När blir dialog ett vapen?

Det är roligt att lyssna till andra, även när jag själv är med i ett panelsamtal och förväntas offentligt kanske tycka olika eller reagera på det övriga deltagare säger hamnar jag ibland i situationen att jag själv blir lite tagen av vad någon annan säger i panelen. Så var det igår när jag hade möjlighet att prata om religionens plats i samhället. I ett samtal i Vårdklockans kyrka i Visby den 1 juli talade fick vi alla frågan om dialog och dialogens möjligheter och ärkebiskop Antje Jackelén pekade då på rollen som kyrka och rollen som människa – konsekvenserna blir helt olika. Det fick en tanke som grott hos mig en längre tid att ta form, nämligen att dialogen blivit ett vapen. Ett vapen som kan användas av den överordnade, men också ett vapen som kan ”krävas” av den som jag eller andra vill distansera sig ifrån på värdemässiga grunder.

Som kristen kan jag föra samtal med min medmänniska bildligt talat fram till helvetets portar, inte förrän de eventuellt sluter sig om min medmänniska ger jag upp samtalet. Men dialogen kan också vara en form av maktutövning från den som har ordet i sin makt, en dialog som förs i syfte att övertyga eller övertala (vilket politiska samtal ofta handlar om) kan hur respektfull den än är också bli ett vapen som reproducerar ett maktförhållande.

På samma sätt kan kravet på dialog vara ett vapen från den diskursivt underordnade, den marginaliserade, som kräver att få delta i en dialog med mig eller med kyrkan trots att jag inte vill ha inlåta mig med aktören. Ett avvisade av en dialog är ett svaghetstecken, ”jag vill bara prata” är ett uttryck som använts för att förbereda både privata övergrepp och politisk maktdemonstration. Ett avståndstagande kan ju vara alldeles legitimt och vägran att delta i en dialog likaså. Det är inte rimligt att avkräva alla aktörer ett samtal med partners vars värderingar man anser moraliskt förkastliga.

Dialog är således inte så oskyldigt som det kan verka, och även om jag som enskild kristen människa försöker möta varje seriös och allvarligt menad invit till dialog kring värden, existentiella frågor och moral så kan dialog och samtal ibland – särskilt för en offentligt aktör – ibland vara vapen åt båda håll. Den slutsats jag dragit av detta för min personliga del är att fortsätta försöka möta enskilda människor så långt min förmåga räcker till, men också att ännu mer betona respekten för den andre – oavsett position – som en del i dialogen. Och att inse att ibland är dialog helt enkelt en olämplig väg, jag får finna mig i att tolerera den andre, utan att egentligen förstå bevekelsegrunderna för dennas agerande.

Ett samhälle av konkurrenter

Två av varandra helt oberoende nyheter fångade mitt intresse i morse: 1. Högstadieelever köper tjänsten att skriva uppsats eller hemarbete av äldre och skickligare elever. För ett par hundralappar får du en personlig och unik hemskrivning gjord av någon som antagligen hade MVG i nian. 2. Regeringen förvarnar nu om att personer med olika former av försäkringsförsörjning eller försörjningsstöd skall söka fler jobb och framför allt redovisa ännu mer vilka och hur många jobb de söker.

I båda dessa fall spårar jag en tidsanda som skrämmer mig. I skolan är det numera bara resultat som räknas, liksom på universiteten och på arbetsmarknaden. Att köpa tjänster av alla slag för att visa resultat är normalt, man får t o m avdrag för en del av det (t ex hjälp att läsa läxor). Kanske blir detta uppsatsskrivande för andra också snart en RUT-tjänst och inte alls det fusk det ses som idag. De människor som av olika anledningar blivit arbetslösa, sjuka eller förlorat sin möjlighet till försörjning skall pressas ännu hårdare att ge sig ut på en arbetsmarknad som egentligen inte vill ha dem. Det viktiga är att kunna redovisa hur många jobb de sökt, och därmed också hur många jobb de inte fått. I båda dessa fall är det fråga om att göra kollektiva processer till individuella kalkyler som är lyckosamma eller ej.

Skolan handlar numera bara om betyg och om att lägga vissa saker till handlingarna så att det kan anföras i CV:et. För den arbetslöse gäller det att söka en mängd arbete eller lära sig skriva sitt CV femton gånger om och om igen, så att hen inte ägnar sig åt allmänt subversiv verksamhet som att spela musik i någon källarlokal eller gå på träffar för daglediga i kyrkan. I grund och botten är det repression. Och en djupt omoralisk syn på människan som människa.

Barnet i skolan borde fokusera på läroprocessen, på lusten att lära och utvecklas. Om skolan inte uppmuntrar till det är det fel på skolan och inte på eleven. (Fuskare har det alltid funnits, det är inte problemet.) Den arbetslöse har troligen inte den kompetens som krävs, även här behöver lusten att lära uppmuntras. Ytterst sällan är det antalet jobb som söks som är problemet, istället vilka jobb och under vilka förutsättningar. Som undersökningar visat är arbetsgivare ovilliga att anställa personer som är lite udda, de flesta långtidsarbetslösa är eller har blivit lite ”udda” – eftersom de inte arbetar. Det är inget konstigt med det.

Människosynen bakom köpta uppsatser i skolan och tvångslistor på sökta jobb är den att du som individ är inget värd, bara resultaten. Du är vad du åstadkommer. En sådan människosyn är inte bara skrämmande och otidsenlig i vårt individualiserade samhälle. Den är destruktiv för samhällsgemenskapen eftersom den gör vissa individer till förlorare och andra till vinnare, och alla till konkurrenter.

 

Samreligiösa prioriteringar krävs för att vidga toleransen

Det finns en utbredd tro att man förlorar sina uppfattningar om man sätter sig in i andras. Att man blir värdenihilist, tappar sina värderingar, av att försöka se världen från många håll. I Norge tror vi gärna att vi har rätt och andra fel vilket beror på att vi varit protestantiska missionärer och socialdemokratiska missionärer. Det är inget konstruktivt sätt att kliva in i ett mångkulturellt samhälle. En dålig start. Och jag är övertygad om att man inte tappar tron på sig själv av att lära känna andra. De som fattar detta bäst är de religiösa ledarna. Kristna och muslimer kommer ju ofta så bra överens för att de är tränade att prata över sådana skillnader. För oss andra är det svårare. Men vi måste försöka.

Thomas Hylland Eriksen, norsk socialantropolog och samhällsdebattör (citerad ur ”De hatade. Om radikalhögerns måltavlor” av Magnus Linton, Atlas förlag, 2012).

Jag ryckte till när jag läste det där om att kristna och muslimer kommer bra överens. Inte för att det var fel, utan för att relationen mellan olika religioner alltid brukar beskrivas som konfliktfylld. Hylland Eriksen är ju betydligt närmare sanningen än alla de som talar om religionen som grund för krig och konflikt. Studier har också visat att religiösa aktörer oftare medverkat till demokratisering än tvärtom i internationell politik, att religiösa människor i allmänhet mår bättre och är mer tillfreds än andra och det är otvetydigt att religiösa aktörer startat skolor och universitet som ökat utbildningsnivån i många länder. Men det är ovanligt att vi talar om religion som en faktor som underlättar dialog, samtal och förståelse.

Jag läste någonstans att det faktum att Gud heter Allah på arabiska har fått många kristna européer att tro att t ex arabisktalande kristna tillbeder en annan Gud än de själva. På samma sätt tror nog många sekulariserade kristna européer att muslimer tillber en särskild Gud som heter Allah. Nog har metaforen kring Babels torn och den språkförbistring som enligt Bibeln läggs på oss haft effekter. Åtminstone de tre världsreligionerna kristendom, judendom och islam tillber ju i grund och botten samme Gud, men med olika namn. Många andra religioner har ett mindre personligt förhållningssätt till Gud än kristna, och därför är inte Guds identitet lika väsentlig. Det som skiljer kristen tro från andra religioner är emellertid att Gud själv blivit människa i form av Jesus; som fötts, levt, dött och uppstått igen med den enda syftet att vi skall få leva.

Vi som är troende vet att det ofta är lätt att få respekt för sin tro hos andra religiöst aktiva eller intresserade människor. Jag önskar att det ekumeniska arbetet i Sverige skulle kunna få större betydelse och utgöra ett nav för de utmaningar och krav som ett flerkulturellt och pluralistiskt samhälle ställer på oss som medborgare. Det vore en nåd att stilla bedja om att vi fick en regering som sökte samtal med religiösa ledare av olika slag och samfund som strävade mot att gemensamt vidga toleransen för olikheter, öka utrymmet för humanism i flyktingpolitiken och påtala brister i samhällets skydd för de allra mest utsatta. Det vore en långsiktig prioritering jag skulle vilja se.

Vi är kanske de som kan göra det. Och måste göra det.

Mänskligheten behöver sina tillkortakommanden och sina gränsgångare

Att kreativitet och galenskap gränsar till varandra är kanske inte någon nyhet, om vi tittar på den praktiska erfarenheten. Ny forskning visar också att den som har schizofreni eller bipolär sjukdom i släkten oftare ägnar sig åt kreativa yrken än andra. Mycket kan säkert diskuteras i vilka relationer som är kausala, vilka som är metodologiskt problematiska eftersom vårt samhälle förändras i en riktning som värderar kreativitet som en produktionsfaktor och till det bör tilläggas att den individ som är sjuk, riktigt sjuk, sällan är så kreativ just då. Men, när allt detta är sagt, återigen besannas det som jag ofta återkommit till här, det är i ofullkomligheten vi fullkomnas som människor.

När jag var barn skrämde sinnessjukdomen mig, så till den grad att jag trodde att jag var predestinerad att dö för egen hand. Det var som ett blint öde, ett öde som slagit ned just på mig. Och alla tecken hos mig själv tolkade jag som denna dom, all svaghet blev automatiskt ett tecken på bristande livsduglighet. Just då fanns ingen klok människa där och kunde berätta att jag var inte alls sjuk, inte sjuk utan bara trött, som Björn Afzelius skriver i sin sång ”Balladen om K”. Idag ser jag inga som helst kausala relationer mellan de mentala problem som funnits i min släkt och mitt sinnestillstånd, men min tanke om att våra strukturer behöver sprickor, abnormiteter, märkligheter, gränsöverskridanden och brott för att utvecklas har stärkts.

Det somliga ser som svaghet är en kraft för förändring, kollektivt och på lite längre sikt. Ett samhälle och en mänsklighet utan dessa små ”fel” tappar sin kreativitet, sin förmåga att skapa och sitt liv. Tänk på att de misslyckade kakorna brukar vara de godaste.

Om bibeln som en förolämpning

Häromdagen kom jag skämtsamt med ett bibelcitat i samband med en diskussion och fick då veta att personen ifråga upplevt sig sårad och mästrad av detta. För mig var detta en helt oväntad situation och jag blev ledsen, bad självklart om ursäkt. Jag har alltid använt mig av bibeln i min stilistik och i min argumentation – för mig är bibelns texter vardagsmat. Så väldigt många av våra fasta uttryck bygger på bibelns ord (”arbeta i sitt anletes svett” eller ”David och Goliat” t ex) för att inte tala om vår kulturella arv (allt från filmtitlar likt ”Såsom i en spegel” till Selma Lagerlöfs böcker om Jerusalemfararna). Fortfarande associerar kulturlivet vilt till bibliska texter och till religiösa symboler – dessa andliga tecken har en förmåga att bära existentiella sanningar utan ord, därför blir de inkluderande även för den som inte fullt ut delar innebörden.

Men debatten om religion och politik – så tolkar i alla fall jag det – tycks ha gjort om bibeln. Bibeln är inte längre den kollektiva referensram den en gång var, då när det faktiskt inte spelade någon roll om man var kristen eller ej för att ha kunskap om vad det står i bibeln. Istället tycks ett skämtsamt bibelcitat eller dito referens uppfattas som ett försök att sätta gudomliga auktoritet bakom vad jag säger.

Ett bibelcitat kan naturligtvis vara ett tröstens ord till en sörjande eller en uppmaning till den som är på väg fel i livet – men för det allra mesta handlar det om en bok och texter som följt västerländska människor sedan kyrkan började utlägga texterna. När mässorna hölls på latin spelade folkspråket spratt med texterna (Hokus Pokus Filiokus är en folklig variant av den latinska välsignelsen vid nattvarden) och därefter blev citat och figurer i den bibliska historien en mänsklig referensram för oss alla (tänk på Bellman t ex).

Jag tycker det är en förlust om bibeln reduceras till en helig skrift, relevant endast för den som tror starkt och intensivt. Koranen är såvitt jag begriper en levande text även för de personer som uppvuxna i muslimska familjer ändå inte är troende. En av styrkorna med sådana texter är att de kan utgöra en mänsklig referensram, en samlad skatt av mänsklig visdom. Ordspråksboken, Predikaren, Höga Visan och berättelserna om Jesus och skapelsen är exempel på texter som i grund och botten berättar något om oss själva i relation till historiens samhällen. Varför skall vi avvisa det?

Nödvändigheten av gemenskapskänsla

Jag har ofta hävdat att det är i gemenskapen som människan når sin fulla potential, att det är i relation till andra hon kan utvecklas och mogna. Efter att ha läst Åsa Linderborgs text idag om Big Brother måste jag nog precisera mig… Det är inte nog att vara i en gemenskap, inte nog att förhålla sig till andra, villkoren och förutsättningarna under vilka socialiteten utövas är något man måste fästa stor vikt vid.

Psykiatrikern, socialläkaren och psykoanalytikern Alfred Adler (1870-1937) var en av Freuds medarbetare, men tog tidigt avstånd från Freuds fokus på individens undermedvetna, drifter och medicinska konstitution. Istället betonade Adler varje människas potential för socialitet. Adler menade att människan hade potential att leva i harmoni med de system i vilka hon befann sig, denna potential kallade han för gemeinschaftsgefühl eller gemenskapskänsla. Denna känsla behövde enligt Adler näring för att mogna och växa till något gott, och Adler uppfattade psykatrin som en förebyggande vetenskap där ett av syftena var att skapa förutsättningar för just detta.*

Adler liknar gemenskapskänslan vid förmågan att lära sig sitt modersmål. Gemenskapskänslan skiljer sig från altruism genom att den inte kräver att jaget ställs vid sidan utan istället betonar utvecklandet av jaget i en konstruktiv riktning. Adler såg livet som ett problemlösande – problem som uppstår i det sociala livet, i yrkeslivet och i samliv och äktenskap. Mental hälsa, menade Adler, karaktäriserades av ”självförtroende och ett välutvecklat socialt intresse vilket försäkrar oss om förmåga till identifikation och empati med den sociala omgivningen”. Då kan en människa känna sig hemma i världen och ha självtillit nog att tro sig om att kunna handskas med de problem livet innebär. Det goda livet, enligt Adler, kräver mod och att de egna målen i livet inkluderar – medvetet eller ej – ett bidrag till mänsklighetens framåtskridande.

Enligt Adler fanns hinder på vägen för att utveckla sin gemenskapskänsla, barn som led av sjukdomar och handikapp, som blev försummade eller t o m oälskade och barn som blev bortklemade av sina föräldrar fick dåliga förutsättningar för att utveckla sin gemeinschaftsgefühl. Därför var det en själsläkares uppgift att också ha en åsikt och ta ställning i sociala frågor. En uppriktigt psykolog kan inte blunda för de villkor som en del barn växer upp i, utan måste tala och arbeta emot det som hindrar gemenskapskänslans utvecklande som ” nationalism, erövringskrig, prestige och hämnd, arbetslöshet och usla sociala omständigheter i familjen, skolan och det sociala livet”.*

Att försätta människor i situationer som Åsa Linderborg berättar om eller att vända ryggen åt redan undanskuffade barn eller vuxna kan aldrig vara förenligt med utvecklandet av ett gott samhälle. För Adler hörde människans psykologiska utveckling intimt samman med möjligheten att utveckla det goda samhället. Mekanismen utgjordes enligt  honom av gemenskapskänslan, att utveckla, underlätta och ge näring åt människans naturliga drivkraft att förstå och leva tillsammans med medmänniskorna.

Hur ofta vägleds politiska förslag av en medveten önskan att förstärka och utveckla gemenskapskänslan? I dagens evangelietext säger Jesus att  ”många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.” (Matt 19:30) En grundläggande tanke i Jeusbudskapet är att inte göra skillnad på människor. Det är gemenskapen som är central, individen blir en individ just i gemenskapen och var jag står i gruppen – först eller sist – är ointressant. Jag är en del av gemenskapen. Program som Big Brother uppmuntrar inte gemenskapskänslan. Tvärtom. I vårt politiska klimat är det tungt att stå upp för gemenskapen – så mycket talar för att prioritera jaget, självet och egot. Tillvaron är fylld av budskap som ropar åt oss att ge efter för viljan att prioritera oss själva på andras bekostnad – är vi modiga nog att loda inåt och söka gemenskapskänslan och ställa frågan vad är bra för OSS? Vad är vårt bidrag till mänsklighetens framåtskridande?

För mig är det kristna livet att utföra Guds verk här och nu – det är medmänniskorna som behöver våra goda gärningar, inte Gud. Gemenskapskänslan är en bra vägvisare i det arbetet.

*Se Ansbacher, Heinz L (1990) Alfred Adler: Pioneer in Prevention of Mental Disorder. Journal of Primary Prevention vol 11 no 1 s 37-67

Att söka den radikala vägen

I Årsbok för kristen humanism och samhällssyn 2010 finns nu min recension av Göran Greiders bok ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” publicerad. Boken är en stimulerande betraktelse över radikalitet, samhällskritik och utopier. Greider hamnar dock, som de flesta andra, i situationen att utopierna tenderar att likna ett idealsamhälle utifrån de givna ramarna. Den verkliga radikaliteten, ett rike som inte är av denna världen, har vi alla svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka oss.

Under arbetet med recensionen betonade jag att det var i tillvarons ofullkomligheter som ljuset och utvecklingen kunde tränga in. Jag skrev också en post här på Emmausvandrarna kring arbetet med recensionen.

Själv vill jag inte, som jag skriver i recensionen, ha en väg ut ur det här samhället, utan en väg igenom det här samhället mot framtiden.

Det finns inget annat att vara rädd för än elaka människor

I måndags var jag vid Malmö högskola och diskuterade rädslans roll i politiken tillsammans med statsvetaren Anders Hellström i Skiftesföreläsning #109. Jag inledde diskussionen med paradoxen att det mesta tyder på att vi svenskar är mindre rädda idag samtidigt som vi oavbrutet talar om säkerhet, rädsla och kontroll. I SOM-undersökningarna finns det t ex ingen ökande oro vare sig för flyktingar eller terrorism. Istället är det miljöhoten och arbetslösheten som vi fruktar, saker som är svåra att hantera med stängda gränser, kontroll och övervakning. I många medier framställs också hotet från rasistiska partier i Europa som överhängande och ökande. I sin bok ”Media and the far right in Western Europe. Playing the Nationalist Card” visar statsvetaren Antonis Ellinas att det var mellan 1980 och 2000 som andelen röster på högerradikala partier i Västeuropa ökade, sedan dess har andelen sjunkit för att sedan öka till samma nivå som för tio år sedan. Ellinas betonar också att medierna är viktiga medspelare för de högerradikala partierna under uppbyggnads- och etableringsfasen genom att underblåsa antingen rädslan för partierna eller den rädsla som partierna själva lever av. Rädsla mobiliserar.

Rädsla är en oundgänglig del av politiken. Rädsla mobiliserar. Vi vill inte tillbaka till något som vi lämnat för att det var dåligt, vi vill förbättra villkoren för människor och vi vill skydda oss mot hot av olika slag. Men det krävs en balans mellan rädsla och framtidsvision om vi skall vara beredda att ta risker. I annat fall blir det bara rädslan som styr och konsekvensen blir att vi koncentrerar oss på att skydda det bestående istället för att utvecklas. Villigheten att ta risker kräver hopp om en annan värld. När världen utanför bara blir hotfull blir det rädslan som styr politiken och vi accepterar övervakningskameror riktade mot sängen hos gamla människor, lagring av alla våra telefonsamtal och att inte få ta med en flaska vatten på flyget. Vi blir som grodan i kastrullen. Innan vi upptäcker att vattnet kokar har vi tappat medvetandet.

Idag tycks rädslan att göra fel styra stora delar av politiken. När man är mer rädd för att göra fel än angelägen att göra rätt skapas en negativ spiral av osäkerhet och instängdhet. Våra politiker blir alltmer försiktiga, lovar inget bestämt och vill inte hamna utanför mittfåran i opinionen. Förvaltningar töms på personligt ansvar och in träder ”jag följde bara reglerna”-retoriken. Det rätta får stå i det godas väg. Förklaringen är att allt fler fel hanteras genom sanktioner och bestraffningar. Senast i raden är idén att tågbolagen eller trafikverket skall betala straffavgifter till varandra när tågen kommer försent. Fundera en stund på vad det betyder för lokförarens och tågklarerarens arbetsvillkor.

Det finns inget annat att vara rädd för än elaka människor, sa alltid min pappa. Underförstått var att de människorna var det väldigt ont om. Jag tycker fortfarande att det är en väldigt bra devis. Var inte rädd. Sluta upp att mata rädslans vargar inom dig!