You are currently browsing the tag archive for the ‘kärlek’ tag.

Söndagen den 14 maj 2017 var den femte söndagen i påsktiden, temat för söndagen var ”Att växa i tro” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.

”Jag är inte längre kvar i världen” säger Jesus i sin bön till sin fader, enligt Johannes evangelium. (Dagens text från Joh 17:9-17) Med det vill han säga att han lämnar oss, hans lärjungar i världen, och Jesus ber att Gud skall bevara oss från det onda. ”Helga dem genom sanningen” säger Jesus, ”ditt ord är sanning”. Vi är i världen, ensamma, men ändå hans lärjungar.

Från en av mina favoritböcker, den franska 1800-tals-romanen”Greven av  Monte Cristo”, har jag hämtat mottot ”Vänta och hoppas!”. Romanen handlar om en man som sviks i ungdomaen, av vänner, och som använder hela sitt liv till att bearbeta det sveket; långsamt och beslutsamt låter han de svekfulla falla på sina egna svagheter.

Vänta och hoppas, det är ord som stämmer väldigt väl in på de texter som vi läst idag. Lärjungarna får veta att dit Jesus går dit kan de inte komma, men också att de skall älska varandra med den kärlek som förhärligar dem till att bli som Kristus. Och leva i hoppet om att få vara tillsammans med Jesus Kristus, den uppståndne människosonen som förhärligats genom den gudomliga kärlek som lett honom till, och genom, döden och fram till uppståndelse och liv. Grunden för vårt hopp är detta liv, ett liv som bara kan levas i kärlek. Vi väntar och vi hoppas, och det enda sättet att göra det utan att det blir banalt och platt är genom att bejaka Guds kärlek; hans kärlek till oss som individer, hans kärlek till världen men också att bejaka och förmedla hans kärlek till de människor som inte ser den, känner den, vet om den eller förstår den. Och det är då vi växer som människor och växer i vår tro.

När jag var barn hörde jag en predikan av dåvarande pastorn i Saronförsamlingen, Freddy Götestam, jag skulle tro att det var runt 1970, där han flera gånger talade om att ”älska ihjäl dem”. Det låter ju lite märkligt, lösryckt som det är ur sitt sammanhang. Men som jag minns det från min barndom så blev Freddy Götestam så exalterad av detta budskap om Guds kärlek att han i grund och botten nog tyckte att Guds kärlek kunde undanröja och ta bort vrede, kyla, hat och elakhet – det var det som skulle älskas ihjäl, inte personen ifråga.

Jag har ofta tänkt på den predikan i samband med en väldigt vanligt metafor som ofta används när sorgen besöker oss – nämligen att mörkret aldrig vinner över ljuset. Det är ju faktiskt en märkvärdig sak, att vi tänker kanske att ljus och mörker är likvärdiga storheter, men ändå är det ju så att i samma ögonblick som du tänder en lampa, eller ett stearinljus eller en ficklampa, så upphör mörkret. Det finns ingen motsvarighet åt andra hållet, är det ljust så är det ljust. Mörker är helt enkelt ingen egen kategori, mörker är bara frånvaro av ljus. På samma sätt menar jag är ondska inget annat än frånvaro av kärlek. Kärlek utplånar ondska.

Men smärtan, hur skall vi tackla smärta och plåga?

Smärtan i världen är så stor. Den värld som vi satts att förvalta är på så många sätt sårig och plågad. Hur skall vi kunna tro på Guds kärlek i en sådan värld – hur skall vi kunna säga att vi måste vänta och hoppas? När barn dör i Syrien av kemiska stridsmedel, när nazister och fascister manifesterar på svenska torg och gator och när vi alla har en familjemedlem eller nära vän som tyngs och lider av sorg, förlust eller sjukdom – hur skall vi då kunna tala om Guds kärlek, hoppet och vara trosvissa?

Att vänta och hoppas är ingen naiv eller godtrogen attityd som innebär att jag sitter hemma och tror någon annan skall gripa in och ställa allt till rätta. Att vänta och hoppas måste ses i en kontext där Guds kärlek är på allvar, den kärleken är själva grunden för hoppet. Och då talar vi inte kärlek i den  mening som översköljer oss i populärkulturen, inte heller i meningen att jag älskar stuvad spenat eller hallonbåtar.

Guds kärlek är som stranden, är vind och vidd och ett oändligt hem, som Strandsjö skriver i psalmen (no 289), men den kärleken hade också ett pris, ett pris som Jesus Kristus betalade. Men när det priset är betalat flödar denna kärlek över världen, som en vind och en öppen hand. Guds kärlek är en kärlek som omfamnar hela mitt jag och hela min värld, i en sådan kärlek finns inte plats för vrede, harmsenhet och njugghet. När jag väntar och hoppas gör jag det inifrån denna kärlek, jag befinner mig i denna kärlek och hoppet finns i att den kärleken också omfamnar mig i det som är min egen brustenhet, mina egna brister och mina sorger.

Som människor kan det vara svårt att älska det som är fel och fult; hur älskar jag ens mig själv när jag vet hur eländigt usel jag är på en mängd saker. Jag är självupptagen och glömsk, jag lever inte upp till mina egna ideal, jag tappar lusten och orken när andra behöver mig som mest – så har vi nog alla känt. Men Gud älskar med en kärlek som innefattar också detta, han älskar mig med alla dessa brister och tillkortakommanden. En sådan kärlek läker, den lägger sig som balsam om oss, den rör vid vårt innersta, det där såriga och förtvivlade som vi kanske inte ens kan tala med vår allra mest förtrogna om. Där finns Guds kärlek.

Det är därför vi kan vänta och hoppas, då blir vi en del av Guds plan, då kan vi förhoppningsvis se vägen komma oss till mötes. Gud blir förhärligad i kärleken, till oss men också i vår kärlek till honom och till varandra. Det finns inget annat motstånd mot världens smärta än denna kärlek, om vi tappar hoppet om kärlekens makt så kommer döden och smärtan att segra. Men vi vet sedan påsken att kärleken vinner över döden. Därför vågar vi vänta och hoppas. För vi vet att Gud går med oss, han finns med i vårt arbete, såväl i våra misslyckanden som i våra segrar,

Att leva sitt hopp, det är att gå ut i världen, att leva i världen men alldeles genomsyrad av Guds kärlek, att göra det är att vara en hoppets apostel. Utan all den kärlek som finns i världen – därför att vi finns i världen och bär Guds kärlek in i världen – skulle världen vara en plats för bara smärta, sorg, död och ondska. Men så är det inte.

Kampen mellan ondskan och kärleken pågår ständigt, vi vet att slutligen segrar kärleken men vi vet också att vi måste vara den kärlekens apostlar i denna världen. Ingen annan än vi är det.

Men visst blir vi vreda ibland, på goda grunder, helig vrede talar vi om – en slags ställföreträdande gudomlig vrede alltså. Och, ja en sådan vrede väcks ur kärleken, när vi ser ekonomiska orättvisor, människor som behandlas som handelsvaror, tyranniska regimer som tystar kritik, regeringar som avrättar människor och när barn misshandlas och plågas väcks en helig vrede, nog är det så. Men att låta dessa onda ting få makt över oss, är att bli offer för vreden, att glömma vårt uppdrag i denna världen, att vara just kärlekens apostlar som rycker ut för att motverka, läka, lindra och ständigt påminna om Guds oändliga kärlek som är större än vad var och en av oss kan tänka.

En del använder termen ”godhetsapostel” som ett nedsättande epitet om sådana som vill motverka orättvisor och oförsonlighet i vårt samhälle. Låt dem gärna kalla mig det! Jag bär det epitetet med stolthet, jag är inte ens säker på att kunna leva upp till det, men det är verkligen ett ideal – att få vara en godhetens apostel. Då får jag växa i min tro och se fler och fler möjligheter att låta Guds kärlek få en plats i mitt liv och min dagliga verksamhet.

Så, ett enda bud gav han oss när han gick dit som vi inte kan gå, när han lämnade oss att förvalta denna värld som han skapat, och det enda budet var att älska varandra. Att verkligen älska varandra – ett bud som handlar om omsorg, uppmärksamhet och försoning. Och utan den kärleken går världen under. Det är vi som är satta att föra den kärleken ut i världen – och det gör vi också var och en på vårt eget sätt och vi har Guds hjälp i varje steg, vare sig det bär framåt eller vi tappar fotfästet.

Nedan en lätt redigerad version av min predikan i St Jakobs kyrka söndagen den 27 september 2015, den 17e söndagen efter Trefaldighet och temat var ”Rik inför Gud”. Första årgångens texter lästes.

Jag skall vara ärlig och säga att jag hade problem med dagens bibeltexter, jag tyckte det var svårt att hitta rätt perspektiv. Visst skulle jag kunna ha problem eftersom jag uppenbart tillhör den minoritet i vår värld som har materiell välfärd, både för personlig del och som samhällsmedborgare i Sverige. Jag, och de flesta i Sverige, skulle tillhöra den grupp som Jesus på sin tid talade om som ”rik”. Och därmed tillhör jag också en grupp som har ett större omsorgsansvar i vår värld än de som inte har mer än vad de absolut behöver, som mat, kläder och tak över huvudet.

Det är svårare för en rik man att bli frälst än för en kamel att komma igenom ett nålsöga, står det i Matteus 19:24 . Och så är det ju i och för sig för alla, att bli förlåten genom att som individ leva efter Guds lag i varje detalj är en omöjlighet enligt evangelisk kristendom. Men alldeles särskilt svårt för den som är rik. Där dyker Guds nåd upp. Jesus Kristus gjorde det som jag inte kunde och Gud har därmed förlåtit mig och dig och oss alla för vår oförmåga och vår del i världens bortvändhet från Gud.

Poängen med dagens texter är att jordisk rikedom traditionellt sett uppfattas som ett hinder, ett svalg, mellan mig och Gud. Rikedom är ett möjligt hinder eftersom vi lätt kommer att älska vår egen förmögenhet, vår egendom och våra tillgångar så mycket mer än vi älskar medmänniskorna och Gud. Och det problemet gäller särskilt oss som tackat ja till Guds erbjudande och som ändå i global mening är rika.

Så visst borde jag haft problem med texten. Jag kan ju bara försöka trolla bort det faktum att jag som människa inte alls förtjänat att få födas i vårt land och därmed till möjligheten att använda mig av fri utbildning, god sjukvård och fungerande demokrati. Det är bara en lycklig slump.

Men det var faktiskt inte alls därför jag hade problem. Nej, tvärtom så tycker jag att vi lever i en tid där kritiken mot rikedomen, egendomen och girigheten är självklar i kristna kretsar. Påve Franciskus är en av de mest framstående kristna kritikerna och han försöker leva som han lär både i stort och smått. Vi hade också ett biskopsbrev i Svenska Kyrkan förra året, med klimatet i fokus, där en del av problemen beskrevs just som ekonomins rovdrift och vårt exploaterande av jordens resurser.

Så mina problem med dagens texter handlar mer om hur vi kan gå från detta idag nästan själklara konstaterande att rikedomen tenderar att vara ett bekymmer för mig som kristen. Hur kan jag låta bli att bara säga något allmänt om de självklara kraven på oss som har det bra att dela med oss till dem som har det sämre? För, och det vill jag understryka, att jag tillhör dem i världen som har mer än vad jag själv behöver för dagen förpliktigar mig att också dela med mig till dem som har det sämre. Det är närmast ett axiom för mig som kristen.

För att komma vidare med texterna bestämde jag mig för att ta till det tunga artilleriet, jag vände mig till förre ärkebiskopen i Svenska Kyrkan, K G Hammar. Han hade nämligen skrivit veckans textbetraktelse i Kyrkans Tidning. Om inte Hammar kan ge mig verktygen att tränga djupare och bakom texterna så kan ingen tänkte jag. Mycket riktigt, Hammar hade något att säga som satte mig på spåret. Så här skriver han a propos texten från Matteus idag:

Ni kan alltså inte tjäna både Gud och Mammon. Orden riktar sig till oss som vill tjäna Gud och lever under en neoliberal ekonomisk världsordning. Hur skall vi hantera den inbyggda konflikten utan att gå sönder? Är det så att vårt inre öga är grumlat så att vi inte ser verkligheten som den är? Flyr vi in i en inre andlighet för att vi inte klarar av att möta utmaningen? Eller förvandlas vi till ytliga moralister som söver hjärtat anklagelser med fullt synliga manifestationer?

Det där var väl inga verktyg tänker ni nu, det där lät ju bara rätt jobbigt faktiskt. Att ”fly till inre andlighet” och ”söva hjärtats anklagelser” är ju inte precis sådant man vill höra eller tro om sig själv. Eller hur? Men det är då Hammar i fin retorisk ordning öppnar och sedan löser upp dilemmat.

Han skriver så här:

Kanske ligger det ändå en hoppets utväg i Jesu ord: där din skatt är där kommer också hjärtat att vara.

Och sedan fortsätter han om just den utvägen att den kan uttryckas så här:

Eller uttryckt på ett annat sätt: att älska det som Gud älskar.

Med hjälp av Hammars perspektiv började jag se texten på ett annat sätt. Ja, den handlar om rikedom och om att tjäna Gud och inte låta rikedomen komma mellan mig och Gud. Men den handlar framför allt om min relation till Gud. Alltså om min egen relation till Gud. Om jag flyttar mig lite åt sidan, slutar stirra på rikedomen och börjar titta på mig själv istället så förskjuts textens innebörd lite grand.

Att tjäna Mammon innebär i texterna att försvära sig åt egendomen och rikedomen, att låta glädjen över att berika sig, över att äga och över den makt som ägandet ger komma emellan mig och Gud. Jag tror att Gud anser det så självklart att vi som tillhör den globala överklassen skall dela med oss till de egendomslösa att det inte behöver sägas. Istället är det lusten till rikedom som är problemet.

Men det som är viktigt är att se med Guds blick på världen, att älska det som Gud älskar, för att citera Hammar igen. Om min skatt är hos Gud som texten säger, om min lycka är att vara med Gud och vara en del av Guds verk i världen, ja då blir också allt annat runt omkring mig verktyg i Guds värld. Om min skatt, min verkliga rikedom, min rikedom inför Gud, är min kärlek till medmänniskorna, till Gud och till den värld som hen har skapat, ja då blir ju faktiskt min egendom underordnad denna kärlek. Om jag äger eller inte, om jag är rik eller inte, blir underordnat den stora frågan om min relation till Gud. Det är inte pengarna eller egendomen som är det onda, det är kärleken till pengar som är roten till allt möjligt ont. Alltså girigheten, att söka efter mer och mer, efter status, rikedom, egendom och fler prylar. Driften  att berika sig tenderar att bli starkare än driften att vara Guds medskapare och medhjälpare i världen.

Om jag älskar Gud över allt annat, alltså mer än det materiella som jag äger, och mina medmänniskor som mig själv, då blir min personliga egendom istället ett medel för Guds verk. Min jordiska rikedom, mitt hus, min bil, mina böcker eller vad som helst är något som blir en förlängning av min relation till Gud. Jag kan med hjälp av pengar skänka till dem som behöver mat och kläder, jag kan med ett hus upplåta mitt det åt gäster som behöver, jag kan med en bil köra gamla eller andra som behöver till kyrkan eller läkaren och jag kan lära barn att läsa eller ge vuxna tillgång till ny kunskap. Enda möjligheten att hantera det dilemma som K G Hammar målade upp är den ömsesidiga kärleken mellan mig och Gud, i ljuset från den kärleken bleknar frågan om rikedom och ägande som hinder. Gud har ju älskat mig hela tiden, det är när jag inser det som min egen kärlek till Gud och till den värld hen skapat kan börja växa.

I Matteus evangelium, det tolfte kapitlet, talas om hädelsen mot anden. Där sägs att den enda synd som inte kan bli förlåten är just hädelsen mot anden. Vad betyder då detta att häda anden? Jag uppfattar Jesus som att en hädelse av anden är att förneka Gud som Gud, att förneka förlåtelsen och Guds nåd, genom att helt enkelt vända ryggen åt den andliga erfarenheten. Rikedom och pengar har, precis som det talas om i vår text om Guldkalven från Andra Mosebok, en förmåga att just förvända blicken på oss. Vi vänder oss bort från Guds nåd och från Guds kärlek för att istället låta våra ögon smeka det vi äger och det vi skulle kunna äga om vi bara fick ännu lite mer pengar eller tillgångar. Vi jämför oss alltid med dem som har mer, aldrig med dem som har mindre. I den meningen hänger girighet, alltså denna önskan att tjäna Mammon som det sägs i texten, samman med att också vända ryggen åt Gud. Vi kan inte tjäna två herrar, men vi kan tjäna Gud och låta rikedomen bli verktyg i den tjänsten. Vi kan låta Mammon underordnas den verklige Herren, nämligen Gud.

Så, ja, vi kan trots allt leva nära Gud i den här världen, så impregnerad av kapitalismens, ekonomismens och marknadsvärdets logik. Vi gör det genom att placera vår skatt, objektet för vår kärlek, hos Gud och därmed ser vi på världen med Guds ögon. Och när vi ser på världen med Guds ögon då ser vi med ömhet på världen, på alla människor, djur och varelser, på allt levande och på allt det som vi som människor åstadkommit. Ur den ömheten föds en vilja och kraft att använda oss själva, det vi äger och det vi har tillgång till, för att utföra Guds verk i denna värld. En del av det verket är också att klarsynt kritisera politik och livsstil, att idka självreflektion som kyrka och att leva ut vår profetiska kallelse i samhället. Det uppdraget gör just oss, som lever i ett så gott och rikt land, till viktiga röster för Guds kärlek i en värld där de mäktiga och rika till stora delar har vänt Gud ryggen.

Vi är skapade som Guds avbild och därmed också till Guds medskapare, men det kan vi bara vara så länge vi lever i den tajta kärleksrelationen med Gud, nära, nära, nära Gud och därmed också nära varandra.

Låt mig sluta med ett citera ett par rader ur psalmboken, psalm nummer 769:

Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.

I min barndom deltog jag i en stor mängd gudstjänster, företrädesvis på söndagar kl 18.00, där det förevisades planscher med scheman över den yttersta tiden. Läran om den yttersta tiden och Jesu återkomst brukade kallas ”eskatologi”. Ganska ofta centrerades predikningarna (eller föreläsningarna kanske man skall säga) kring de olika tecken som skulle visa att just nu i detta ögonblick levde vi den yttersta tiden. Påtagligt ofta stod förhållandena i Israel i fokus eftersom samlandet av judarna till ett land var det tecken som Jesus talat om (fikonträdet som knoppas) menade många. Slutet på vår tid sägs i Bibeln också vara Harmagedon, en slutstrid som skulle äga rum (enligt de flesta) någonstans i Israel.

Dagens bibeltexter handlar just om den yttersta tiden men det är idag inte så ofta jag hör predikningar som berör eskatologiska teman. Å ena sidan är det som Jesus säger i Matt 24:3-14 ganska allmänt förekommande idag (krig, hungersnöd och naturkatastrofer) och å den andra sidan är vår tids svenskar kanske inte riktigt lika upptagna med tecken på tidens slut som på 1960-talet. Utan att vara raljant har vi kanske tillräckligt mycket klimatångest allihopa för att lägga också Jesu ord där på Olivberget – med utsikt över Jerusalem – på våra axlar.

Jag uppmärksammade idag en sak i Jesu ord som jag inte tänkt på förut. När jag läst orden om den yttersta tiden har autopiloten gått på och orden har inte riktigt gått in eftersom jag hört dem för många gånger förr. Men nu uppmärksammade jag den halva satsen ”…kommer kärleken att kallna hos de flesta.”. Vad betyder den?

I sammanhanget talar Jesus om laglöshet, falska profeter och bedragare, ”Se upp” säger Jesus så att ni inte blir bedragna. Kopplingen till den kallnande kärleken tedde sig först lite oklar, men under dagens gick det upp för mig. Kärleken kallnar eftersom den blir för riskfylld! Om man inte kan lita på någon eller något, om allt är falskt, ytligt och låtsas vara något annat än det är – vem vågar då älska? Eller tro att man är älskad?

Kärlek är allvarligt. Allvarligare än kanske något annat i livet. Det är ett självutlämnande, en total uppgivelse av sig själv och sitt jag i hopp om en slags återuppståndelse i en annan tillvaro och som en annan. Och kärleken till nästan, ett barn eller den äktenskapliga kärleken har i detta samma form – ett överlåtandet av självet till den andre. Vem vågar detta i en tid där inget är vad det synes vara? Risken att bli bortgjord, lurad, bedragen och kanske krossad leder oss till att portionera ut kärleken i småbitar, att hålla tillbaka de allvarliga känslorna och kanske att stänga av förmågan till kärlek. Vi skyddar oss med cynismer och ironi.

Men den som inte kan ge kärlek förmår inte heller ta emot kärlek. Att ta emot kärlek är lika allvarligt och krävande som att ge ut sin egen kärlek. Kärleken är ömsesidig, den som älskar har ”varandra” som självklar referenspunkt. Kärleken kräver mycket, men ger mycket. Men vem vågar älska i den yttersta tiden? Däri ligger vårt hopp och Guds nåd – att bevaras i Guds kärlek så att kärleken aldrig kallnar i våra hjärtan, hur falsk tiden än må vara.

1 Joh 3:2 Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli.

På Kristi Himmelsfärdsdag står vi likt lärjungarna och ser upp emot himlen. Vart tog han vägen, han som skulle leda oss in i ett nytt rike, en ny tid och mot återupprättelsen? Som människor skapade av Gud är vi också medskapare till Gud, vi är något så ovanligt som skapade och skapande. En spänning som finns i varje människa, och en spänning som det är upp till var och en av oss att leva med. Vi är förmögna till kreativa storverk, men också till ofattbar destruktivitet. Vad lämnade Kristus kvar åt oss för vägledning? Den helige ande skulle möta lärjungarna och vara vår ledsagare, men med vilken kraft skall vi kunna motstå ondska, förnedring och vanmakt i denna världen?

Tack vare Ruth Lötmarkers oförtröttliga arbete med att introducera fransk filosofisk debatt i Sverige återupptäckte jag filosofen Simone Weil. I sin recension av André Comte-Sponvilles bok om kärleken (Le sexe ni la mort) lyfter hon fram Weils tankar om att Gud av kärlek avstått sin allmakt. Förklaringen är att allsmäktighet är en form av maktutövning och att maktutövning innebär dominans. Weil bygger på Thukydides uppfattning att maktutövning sker så snart det är möjligt, och därmed uppstår dominansförhållanden hela tiden. Hon pekar på att Gud därför av kärlek avstått sin allmakt och överlåtit världen till människan. Guds kärlek (agape) är den som kan visa omsorg om den svage utan vilja att dominera, den som kan älska en annan utan ta plats på dennes bekostnad, den som kan ta emot den andres svaghet utan att manifestera sin egen styrka. En sådan kärlek är människan förmögen bara och endast tack vare sin ställning som skapad och skapande, den gudomliga gnistan i varje människa.

Agape (omsorgen) är den kristna kärlekens essens, och det är den kärleken vi är satta i världen för att lära känna och förmedla. Den kärleken är djupare, trognare och innerligare än en känsla. Den kristna kärleken är ett självpåtaget uppdrag, inget man gör om man ”känner för det”. En sådan kärlek är vad vi strävar efter i alla våra relationer, i äktenskap, vänskap, arbetskamrater emellan eller i den solidaritet som håller ett samhälle samman.

På den trettonde söndagen efter Trefaldighet läser vi de för många välkända texterna om medmänniskan. Vi har möjligheten att återknyta bekantskapen med såväl den barmhärtige samariern som brodermordet på Abel. Men i episteltexten, som också den hämtas från ett känt bibeltställe (Första Johannesbrevet 4:7-10) gömmer sig en mening som i sig själv bär hela det kristna budskapet: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

För mig har dessa rader alltid varit mitt mantra, min hemliga mandala när livet varit som svårast. Att påminna sig om att tron inte handlar om att jag skall älska Gud tillräckligt mycket för att han skall vara nöjd med mig, utan istället i det ofattbara faktum att han älskar oss och t o m tog del av alla våra villkor i denna världen när vi svikit honom.

Kains mord på Abel, från dagens texter, är ju det första av de brott som dödens och ondskans intrång i världen skapar. I den meningen är det ju ofattbart att Gud älskat mig först, och fortsätter att älska mig oavsett om jag älskar honom tillräckligt mycket. Men kärleken är självutgivande, uppoffrande och … ologisk! Och det är kärleken som får världen att fungera såpass bra som den trots allt gör.

Guds kärlek fanns där från början och det är ur den hela skapelsen uppstod. Oavsett vad jag kan och orkar så består den kärleken. Mitt uppdrag som medmänniska består i att lära känna denna kärlek och föra den vidare ut i den värld där jag själv finns.

När jag var så övergiven som en människa kan vara, släppte taget om livet och sa till Gud att jag dög ändå inget till – då slutade inte han älska mig. Men det förstod jag ju inte förrän efteråt, förstås. Kärlekens ologiska hemlighet är att den inte kräver någon motprestation och för mig som kristen är kärlekens hemlighet hela skapelsens goda drivkraft. Det är medmänniskan som behöver Guds kärlek och vi är kärlekens fotfolk i denna världen.

Kategorier

Arkiv