You are currently browsing the tag archive for the ‘kriminalpolitik’ tag.

– Jag skall  bli ensamstående mamma. Ingen man skall få bestämma över mig.

Så sade en mycket ung kvinna som intervjuades av SR/P1 för några dagar sedan i samband med ett reportage om gängvåld i förorten.

Flera unga kvinnor som bodde i en förort till Stockholm uttryckte sitt avståndstagande för de män – bröder, fäder, kamrater och pojkvänner – som de hade sett passera förbi i egna och andras familjer. För dem var män genomgående personer som svek, slogs, hotade och kommenderade. De vet nog inte mycket om alla de problem som de kommer att möta som ensamstående mammor – ekonomiskt, juridiskt, hälsa och fysik, bundenhet, ansvar och utsatthet. Det här var inga medelålders medelklasskvinnor som som inte funnit en partner men inte ville avstå från familj. Det var tonårskvinnor i en socialt fattig och utsatt miljö som tog avstånd från sociala mönster som de själva vuxit upp med.

I SvT-programmet ”Debatt” igår diskuterades fotbollsvåld under 25 minuter. Alla talare utom en var män, och hon hade en replik. Hon ville ha hårdare straff för supportrar som bråkar. Allra, allra sist läste bisittaren Axel upp ett SMS som frågade varför ingen pratat om manlighet på hela tiden. Det undrade jag också. För fotbollsvåld och våldskultur kring fotboll handlar om manlighet och mansideal.

Sverige är, mellan tummen och pekfingret, världens mest jämställda land. Barn har det i Sverige, enligt FN, bäst i världen. Men inget av detta tycks ha förmått i grunden utrota det destruktiva mansideal som vägleder allt från giriga direktörer till gängledare och fotbollshuliganer. Mansforskning är en växande genre, men diskussionen om män och manlighet har väldigt svårt att nå utanför akademin och intellektuella skikt. Kvinnofrågor i vid mening diskuteras idag vid kaffebord, på teater, på seminarier, i TV och kön på Coop. Men sällan eller aldrig hör jag sådana spontana samtal kring manlighet.

Ändå vet vi att det är män som står för majoriteten av allt våld, kriminalitet, skadegörelse, missbruk, hot, förtryck och destruktivitet. Om det hade varit någon annan väl avgränsad grupp (blåögda, blonda eller plattfotade) som stått för samma proportion av kostsamma och resurskrävande våldsbeteenden som män gör så är jag övertygad om att det vidtagits kraftfulla åtgärdar för att förändra saken.

Vi vet att kvinnor dominerar på universitet och högskolor eftersom de klarar sig bättre i skolan (alla flickor jfrt med alla pojkar) och vi vet att det är kvinnor som flyttar till städerna, är mer förändringsbenägna och bryter upp ur destruktiva förhållanden. Vad gör vi med männen? Och kanske den allra viktigaste frågan, vad gör ni män med era manliga kamrater?

Jag tror att bara män kan nå andra män, åtminstone i ett första steg. Tycker ni att det är omanligt att prata mansideal med varandra? För mig symboliseras manlighet av Jesus som gråter över ett Jerusalem som inte förstår vägen till fred, som inte låter sig avbrytas när han pratar med barnen, som rider på en åsna istället för på en ståtlig hingst och som i tystnad tar emot 39 piskrapp eftersom han vet att det är konsekvensen av Guds plan.

Annonser

SCB:s levnadsundersökning ger oss en lite annan bild av våldet än hur det tonar fram vid lunchborden och TV-sofforna. Min bild är att de flesta tycks tro att unga flickor respektive äldre är de som han anledning att vara rädda. I SCB:s undersökning framgår att på mer än 25 år har andelen som har utsatts för våld eller hot om våld ökat från fem procent av befolkningen till åtta procent. Och det egentliga ökningen skedde redan i början av 1990-talet.

Framför allt är det gruppen män 16-24 år som är utsatta. Var fjärde man mellan 16 och 24 år anger att de har utsatts för våld eller hot om våld som gjort dem rädda det senaste året.  Den egentliga ökningen har dock skett redan i mitten av 1990-talet, redan då var nivån densamma som idag. Tyvärr har SCB tvingats byta från besök till telefon, vilket uppenbart påverkat resultatet. Troligen till en högre nivå.  (Man ser det genom ett metodtest rån 2006, framgår i tabellen.)

Jag vet inte om undersökningen ställt frågor om alkohol. Men det finns belägg för att antalet serveringstillstånd ökat med flera hundra procent sedan 1980, och det finns likaså belägg för att unga män idag dricker mer och att våldet i runt 80 procent av fallen är kopplat till alkohol.

När jag – för att få lite luft – har följt min 20-årige son hem till sig sent en lördagkväll, och säger att det faktiskt är han som behöver ha sällskap hem, inte jag, ja då höjer en del på ögonbrynen. De var väldigt oroliga över att jag skulle gå ”hem själv”. Jag tror inte jag hört talas om den nyktra medelålders kvinna som blivit påhoppad en sen kväll när hon promenerar på stadens gator. Däremot känner jag unga män i liknande situationer (fast nog inte nyktra)  som blivit rejält misshandlade. 

Rädsla är en känsla och vi har alla varit bra på att uppamma den hos unga kvinnor. Men om vi skall tro SCB (och det skall vi) så borde vi omvärdera de goda råden. Och tänk om pensionärerna gav sig ut på kvällarna! De är de som är minst utsatta för våld. Nyktra pensionärer skulle kunna vara en bra buffert mot unga killar som muckar gräl i alkoholens dimma.

För att inte tala om vad vi skulle vinna på färre serveringstillstånd, mindre alkohol i alla sammanhang och restauranger som stänger tidigare. Och – inte att förglömma – våld, utsatthet och dålig hälsa har ett klockrent samband med social klass.

Idag hade nog Jesus förvandlat vin till vatten. ”Jesusvatten” kanske vore en säljande etikett?

PS.

TILLÄGG 090401:

Läser idag i Riksdag & Department no 11/09 rubriken ”Skolan plats för grovt ungdomsvåld”. Oj, tänker jag, och läser vidare att ”Nära 5 procent av de grova våldsbrotten bland unga sker i skolan.” Ja, du läste rätt. I en undersökning av 20 års domar mot ungdomar (15-17 år) som begått våldsbrott konstaterar BRÅ att ”nära 5 procent” av dessa begås i skolan.

Jag måste säga att denna rapportering är så nära bedrägeri det går att komma. Exakt hur få dömda våldsbrott skulle ha begåtts i skolan för att rubriken INTE skulle ha lytt ”Skolan plats för grovt ungdomsvåld”? Logiken bjuder ett, ett enda våldsbrott som en ungdom dömts för skulle räcka för rubriken. Och med tanke på att utgångspunkten för undersökningen var den 19-åring som sköts till döds på Bromma gymnasium 2001 så var slutsatsen klar redan innan undersökningen.

95 procent av alla grova våldsbrott med gärningsmän mellan 15 och 17 år begås INTE i skolan. Antagligen är det en lika stor andel som begås under alkoholens inflytande. Men det var väl ingen intresserad av…

Den här typen av bedräglig rapportering förvränger debatten på ett helt irrationellt sätt. Det är så nära en lögn det går att komma utan att ljuga. Särskilt trist är det att finna det här i en tidning med de anspråk som R & D har. DS.

Idag gick jag in i Gillberga kyrka, tände ett ljus och slog upp bibeln, som låg vid ljusbäraren, på en s k tumvers. Mina ögon föll på Hebréerbrevet 13:3. Där står: Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som bli misshandlade, som om det gällde er egen kropp.

Jag tillhör inte dem som tolkar bibeln bokstavligt, men de här orden från Hebréerbrevet stämmer väl överens med en mängd andra passager i Nya Testamentet, framför allt med Jesu egna ord. För mig råder det ingen tvekan om att dessa ord beskriver en kärnpunkt i kristen tro. Empati med dem som lider och medkänsla med dem som är socialt stigmatiserade.

Notera gärna att i samma vers talas det om både förövare och brottsoffer – de som sitter i fängelse och de som blivit misshandlade. För mig är parallellen till sommarens intensiva debatt om brottsoffrens ställning i rättsprocessen glasklar. Medkänsla med offret bör aldrig utesluta samma känsla för gärningsmannen – som kristen kan det inte vara min uppgift att gå med mobben mot den som redan tappat all värdighet, all sympati och sitt anseende.

Idag läser jag i tidningen att Anders Eklunds svägerska vill byta namn och att hon och hennes barn hatar Anders Eklund, medan hans äldre bror kämpar med sina ambivalenta känslor för den människa som trots allt är hans köttslige bror och med vilken han delar barndom och erfarenheter. I en annan tidning påtalas att den sociala kontrollen i den ort där Anders Eklund bodde upplösts så till den milda grad att man istället tolererat en mans beteende genom att varna unga flickor för honom.

Naturligtvis är Anders Eklund en individ som måste ta ansvar för de handlingar han begått, både tidigare och de som han nu har erkänt. Men han är också en människospillra, en bit vrakgods från den farkost som Gud en gång skapade till sin avbild. Anders Eklund är ingen demon, inget monster och ingen djävul. Han är en människa, vare sig mer eller mindre.

En människa som dock stötts ut, och som drivit sig själv ut, ur den mänskliga gemenskapen. Var är de människor som kunde ha och skulle ha reagerat på hans beteende för längre sedan? Är det du och jag som vänt bort blicken från en motbjudande, sexfixerad, överviktig, svagt begåvad och känslomässigt avtrubbad människa?

”Det måste bli livstid…men det finns egentligen inget straff som är tillräckligt. Det är för j–igt att vi skall betala kost, logi och fångvaktare åt honom. Han är inte värd det.” Så säger Carina Höglund till Aftonbladet idag om sin dotters mördare Anders Eklund som åtalas imorgon.

Hennes ord borde aldrig ha kommit på pränt i Aftonbladet, lika lite som dotterns begravning skulle sänts i TV på hennes begäran. Ett brottsoffer är inte rätt person att utala sig vare sig om påföljden för den dömde eller få bestämma mediernas publiceringspolicy. Jag önskar verkligen att Carina Höglund kunde fått ha sin sorg och vrede för sig själv och få dela den med familj och vänner. (dålig uppkoppling därför ej länkar)

För av är det hon säger? Hon säger att det skulle finnas något som var ”tillräckligt”, ja hon säger att det inte finns det, men uttalandet innebär att det finns en måttstock. Något skall mätas mot något annat. Ingenting får hennes dotter tillbaka i livet. Vad skulle kunna vara ”tillräckligt”? Hon säger sedan att samhället inte borde bekosta brottslingens uppehälle under fängelsevistelsen. För mig framstår uttalandet som en önskan om dödsstraff. Särskilt med tanke på den måttstock hon sätter upp i meningen innan. Slutligen säger hon att brottslingen inte ”är värd” det, alltså att sitta i fängelse på samhällets bekostnad. Hon gör alltså skillnad mellan människors värde beroende på deras handlande. Människovärdet är således större för en person som inte dömts till fängelse än en som dömts enligt Höglund. Sammantaget framstår Carina Höglund som representant för en önskan om dödsstraff, eller möjligen livstids internering på vatten och bröd under förutsättning att man arbetar ihop till sitt uppehälle.

Att brottsoffren ges möjlighet att uttala sig om dom och påföljd och dessutom innan åtal är väckt, skapar utrymme för oförsonlighet i kriminaldebatten och låter personlig hämnd bli en faktor som förväntas påverka lagstiftningen. Ett sådant samhälle är inte civiliserat.

Jag skulle aldrig, aldrig någonsin kunna förlåta en människa som tagit mitt barns liv. Jag skulle säkert hata den människan intill min sista stund. Men jag är fullständigt klar över att det inte är och inte bör vara jag som utdömer straff för den handlingen. Till slut får jag i så fall vila min vrede i orden ”min är hämnden säger Herrren”. Skulle du förresten själv vilja vara en barnamördare?

Jag hade igår privilegiet att få vara samtalspartner i ett efter-pjäsen-samtal på Stadsteatern kring brottsoffer och gärningmän. Pjäsen som publiken sett var ”De Onda” som behandlar mordet på en två år gammal pojke i England, dödad under grymma former av två äldre barn. Många av frågorna behandlade straff. Hur skall vi se på straff? Och varför är fokus så starkt på straff nuförtiden?

Jag tror inte att straff är vare sig ett tillräckligt eller nödvändigt villkor för försoning. Och försoning är den enda väg ett samhälle har för att kunna använda ett brott konstruktivt. Om den individuella handling som innebär att en människa dödar en annan människa skall kunna få någon positiv följd så måste vi gå försoningens väg. Och straff gör vare sig till eller ifrån i det avseendet. Straff utan ansvar är till och med destruktivt, det lär den straffade godtyckets lag. Straffet blir just en kränkning av det egna jaget, något som stärker känslan av orättfärdighet och gör en försoning närmast omöjlig. Straff efter att ha tagit sitt ansvar är möjligen funktionellt för samhället, men det tillför inget för individen. Insikten finns där ju redan och förändras inte av straffet.

Tyvärr har teologen Ann Heberlein fått stort utrymmet för sina idéer om vår rätt till våra hämndkänslor, rätten att hata en barnamördare och kravet på att straff utmäts i enlighet med ”det allmänna rättsmedvetandet”. Heberlein berättar i Sändaren att visst får vi hata en barnamördare, bara vi inte agerar i enlighet med känslan (ej på nätet). I Kyrkans Tidning talar hon om vikten av straff (endast för prenumeranter) och i Svenska Dagbladet talar hon om skuld. Heberlein blandar konsekvent ansvar, skuld, straff, offer och kränkningar i en enda osalig röra.

Ansvar kräver inte straff, ett offer kräver inte en gärningsman och kränkning kräver inte skuld. Ingen av oss är en ö, vi är alla del i en stor social struktur inom vars ramar våra handlingar har mening – må de vara onda eller goda. Vårt samhälle lägger dock sedan några decennier allt ansvar, all skuld och allt straff på individen. Heberlein har fel. Viljan att skylla ifrån sig – det hon kallar ”sossetänkande” i Svenska Dagbladet – är snarare ett försvar av den egna identiteten i ett samhälle som tycks helt besatt av individuella framgångar och därmed lägger alla misslyckanden på individen.

Som kristen kan jag inte på något sätt godta vare sig rätten till hat, hämnd eller straff som en väg till försoning. Under 1970-talet var det samhällets ansvar att ge barn och ungdomar en god kultur, en bra uppväxt och en öppen fostran. De barnen är runt 40 år idag. Tonåringar och unga som skär sig, svälter sig, utagerar och slåss är alla uppvuxna under individualismens decennier. De straffar sig själva så det räcker och blir över.

Försoning kräver att vi förstår, ser mening och kan gå vidare. Strafftänkande och skuld för inte framåt i det avseendet. Evangelierna vittnar om återuppståndelse och nytt liv, om tolerans och öppenhet, inte om straff och skuld. Den vägen till ett fullt ut mänskligt liv är stängd, kvar finns bara förlåtelsen, försoningen och befrielsen.

I Svenska Dagbladet idag skriver jag om kriminaljournalistikens fokusering av brottsoffer och anhöriga. Jag menar att när berättelserna om offer blir journalistikens centrala tema så implicerar det också att gärningsmännen demoniseras, trycks ut ur den mänskliga gemenskapen och uppfattas som något som samhället kan och bör exkludera.

Kriminalitet är naturligtvis inget som något samhälle är stolt över, men dels är kriminaliteten en konstruktion i det aktuella samhället och dels kommer alla samhällen som består av människor att inrymma såväl ont som gott. Jag menar att mediernas fokusering på brottsoffer leder många medborgare att anamma en syn på sina medmänniskor som antingen offer eller gärningsmän. I realiteten är vi förstås alla bådadera. Att brott som mordet på den lilla flickan i Dalarna är avskyvärt vet vi utan att medierna talar om det för oss. Vad medierna skulle kunna göra är att skapa förståelse och mening även i det mest avskyvärda. Istället får vi ta del av en rapportering som placerar gärningmän och brott utanför vår förståelsehorisont.

Som kristen vill jag bejaka varje människas potential att bli det som hon är ämnad att vara. Och jag vill bejaka möjligheten av en genomgripande förändring hos varje individ. För många år sedan fanns det ett fängelse i centrala Göteborg (Härlanda fängelse) dit jag och en del av mina trosfränder åkte då och då för att sjunga för internerna och äta tillsammans med dem. Jag betvivlar att den typen av försök till rehabilitering pågår i dagens kriminalvård. När jag tillsammans med min man vid ett annat tillfälle tog upp frågan om mediernas svartvita bild av brottsligheten i samband med Malexander-rättegången fick vi ett långt och välformulerat brev från en intern som tackade oss för att någon utanför murarna gav gärningsmännen ett människovärde. På Brännpunkt i Svenska Dagbladet vädjade för några veckor sedan representanter för fängelsernas förtroenderåd om en kriminalvård värd namnet. Klimatet i dagens kriminalvård är brutalare och fokus ligger på säkerhet, inte på rehabilitering eller vård. Vem ställer sig upp och talar för mördarens mänskliga rättigheter idag?

Jesus avvisade inte någon enda människa, han sa t o m att det var de allra mest utsatta som var hans primära målgrupp. – Det är inte de friska som behöver läkare, jag har inte kommit för att kalla de rättfärdiga utan för att kalla syndare, var hans svar på varför han umgicks med de som var utstötta ur de judiska samhället (Mark 2:17). Som kristna måste vi stå upp för de dömdas rättigheter och värna om varje människas möjlighet till förändring. Jag är väl medveten om att besvikelserna står på rad – det ändrar inte den kristna kallelsen. Det finns grupper som tar stort ansvar, särskilt för missbrukare, LP-stiftelsen är en. Men var finns de vanliga kristna församlingarna i arbetet med att rehabilitera f d interner? Finns det någon församling som ger åtminstone en söndagskollekt till Kriminellas Revansch I Samhället, KRIS? Säg gärna att jag har fel.

Kategorier

Arkiv