Om den slumrande praktiska feminismen och Ellen Key

När jag inledde mitt feministiska uppvaknande var förlöjligandet av kvinnorörelsen, kvinnors erfarenheter och kvinnors rättigheter legio. När jag gifte mig första gången föll fortfarande inte misshandel av en kvinna i det gemensamma hemmet under allmänt åtal. Innebörden av det var att kvinnan som misshandlades själv skulle driva processen, något som innebar att många åtal lades ned eller aldrig väcktes. Kvinnan vågade inte. förmådde inte eller ville inte driva saken.

Under mina unga år tog jag djupt intryck av böcker som t ex ”Tvätterskan, sömmerskan, kokerskan. Livet i en fransk by genom tre kvinnoyrken” av Yvonne Verdier (sv 1981), Marilyn French ”Kvinnorummet” (sv 1978) eller Joyce Johnssons ”Biroller. En kvinnas ungdomsminnen från 1950talets beatnikrörelse och kretsen kring Jack Kerouac” (av 1984). Men redan under det sena 1980-talet började jag känna mig främmande i det feministiska rummet, under åren som följde tyckte jag att många yngre kvinnor missförstod både kvinnorörelsen och de värden som jag värnade om. När jag för flera år sedan läste ”Waking up in the men’s room” av Catherine Macleod (1998, tyvärr ej på svenska) var det som om entusiasmen vaknande igen.

För mig känns det som om det senaste decenniet är en förlorad period i kvinnorörelsens historia. Diskussionen om huruvida det finns kön leder in i en politisk återvändsgränd (oavsett att det är intressanta diskussioner) och låter enkla fakta komma i skuggan. Fortfarande har kvinnor som kollektiv mindre makt än män som kollektiv, fortfarande ägnar kvinnor mer tid åt hushåll och barn än män, fortfarande har kvinnor lägre lön än män och fortfarande kränks, förnedras  och förtrycks kvinnor i mycket större utsträckning än män. Och jag ser inga eller få tecken på politiskt intresse för dessa frågor, som borde genomsyra alla politikområden.

Kvinnors erfarenheter måste uppvärderas, beaktas och erkännas i ett gott samhälle. Kvinnors liv och kvinnors kunskaper måste jämställas med männens. En kvinna blir inte jämställd för att hon förnekar kvinnors historia och erfarenheterna som kvinna. Tvärtom blir världen sämre och mer enfaldig utan kvinnors erfarenheter. Men i vår värld ställs fortfarande det kvinnliga i skuggan av det manliga. Eftersom vi trots långtgående jämställdhetspolitik lever i ett patriarkalt samhälle så blir passivitet alltid detsamma som att gå bakåt. Feminismen har gått in i en analytisk fas där spännande diskussioner ersätter aktivt politiskt arbete. Vi behöver nu åter en praktiskt orienterad feminism, en feminism som pekar ut reformer och åtgärder och som griper in i kvinnors vardagliga liv, i alla sociala grupper.

Ev av de tidiga feminister som tydligen varit bortglömd under lång tid är Ellen Key. Hon anses av en del tillhöra de förkättrade särartsfeministerna som ansåg att kvinnor och män hade olika uppgifter i samhället. Personligen anser jag vare sig att detta är rimlig definition av särartsfeminism (som istället handlar om uppvärdering av kvinnors erfarenheter) eller är en vettig kategorisering av Ellen Key. Att Ronny Ambjörnsson nu återvänder till Ellen Key med en stor biografi är kanske en möjlighet att nyansera synen på Key och återuppväcka diskussionen om kvinnors rättigheter, erfarenheter och samhällets ansvar för en aktiv politik som främjar fullt medborgarskap för både kvinnor och män.

Uppdaterad 9/6 2012:

Recension av Ronny Ambjörnssons Ellen Key-biografi i SvD.

(Recension i pappers-DN också den 9/6 men DN tycks ha som princip att inte lägga ut sina texter på nätet så länge de känns nya och relevanta…)

Repressiva strukturer drabbar unga kvinnor

När jag stod i gå-maskinen på gymmet häromdagen visades två olika TV-program på de stumma skärmarna uppe i taket. På den ena skärmen fick man följa unga, mycket unga, mödrar i deras vedermödor kring förlossning och föräldraskap. På den andra kunde man se en grupp unga, mycket unga, kvinnor som önskade blir fotomodeller. Vad som slog mig var båda programmens två grundläggande element: repression och förfasande. Människosynen som kom till uttryck i dessa program var motbjudande.

Det spelade ingen roll att programmen utspelade sig i två helt olika kontexter, den ena i en lyxig miljö med kläder och parfym, den andra i en påver och kulturellt fattig miljö. I båda förevisades unga kvinnor som skulle ”uppfostras” samtidigt som vi som tittare inbjöds att skapa distans genom att förfasa oss över deras beteende.

I det ena programmet fick vi följa en ung kvinna med små resurser som skulle gå (till fots) till barnmorskan. Hon tog på sig ett par badtofflor och började gå. Vädret var blött och vägen en naturstig. Kameran fokuserade på hennes fötter som blev allt smutsigare under vandringen. Varandes i kanske åttonde månaden orkade hon till slut inte längre, lerig och trött ringde hon efter en taxi på sin Iphone. En utgift hon rimligen inte hade budgeterat för. När jag lämnade henne hade hon avbeställt taxin och stod hjälplös vid vägkanten, tiden hos barnmorskan hade redan passerat. Det är väldigt svårt att inte uppfatta situationen som förnedrande för en människa som uppenbart inte förmådde planera eller fatta beslut som var konsistenta med hennes situation. På samma sätt kunde man på den andra skärmen följa två kvinnor som anklagade varandra för att ha stulit varandras läskedrycker, som vägrade prata med varandra och som förtalade varandra i kameran. Till slut inkallades andra kvinnor i gruppen för att medla, deras dom handlade om barnsligheter och hämnd. Scenerna exponerade personer som inte förmådde tänka igenom konsekvenserna av sitt handlande och som använde andra människor som reflektioner av det egna egot.

Det är symptomatiskt att båda dessa TV-program behandlade unga kvinnor. Det är unga kvinnor, företrädesvis fattiga i både kulturell och ekonomisk bemärkelse, som här skall fostras i dubbel mening. Dels skall de som medverkar utsättas för en form av straff genom att misslyckas, dels skall de som tittar (säkerligen också unga kvinnor) få distansera sig och inse att sådär får man inte göra. Alla inblandade skulle uppfostras och korrigeras in i ett anpassligt beteende.

I alla tider har samhällets repression drabbat unga kvinnor, programmet om de unga mödrarna går tillbaka på en lång tradition av fördömande av unga flickor som ”blivit med barn” och programmet om de unga fotomodellerna ekar av historia där unga fattiga kvinnor får framgång genom skönhet (Askungesyndromet) och lyfts upp i den ”fina världen”.Jag är inte naiv, de här bilderna finns överallt och är inget nytt.

Men i den kvinnorörelsens backlash som vi lever nu är dessa mönster inte undantag utan bara överdrivna bilder av den könsmaktsordning som ingen längre tycks särskilt intresserad av att motverka. Vi skall inte ens förstå att det handlar om en maktordning, vi skall tro att det handlar om enskilda individers tillkortakommanden.

Ett samhälle utan barmhärtighet, utan fördragsamhet, utan förlåtande strukturer och utan frihet för individer att misslyckas är repressionens samhälle. Vi har alla en skyldighet att motverka den utvecklingen.

Jesus och könsmaktsordningen

Våld, konflikter och förtryck sker inom ramen för en viss maktordning, en viss diskurs. När en yngre kvinna blir trakasserad av en äldre man med större inflytande och högre position på arbetsplatsen är det inte rätt att säga att de två skall prata med varandra och sluta fred. Istället är det den äldre mannen som måste ta sitt ansvar, ändra beteende och be om ursäkt. När en kvinna blir misshandlad av sin man, som är fysiskt starkare, är det orimligt att börja diskutera om hon har provocerat honom. Istället är det den fysiskt överlägsne som måste ta sitt ansvar och behärska sina känslor.

Och när en ung kvinna blivit våldtagen av en ung man är det inte adekvat att förhålla sig ”neutralt”.

Men för den som vägrar att acceptera att det finns en könsmaktordning där kvinnan strukturellt är underordnad mannen (vilket inte betyder att detta är fallet i varje enskilt ögonblick) så är händelser som de i Bjästa bara enstaka händelser som är relaterade till specifika personer.

En kvinna som kräver att bli lyssnad på, som kräver att få tillträde till maktens rum och som kräver att få respekt och kliva ur på förhand definierade könsroller kommer alltid att utmana könsmaktsordningen. Något som provocerar både män och kvinnor.

När Jesus mötte kvinnan som ”haft många män” och som de lärde ville stena så vred han effektivt vapnen ur händerna på männen. Genom att be den som själv var utan skuld att kasta den första stenen så vände han domen mot de män som stod och väntade. I så många andra möten med kvinnor från evangelierna visade Jesus att han lyssnade på kvinnorna, såg dem, bekräftade dem, respekterade dem och ofta försvarade dem mot oförstående manliga lärljungar.

Jesus dömde ingen. Den domen fäller vi över oss själva. Jesus dekonstruerade könsmaktsordningen, bröt sönder den och i sina relationer till kvinnor (och män) agerade han inom Guds nådeordning. Tänk om fler av oss kunde försöka rekonstruera dessa motkrafter.

Välfärden skall bejaka kvinnlig omsorg

Den europeiska välfärdsstatens sviktande förmåga att svara mot de kollektiva behoven är i realiteten en fråga om kvinnors sociala utmattning. Det menade Anders Bäckström, professor i religionssociologi och verksam vid Centrum för studier av religion och samhälle (CRS), som jag träffade vid ett forskningsmöte idag.

Att välfärden, trots att den är uppbyggd på statens institutioner, lever villkorad av kvinnors omsorgsarbete vet vi genom ett flertal forskningsprojekt som pekat på kvinnors roller som familjens omsorgskoordinatorer, offentliga förespråkare av socialpolitik och privata anhörigvårdare liksom kvinnors beroende av professionaliseringen av socialt omsorgsarbete.

Kvinnor är beroende av välfärdssamhället, män är i sina värderingar mycket längre ifrån de grundläggande omsorgsperspektiv som välfärdssamhällets bygger på. Män är mycket mer benägna att bryta mot de gemensamma regler som välfärdssamhället skapat – allt från att köra mot rött ljus till att neka grupper av behövande vård. I debatten om kriminalitet kan det vara av intresse att erinra om att ca 90 procent av allt det vi definierar som brott begås av män. I en rapport till Centrum för Samtidsanalys skrev jag för några år sedan att:

Med tanke på att män är mindre benägna att följa lagar och regler, mindre intresserade av sociala frågor och av relationer, mindre toleranta mot minoritetsgrupper och mer benägna att förespråka våld som konfliktlösningsmetod än kvinnor blir den ohjälpliga slutsatsen att männen som grupp måste betraktas som förlorare i dagens samhälle. I ett nordeuropeiskt välfärdssamhälle är det just rättsmedvetande, sociala relationer, tolerans och civil konfliktlösning som utgör fundamenten.

 

Men, i Sverige har vi också under det senaste decenniet sett en ökande kritik mot brister i välfärden och många behov som t ex vården av den äldre, fritidshem och skola är avsevärt större än de resurser som avsätts för att täcka dem. Förlorarna på en nedmontering av välfärdssamhället och införandet av en mer individuellt finansierad och strukturerad offentlig omsorg är kvinnorna. Det är deras värderingar som i så fall åsidosätts och deras livsmål som blir svårare att förverkliga. (Rapporten finns här.)

 

Jesus bejakade kvinnors erfarenheter på ett sätt som var kontroversiellt i den tidens samhälle. Han dömde inte äktenskapsbryterskan som fariséerna kom med till templet, han bad den samaritiska kvinnan vid Sykars brunn om vatten trots etniska motsättningar, han uppmuntrade Marias mänskliga omsorger istället för att be henne hjälpa Marta i köket, han bejakade tron hos den sjuka kvinna som i sin nöd försökte röra hans kläder och han visade sig efter döden först för kvinnorna. I välfärdssamhällets borde kvinnors erfarenhet, intellekt och värderingar fortsätta att vara norm. En radikal kristen tro kan inte bortse från samhällets genusordning i politiken. Upprätthållandet av ett gemensamt välfärdssamhälle byggd på en kvinnlig omsorgsprincip – på bekostnad av en manlig individuell princip – och en ökad vikt vid kvinnors livsvillkor måste därför vara ett centralt element i en radikal kristen hållning.