Yttrandefrihetens logik gäller bara åt ena hållet, eller?

Ser ofta ett speciellt argument för yttrandefrihet som går ut på att ”man” måste få ifrågasätta, kritisera och säga emot. Argumentet förekommer ofta i anslutning till att yttrandefriheten används för att kritisera religiösa föreställningar, ofta t o m för vad de inblandade ser som hädelse. Syftet är sällan uttalat men rent filosofiskt borde det vara att vi människor i någon slags dialektisk mening kommer lite närmare sanningen varje gång vi skrapar och bankar på det som är etablerat och sant i dagens värld eller bland vissa grupper. Och i detta är jag helt enig. (Se föregående post.)

Det som förvånar mig är att ovanstående argument aldrig anses legitima av dem som för fram dem i första skedet när den som är föremålet för vad den själv uppfattar som en kränkning ifrågasätter tillbaka. Om argumentet för att göra rondellhundar som ser ut som Muhammed är att man bör ifrågasätta både islam som religion och det avbildningsförbud som råder inom vissa delar av islam så måste väl samma rätt och frihet att ifrågasätta gälla dem som ifrågasätter dessa rondellhundars värde och syfte?

För det är väl aldrig så att det finns en viss typ av åsikter och värderingar som inte får ifrågasättas? Jag menar vi har väl ändå yttrandefrihet?

Om Charlie Hebdo och oförmågan att föra ett samtal

Individualiseringen har gett individen ett allt större svängrum, men har också (som Nina Björk påpekat i DN 15 mars 2010) skapat den märkliga uppfattningen att man inte bör (eller kan) argumentera mot eller föra diskussionen vidare. Den absoluta friheten att ta upp rymden och rummet med sina egna åsikter (inte alltid särskilt välargumenterade) övertrumfar skyldigheten att ha rationella argument och därmed också möjligheten att föra ett intellektuellt samtal. I kommentarsfält av olika slag liksom i olika medier är rätten att uttrycka en åsikt sällan förknippad med någon vilja att argumentera. Krav på argumentation, logik eller precision anses inte sällan istället som försök att strypa debatten…

Förra veckan förstördes den franska satirtidningen Charlie Hebdos lokaler i Paris av en brandbomb och samtidigt hackades tidningens hemsida. När den turkiske hackaren ”Ekber” talar ut i Journal de Dimanche i söndags om varför han och några andra hackade satirtidningens hemsida anser han sig inte ha gjort något fel.

– Det är bara en protest mot kränkningen av våra värden och våra trosuppfattningar, säger han. Och hävdar samtidigt att attentatet som brände upp Charlie Hebdos redaktionslokal var en helt annan sak, han stödjer inte våld (sic). Något argument eller resonemang om på vilket sätt tidningens agerande var en kränkning finns inte.

Vad är det då som gjort denne unge turkiske universitetsstudent så upprörd? Jo, ett omslag som avbildar Mohammed sägandes att om du inte skrattar får du 100 piskrapp, och mer av samma typ i tidskriften. Och den unge mannen hotar också att göra samma sak med dagstidningen Libération som nu upplåtit sina lokaler åt Charlie Hebdos redaktion om man publicerar något som den unge mannen och hans vänner finner misshagligt.

Naturligtvis har Charlie Hebdo all rätt i världen att publicera lustigheter om islam – liksom om alla andra religioner här i världen. Och naturligtvis har ”Ekber” all rätt i världen att bli upprörd över det. Vid ett solidaritetsmöte för Charlie Hebdo utanför Hotel de Ville i Paris i söndags påpekade talarna enligt Libération att rätten till hädelse är en ovillkorlig demokratisk rättighet i våra samhällen. Och det gäller förstås åt båda håll. Samtidigt visade motdemonstranterna banderoller där redaktionen för Charlie Hebdo benämndes fascister och provokatörer. Gruppen var omringad av franska CRS, ung nationell säkerhetsstyrkan, i syfte att garantera båda sidor yttrandefrihet.

Åsiktsfriheten och yttrandefriheten är demokratins grundvalar, men så länge vi inte anser att det med den rättigheten också följer en skyldighet till argumentation och samtal så vilar alltid hotet om auktoritärt våld över oss.

Alla små steg framåt…

Deltog häromdagen i Svenska PENs årsmöte i Stockholm tillsammans med ett 60-tal andra personer som alla sysslar med författarskap, översättning, förlagsarbete eller publicistik. Lite vid sidan av allfarvägen genomför PEN en mängd aktiviteter – allt från Tucholsky-priset till soiréer med kinesiska dikter – som är direkt avsedda att underlätta det fria ordet. Kommittén för fängslade författare, som skickar advokater, skriver brev till de fängslade och uppsöker myndigheter, kanske tillhör de mest kända.

En mer synlig aktion genomförde PEN dock under våren då ett par av de reklamfilmer som Beckmans gjort för PEN gått på bio. Det visade sig att alla på årsmötet hade bekanta som sett filmerna på bio och reagerat positivt! Titta själv på alla fyra filmerna här.

Man kan förstås fråga sig vad varje liten gest eller handling kan betyda för att vidga yttrandefrihet, tankefrihet och konstens frihet men det är trots allt  viktigt att människor med ordet i sin makt väljer att samlas för att värna författarnas och textens frihet i hela världen. Så väldigt många människor med makt försöker istället förbjuda, reglera och begränsa tankens flykt.

PEN gjorde f ö också den iranska författaren Parvin Ardalan till hedersmedlem, vilket innebär att Svenska Pen kommer att jobba extra hårt med hennes fall. Efter att hon tvingades av flyget när hon skulle mottaga Olof Palme-priset har hon nyligen dömts till ett villkorligt fängelsestraff.

Tillåt mig citera ett kinesiskt ordspråk: Varje resa börjar med ett steg.