Just nu pågår en intensiv debatt om skolavslutningar i kyrkan (på samma sätt som de senaste årens försomrar). I Kyrkans Tidning diskuteras hur många som har och inte har avslutningar i en kyrka. Och en undersökning visar att mer än hälften av svenskarna är för, en tredjedel ambivalenta och bara 15 procent emot skolavslutningar i kyrkan. Jag tror att sökandet efter en principiellt logisk och konsistent hållning i denna fråga är fruktlöst. På samma sätt som religion och politik till sin natur är sammanflätade så är traditioner, religion, högtid och transcendens omöjliga att i praktiken skilja åt på ett ömsesidigt uteslutande sätt. Vi bör istället hitta pragmatiska lösningar som överbryggar och binder samman, inte principer som splittrar.

När jag gick i grundskolan förekom inte en enda skolavslutning i någon kyrka. Den frågan var inte ens på kartan. Ingen, vare sig barn, föräldrar eller lärare, hade någon annan idé än att skolavslutningen var en angelägenhet för skolan och därför genomfördes i den vackra aulan, för dagen smyckad med blommor och band. Det sjöngs, ja, t ex ”Den blomstertid nu kommer” och ”En vänlig grönskas rika dräkt”, men framför allt visor och körer med komp på gitarr. Det delades ut diplom, betyg och det kramades och sas adjö. Några präster eller kyrkliga dignitärer förekom inte. Och då gick jag i skolan på den tid när man hade kristendomskunskap, inte religionskunskap.

Jag tror att varje skola och varje kommun måste hitta ett sätt som fungerar just för dem. Om man har haft en tradition av att fira i kyrkan så tycker jag att det ligger ett egenvärde i att upprätthålla den traditionen. På samma sätt som vi har lov i skolan till jul och påsk utan att det upplevs kränkande.

Däremot tycker jag att den springande punkten är varför skolan vänder sig just till kyrkan för att skapa högtid? Var är tilltron till den egna förmågan att skapa högtid? Är det månne det ständiga festandet i alla sammanhang som gröpt ur de sekulära ceremoniernas innehåll? Allting firas på samma sätt – alkohol, musik och sena nätter. Där står helt plötsligt kyrkolokalen för något annat: allvar, skönhet, stillhet, andäktighet, gemenskap och historia. Och det är väl därför det skall vara en speciell form av kyrka som efterfrågas, inte vilken kyrkolokal som helst.

Jag tycker det är ett fattigdomsbevis att skolor inte kan skapa en högtidlig inramning för en avslutning utan att kyrkan skall kallas in. Naturligtvis är kyrkorummet ett religiöst rum. Och lika självklart är varje rum där man tillber ett heligt rum. Vad föräldrar och elever verkar söka är inte religionen utan snarare någon form av tradition, ceremoni eller inramning. Att man vänder sig till kyrkan säger något om religionens starka ställning i det samhälle som en del framhärdar i att kalla ”sekulärt”. (Sverige har en sekulär stat, ett samhälle kan aldrig vara sekulärt med mindre än att religionsfriheten förtrycks, och då uppfylls inte längre de mänskliga rättigheterna och vi har knappast en liberal demokrati.)

Enligt en undersökning som ”Människor och Tro” (P1) gjorde förra året är det primärt ateistiskt övertygade föräldrar som driver kampen mot skolavslutningar i kyrkan. Istället för att använda sig av juridiken tycker jag att föräldrar, lärare och rektorer bör föra en dialog med respekt för olika behov. En del tycker att kyrka och psalmsång är en del av en tradition de vill förmedla till sina barn, för andra är detta otillbörlig påverkan. Ibland tror jag att föräldrar ser på barn och ungdomar som om de inte själva kan värdera och förstå svåra avvägningar – varför inte låta barnen få uppleva lite olika traditioner i vårt mångkulturella samhälle? Och varför inte inse att traditioner av olika slag konstituerar oss som individer (och tvärtom)?

Religion är inte en fråga om kyrka eller inte kyrka. Det handlar om vars och ens hjärta. Det kan inte den mest principfasta rektor ändra på.

Annonser