Enligt SvT Rapport idag (15/12 2009) önskar den islamiska föreningen som driver moskén i Fittja (utanför Stockholm) att få ha böneutrop från minareten vid moskén. Med tanke på alla de ljud som redan återfinns särskilt i storstadsområdena kan man känna sig tveksam, men det är helt orimligt att inte bevilja en önskan om det handlar om att t ex ha utrop till fredagsbönen en gång i veckan. Våra kyrkor ringer i allmänhet strax före klockan elva på söndagarna och ringer då in till gudstjänst. Vare sig kyrkor eller moskér kan få höras vid alla tider på dygnet och alla dagar i veckan, men här bör kommunen försöka tänka utifrån religionsfrihetsmodellen.

Centralt i en sekulär stat är att alla religioner antingen behandlas neutralt eller religioner främjas på likvärdiga villkor. Religionsfriheten är en rättighet  som är inskriven i vår författning (Regeringsformen Kap 2, §1 punkt 6)och som till skillnad från andra friheter inte under några omständigheter får inskränkas. Religionsfriheten är också central i Europakonventionen om Mänskliga Rättigheter. Det är svårt att hävda att vi har religionsfrihet om det är förbjudet av princip att offentligt kalla till vissa typer av religiösa sammankomster.

En sekulär stat bör, menar jag, främja ett religiöst mångfacetterat samhälle där vi möts i det offentliga rummet. Vi behöver inte nödvändigtvis mötas framför altaret, men gärna i det offentliga rummet. Ett rum som just nu är helt ockuperat av kommersialismen. Varför stå ut med att alla affärer är öppna i princip alla helgdagar eller att restauranger tar sig rätten att använda gemensamma utrymmen som rökrum och musikscener om vi inte samtidigt kan möta olika religiösa uttryck i vår gemensamma offentlighet? Har vi blivit så avtrubbade så att vi jämställer endast reklam, kommers och affärsidkande med ”samhälle” men glömmer att ”samhälle” också är folkrörelser, kyrkor, organisationer och ideella sammanslutningar?

Annonser