Valrörelse med Jesus?

Sverige står inför riksdags-region-kommunal-val. Som medborgare i vårt land, eller i förekommande fall med rösträtt i lokala val, bör du absolut delta i den demokratiska ceremoni som valet är. Det är allt jag rekommenderar avseende det svenska valet 2022.

Däremot har jag som troende kristen många reflektioner och funderingar inför valet om en månad. Vi lever i en ond tid där kriget är närmare vårt land än på flera generationer. Torka, bränder, vattenbrist men också översvämningar och stormar kommer allt oftare. Och i många länder hotas mänskliga fri- och rättigheter, liberala demokratiska grundprinciper och kvinnors frihet av auktoritära och totalitära regimer och opinionsskiften. Flyktingar, invandrare och människor med ”icke-nordiskt” ursprung misstänkliggörs och utpekas som objekt för både tvångsåtgärder och sortering. Valrörelsen 2022 har inletts med en retorik som skrämmer. Nästan inget av de politiska partierna tycks stå nära det kristna budskapet om nåd och försoning eller om förvaltarskap och kärlek till Gud, medmänniskan och skapelsen,

Jag tror inte på kristna partier, eller religiösa partier överhuvudtaget. Politiska partier har andra uppdrag än att predika och omvända själar. Jesus är inte partipolitik. Men jag tror på kristna människor som bär Jesus med sig i sin vardag. Jag tror på ett samhälle som genomsyras av kristna människors kärlek och Guds nåd. Försoning är ett av de vackraste orden jag känner till. Att försonas är att inse sina egna tillkortakommanden, att bekänna sina fel (sin synd för att tala kristet) och möta den andre, med sina fel och brister, i en förhoppning om en bättre morgondag. Försoning kan inte uppnås utan samverkan, parterna måste båda (eller fler) vilja försoning. Att tro på försoning är bara möjligt om man också vilar i Guds nåd. Den nåd som givits oss människor helt utan krav på motprestation, ja, annat är att ta emot den och låta den verka förstås.

Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Jesus Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, som det står i Romarbrevet 5:8. Vi skulle alltså inte börja med att prestera något, tro på något eller bekänna något. Istället älskade Gud världen så mycket att han utgav sig själv (i sonens gestalt) för oss alla, långt innan vi förstått eller kunnat förstå, vad försoning var och är. Ingen av oss har förtjänat nåden och ändå har den givits till oss alla. Därför är vi alla jämlika inför Gud. Nåden är försoningens utgångspunkt, både i relation till Gud vår skapare och till vår medmänniska.

En valrörelse i försoningens tecken skulle därför kännetecknas av ödmjukhet inför egna och andras fel och brister, av sökandet efter det gemensamma mänskliga existensvillkoret och även av ett närmast halsstarrigt försvar för principer om mänsklig värdighet, upprättelse och frihet – för ALLA. Den som förnekar människor av vissa sorter, färger, storlekar, kategorier (välj vad du vill) rättigheter som omfattas av alla människor, ja den personen måste få veta att det är just det den gör. Och ett sådant isärhållande är inte förenligt med budskapet om alla människors lika värde, individens okränkbara integritet som löper ut från Guds oändliga kärlek till sin skapelse.

Nåden finns för alla, försoning finns för alla, men den som torgför ett budskap som innebär att en del av Guds skapelse inte riktigt räknas, eller att kärleken bara räcker till vissa, den har inte förstått radikaliteten i det kristna budskapet. Vi är alla älskade av Gud. Sådana som vi är och har blivit är vi omfamnade av en kärleksfull Gud. För den som inser vidden av en sådan gåva blir spridandet av denna kärlek en nödvändighet. Kristi kärlek tvingar oss, som Paulus säger i andra Korintierbrevet 5:14. Politik kan genomsyras av denna kärlek, en försoningens politik.

Försoning innehåller fröet till hopp och framtid. Det är gryningen till en kärleksfull dag. Det gäller i valrörelsen också.

Augustimorgon, gryning.

Försoning och otillräcklighet – Julnattens mirakel

Försoning. Atonement. Réconciliation. Begreppet används olika i olika språk. Men till skillnad från begrepp som acceptera, tolerera eller förlika sig med sitt öde så uppfattar jag att begreppet ”försona” bär en aktiv handling i sig. Försoning är ett tillstånd av avklarnat medvetande, ett uttryck för en erfarenhet av smärta, sorg och tålamod. Försoning är att vara i kontakt med verklighetens bristfällighet, som en god vän sa häromdagen. Vilket påminner lite om svenska kyrkans trosbekännelse där det heter att vi alla är delaktiga i världens bortvändhet från Gud.

Med åren har jag nog blivit både mer försonlig mot allehanda ting i mänskligt liv, men också försonad med mig själv och mina egna brister. Men den grundläggande försoningen tog sin början den där natten i Betlehem när Gud blev människa och kom till oss som den mest skyddslösa av alla; det nyfödda barnet. I kristen tro finns olika tolkningar av försoningen och vem som försonas med vem, för mig är Gud det handlande subjektet som i sin oerhörda kärlek till sin egen skapelse återvänder som en av oss. Min Gud är inte en vred Gud som kräver offer eller straff – min Gud är kärlekens Gud som väljer att bli mänsklig för att visa oss alla vägen till hans rike.

Gud väljer att komma till sin Skapelse, buren i en ung kvinnas kropp och ser dagens ljus i ett stall under överinseende av åsnor och får och hyllad först av herdarna på kullarna utanför.

Försoning. Gud ser oss bristfälliga varelser som anstränger oss för att göra det som är rätt, sant och gott. Han handlar med oss och med sin relation till oss i denna natt när en stjärna tänds i öster.

För mig har Guds kärlek alltid burit när allt annat sviktat. ”Det enda jag vet det är att nåden räcker” brukade morfar sjunga. Och så är det fortfarande. Det är det enda jag vet, men det är också tillräckligt. Tillräckligt för att låta försoningen ta ett allt större utrymme i mitt liv. Och befria mig från rädslan för tillvarons brustenhet och tillkortakommanden.

Försoning. Någonstans är det väl dit vi alla behöver komma. There is a crack in everything, that’s how the light gets in (L. Cohen).

I detta försoningens ljus önskar jag därför alla läsare en God Jul och Ett Gott Nytt År.

Nyår: Ceremonier är en väg till det heliga

Vi står inför ett nytt år, året 2018. Vi alla gemensamt, över så gott som hela jordklotet, menar att övergången mellan den 31 december och 1 januari innebär ett nytt år och att detta år är nummer 2018 efter Jesu födelse. Vi vet att vare sig årtalet eller tidpunkten är möjlig att bestämma med fullständig materiell evidens, men vi har gemensamt skapat en ceremoni som har mening och som betyder något för de flesta människor. Vi gör det tillsammans och vi gör det i flera avseenden på samma sätt.

Ceremonier är viktiga för människan, de öppnar ett rum till det heliga. Det heliga är ogripbart med vanliga verktyg, till det krävs en ceremoni. Gudstjänsten, bönen, dopet, ja, de flesta kyrkliga handlingar vägleds av kunskapen om att människans väg till det heliga går genom ceremonier.

För att upprätthålla dessa vägar skapas läror och dogmer. De skall vara ett stöd för oss, ett stöd för människan så att hon – även när inte känslan riktigt finns där – kan möta det heliga och därmed få upprättelse och styrka.

Den mänskliga tillvaron är fylld av ceremonier – en del är gemensamma och skapar mening för många (födelsedagar t ex), andra är väldigt privata och är min egen väg till ro och besinning (aftonbön t ex). Jag känner mig väldigt ödmjuk inför människans förmåga att finna, skapa och leva meningsfyllda liv. Jag tror att den förmågan har gett oss det övertag och den särskilda roll i skapelsen som vi faktiskt har.

För min tro är synd och förlåtelse, försoning och upprättelse, helt centrala element. I gudstjänst och bön möter jag min Gud, det allra heligaste, och får del av hens kärlek, kraft och omsorg. Men de ceremonierna kan se olika ut för olika människor, och de läror och dogmer som byggs kring ceremonierna kan också variera. För mig är det avgörande om där finns rum för förlåtelse och upprättelse. Min Gud älskar människan, alltid och överallt. Någon annan Gud känner jag inte.

Så nyåret som ceremoni blir en nystart, en reflektion inte så mycket över året som gått utan över mig själv och den plats jag befinner mig på just nu och här. För det kommande året önskar jag mig fler sådana rastplatser och färre uppföljningar och kontrollfunktioner, fler gemensamma ceremonier och färre diskussioner om vem som gör rätt och fel, fler påbjudna tillfällen till självreflektion och färre övningar i marknadsföring av mig själv samt fler möjligheter att sitta ned för samtal och färre framprovocerade hetsiga debatter.

Gott Nytt År!

Varje människa är en berättelse

Vi satt där hopklämda som sardiner i en burk, tre på rad, och mannen till höger om mig reste ensam. Vi hade en nattflygning över Atlanten framför oss. Efter några artighetsfraser började vi prata. Jag förstod snart att han var på väg till Tyskland för sin mors begravning, vilket förstås styrde in samtalet i andra riktningar än de vanliga väder-och-vind-ämnena. Han hade bokat sin flight för ett par veckor sedan i syfte att få se mamman som var allvarligt sjuk men hade på flygplatsen nåtts av budet att hon gått bort samma morgon. Det blev en resa i sorg till en begravning istället för en resa tillbaka till den människa som en gång gett honom livet.

Allteftersom timmarna gick, jag sov en del, han tittade på film och drack rödvin, så fortsatte vi prata. Det var så uppenbart att den enkla möjligheten att få prata med en vanlig medmänniska var något han behövde, och jag fann hans livsöde både intressant och lärorikt. Modern hade varit katolik i hela sitt liv, och han prisade henne för hennes lojalitet att hålla fast vid sin tro, trots att fadern konverterade till islam. Han berättade hur hon tagit med honom till kyrkan som barn. Såvitt jag förstod betraktade han sig själv som muslim, men nog en ganska ljum dito. Vi talade om missionsarbete och om religionskrig. Jag berättade om vad jag visste via släkt och församling om utvecklingen i de afrikanska sub-sahariska länderna. Vi enades om att det aldrig någonsin någonstans finns någon förnuftig möjlighet att hävda att det är rättfärdigt att döda någon annan på grund av dennes eller sin egen religion. Vi såg båda kärleken till medmänniskan och respekten för skapelsen som det centrala i alla religioner.

Vi diskuterade mångkulturella lösningar på de friktioner som gärna uppstår minoritets- och migrationskulturer. Han bodde i Kanada och jag i Sverige, vi jämförde och utvärderade. Hans far var begravd i Holland, hans syskon utspridda över världen (bl a i Göteborg!) och det blev många modeller att jämföra. Familjen hade flytt från Somaliland för många år sedan, där hans far varit minister. Han påpekade stolt att Somaliland (som utropat sig till egen stat men inte erkänts) nu hade sin tredje demokratiskt valde och fredligt tillträdde president. Han beskrev partiväsendet och arvet från det brittiska kolonialtiden i motsats till den södra delen av Somalia som tidigare var under italiensk överhöghet. Jag föreslog en federal lösning, men nej, det hade prövats och ledde bara till att klanledarna styckade upp territoriet mellan sig i syfte att berika sig. Problemet är korruption både genom klanernas inflytande där man gynnar sina egna och bristen på oberoende konfliktlösning, alltså en rättsstat menade han. Ett exempel han nämnde på den bristande långsiktigheten som blir följd av korruptionen är att Somalia säljer träkol som man får genom att hugga ned och bränna vegetationen vilket leder till erosion och därmed tvingar tusentals människor på flykt för att söka nya jordbruksmarker. Med konflikter som följd. En regering med landets bästa för ögonen hade kunnat reglera den handeln och ge stöd till export av t ex jordbruksprodukter (kött och grönsaker)  istället.

Hans försonlighet, ovilja att klandra enskilda grupper och hans klarsyn imponerade. Somalia som land har en enorm tillgång i sin diaspora (alla landsmän i exil) och det är där kompetensen, kunskaperna och möjligheten till statsbyggnad finns menade han.  ”Om alla exil-somalier plötsligt bestämde sig för att återvända och gemensamt med sina olika erfarenheter byggde upp staten så skulle konflikterna och  sönderfallet ta slut.” Vi visste ju båda att det inte händer men han satte fingret på en viktig punkt: det är de bäst utbildade, de med framtidstro och hopp som lämnar länder som Somalia. Vilket i sin tur är en katastrof för de länder som dräneras på sin framtid.

Jag önskade honom Guds välsignelse på sin fortsatta resa. Det sista jag såg av honom var när jag klappade om honom och tog farväl i passkön. Men jag glömmer inte vårt samtal.

Varje människa är en berättelse. Om vi bara vill lyssna.

Inte är det så svårt med offerlamm och försoning

Prästen i Aspeboda församling Ulla Karlsson skrev i våras en debattartikel i Kyrkan Tidning där hon menade att

Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!

Artikeln blev upprinnelsen till en stor och ganska hård debatt, både om Karlssons person och om försoningsläran. (Gå in på Kyrkans Tidnings webbplats och sök på ”Ulla Karlsson” så får ni hela tråden.)  Ulla Karlsson har nu av sitt domkapitel fått en prövotid under vilken hon på det sätt som hon och biskopen kommer överens om skall ”bearbetar frågor rörande sin roll och sitt ansvar som präst”.

I flera artiklar i Kyrkans Tidning har  försoningsläran  lyfts fram som något av en teologisk nöt, och som även varit orsak till nybildningar av kyrkor, alltså ingen enkel sak. Men detta är också en diskussion som ligger mer än femtio år tillbaka i tiden. I ett Sverige där religiösa frågor hamnar allt högre upp på vanliga svenskars dagordning tycks det dock som både försoningslära, teodicéproblem och religiösa ritualer både kan och behöver diskuteras igen. Jonas Gardell har i sin bok om Jesus pekat åt ungefär samma håll som Ulla Karlsson, (att offret inte krävs) dock utifrån en mer sammanhållen diskussion (han hade en hel bok på sig…). Jag har skrivit om Gardells bok och om varför Jesus måste dö här.

Som jag ser det, impregnerad av teologi och kristen tro som jag är, så är kärleksbudskapet det kristna trons absoluta centrum, dess gravitationspunkt mot vilket allt annat sugs in. Men, och detta är så viktigt, kärleksbudskapets livsavgörande och världsomvälvande kraft ligger ju i att Jesus Kristus faktiskt dog. Utan detta yttersta offer från Guds sida blir kärleksbudskapet inget annat än en from förhoppning om fred på jorden. För mig som likt många andra frikyrkligt fostrade individer delar den subjektiva försoningsläran är det Gud som försonar sig med människan. Trots att människan vänt honom ryggen är det Gud som sträcker ut sin hand, tar mänsklig gestalt (vilket vi firar i den kristna julen om någon händelsevis missat det) och delar våra erfarenheter fullt ut, ända in i döden!

När Ulla Karlsson säger att det ”inte finns någon fallen skapelse” säger hon också att det inte finns någon synd. Om det inte funnes någon synd så vore ju förstås frälsningen helt obehövlig och den nåd som Gud ger uttryck för rent nonsens. För den människa som lever i vår värld är brustenheten så påtaglig att Ulla Karlssons påstående framstår som verklighetsfrämmande. Det är genom vår ofullkomlighet som vi kommer till insikt om behovet av Guds nåd, och därefter som företrädare och vidareförare av denna nåd och kärlek som vi kan vara en del av den patrull som arbetar med att hela brustenheten. Vad som skiljer den kristne från den allmänt vänlige är att den kristne tittat in i sig själv och sett att problemen börjar där, med min egen relation till Skaparen, skapelsen och mina medmänniskor. Därefter har den kristne dragit slutsatsen att det svalg som skiljer mig nu från den jag skulle vilja vara bara kan överbryggas av en gudomlig kraft. Först då blir helheten synlig och vi kan bli Guds händer och fötter i denna värld.

Nog lever vi i en ”modern tid” när ”upplysta människor” kan både tolka mytologiskt bildspråk om offerlamm (har Ulla Karlsson spelat dataspel eller sett ”Star Wars”?) och själva se att det inte räcker med mänsklig kraft för att hela den värld som behöver Guds kärlek, nu som i gången tid!

Det är inte Gud som är vred, det är han som vill försonas med oss

Skärtorsdag. Dagen då vi tänker oss Jesus i Getsemane, dagen då den sista måltiden intas ”in the upper room”, på övervåningen, hemma hos Simon den spetälske i Betania. Den kväll när det blir uppenbart vem som förråder Jesus. Skärtorsdag.

Varför måste Jesus dö? Många har ställt frågan och många har försökt komma runt svaret. Försoningen. I den objektiva försoningsläran, den som Peter Paul Waldenström bröt med när han grundade Svenska Missionsförbundet, är det Gud som är vred, Gud som måste försonas med oss och han kräver ett offer. I många religioner före kristendomen – och självklart i judendomen – var offret grundläggande. Den som var utan skuld fick bära de andras skulder, en get eller annat djur måste offras för att människors skuld skulle sonas. I en annan tolkning av försoningsläran är det Jesu liv som ger frälsning genom att väcka människans kärlek och empati, väcker det gudomliga i henne skulle man kunna säga.

Som så ofta kan jag inte förlika mig med någon av dessa poler i försoningsläran. Jag tror att människan måste försonas med Gud eftersom synden och döden kommit mellan oss och Gud. Men det är Gud som i sin stora kärlek till oss människor själv stiger ned, blir människa och offrar sig själv för att en gång för alla utplåna döden och ondskan. Jesus är både Gud och människa. Som människa genomlider han den yttersta plågan, därför kan vi alltid veta att vad vi än är med om så har Gud också genomlidit detta. Min Gud har sår, därför är han den jag alltid kan vända mig till. Som Gud offrar han sin allsmäktighet och sin kraft för att vi som människor skall få en möjlighet att åter möta honom sådan som han är och att vi skall få bli de hela varelser vi var ämnade till.

Var denna tanke hamnar i diskussionen om försoningsläran vet jag inte, men jag vet att Jesu död är central i min tro. Men inte för att Gud är vred och jag är syndig – istället som ett bevis på den oändliga kärleken och som ett tecken på total medkänsla för oss människor. Och visst väcker denna handling min egen kärlek och längtan efter att göra gott mot andra. För, som det så många gånger är sagt, det är inte Gud som behöver våra goda gärningar, det är våra medmänniskor.

Johannes 13:1-17