You are currently browsing the tag archive for the ‘St Jakob’ tag.

Idag har jag förnyat mitt dop. I dagens förmiddagsgudstjänst i St Jakobs kyrka fick vi som var där denna soliga Mors Dag möjligheten att påminna oss om och förnya vårt dop, en möjlighet jag valde att ta. Dagens söndag är den första efter Trefaldighetsdagen och temat är vårt dop, och söndagarna som följer skall hjälpa oss att leva och växa i vårt dop berättade pastor Leif Tullhage. En lång räcka söndagar långt in på hösten där den kristna trons olika teman tas upp, söndag efter söndag.

Jag är döpt som nybliven tonåring enligt den vuxendop-tradition som min barndoms församling tillämpade. För mig idag är dopet något som jag anser bör erbjudas det lilla barnet och så tänkte jag även när jag själv som nybliven medlem i Svenska Kyrkan blev förälder för många år sedan. Dopet är ett erbjudande från Gud, en utsträckt hand, ett löfte och en omfamning in i Guds rike. Jag uppskattar tanken att dopet inte handlar om en prestation utan just om en gåva – och symbolen för att gåvan handlar om individen och inte om prestationen är att den tas emot just av det lilla barnet, barnet som inte själv ännu kunnat utföra vare sig den ena eller handlingen för att bli rättfärdig.

Jag själv kände mig redo för dopet när jag var i nio-tio-årsåldern och uttryckte det mycket tydligt. Men så gjorde man bara inte. Att det s k vuxendopet när jag växte upp var ett personligt val och en frivillig handling – i motsats till hur dopet av den lilla barnet beskrevs – var en ren illusion. Dopet var i den baptistiska församling jag växte upp i något som helt enkelt förutsattes genomföras vid en annan bestämd tidpunkt, nämligen när man gått den s k kristendomsskolan vilket man gjorde i 12-13-års-åldern.

För mig var det därför ett stort ögonblick att idag få förnya och fördjupa mitt dop, att faktiskt få känna att dopet är för evigt oavsett omständigheterna och att nu nästan 43 år senare få en fördjupad och mer positiv bild av mitt eget dop.

Som Leif Tullhage sa idag, du kan förlora din tro, du kan tappa din tillit till Gud, men ditt dop kan ingen någonsin ta ifrån dig. ”Du är älskad av Gud. Han lämnar dig aldrig.”

Annonser

Idag på den fjärde söndagen efter påsk då kyrkoårets tema är ”Vägen till livet” hade jag förmånen att få predika i S:t Jakobs församling i Göteborg. Nedan följer predikan i skriven form.*

Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Min Faders hus har många rum.

Några nyckelord i dagens evangelietext.

Till att börja med tänkte jag meddela den chockerande insikten att målet är ointressant. Visst är det underligt? I en tid av målstyrning, visioner, måldokument och kontrollerbara mål så säger faktiskt Jesus att målet är irrelevant. Tomas undrar hur lärjungarna skall kunna följa med Jesus när de inte vet vart han tar vägen. Bekymra dig inte om det du, tycks Jesus mena, och säger att att han själv är vägen såväl som sanningen och livet.

Jag tolkar de här bibelorden som en anvisning att faktiskt lämna frågan om målet därhän och istället koncentrera sig på det som är här och nu – nämligen vägen. I veckan som har gått har vi sett en uppslitande debatt i våra medier och till viss del i det politiska Sverige som handlat om huruvida en ung muslimsk man kan sitta i en partistyrelse eller ej. Väldigt många människor har luftat sin allmänna misstro mot religion i allmänhet och mot islam i synnerhet. Frågan om vilka ideologiska mål man har som muslim har stått på agendan. För min personliga del har jag blivit besviken på många personer som varit fullt upptagna med att bekräfta sin egna föreställningar istället för att försöka sätta sig in i andras. Jag möter då och då människor som tror sig veta precis vilken typ av samhälle jag vill ha och vilka som målen är för min tro. Dessa personer är så oerhört upptagna med målen att de inte ens ser sin egen väg framför sig. Eller så tror de att vägen är spikrak, utstakad och klar, inget att bekymra sig om.

Jesus är vägen men, nota bene, inte målet! ”Det är vägen som är mödan värd” som Karin Boye skriver. Karta och kompass fungerar med Jesus som väg, med ordet som kompass tar man sig fram på vägen som slingrar sig fram mellan träden, utefter bäckar och gärdsgårdar och upp på bergen. Kompassen ger dig en riktning, men inte ett mål. Med GPS måste du ha ett bestämt mål klart, vägen är verkligen bara en transportsträcka, många hittar inte ens eller har inget begrepp om vägen, de bara kör på uppmaning – som att läsa bibeln med bokstaven för ögonen eller lyssna på pastorns ord som lag istället för att själv läsa kartan och följa vägen med hjälp av kompassen.

I Johannesevangeliet står det i första kapitlets fjortonde vers att ordet blev kött och tog sin boning bland oss, eller slog upp sitt tält hos oss som man översätta om man vill. I grundtexten använd det grekiska ordet ”logos” för ”ord”, alltså att ”logos” blev till kropp, kött och blod, i vår värld. Logos kom in i vår värld helt enkelt. Och i den första versen framgår att detta logos också är Gud. Gud, i form av av logos, tog alltså kropp i vår värld. Slog upp sitt tält hos oss, viket jag tycker är en väldigt fin bild för Guds närvaro. Det finns olika tolkningar av den teologi som framförs i Johannesevangeliet, men termen ”logos” används inom en del av den grekiska filosofin som en term för att uttrycka tillvarons inneboende rationalitet. Som kristna kan vi alltså säga att logos står för Skaparens tanke med skapelsen, och därmed skapelsens innersta mening. Kristus är alltså den som förkroppsligar Skaparens tanke, eller skapelsens innersta mening. Och Kristus är vägen, inte målet, utan vägen. Skapelsens mening är alltså – en väg.

Men logos betyder också ”ordet” eller kunskapen. En djupare tolkning är därför att Kristus och den kunskap vi blivit förunnade i förening utgör den karta över skapelsens inneboende rationalitet som vi har försetts med. Vägen, i form av Kristus, är skapelsens mening och att följa den vägen är att följa vår egen inneboende rationalitet – så skapade och skapande som vi är.

I min Faders hus finns många rum säger Jesus. Jag ser den strofen som en lite blinkning till mig, en blinkning till mig som vill veta hur allt funkar, varför saker är som de är och hur det kan komma sig att det blivit så. Blinkningen säger mig att – det ordnar sig. Det finns något att komma hem till, det finns plats för dig också. Men, du, det är inte det som är poängen.

I våra liv bör vi se Jesus mera som vägen än som målet. Men ”vi vet inte vart du går” säger Tomas. ”Det är inte vart jag går som är viktigt” säger Jesus, ”för jag är vägen, sanningen och livet”. Alltså, det är inte målet som är viktigt, eller rättare sagt, vägen är målet. Bibeln, vårt eget förnuft och Kristus föredöme – men också lärjungarna – ger oss vinkar och råd om vägen. Vi måste finna den själva genom Jesus och det är bara genom att gå med Jesus som vägen uppenbaras. Det finns ingen annan väg som låter oss komma till insikt om tillvarons existentiella grunder, det är en väg både in i oss själva som skapade varelser och ut mot alla andra i skapelsen. Men Jesus är den som förenar dessa två riktningar.

Länge tänkte jag på min tro som en relation till Jesus, en personlig relation till Gud i hans egenskap av Kristus, men i arbetet med den här predikan är det snarare efterföljelsen som blivit mitt ledord. Inte efterföljelse i meningen ”gå efter” utan efterföljelse i meningen en vilja att ”gå med” Jesus Kristus. Och den vägen leder inåt i mig själv och leder till en större insikt om mig själv och mitt behov av Guds nåd, och utåt mot medmänniskan och ger därför denna nåd till andra.

Gud är fullkomlig och oändlig. Han ÄR i ordets mest grundläggande betydelse, Gud är tillvaros existensform. Jesus är medlaren, den som förkroppsligar detta varande, den som går mellan oss och Gud, den som ligger som en bro över de mörka vattnen, men som också är en bild av Fadern själv.

Det fanns en tid i mitt liv när det var verkligt svårt, så svårt som det bara kan vara när man ställs inför den yttersta frågan om livets mening. Min tröst var alltid att Jesus hade redan varit där – oavsett hur svårt jag hade det så hade jag en Gud som varit där. Han visste vilka kval jag gick igenom. En av de gamla sånger jag älskar mest är ”Någonstans bland alla skuggorna står Jesus, ser du efter skall du finna att där står han”. Och så var det verkligen. Men även här blev Kristus vägen inte målet. Vägen inåt kan också bli vägen utåt. Genom de erfarenheter som jag fått göra tillsammans med min Gud så kan jag också gå vägen utåt med annan styrka. Jag förmår öppna mig för medvandrarna, för dem som samsas med mig på vägen, men framför allt för dem som inte orkat, som tappat sugen, som sitter där vid vägkanten och inte vill mer, vars matsäck tagit slut eller människor som börjat gå åt andra hållet i sin förvirring. Och, glöm inte, det syns inte alltid utanpå att man tappat sitt hopp.

Att ständigt vara på väg – alltså att vara i Kristus – är vår mission i denna världen. Ingen enkel sak. Det är så ofta i ögonblicken när det brister som det också ljusnar. Sångaren och författaren Leonard Cohen sjunger om sprickan i tillvaron, den där sprickan som gör att ljuset kommer in. There is a crack in everything, that’s how the light comes in. En annan sångare, Ola Magnell, beskriver i sin sång ”Nya perspektiv” hur det är när allting visar sig vara på ett annat sätt än man trodde det var, det är då man helt plötsligt ser nya perspektiv: när du inte längre har någon chans att vända, när du har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv, det är då, först då som saker börjar hända, det är då som du kan börja skönja nya perspektiv. ”Men” säger Filippos, ”visa oss då Fadern! Det är nog för oss.” I texten känns det som om Jesus suckar lite, drar efter andan, och säger till Filippos – för säkert tjugonde gången – ”tro på mig när jag säger att Fadern är i mig och utför sina gärningar”. Alltså, ungefär, släpp taget Filippos. Jag är vägen. Det finns ingen annan väg än jag. Och den vägen är livets och sanningens väg.

Carl von Linné lär ha sagt att han såg Gud på ryggen i naturen, och kanske är det så med oss här på vägen där vi går med Jesus bland oss. Vi ser Gud på ryggen medan vi vandrar. Men vägen är vår kallelse. Och vandringen och samtalen likaså. Inte förrän vi är vid målet ser vi klart. Här är det dunkelt såsom i en spegel, men då skall allt bli uppenbart.

Den sista delen av evangelietexten är ett löfte, Jesus säger, ”den som tror på mig han skall utföra gärningar som jag, och ännu större”. Det är en tillförsikt och tillit under vandringen. Vi går inte ensamma, vi har kraften med oss, vi är i Jesus Kristus i vår vandring. Vi är förenade med vår Herre och tillsammans med honom går vi den väg som är vår i just vår tid och vårt sammanhang. Den vägen leder både inåt och utåt, den vägen är skapelsens själva mening. Och – så otroligt – mitt i den meningen finns faktiskt vi.

*OBS att texten är skriven för att framföras som predikan och alltså anpassad för det talade ordet. Evangelietexten är från Johannes evangelium kapitel 14 verserna 1-14.

I helgen deltog jag i ett av de församlingsmöten som krävs för att föra över ”gamla” församlingar från Metodistkyrkan, Missionskyrkan och Baptistsamfundet till den nya kyrkan ”Gemensam Framtid”. En av de saker som diskuterades var dopet. I min församling (St Jakobs församling) som är en gammal metodistförsamling, är barndop det naturliga valet. Döpta barn blir förberedande medlemmar inför ett avgörande och fullt medlemskap, som tänks ske någon gång i mer mogen ålder. I andra församlingar som numera ingår i Gemensam Framtid är s k troendedop (vuxendop) det naturliga valet. Men för hela Gemensam Framtid gäller – i enlighet med det teologiska grunddokumentet – att dopet är medlemsgrundande, och att dopet accepteras oavsett om det är ett barndop eller s k troendedop.

I en del baptistförsamlingar kan man bli medlem utan dop liksom i somliga missionsförsamlingar. Ändå har den nya kyrkan alltså valt att göra dopet medlemsgrundande. Det innebär att framåt välkomnas som medlem den som tror på Jesus Kristus som frälsare samt är döpt. Eftersom medlemskapet skall erkännas mellan alla de församlingar som ingår i Gemensam Framtid kommer dock ett antal personer att kunna bli mottagna som medlemmar när de t ex flyttar från en stad till en annan trots att de inte är döpta. För mig är det en pragmatisk hållning att inte kräva något dop retroaktivt för dem som är medlemmar, men att framåt hävda dopets roll som medlemsgrundande.

Men dopet kan ses på två sätt, barndopet är ett uttryck för dopet som en helig handling där Gud genom sin nåd tar emot barnet i sin kärlek, troendedopet (vuxendopet) är ett uttryck för dopet som en aktiv handling från en människa som själv väljer att gå Guds nåd till mötes och bli en del av Kristi kropp på jorden. Barndopet tänks alltid följas av en mognad och fostran till en kristen livshållning, en hållning som sedan konfirmeras och övergår i ett fullödigt kristet liv och ett aktivt medlemskap i församlingen. För mig är det en avgörande skillnad att se på dopet som ett Guds handlande med oss där vi som vuxna bär fram och överlämnar barnet in i den nåd vi tror på, eller att se det som en aktiv handling från en vuxen människa som väljer att gå Gud till mötes i en slags trosbekännelse som beseglas genom vattennedsänkningen.

Jag är glad att de svenska kyrkorna inte praktiserar ”omdop” utan respekterar de olika uppfattningarna eftersom de båda går tillbaka på Guds nåd. Men jag tycker det är en märklig hållning att det finns församlingar som överhuvudtaget inte tillmäter dopet någon vikt i relation till medlemskapet. Hur man än ser på dopet så är det ju ett Guds handlande med oss och en signal om vår relation till Kristus. Jag tycker också det är underligt att synen på dopet inte får ha en tydligare teologisk roll – utan att därmed bli en konflikt – eftersom de olika dopsynerna leder till olika sätt att undervisa, vara aktiv och förhålla sig till församlingen. Om pragmatismen och respekten för varandras syn leder till att vi blandar ihop dopsynerna till en grå smet där vi inte förstår skillnaderna, då är risken att dopet som helig handling urholkas.

Vad tjänar man på att vara kristen? Ja, den frågan var vad vi fick att tänka på i samband med en träff i St Jakobs metodistförsamling nyligen. Först blev jag alldeles ställd – jag har nog aldrig tänkt på saken ur det perspektivet. Men efter en stund kom denna mycket goda fråga att generera en hel del reflektioner.

För mig som uppvuxen i en kristen miljö är det lätt att du tror att frågan aldrig varit aktuell. Men så är det inte alls. För mig är beslutet att vara kristen ett högst personligt beslut, fattat i vuxen ålder. Däremot har förstås uppväxten skapat en förståelsehorisont för religion och särskilt för kristna perspektiv. För mig är tron inte något som jag har eller inte har, inte något som jag väljer eller väljer bort. Lika lite som jag kan välja bort att vara mamma, kvinna eller vit, lika lite kan jag välja bort min kristna livshållning – for better, for worse. Har jag en gång släppt in Gud i mitt liv så finns det ingen väg tillbaka. Ungefär som att när jag har lärt mig läsa kan jag inte plötsligt bli analfabet. Vissa saker i livet är irreversibla.

För mig är tron en gåva. Och det är Gud som verkar i tron, inte jag. Jag släppte Guds hand, jag försökte springa min väg, bort från honom och jag kunde inte se att jag var en del i hans plan. Överraskningen för mig var att det inte förändrade vår relation. Gud hade en gång tagit upp mig i sin sold och där förblev jag. För mig blev det en mycket påtaglig upplevelse som gjorde att jag kapitulerade för Gud. Jag var drygt 20 år gammal och mycket nära döden – var inne och vände på andra sidan s a s. När jag slog upp ögonen och förstod att jag levde insåg jag att striden var över. Gud hade bestämt sig avseende mig, han höll i oavsett om jag släppte.

Det är också en tillfredsställelse att i den kamp mellan gott och ont, mellan rättfärdighet och orättfärdighet och mellan ljus och mörker i vår värld få vara med i den väldiga gemenskap som på olika små och stora sätt arbetar för det goda, för rättfärdigheten och för mer ljus. Inte så att just jag eller någon annan alltid gör rätt eller gör några stora mirakel – men att få vara del i en gemenskap som ändå aktivt har en uppgift i att motarbeta världen skuggsidor känns som en uppfordrande och utmanande livsuppgift.

Det är med Guds rike som med ”ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.” Mark 4:31-32

Till alla fyrtiotalisternas synder kan nu läggas att de också brutit den kyrkliga traditionsöverföringen. Generationerna födda från 1960 och framåt har tappat den kontinuitet i mötet med kyrka och kristen tro som i Sverige funnits i hundratals år. Mer än hälften av den svenska befolkningen idag besöker aldrig en kyrka. Antalet gudstjänstbesökare är få, men det är inte där det stora tappet skett, utan bland dem som då och då besökte kyrkan, t ex i samband med jul, dop eller bröllop.

De här tankarna berättade jag om på Metodistförsamlingen St Jakobs församlingsdag på Västkustgården den 29 augusti. Stoff för mina reflektioner fann jag i den utomordentligt värdefulla nya boken ”Politisk opinion och religiositet i Västra Götaland” av statsvetaren Magnus Hagevi, verksam vid Växjö universitet.

För mig är läget en möjlighet, en möjlighet att bryta också ett destruktivt arv och repressiv kyrka och religion och ett destruktivt arv av antagonism mellan s k frikyrkor och svenska kyrkan. Halva svenska folket kan fås att upptäcka kristen tro, svensk kyrklighet och att många vanliga människor bekänner sig som kristna.

Gudstjänsten är teologiskt att ställa sig till förfogande för Gud, att bli utsänd i tjänst för Gud, att vara till tjänst för övriga deltagare och stärka deras tro samt förstås att själv få ett upplyftande möte med Gud. Om vi vill nå fler människor med vår gudstjänst kanske det är viktigare att få fler människor att gå då och då än att få dem som redan går att gå ännu oftare (Tack Per!).

Mina förslag är att:

  • stärka gudstjänsten som centralpunkt, församlingens nav

  • öppna gudstjänstens former, vara tydligare med vilken funktion olika saker har, genom informationsblad och vägledning genom gudstjänsten

  • undervisa om hur gudstjänstens liturgi är evangelium, kanske studiecirkel eller tema för kvällsträffar kring liturgin och hur den vuxit inom den kristna kyrkan

  • Skapa nyfikenhet på gudstjänsten genom att bjuda in till kyrkorummet, berätta om byggnaden, hålla öppet på sommaren för ”vägkyrka”, hålla öppet för stillhet och bön under dagtid/kvällstid, ha en antikvarisk visning av kyrkorummet två gånger om året m m

Många av dem som är under 50 behöver ”lära sig” att gå i kyrkan för att överhuvudtaget bli intresserad av delta i gudstjänsten. Kyrkan och gudstjänstrummet är en plats som för många är stängd, stum och tom. Vi som är på insidan måste slå upp dörrarna, inifrån och med buller och bång!

Kategorier

Arkiv