Israel och Palestina: Vägra välja sida.

Kriget som just nu rasar på Gazaremsan har nu pågått i mer än två månader. Den 7 oktober i år genomförde terrororganisationen Hamas en fasanfullt grym och orättfärdig attack på israeliska medborgare. Hamas agerande kan knappast förstås på något annat sätt än som ett sätt att ta ut en länge uppbyggd politisk hämnd på fullständigt oskyldiga civila israeler. Hamas tog också nästan 250 människor som gisslan, att nyttjas som bytesvaror eller skydd för sin egen krigsmaskin. Israels svar blev, efter en tids ovisshet, flygbombningar, markinvasion, blockad och förflyttningar av civila liksom stängningar av sjukhus och andra offentliga inrättningar. Fram till idag anger tillförlitliga siffror enligt WHO att minst 1200 israeler och 16 000 gazabor har dött i kriget. Nästan alla civila, och de flesta kvinnor och barn.

För mig som kristen har Palestina en särskild betydelse. Bibeln berättar om en Gud som låter sig födas till människa just i denna trakt för omkring 2000 år sedan. Platser och historia har etsat sig fast i mitt medvetande sedan söndagsskolan. Rapporter från Jerusalem, Betlehem eller Jaffa påminner om den gamla flanellografen som söndagsskolefröknarna Greta och Dagny använde. Senast igår hade vi tårta och använde silverskedarna jag fick för flitigt deltagande i söndagsskolan, en för varje år. Jag har tio stycken.

Jag sörjer alla de döda. Jag gråter nästan varje dag över alla döda barn. Min förtvivlan över situationen idag förföljer mig in i nätterna och ger mig mardrömmar. Jag är medveten om att jag inte kan göra något åt situationen ensam och just nu. Därför gör det mig så oerhört upprörd och vred att diskussionen om kriget i Gaza just nu (för just nu är det där kriget förs) kidnappats av extremister och fanatiker. Jag tänker inte ”välja sida” som så många tycks göra. Jag stödjer både Israels rätt till säkra gränser, till självförsvar och till en demokratisk utveckling i sitt land, och palestiniernas rätt till en stat, ett territorium, sin egen säkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Att Israel har en regering som uppenbarligen nonchalerat hotet från Hamas för att istället stödja illegala bosättningar på Västbanken och att Gaza styrts av en auktoritär och fundamentalistisk regim som inte på något sätt sett till befolkningens bästa måste stå klart för alla bedömare. Att civila israeler och palestinier skall betala priset för dessa båda regimers nonchalans och illvilja är däremot inte alls rimligt.

Israel kan inte skylla civila offer på att Hamas gömmer sig bland dem. Ingen förlorar sin rätt till liv för att någon annan tagit den personen som sin mänskliga sköld. Inte heller kan civila nekas vatten och medicin för att de bor på fel ställe. Hamas kan inte skylla sin blodiga attack på civila på att den israeliska regeringen inte ingriper mot övergrepp mot palestinier. Vanliga medborgare är inte ansvariga för regimens felsteg.

Vi som lever i en demokrati väntar oss förstås mer av en demokrati som Israel, men också av ett land vars militära övermakt i området är otvetydig. Av Hamas kan vi inte förvänta oss någonting. De är terrorister och fundamentalister och värderar inte människoliv alls om de inte kan användas vid byteshandel. USA stödjer ännu så länge Israels agerande i Gaza men sannolikt inte så länge till. Såväl utrikesminister Blinken som president Biden har påpekat att de civila dödsoffren är för många. Och FN tillsammans med ett flertal internationell bistånds- och hjälporganisationer har påpekat att det som pågår i Gaza är en humanitär katastrof. USA är en nyckelspelare för att få ett slut på kriget, därför måste alla goda krafter samarbeta för att stärka det amerikanska trycket på Israel just nu. Det är via USA som Israel kan förmås att hitta andra lösningar för att nå målet än ett fortsatt krig som i första hand dödar oskyldiga civila.

Vi måste kunna kräva att detta krig upphör. Nu. Utan att för den skull sorteras in på den ena eller andra sidan. Ett vapenstillestånd behövs, gisslan friges, förnödenheter omedelbart släppas in och förhandlingar om Gazas framtid, under ledning av FN och stormakterna, inledas.

Tvåstatslösningen är den enda framkomliga vägen för relationen mellan Israel och Palestina. Samtidigt tycks den vara mycket långt borta idag. Sverige hade en gång en röst i dessa frågor, men just nu väljer regeringen att ligga lågt, tala om EU och fokusera på ”samtalsklimatet” i Sverige. Regeringens debattartikel i Svd, det enda officiella uttalande jag hittar, avslutas med självklarheten att ”gatans parlament” inte får ersätta ”demokratiska beslut”. Men det är väl inte det som är den stora faran just nu? Den stora faran just nu är att det krig som pågår på Gazaremsan innebär fler döda och lemlästade barn för varje dag; föräldrar som förlorar sina barn och barn sina föräldrar.

Just nu och just här är det enda viktiga att dödandet upphör. Sedan får vi ta hand om de politiska konsekvenserna. Var är påtryckningarna och det diplomatiska agerandet för att åstadkomma det?

Det heliga landet – Det delade landet

För min kristna tro har aldrig de s k heliga platserna varit avgörande. Lika lite som jag tror att det ger hälsa och välgång att säga prosit när någon nyser lika lite tror jag att den sten där Jesus smordes innan han lades i graven ger några särskilda krafter. Efter att ha besökt i de flesta kända platser med ”Jesusanknytning” i det annekterade östra Jerusalem och på Västbanken har jag inte ändrat mig. De två platser som gav mig starkast känsla av närvaro var Getsemane (som av allt att döma är just Getsemane) samt Klagomuren (Västra Muren), som onekligen utgör resterna av det gamla judiska templet som förstördes år 70 e kr. Trädgårdsgraven var också intressant att besöka, mest för att allt talar för att det var en sådan grav som Jesus lades i då det var normalt gravskick vid tiden för hans död. Jag insåg att den sten jag alltid föreställt mig som en jättebumling framför öppningen, istället var en sinnrik skiva som rullades fram och tillbaka i ett spår framför öppningen.

Men för mig var det hjärtskärande att uppleva hur det land som somliga kallar heligt i första hand är delat. Besattheten av gränser och skillnader mellan människor var så fysiskt påtaglig. För mig som svensk var det ganska lätt att alltid bära med mig mitt pass, visa upp mina väskor, ta av mig ytterkläder, visa upp mitt visum och vänta i vad som kändes som evigheter i olika vägspärrar. Men för den som måste be om tillstånd för att resa från Ramallah till Jerusalem för att hälsa på en släkting, för att få sälja grönsaker där, som kan förlora sin rätt att vistas i det östra Jerusalem där man vuxit upp om man vistas för länge någon annanstans eller aldrig kan vara riktig säker på att komma fram när man påbörjar en resa är åtskillnaden mellan människor som ett alltid synligt ärr.

Jesus vandrade runt i hela dåvarande Palestina som då var en romersk provins med diverse motsättningar mellan olika folkgrupper. Vi ser i Bibeln att människor på Jesu tid ofta benämns med var de kom ifrån (Samarien, Galiléen m fl) samtidigt som huvudbudskapet är att inte göra skillnad på folk och folk. Om Jesus föddes i Betlehem hade han varit instängd både av mur och vägspärrar och inte kunnat återvända till Nasaret, möjligen kunde han fått särskilt tillstånd att besöka någon. Att resa till det annekterade östra Jerusalem hade också varit förenat med svårigheter eftersom han som född i Betlehem måste ses som misstänkt. Varför hade Josef och Maria rest till Västbanken för att föda sin son hade soldaterna i spärrarna frågat. Att resa i Jesu fotspår skulle innebära många gränspassager, och hans lärjungar skulle med säkerhet inte kunnat följa med fram och tillbaka mellan de olika zonerna. Världens frälsning hade fått ställas in.

Jag visste hur det skulle vara att resa i Palestina. Men, nu vet jag hur det känns också. Vreden som bubblar upp inför en tonårig unga soldat beväpnad med ett par tunga automatvapen som petar tänderna medan hon långsamt granskar de människor som använder sin rätt att röra sig fritt och resa de 15 km mellan Ramallah och Jerusalem. Obehaget i att tvingas svara på frågor om sina personliga tillhörigheter eller berätta om var man köpt dem. Den sammanpressade känslan av att på Västbanken och i det annekterade östra Jerusalem befinna sig i ett vakuum, fullt av begåvade och vänliga människor som inte får utlopp för sin kraft, sin glädje och samhällets potential. Den bisarra upplevelsen av att se en skylt på ett kafé där det står att det är förbjudet att gå in med vapen. Förvirrad logik i att jag som turist skall låta undersöka mina tillhörigheter i jakt på vapen på väg till Klagomuren/Västra Muren medan ett tjog tungt beväpnade soldater passerar in genom utgången.

Hoten som delar landet, misstron som delar landet materialiseras som enskilda människor vilka blir bärare av dessa hot; beväpnade soldater, unga palestinska män eller bosättare. Fixeringen vid gränser och zoner föder ojämlikhet, orättvisa och oförståelse. Det heliga landet är något vi bär inom oss. Jesus har nog trampat dessa stenar och vilat i skuggan av dessa olivträd.

Mitt besök i det heliga och delade landet gav kropp och kraft åt platser, berättelser och bilder från Bibelns berättelser. Jag kommer att läsa Bibeln med andra associationer. Men mest påtagligt vill jag instämma med texten i Lukas evangelium:

På den första dagen i veckan gick de tidigt på morgonen till graven med de välluktande kryddor som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven och gick in men fann inte Herren Jesu kropp. När de inte visste vad de skulle tro, se, då stod två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och böjde ansiktet mot marken, men de båda männen sade: ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen. Han sade att Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord.

Luk 24:1-8

En bortglömd profet. Om Mikas bok i Gamla testamentet.

Och var och en skall sitta under sitt vinträd och sitt fikonträd, och ingen skall förskräcka honom; ty så har Herren Seabots mun talat. (Mika 4:4)

Det var en av de verser jag som strukit under i Mikas bok i min röda bibel (1917 års översättning) som jag fick som 11-åring. Jag såg framför mig en paradisisk tillvaro där var och en fick vara ifred med sina olivlundar och sina vinodlingar. Och där det fanns tid till en stunds vila i skuggan av växtligheten. Något som jag – trots att jag aldrig besökt Israel – förstod glädjen i efter att i mitt anletes svett ha trampat hölass och hässjat hö under många heta somrar. Och detta var ett arbete som även Mika visste något om, bondson från Gaza som han var.

Men trots dessa understrykningar så har knappast Mikas bok varit en av de vägledande i mitt andliga liv under åren. Han har hamnat i skymundan av t ex Amos eller Jeremia. Mika var den siste av de många  profeter som uppträdde i det södra riket (Juda) under det s k delade rikets tid, och han står för sju korta kapitel i Gamla Testamentet. ”Han förutsåg den Babyloniska fångenskapen” har jag antecknat i anslutning till första kapitlet, troligen under inflytande av någon predikan.

Mika och Amos är lika i det avseendet att i båda böckerna går författarna* till storms mot de rika och mot sociala orättvisor. Penningen hade blivit styrande i det judiska samhället och gudstjänster utfördes mot betalning och profeter talade mot arvode. Mika skriver

Lyssna, ledare för Jakob, styresmän för Israels folk! Ni borde ju veta vad som är rätt men ni hatar det goda och älskar det onda, ni flår huden av människor och sliter köttet av deras ben. (Mika 3:1-2)

Onekligen var Mikas profetiska utsagor av universell natur. Men Mika ser en lösning. Han, liksom sin samtida Jesaja,  förebådar en Frälsare som skall födas i Betlehem (kap 5), och ”en dag skall komma då dina murar byggs upp” säger han i kapitel 7 om Israel och han talar om en pastoral idyll där herden åter vallar sin hjord.

Mika bör ha varit ungefär arton år när det nordliga Israel invaderades av assyrierna och han såg det tryck som omgivande politiska krafter utövade mot Juda, alltså sydriket. Inte förrän ett sekel efter Mikas död inträffade dock den babyloniska invasion under kung Nebudkanessar som blev inledningen till den i judisk historia så omskrivna babyloniska fångenskapen (år 586 f kr) och den första förstörelsen av Jerusalems tempel.

Profeterna och deras förutsägelser riktade i allmänhet in sig på kritik av de styrande, kritik av folkets avfall från den rätta tron och på sociala och politiska orättvisor i det judiska samhället. Men de pekade alltid på en frälsning som skulle komma, en Messias. Men profet blir ingen i sin egen stad, sade Jesus, när folket i Nasaret försökte störta honom utför ett stup efter att han sagt sig vara den Messias som de gamla profeterna talat om. Va’, sa folket i synagogan, han; han är ju Josefs, snickarens, son! – Det är väl inget märkvärdigt med honom? Och avfärdade den som Gud hade sänt.Hur ofta händer det inte att vi inte inser och förstår den sanning som står alldeles framför ögonen på oss?

Mika förtjänar att lyssnas på än idag, han också. Liksom en och annan profetisk röst i vår samtid.

* I nutida forskning betvivlas att profeten Mika är upphov till hela Mikas bok, snarare är det de första kapitlen som kan tillskrivas honom.