte för inte som statsvetarprofessorn Herbert Tingsten vid ingången av det, efter 20-talet, mest moderna decenniet under 1900-talet nämligen 1960-talet, benämner demokratin som en överideologi i vårt samhälle.

Fortfarande ser vi inom statsvetenskapen – om än inte jag personligen – med stor skepsis på teologin. Även inom den politiska filosofen, som sedan Locke och Hobbes borde vara sammanvävd med teologiska frågeställningar, försöker de flesta undkomma Gud och/eller alla former av teologi. Kanske rör det en nordeuropeisk motvilja mot metafysik?

Men, det finns här och där en insikt om att teologin och statsvetenskapen nog behöver varandra. En del uppfattar att det finns frågor som ställs i statsvetenskap som kan få svar inom teologin. Frågor om makt och rätt har alltid haft samband med teologiska spörsmål. Hur skall den individuella autonomin utformas för att tillgodose både samhälle och mänskliga rättigheter är t ex en fråga som inte kan lösas utan samtal med teologin, Frågor om kriminalpolitik, om straffets natur och frågan om vad som är ett brott, är också teman som främjas av att besvaras i samspråk med teologin. Vi kan också se att det finns frågor inom teologin som kan ges svar inom statsvetenskapen. Kyrkans roll i den etiska debatten eller religiösa överväganden kring lagstiftning som rör myndighetsutövning är frågor där statsvetenskapen har alla förutsättningar att bidra med svar.

Men visst finns det också risker med ge teologiska svar på statsvetenskapliga frågor och statsvetenskapliga svar på teologiska frågor. Debatten om yttrandefrihet är väl ett exempel på hur fel det kan bli när religionsfrihetsargumentet används som skydd för missaktning och intolerans, samtidigt som staten backar förebärande att den är sekulär och inte skall lägga sig i religiösa frågor. Vi borde istället se att många viktiga samhällsfrågor ligger på gränsen mellan teologi och statsvetenskap, mellan religion och politik, och att vi därför behöver utveckla ett fält där frågor och svar kan impregneras av båda tematikerna.

Paradoxalt nog tror jag att det är en internationell stormaktsgenererad politisk utveckling som väckt intresset för statsvetenskap inom teologin och för teologin inom statsvetenskapen – nämligen den islamiska revolutionen i Iran 1979. När shahen förlorade t o m USA stöd fanns det inget kvarvarande motstånd för mullorna i Iran. I deras spår har vi sett en politisk islamism som de arabiska befrielserörelserna under 1950- och 1960-talet inte alls hade någon beröring med. När Algeriet slogs för sin frihet var islam en mycket underordnad drivkraft för FLN, och den arabiska drömmen om ett pan-arabiskt samvälde upprätthölls länge av de socialistiska Baath-partierna. Den så hatade regimen i Irak var inte alls religiös – inte förrän möjligen under de sista åren – och Afghanistan blev inget fäste för talibaner förrän efter Sovjetunionens invasion 1979.

Det var alltså stormaktspolitik som öppnade för religionens återkomst i politiken och gjorde kraften i en religiöst orienterad politisk vision synlig för statsvetare. Den religiösa visionen påminner i en del avseenden märkligt mycket om de religiösa visioner om staten som förekom inom teologin i Europa under senmedeltid. Motsättningarna och dialektiken i dessa visioner kom att ge upphov till skiljelinjen mellan religion och politik. Är vi således tillbaka och inväntar en ny Locke eller Hobbes – eller upprepar historien sig aldrig?

Statsvetare idag, liksom alltid, sysslar med balansen mellan makt och rätt, hur dessa kan och bör förenas. Teologer, tror jag i alla fall, sysslar också med makt och rätt, men utifrån ett helt annat perspektiv. Teologin ställer knappast de empiriska frågorna om politiken, men definierar de historiska ramarna för hur vi kan och har kunnat tänka om politiken. Statsvetenskapen ställer knappast de normativa frågorna om tro och livsåskådningar men definierar de teoretiska ramarna för hur vi kan och har kunnat tänka om religion inom våra styrelseskick.

 

Mänskliga rättigheter får inte bara bli bokstäver på ett papper!

I år är det 60 år sedan FN antog sin deklaration om de mänskliga rättigheterna. Som jag tidigare skrivit har jag svårt att se någon helt icke-religiös grund för sådana rättigheter, men respekterar självklart att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna för många utgör en grundbult genom vilken man istället kan undvika religiösa motsättningar och motsättningar kring olika etiker.

I GP igår skriver jag tillsammans med några av mina styrelsekolleger i THS om behovet om utökad utbildning inom det tvärvetenskapliga området Mänskliga Rättigheter. Den borgerliga regeringen har inte kunnat sätta kraft bakom orden i sin utrikespolitik, den som skulle präglas (notera ordet som betyder ”stämpla” eller ”inrista”) av satsningen på mänskliga rättigheter. Den svenska utrikespolitiken idag tycks snarast vara ”stämplad” av en oro för att göra sig till ovän med EU-kollegerna och av en ytlig skytteldiplomati per flygplan utförd av en frenetiskt bloggande Carl Bildt.

En satsning på mänskliga rättigheter är heller inte bara en diskussion i Sverige om huruvida trottarkanterna är för höga för rullstolar och barnvagnar, inte heller bara en fråga om samkönade äktenskap eller diskriminering i arbetslivet – en satsning på mänskliga rättigheter kräver också insikter, utbildning och forskning inom det tvärvetenskapliga område som i västvärlden har blivit något av efterkrigstidens politiska projekt. Ett projekt som kan och bör föras ut till de zimbabwier som inte kan använda sin yttrandefrihet, till de indiska kastlösa som öppet diskrimineras i hela det indiska samhället och till de kinesiska uigurer som hävdar sin kulturella och religiösa egenart.

Mänskliga rättigheter är inte bara ett antal satser på ett papper. Mänskliga rättigheter är ett system, en strategi för individuell frigörelse och upprättelse samt ett av extremt få av mänsklighetens gemensamma fundament. Om t ex den svenska olympiska kommittén hade haft någon som helst insikt i begreppet mänskliga rättigheter så hade de inte nedlåtande hävdat att Amnestys analys av Kina var detsamma som ett ”politiskt ställningstagande”. Gunilla Lindberg är varmt välkommen till THS:s utbildning i Mänskliga Rättigheter – men det måste också till fler utbildningsplatser!!

Teologiska högskolan – nu också för metodister!

Jag har fått förmånen att bli ledamot av styrelsen för Teologiska Högskolan. Mitt mandat är metodistkyrkans, som har tre platser i styrelsen och som nyligen gått in som en av huvudmännen för THS. Jag är förstås hedrad av detta uppdrag men jag känner också en stor bävan. Under lång tid fanns det inom stora delar av frikyrkligheten en stark misstro mot akademisk utbildning på det religiösa området. Idag är THS en av flera högskolor med teologisk utbildning som riktar sig till blivande pastorer i de traditionella frikyrkorna, men också till präster och andra verksamma i olika kyrkor. Utbildningen är öppen för alla och ger en god teologisk grundutbildning. En teologisk utbildning är idag en nödvändighet för församlingsledare på alla nivåer och i alla samfund. Numera är det nog en icke-kontroversiell uppfattning.

Den svenska teologin befinner sig i en mening i kris, samtidigt som intresset för religion tycks vara växande. Den teologiska fakulteten i Lund har krympt och den klassiska grunden urholkas till förmån för en breddning av fakultetsområdet. Jag har inte någon total överblick men jag kan se tendenser till att många religionsvetenskapliga studier inte längre vägleds av teologins speciella förutsättningar. I min värld utgörs dessa förutsättningar av en kännedom om urkunder, traditioner, kyrkohistoria men också av en kunskap om det religionsfilosofiska fältet utanför Sverige. Jag lär väl få pröva mina förutfattade meningar i samband med arbetet i styrelsen för THS!