En orättvis betraktelse, Halldorf!

När jag läste en artikel i Expressen (av Joel Halldorf) härförleden om att Svenska Kyrkan saknar troende människor, och som sammanfattar att ”Det är helt enkelt lite pinsamt att vara allt för kristen i Svenska kyrkan.” blir jag både arg och ledsen. Strax därefter bemötte dock prästen Emma Audas Halldorfs bredsida, insiktsfullt och lågmält.

Halldorf lägger samman en mängd iakttagelser, varav många har grund, men sedan drar han en långtgående slutsats om inte bara Svenska Kyrkan som institution utan också om alla oss som är medlemmar i den. Han blandar teologiska frågor med sociologiska, han anför anekdotisk evidens vid sidan av tveksamma generella sanningar som att gudstro är en fråga om att ”lära sig av de erfarna”, alltså att imitera andra. Texten är också oprecis och vag genom att påståendena om just kyrkans oförmåga oavlåtligen hänförs till någon ”man” som har gjort än det ena och det andra; man vill eller man vill inte, man kan inte, man vågar inte och så vidare.

Jag förstår att Svenska Kyrkan är en nagel i ögat på inbitna frikyrkokramare, så har det alltid varit. Emellertid trodde jag att en insiktsfull person som Halldorf höll sig för god för sådant. När jag blev medlem i Svenska Kyrkan var jag vuxen och hade lämnat en frikyrklig gemenskap som visserligen gett mig mycket (som jag fortfarande är tacksam för) men som inte vågade ta ställning i en äktenskaplig konflikt där det förekom våld. För min del kunde jag inte fortsätta vara del av en kyrka/församling som inte rakt av kunde fördöma mäns våld mot kvinnor och se att den frågan var viktigare än äktenskapets helgd. För mig blev efterbörden en ökenvandring med många svåra stunder, men också egna felsteg. I Svenska kyrkan mötte jag istället en teologiskt, inte på tradition eller vana, grundad lära om nåd och försoning. Den kyrkoherde som tog emot mig, tyvärr nu bortgången, förstod mitt behov av bikt, försoning och nåd, men kunde också vara självklar i sitt ställningstagande för min autonomi och upprättelse i relation till vad jag varit med om.

När jag för drygt tio år sedan återvände till frikyrkan var det till en metodistförsamling, en frikyrka med en teologi. Efter en flytt blev den territoriella svenskkyrkliga församling jag tillhörde en teologisk omöjlighet för mig (det handlade absolut inte om brist på gestaltning av kristen tro). Och det var ett av de argument jag framhöll i det samtal som föregick mitt medlemskap i min nya församling. Tyvärr är läget sådant att många små samfund är svagare än några få större och idag är metodismen inkluderad i Equmeniakyrkan. Jag var ingen vän av den sammanslagningen men ibland får idealismen vika för realiteterna. Att påstå, som Halldorf gör, att Svenska Kyrkan i större utsträckning än t ex Equmeniakyrkan eller Evangeliska Frikyrkan skulle kännetecknas av brist på gestaltning av kristen tro är barockt. Slutsatsen måste bero på att Halldorf har helt andra, och verklighetsfrånvända, förväntningar på Svenska Kyrkan.

I en kyrka som omfattar nästan sex miljoner människor finns det givetvis fler som omfattar varierade uttryck för tro och tillhörighet än i en kyrka med knappt sextio tusen medlemmar.

Oförmågan hos var och en av oss att gestalta vår kristna tro skall inte läggas kyrkan till last utan oss själva. Och den oförmågan går tillbaka på vår mänskliga ofullkomlighet och inget annat. I bön och stillhet inför Gud kan vi se oss själva på riktigt och finna de vägar Gud stakat ut för oss. I liv och verksamhet kan vi gestalta den relation vi som troende har till Jesus Kristus. I teologin, bibelordet och i undervisningen underhåller vi vår tro, delar och fördjupar, som en del i en helgelseprocess.

Att dra upp de demarkationslinjer Halldorf gör tjänar inget gott syfte. Låt oss istället gemensamt bekänna, leva och fördjupa vår tro oavsett var vi befinner oss, då kommer också både vi och våra sammanhang att förvandlas.

Livets lott… och den nya kyrkans

Jag har en vision kring min kolonilott. Istället för att bestämma och ordna så mycket så försöker jag kultivera fram en behaglig, blommande och lite vildvuxen yta med bärbuskar, rosor och klöver. Jag klipper fram växter som finns där naturligt och jag håller tillbaka det som jag inte vill skall breda ut sig. Min tanke är att ta vara på det som redan finns där och genom främjande och missgynnande modellera fram en trädgård som växer naturligt.

Mina grannar kommenterade först min lott med att jag hade ”mycket att göra” och att det skulle bli ”mycket att gräva”. Deras tankar var att jag skulle gräva upp hela lotten (mer eller mindre) för att sedan sätta dit det jag ville ha där, som man så ofta gör nu för tiden när man bygger hus – spränger och river ned, plattar till och tror sig titta någon slags neutral grund. Men, så har jag aldrig tänkt. Livet är så rikt, så kraftfullt och så blommande att det jag behöver (och bör) göra är att lyfta fram det jag vill släppa fritt och hålla tillbaka det som är destruktivt. Likt Aristoteles tror jag att detta också är ett bra sätt att leva sitt liv: att odla de goda sidorna och hålla tillbaka de onda. Det är också vårt ansvar gentemot livet självt.

Vi människor överskattar ofta vår egen roll i detta livets mirakel, vi är satta till trädgårdsmästare och vingårdsarbetare. Jag är trött på dem som alltid tror att just de sett ljuset och allt som vi uppfattat som förnuftigt förr skall nu slängas överbord. I dessa avseenden är jag traditionsbunden, det finns en visdom i föregående generationernas arbete. Det moderna blir bäst när det bygger vidare på gamla sanningar.

Därför känner jag också en stor skepsis mot den nya kyrkogemenskap i vilken min egen Metodistkyrka nu ingår. Flera ledande företrädare har talat om den nya kyrkan – fortfarande med arbetsnamnet Gemensam Framtid – som något ”helt nytt”. Det har suttit långt inne för mig att ta bladet från munnen men jag har svårt att se de stora vinsterna med en sammanslagning av Metodister, Baptister och Missionsförbundare (för att använda de gamla etiketterna). De teologiska skillnaderna är inte försumbara och jag tror att svensk frikyrklighet hade tjänat på lite fler debatter, konstruktiva konflikter och motsättningar istället för att som nu försöka hitta en minsta gemensamma nämnare vid sidan av den stora Svenska Kyrkan.

Här hade jag hellre sett den store trädgårdsmästaren kultivera fram en samverkan och kanske  på lång sikt kunnat skapa något nytt. Idag ser vi snarare en fusion vars syfte är att utplåna en teologisk historia, ett historiskt arv och kristen tradition. Jag kommer säkert att känna samma hemhörighet i min församling som förr, men min metodistiska identitet den får jag odla på annat sätt.

 

Den nya kyrkan måste säga ja till samkönade vigslar

Missionskyrkan och Baptistsamfundet har nu öppnat möjligheterna för samkönade par att vigas i deras kyrkor och församlingar. Metodistkyrkans biskop i Norden, Christian Alsted, säger att det inte ”kan” ske någon sådan vigsel i Metodistkyrkan och inte heller någon välsignelsehandling över ett partnerskap. Han varnade dessutom tidigare för att om Baptistsamfundet och Missionkyrkan skulle ta steg mot vigslar för samkönade så skulle samarbetsprojektet med sikte på en gemensam ny kyrka kunna ”spåra ur”.

Metodistkyrkan i Sverige har normalt sett glädje av sina internationella kontakter och sin identitet som världsvid kyrka. Men i det här sammanhanget är metodisterna tyvärr på efterkälken, och det är dessvärre framför allt de amerikanska vännerna som lägger hinder i vägen.

Svenska Kyrkan är den första kristna kyrkan i världen (om jag är rätt underrättad) som bejakar vigslar av samkönade par. I den svenska debatten kan man ju ibland få intrycket av att Svenska Kyrkan är en gammal mossig institution som sätter sig på tvären i alla sådana här sammanhang när sanningen är ungefär tvärtom – Svenska Kyrkan som kyrka går internationellt i bräschen för homosexuellas rättigheter!

Nu har Svenska Baptistsamfundet följt efter genom att ge varje församling rätten att säga ja till samkönade vigslar, och två församlingar har redan gjort det, liksom Missionskyrkan som nu bejakar homosexuellas äktenskap. Och där sitter min egen kyrka, Metodistkyrkan, med Svarte Petter!

Jag vet att många av mina metodistiska vänner känner som jag – vi måste ta det här steget och bejaka samkönad kärlek fullt ut. Och om samarbetet mellan de tre kyrkorna/samfunden skall gå framåt måste Metodistkyrkan i Sverige distansera sig från sådana kategoriskt negativa uttalanden som Alsteds och hitta en lösning som bejakar samkönade vigslar i den nya kyrkan.

PS: Dagen och Broderskap har tagit upp frågan. DS

Samgåendet är överspelat – vårda skillnaderna

Idag deltog jag i barndop i St Jakobs metodistkyrka i Göteborg, som alltid är barndopet en fantastisk upplevelse. Inte bara att en ny liten människa välkomnas in i Guds gemenskap, utan det är också en akt som bygger helt på kärlek. Endast kärlek. En vän till mig påpekade igår just detta förhållande, som jag faktiskt inte riktigt tydliggjort för mig själv förut. Dopet är egentligen urtypen för det socialkonstruktivistiska tänkesättet – i kärlek och tro förväntar vi oss att Gud handlar med det lilla barnet. Vi förstår inte, barnet försår inte. Men det spelar ingen roll. Vi skapar genom vårt språk och vår kärlek och vår förväntan en handling som faktiskt inträffar. Ett barn döps.

Förr trätte frikyrko- och statskyrkosamfunden om dopsynen. Om detta har Ulla Bardh skrivit en avhandling. När jag syntetiserade erfarenheten från dagens barndop, det jag läst om Bardhs avhandling och diskussionen om samgåendet mellan metodister, baptister och missionare fick jag en insikt: Samgående är överspelat!

På 1970-talet hade frikyrkornas olika läror börjat närma sig så mycket att ekumeniken spirade, men fortfarande fanns stötestenarna kvar. Var och en hade sitt stuprör och då och då kunde en och annan titta ut i något rosthål och möta någon från det andra stupröret. DÅ var det rimligt att prata om att bryta ned samfundsbarriärerna. Och det var också då som diskussionen om samgåendet började i Metodistkyrkan. Under början av 1990-talet blev samtalen allvarligare och en process igångsattes. Nu står vi inför en fullbordan.

Jag skulle vilja hävda att processen av gemensamma diskussioner redan lett fram till sitt mål. Skrankorna mellan samfunden är borta, samarbetet finns där och samsynen finns där. Ett ”samgående” eller en ”sammanslagning” är fullständigt överflödigt, obsolet, onödigt, förlegat och överspelat (för att travestera Monty Pythons alla synonymer för en död papegoja). En sammanslagning riskerar istället att leda till ett utplånande av de dynamiska skillnader som återfinns mellan församlingarna. Nu finns möjligheter för en individ att finna en gemenskap som passar just henne . Och de historiska identiteterna gör många människor trygga i sin tro. Antalet medlemmar lär inte växa för att man går ihop, organisatoriskt kan man samarbeta ändå (och gör redan) och lokalt finns stora möjligheter till samspel (finns många exempel). Att driva fram ett samgående idag är att låta prestige och princip råda istället för att följa med en förändrad samtid. Framtidens samhälle gynnar mångdfalden!

Låt oss vara nöjda med en process som redan lett till samförstånd och samarbete och vårda i framtiden de olikheter som finns. Vive la petite différence…

Samgående eller individualitet i framtidens församling?

I torsdags eftermiddag höll jag ett seminarium på Göteborgsmötet (gemensamma årskonferenser för Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Missionskyrkan) som handlade om den kristna församlingens krav och förväntningar i relation till det framtida samhället. Jag valde att trycka på den individualism som jag menar redan präglar vårt svenska samhälle och som kommer att förändra även de underliggande strukturerna i många av våra institutioner. Den kristna församlingen bör bejaka individualismen, men – och det är viktiga – vrida begreppet ur marknadens händer. Individualism på marknadens villkor leder ofelbart till utslätning och vulgaritet. Allt fast förflyktigas när marknaden får bestämma villkoren för individens utveckling.

Den kristna församlingen har en individualitet att erbjuda som är ett verkligt bekäftande och bejakande av individen. Jesus såg individen, var hon än befann sig och vare sig hon var redo eller ej. Han mötte henne i sin ensamhet, syndfullhet och vanmakt – men också i hennes glädje och förhoppning! En kristen individualitet stöttar individen i sin egen utveckling, en utveckling som den kristna tron menar har en riktning. Och den riktningen är fördjupning, ökad insikt, reflektion och civilisering. Den kristna individualiteten är normativ (den har ett ”bör”) och just därför är den så befriande. Den befriar från omgivningens rätt att bejaka eller förneka din person, den befriar från egoism och den befriar från kravet att vara ”någon” genom att göra, köpa, äga eller säga rätt saker.

Idag sa de tre samfunden ja till en process av samgående. Vad betyder samgåendet mellan tre frikyrkosamfund för möjligheterna att bejaka framtidens individualitet och motarbeta marknadens individualism? Ja, som läsarna av denna blogg vet så är jag skeptisk. Jag tror att möjligheten att vara rörlig, lyssnande, kunskapsförmedlare och förankrad i sin värdebas minskar när samfund som vuxit fram ur olika traditioner och betonar olika delar av evangeliet skall enas. Jag tror att framtidens individualistiska samhället möts bäst med mångfald.

 

Metodismen behövs – säg nej till samgående

Vid det s k Göteborgsmötet i juni kommer de tre frikyrkosamfunden Svenska Baptistsamfundet, Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Missionskyrkan att diskutera någon form av fusion. En avsiktsförklaring finns redan och de tre samfunden samarbetar kring den teologiska utbildningen på Teologiska Högskolan i Bromma. Men, jag känner en gnagande oro. Bör vi verkligen utplåna de historiska erfarenheter och de särskilda stråk som de tre samfunden representerar för att i effektivitetens namn genomföra ett samgående?

Jag ser ett viktigt skäl för ett samgående – antalet medlemmar sjunker och det är kostsamt (både i pengar och människor) att driva en kristen församling, hur ”andlig” en församling än är så krävs det materiella resurser!

Men är inte risken att man släcker elden med bensin? Ett samgående stimulerar knappast till medlemsrekrytering, inte heller blir behovet av att bli flera påtagligt. Man har ju plötsligt en större krets att hålla sig till. Antalet församlingar i landet blir lägre och ett samgående kräver mycket energi internt. Mindre blir kvar för det utåtriktade arbetet. Och lokalt samarbete kan man ha utan att samfunden går ihop.

Argumenten emot ett samgående springer ur de faktum att de tre samfunden representerat tre olika teologiska inriktningar där t ex metodismen har en särprägel. De historiska erfarenheter och upplevelser som präglar samfunden försvinner, glöms bort och trycks så småningom ut ur identiteten, till förmån för det stora minnet av samgåendet. Metodismens särprägel handlar om tillhörigheten till en världsvid kyrka, en tydlig kyrkoordning och att vi är en biskopskyrka. Metodismen har också en en historia av socialt engagemang och ett intellektuellt förhållningssätt både till den egna läran och till den personliga tron. Wesleys idéer om helgelse och metodiskt arbete riskerar att försvinna in i en mainstream-präglad ”frikyrklighet”. Personligen tycker jag att en sådan utslätning är vad som skett med Evangeliska Frikyrkan. Tendenser uppkommer också snart till utbrytningar och sektbildningar i den stora gemenskapen.

Alliansmissionen och Pingströrelsen är de ”större” samfund som (såvitt jag vet) står utanför alla sammanslagningsförslag. Jag önskar att Metodistkyrkan i Sverige skulle känna större självkänsla i den egna rollen och den egna teologin – låt oss skapa ett tätt samarbete där respekten för egenarten mellan samfunden leder till hälsosamma debatter istället för en allmän och utslätad frikyrklighet vid sidan av Svenska Kyrkan!