Predikan: Sången som tacksägelse och vägledare

Söndagen den 11 september 2020 var det Tacksägelsedagen. Temat för söndagen var ”Lovsång” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag tredje årgångens läsningar för episteltexten och evangelietext.

Betänk att texten är skriven för att talas.

”Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.” (Kol 3:16-17)

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden”. Några fariséer i folkmassan sade då till honom: »Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa”. (Luk 19:37-40)

I vardagen är det inte alltid så lätt att veta vad man bör vara tacksam för. På vägen till kyrkan skulle jag gå över en tom gata, men jag tryckte för säkerhets skull på knappen för att få grönt. Just när det slog om till grönt kom en sportbil i mycket hög fart rakt emot mig. Jag frös till is på övergångsstället men tack och lov bromsade föraren just vid rödljuset. Tacksam var jag, men inte glad. När jag närmade mig kyrkan skulle en buss just runda kurvan där jag stod och återigen väntade på grönt ljus. Men föraren körde extremt sakta och jag blev nästan lite irriterad. Tills jag såg vattensamlingen framför mina fötter… Bussföraren hade med största sannolikhet noterat den ensamma kvinnan i söndagskläder och insett vad som var på väg att hända. Då var jag tacksam. Och glad. Den omsorg föraren visade mig skapade en tacksam atmosfär kring hela situationen.

Min man och jag hade två av våra barnbarn boendes hos oss över helgen. Den äldste är fyra och den yngsta är två år. De är båda mycket intresserade av sång och musik. När vi satt vid matbordet så räckte det att jag sa ”Imse Vimse Spindel” så satte den äldste omedelbart igång att sjunga varvid den lilla hakade på, och så jag då förstås. Plötsligt blev stämningen närmast uppsluppen vid matbordet. Små barn vid matbordet kan ju i vissa lägen vara lite tufft, men med sång gick det utmärkt. På lördags- och söndagsmorgonen vaknade jag vid sjutiden av en liten röst som lågt trallade för sig själv. Jag insåg efter någon minut att den var tvååringen som satt i sin säng och sjöng för sig själv. När vi lyfte över henne i vår säng somnade hon om en stund. Det går inte att komma runt att sången förändrade hela situationen kring barnen. Inte så att det varit någon konflikt eller någon som varit ledsen – men stämningen blev lätt, de små kolsyrebubblorna kändes i bröstet och just i ögonblicket i sången fanns en gemenskap mellan oss som var i rummet som inte kunde uppnåtts på något annat sätt.

Ibland sägs det att musiken talar direkt till hjärtat utan att som orden gå via intellektet först. Själv blir jag ofta hjälpt och styrkt av musik när jag känner mig lite låg eller trött. Hur många av oss har inte känt lyckan efter en konsert där musiken nått fram, eller kanske med en artist där vi fått sjunga med i delar av repertoaren. När jag är ensam hemma kan jag sitta en hel kväll och lyssna på bluesgitarristen Albert Collins eller på spellistor med mängder av amerikansk soul från 60-talet. Det blir som en katharsis, ett reningsbad efter en ofta lång och arbetstyngd vecka eller dag. Och jag kan gå och lägga mig avslappnad och lugn.

Musik, sång och spel av olika slag utvecklar och förfinar andra delar av våra liv än de vardagliga rutinerna. Kanske har någon av er som läser detta som rutin att alltid sjunga när ni borstar tänderna eller i duschen, men de flesta har tyvärr ganska litet tid och kraft för att sjunga i vardagen. Däremot sjunger de flesta av oss i kyrkan, på fotbollsläktaren – när nu det kan ske igen – eller på en eller annan fest. Som barn var jag på läger och då sjöng vi på kvällarna runt brasan eller på tältmöten och samlingar. Sången samlar, förlöser och värmer människor emellan.

Är det inte det som åsyftas i bibeltexterna från Kolosserbrevet och Lukasevangeliet för idag? Sjung Guds lov i era hjärtan står det i Kolosserbrevet, och Jesus säger att det inte går att hindra hans lärjungar från att sjunga, lovsången är så stark så om de mänskliga rösterna tystnade så skulle skapelsen ändå sjunga Guds lov, ja då skulle stenarna ropa, säger han. Omgivningen tyckte antagligen att lärjungarna skränade, det står de ”ljudligt” hyllade Jesus. Jag kan tänka mig att det lät som de där unga på gatan hemma som skränar sig nerför gatan mitt i natten – låt oss säga att jag inte är lika förlåtande som Jesus just då. Men de sjunger för att de känner gemenskap och glädje!

Skulle stenarna sjunga då om vi var tysta? Jesus syftar rimligen på att hela skapelsen tackar sin skapare, visst sjunger den av glädje när vinden dra igenom träden kronor, visst är det tacksamhet från fåglarna som kvittrar, nog är det livet som hyllas när spårvagnarna klingar och skapades kanske hissmusiken för att påminna om människans kreativitet? Fadern, sonen och den helige ande, är det inte anden som sjunger i oss? Jo så tror jag att det är, anden som skulle hjälpa oss att förstå Jesu bud, han som skulle lära oss hur vi kan leva nära Jesus och han som ger oss kraft att vägleda varandra som det står i Kolosserbrevet. Vi skall förbli ordet, och det gör vi i den tacksamhet som lovsången ger uttryck för. Sången är ingen underhållning, inget avbrott eller något som vi lägger in i gudstjänsten för att vi skall få lite omväxling – sången är en del av vår kontakt med skaparen, vi sjunger med anden och stärker varandra och oss själva.

När jag var barn och vi på sommaren bodde ensligt till på landet brukade jag använda sången som sköld. På kvällarna var jag hos en släkting och hjälpte till med mjölkningen av korna, ofta blev jag kvar en stund efteråt och läste tidningar om kor och lantbruk och cyklade sedan hem nästan två kilometer genom skogen. Större delen av vägen var det bara skog, inga hus alls, och vägen var smal och liten. För att inte bli mörkrädd brukade jag sjunga, väldigt högt… oftast var det sånger som jag lärt mig i söndagsskolan, t ex ”Låt mig få höra om Jesus…”. Jag kunde alla versarna utantill och sjöng dem med stor entusiasm. Även ”O hur vi saligt att få vandra…” tillhörde favoriterna, även denna med alla verser. Jag motade bort alla onda makter och alla rädda tankar med min sång.

Jag tolkar uppmaningen att sjunga Guds lov i våra hjärtan och Jesu påstående att det inte går att hindra lärjungarna att sjunga och hylla som att sången skapar gemenskap och att sången håller ondska och rädsla på avstånd. Men de sjunger ju inte bara i största allmänhet, de sjunger av glädje, av pur glädje och….av tacksamhet. Jag har fått så många bibelord och så många Jesus-ord genom sången. Sånger vars texter och melodier burit mig över livets svåraste händelser och djupaste förtvivlan. När ångesten kom kunde jag i mitt inre sjunga sångerna jag lärde mig som barn, sånger som ”Det enda jag vet det är att nåden räcker…” eller de bibelvisor som var populära och skapades på 70-talet. Flera av de sångerna finns också nu i psalmboken.

När jag tänker på barnen förra helgen så sjunger de också av tacksamhet, den lilla sjunger av glädje över livet och tillvaron när hon vaknar, den större sjunger av tacksamhet över att han kan och över att han får tillgång till något extra när han sjunger. Jag älskar att sjunga, för många år sedan tog jag sånglektioner och det var nog ett av de mest utvecklande projekten i mitt liv. Att känna kraften som finns i kroppen när luften strömmar genom luftrören, halsen, strupen, munnen och ut i rummet och hur hela kroppen också befrias från spänningar i sången, det är fantastiskt. Och det går faktiskt att få kontakt med sin sorg också genom sången, när jag sjöng en sång som heter ”Bright eyes” (som blev känd genom filmen Watership down/Den långa flykten 1978) hemma vid pianot efter min farfars död och begravning kom jag aldrig längre än till refrängens ”Bright eyes, how can you close and fail? How can the light that burned so brightly suddenly burn so pale?” (Lysande klara ögon, hur kan den blicken slockna? Hur kan ljuset som brann så gnistrande ljust plötsligt brinna så svagt?) så snörde strupen ihop sig och jag började gråta. Nu är det snart 20 år sedan farfar gick bort och sången fungerar igen, men stråket av sorg och saknad i mig kommer alltid när jag sjunger refrängen.

Kan man sjunga när man sörjer? Ja, jag tror det. Jag tror till och med att man kan sjunga sig igenom sorgen. Vi begravde min moster för en tid sedan och hon hade själv bestämt vilka psalmer som skulle sjungas, och det var bara gamla fina väckelsepsalmer. Där satt vi allihop i kyrkorummet, troende och mindre troende, släkt och vänner, personer som inte setts på decennier, men vi sjöng till hennes ära och till hennes skapares ära. Och det kändes i hela rummet. Vi sjöng oss faktiskt igenom sorgen. Att min moster dessutom var en hängiven pianist och musikalisk som få skapade en extra stark tacksamhet i de sånger hon hade velat att vi skulle sjunga.

Det är ju inte alltid rätt tid att sjunga högt, barn tänker inte så  mycket på det men som vuxen kan det uppfattas lite udda att sjunga på bussen eller på lunchrestaurangen. Samtidigt lyssnar alla människor på musik i lurar idag. Det finns en överhängande risk att vi inte finner vår egen sång, vår egen tacksamhet, vår egen lovsång om vi matas med andras sånger. Men, vi kan också känna att musiken vi hör får resonans i oss själva, att den blir som ett slags soundtrack of our lives, eller vårt eget livs melodi.

Vi behöver finna vår egen melodi. Vi behöver sjunga ut vår tacksamhet över livet, över vilka vi är, över det vi blivit och dem vi skapades till. Vi uppmuntrar varandra i sången, vi stärker oss själva, vi kommer i kontakt med Gud i sången, när vi sjunger så gör vid det i Jesu namn för det var han som befriade oss till det liv vi lever; eller så väntar det livet på dig alldeles bakom hörnet av den där lovsången. Han står alltid där, någonstans bland alla skuggorna står Jesus, han finns alltid vid min sida och vi kan sjunga duett när vi vill.

Predikan: Vi som blev kvar

Söndagen den 22 september 2019 var den fjortonde söndagen efter Trefaldighet. Temat för söndagen var ”Enheten i Kristus” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag andra årgångens läsningar för den gammaltestamentliga läsningen och episteltexten medan jag använder första årgångens evangelietext. Och det är den senare som är utgångspunkten för predikan.

Betänk att texten är skriven för att talas.

I Johannesevangeliets text (17:9-11) talar Jesus med Gud och ber för sina lärjungar och för alla dem som kommer till tro tack vare dem. Jesus talar om sin himmelsfärd och säger att ”jag är inte längre kvar i världen men de är kvar i världen…” De är kvar i världen. Alltså vi, du och jag, vi är kvar i världen. Han har återvänt till den plats han kom ifrån, till sin och vår fader och moder, men vi, vi är kvar i världen.

Är vi då kvarlämnade? Är vi dem som blev över? De som inte fick följa med på resan? Var vi inte välkomna? Gick bussen just och vi hann inte med?

Nej, det är inte vad Jesus menar – han riktar sig till den som har skapat världen och allt som är i den. Jesus talar därför inte om några oönskade eller påträngande tjatiga berusade passagerare som han gladeligen lämnar kvar till nästa tur när bussen går. Han talar om dem som bekänner Jesus Kristus som Herre. Det enda som förenar Guds folk är att vi, jag säger vi utifrån min egen bekännelse, med insikt om att mänskligheten vänt sig ifrån sin skapare har tagit emot den frälsning, och alltså den försoning, som räckts oss från Jesus Kristus och att vi därefter har valt att följa honom. Vi är de som sagt ja till honom och sagt ja till den värld han har skapat.

Vid sidan av vår omvändelse, vår personliga tro och tillit till frälsningen, har vi så många olikheter. När vi förenas i nattvarden kommer vi från olika håll i samhället, med olika bördor att bära och med olika erfarenheter av livet – men vi förenas i en enda kropp när vi tar emot brödet och vinet. Tänk att få böja knä här framme vid altaret i St Jakob med människor som jag är bekant med, eller i kyrka där jag inte känner en kotte, eller i en situation där jag känner mig som om jag är på den absoluta botten, och helt jämlikt och gemensamt få ta emot brödet och vinet – vi är ett. Här visar jag mina skosulor och trängs med en främling eller med någon i familjen, det spelar ingen roll. För mig är nattvarden och stunden där ett mysterium som drabbar mig med samma kraft varje gång.

Gör detta till min åminnelse har han sagt, och ja, det gör vi. Men vi minns inte bara hans död på korset eller hans uppståndelse, vi gör det också för att upprätthålla vår enighet som kristna. Vi är lärjungarna, det är vi som är kvar i världen, vi påminner oss själva om hans väg och om hans frälsning och att detta, att vi är på samma väg, är vad som förenar oss. Vi är kvar, det har vi gemensamt, vi är kvar i världen. Och det enda vi har att lita till det är Guds nåd – när vi allesammans översköljs av den så blir vi alla ett, när vattnet sköljer över oss blir vi alla blöta. Vi får samma nåd oavsett varifrån vi kommer och vi blir läkta med samma omsorg oavsett om det är en skråma eller ett djupt jack. Vi blir hela och vi blir ett.

Vi är inte ett i meningen ett kollektiv som marscherar i takt eller sjunger i kör, vi är ingen armé och ingen turistgrupp på besök i nya trakter. Vi är ett i meningen att samma ljus lyser i var och en av oss, och när vi ser någon med samma lyster i ansiktsuttrycket så anar vi nog att här har vi en bror eller syster. Så många gånger har jag erfarit den tysta gemenskapen när jag träffat någon ny person eller bara hastigt bekantat mig med någon – det är något som funkar alldeles speciellt bra, men jag vet inte vad det är. Något känns tillitsfullt och tryggt, och så ofta har det sedan visat sig att vi var syskon i den kristna tron, men ingen av oss visste det.

Vi är kvar i världen, vi är alltså här, mitt i den skapelse som har vänt Gud ryggen. Men vi är fortfarande i hans famn, vi är kvar men vi ser inte bara Gud på ryggen som Carl von Linné sa, utan jag menar att vi upplever Guds ansikte, vi är ständigt inför hans ansikte och han har omsorg om oss oupphörligen. Vi är kvar här för att förmedla den kärlek och den nåd och den glädje som Gud som skapare har lagt ner i världen och i allt som finns i världen, men som världen har vänt sig bort ifrån.

I Jesaja-texten talas om ett fälttecken, ”han skall höja ett fälttecken för folken” och i den fortsatta texten talas om att detta tecken skall förena och samla de kringspridda av Israels stammar. På samma sätt är ju det tomma korset vårt fälttecken. Jag sa förut att vi inte är någon armé som marscherar i takt, och det är vi inte heller, men vi är samtidigt en enad kraft som förenas bakom en Gud och en frälsning. Och den Guden och den frälsningen symboliseras av det tomma korset, den uppståndne Kristus. Det är vad som i modern vetenskapsteori kan kallas en närvaro genom en frånvaro – frånvaron av Jesus på korset gör hans närvaro som frälsare så mycket starkare. Vi påminns genom korset om vad det är som förenar oss – att vi alla fått ta del av den nåd som döden på korset symboliserar, alla i samma grad och på samma sätt. Ingen av oss har något att skryta med eller någon att skämmas för – vi är alla delaktiga i att världen vänt sig bort från sin skapare men vi har också alla givits möjlighet att bejaka och bekänna den frälsning vi har erbjudits.

Det är ungefär som när man köper en biljett till en fotbollsmatch, vi kan vara 15000 personer och det enda som förenar oss är att vi just under denna tid och på denna plats är publik och är fullt upptagna med att följa hur det går i matchen. Skillnaden mellan fotbollen och frälsningen är att vår biljett gäller för evigt, den är bättre än ett årskort, den gäller på alla matcher och på alla träningar och i alla serier. För alltid. Och vi som har den biljetten har fått ett privilegium, vi har tagit emot ett erbjudande och vi har därmed blivit delaktig i en ny gemenskap.

Men är inte kraven i den gemenskapen väldigt höga? Paulus skriver i Filipperbrevet att när det finns tröst, uppmuntran, gemenskap, ömhet, medkänsla ja då blir glädjen fullständig om det också finns enighet. Glädjen? Var kom den ifrån? Häromdagen skrev domprosten i Stockholm Hans Ulfvebrand i tidningen Dagen om den allvarliga glädjen. Glädjen som kommer inifrån, som kommer av att ha erfarit något stort och speciellt. Han menar att glädje och allvar inte alls är varandras motsatser – utan tvärtom förutsätter en verklig glädje ett stort allvar. Och ofta sägs det ju att de bästa komikerna är de som tar livet på stort allvar. Hasse och Tage hade ett allvar i botten på alla sina spex o tokerier, Carl-Gustav Lindstedt var en djupt allvarlig skådespelare som mest uppträdde som komiker, bakom serien Snobben – en otrolig och existentiell komik kring en hund och hans husse – stod hans skapare Charles M Schulz som var en djupt allvarlig, och troende, person.

Humor utan allvar blir bara trams och fjant. Den djupare glädjen förutsätter faktiskt allvaret, och allvaret är granne med sannhet och uppriktighet – allvaret speglas i ord som upprättelse och försoning skriver Ulfvebrand i sin artikel. Och när frälsningen är på allvar då blir glädjen också det, glädjen över att vara sedd och bekräftad, glädjen över att vara lämnad kvar. Hoppsan – inte kan man väl vara glad över att vara lämnad kvar!? Jo, det kan man. Vi är lämnade i världen som ett tecken på vår Guds omsorg om den värld som hen skapat men som har vänt sig ifrån sin skapare.

Vi reser ett tecken, vi reser korset som ett fälttecken och bjuder in alla som vill för att samlas kring korset, enheten i Kristus är en frukt av vår position som kvarlämnade. Jesus ber till Gud, vår fader och moder, att vi skall bevaras i Guds namn, att vi skall bevaras i frälsningen, för att det är bara så som vi kan vittna om Gud och erbjuda vidare den nåd och omsorg som Gud vill ge världen. Men då måste vi, som Ulfvebrand också skriver, ställa frågan vad Gud vill med oss på just denna plats i världen.

Vi är kvar, vi är här, vi är på denna plats, inte på något annat ställe, vi är idag här i St Jakobs kyrka vid Heden, i Göteborg, i Sverige i Europa, det är här vi är kvar och det är här vi kan verka. Vi är ett och vi har gemenskap genom nåden, vi är ett i kärleken som kommer från Gud, inte för att vi har älskat Gud utan för att hen först har älskat oss som det står i Johannes brev. Det är i denna kärlek som vi är ett. Och där Guds kärlek finns där finns också nåden, denna stora gåta, detta mysterium som berör varje människa. Var och en som ser på sig själv och ser på världen, och därmed ser sin ofullkomlighet och sin svaghet nås av insikten om hur totalt oförmögen jag är att själv läka eller laga det som har brustit. Men då, när den insikten drabbar mig, då är det som i templet den där speciella dagen när de korsfäste tre män utanför Jerusalem, då brister förlåten och nåden bryter fram. Amazing grace, förunderlig nåd, det enda som kan läka och laga, och som ingen av oss har förtjänat.

Och därmed, i det mottagandet, är vi själva som global kristenhet också ett tecken i denna världen. Vi är kvar, vi är här, vi har sagt ja till den värld Gud har skapat och ja till Kristus som erbjuder en väg tillbaka. Vi har en uppgift. Vi är ett nådens tecken i vår gemensamma värld.

Herre Jesus Kristus och Gud vår fader och vår moder som älskar oss idag och för evigt, bevara oss i ditt namn och håll din hand över oss. Amen.

När du möter Jesus på Konsum…

– Tänk på en människa som väljer att gå och handla på Ica eller Willys efter mörkrets inbrott och gärna strax innan stängningsdags för att hon vill slippa möta någon som känner igen henne.

Det var pastor Henrik Franssons liknelse när han idag predikade i St Jakob över texten om kvinnan vid Sykars brunn som möter Jesus. Jag har aldrig tänkt på det innan Henrik sa det, men att gå för att hämta vatten mitt på dagen (som det står i texten) är inte den optimala tidpunkten. Hon gick mitt under den brännande middagshettan därför att hon räknade med att slippa möta någon. Men så sitter Jesus där, pratar med henne och ber om att få litet av det vatten hon skall ta upp.

Hennes reaktion är bestört, hon är en samarisk kvinna och han en jude. Judarna såg ned på samarierna och vill inget ha att göra med dem. När Jesus vänligt ser rakt igenom henne och därmed visar att han förstår varför hon är där just då inser hon att det är något speciellt med honom. Han erbjuder henne ”livets vatten”, ett vatten som släcker den andliga törsten för gott, istället för brunnens vatten. Ett erbjudande hon nappar på.

Kvinnan vid Sykars brunn representerar människan i all sin ofullkomlighet. Hon har inte levt sitt liv i enlighet med tidens normer, hon har haft många män och den hon lever med är inte hennes, som Jesus säger. Hon är utstött både för sin härkomst, sitt leverne och sitt kön.

Och ändå, som Henrik påpekade, detta är första gången Jesus förklarar att han är Messias, den frälsare som alla väntade på, ”den smorde” med Bibelns uttryck. Den första människa som får veta något om Jesu gudomliga ursprung från honom själv är denna kvinna. Jesus väljer just henne.

Alltså, den som känner skam och skuld, som går runt bland varorna på Willys och hoppas att inte möta någon, kan riskera att svänga runt hörnet vid kaffe och te-avdelningen och plötsligt möta Messias som står där med en liter mjölk och en burk honung.

Sådan är han, den Jesus som jag vandrat med i många år nu. Precis som Ylva Eggehorn skrev i sin lyrik på 1970-talet så har jag många gånger suttit med Jesus vid köksbordet och fikat.

Vi som Guds församling har så lätt att se Jesu perspektiv, påminde Henrik, men vi bör lite oftare se livet ur kvinnans vid brunnen perspektiv. Jesus är gudomlig, hans nåd är oändlig och hans kärlek likaså. Det var till oss som människor – i all vår ofullkomlighet – han kom med frälsning. Inte till ”de skriftlärda”  dvs pastorer, teologer och fullfjädrade gudstjänstbesökare. Han väljer sina egna platser för möten med oss, han sitter inte i kyrkan och väntar. Det skall jag tänka på nästa gång jag inte förmår att gå till kyrkan när hjärtat gråter eller när jag måste jobba sent och därför hastar runt bland varuhyllorna på Konsum strax före kl 22.

Läs om kvinnan vid Sykars brunn i Johannes evangelium 4:5-26.

PS. Jag har sett till att ni som läsare från och med nu skall slippa reklam på den här bloggen. DS

 

 

 

 

En gåva att få förnya sitt dop

Idag har jag förnyat mitt dop. I dagens förmiddagsgudstjänst i St Jakobs kyrka fick vi som var där denna soliga Mors Dag möjligheten att påminna oss om och förnya vårt dop, en möjlighet jag valde att ta. Dagens söndag är den första efter Trefaldighetsdagen och temat är vårt dop, och söndagarna som följer skall hjälpa oss att leva och växa i vårt dop berättade pastor Leif Tullhage. En lång räcka söndagar långt in på hösten där den kristna trons olika teman tas upp, söndag efter söndag.

Jag är döpt som nybliven tonåring enligt den vuxendop-tradition som min barndoms församling tillämpade. För mig idag är dopet något som jag anser bör erbjudas det lilla barnet och så tänkte jag även när jag själv som nybliven medlem i Svenska Kyrkan blev förälder för många år sedan. Dopet är ett erbjudande från Gud, en utsträckt hand, ett löfte och en omfamning in i Guds rike. Jag uppskattar tanken att dopet inte handlar om en prestation utan just om en gåva – och symbolen för att gåvan handlar om individen och inte om prestationen är att den tas emot just av det lilla barnet, barnet som inte själv ännu kunnat utföra vare sig den ena eller handlingen för att bli rättfärdig.

Jag själv kände mig redo för dopet när jag var i nio-tio-årsåldern och uttryckte det mycket tydligt. Men så gjorde man bara inte. Att det s k vuxendopet när jag växte upp var ett personligt val och en frivillig handling – i motsats till hur dopet av den lilla barnet beskrevs – var en ren illusion. Dopet var i den baptistiska församling jag växte upp i något som helt enkelt förutsattes genomföras vid en annan bestämd tidpunkt, nämligen när man gått den s k kristendomsskolan vilket man gjorde i 12-13-års-åldern.

För mig var det därför ett stort ögonblick att idag få förnya och fördjupa mitt dop, att faktiskt få känna att dopet är för evigt oavsett omständigheterna och att nu nästan 43 år senare få en fördjupad och mer positiv bild av mitt eget dop.

Som Leif Tullhage sa idag, du kan förlora din tro, du kan tappa din tillit till Gud, men ditt dop kan ingen någonsin ta ifrån dig. ”Du är älskad av Gud. Han lämnar dig aldrig.”

Kasta ut måldokumenten och visionerna – om att vara närvarande på vägen

Idag på den fjärde söndagen efter påsk då kyrkoårets tema är ”Vägen till livet” hade jag förmånen att få predika i S:t Jakobs församling i Göteborg. Nedan följer predikan i skriven form.*

Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Min Faders hus har många rum.

Några nyckelord i dagens evangelietext.

Till att börja med tänkte jag meddela den chockerande insikten att målet är ointressant. Visst är det underligt? I en tid av målstyrning, visioner, måldokument och kontrollerbara mål så säger faktiskt Jesus att målet är irrelevant. Tomas undrar hur lärjungarna skall kunna följa med Jesus när de inte vet vart han tar vägen. Bekymra dig inte om det du, tycks Jesus mena, och säger att att han själv är vägen såväl som sanningen och livet.

Jag tolkar de här bibelorden som en anvisning att faktiskt lämna frågan om målet därhän och istället koncentrera sig på det som är här och nu – nämligen vägen. I veckan som har gått har vi sett en uppslitande debatt i våra medier och till viss del i det politiska Sverige som handlat om huruvida en ung muslimsk man kan sitta i en partistyrelse eller ej. Väldigt många människor har luftat sin allmänna misstro mot religion i allmänhet och mot islam i synnerhet. Frågan om vilka ideologiska mål man har som muslim har stått på agendan. För min personliga del har jag blivit besviken på många personer som varit fullt upptagna med att bekräfta sin egna föreställningar istället för att försöka sätta sig in i andras. Jag möter då och då människor som tror sig veta precis vilken typ av samhälle jag vill ha och vilka som målen är för min tro. Dessa personer är så oerhört upptagna med målen att de inte ens ser sin egen väg framför sig. Eller så tror de att vägen är spikrak, utstakad och klar, inget att bekymra sig om.

Jesus är vägen men, nota bene, inte målet! ”Det är vägen som är mödan värd” som Karin Boye skriver. Karta och kompass fungerar med Jesus som väg, med ordet som kompass tar man sig fram på vägen som slingrar sig fram mellan träden, utefter bäckar och gärdsgårdar och upp på bergen. Kompassen ger dig en riktning, men inte ett mål. Med GPS måste du ha ett bestämt mål klart, vägen är verkligen bara en transportsträcka, många hittar inte ens eller har inget begrepp om vägen, de bara kör på uppmaning – som att läsa bibeln med bokstaven för ögonen eller lyssna på pastorns ord som lag istället för att själv läsa kartan och följa vägen med hjälp av kompassen.

I Johannesevangeliet står det i första kapitlets fjortonde vers att ordet blev kött och tog sin boning bland oss, eller slog upp sitt tält hos oss som man översätta om man vill. I grundtexten använd det grekiska ordet ”logos” för ”ord”, alltså att ”logos” blev till kropp, kött och blod, i vår värld. Logos kom in i vår värld helt enkelt. Och i den första versen framgår att detta logos också är Gud. Gud, i form av av logos, tog alltså kropp i vår värld. Slog upp sitt tält hos oss, viket jag tycker är en väldigt fin bild för Guds närvaro. Det finns olika tolkningar av den teologi som framförs i Johannesevangeliet, men termen ”logos” används inom en del av den grekiska filosofin som en term för att uttrycka tillvarons inneboende rationalitet. Som kristna kan vi alltså säga att logos står för Skaparens tanke med skapelsen, och därmed skapelsens innersta mening. Kristus är alltså den som förkroppsligar Skaparens tanke, eller skapelsens innersta mening. Och Kristus är vägen, inte målet, utan vägen. Skapelsens mening är alltså – en väg.

Men logos betyder också ”ordet” eller kunskapen. En djupare tolkning är därför att Kristus och den kunskap vi blivit förunnade i förening utgör den karta över skapelsens inneboende rationalitet som vi har försetts med. Vägen, i form av Kristus, är skapelsens mening och att följa den vägen är att följa vår egen inneboende rationalitet – så skapade och skapande som vi är.

I min Faders hus finns många rum säger Jesus. Jag ser den strofen som en lite blinkning till mig, en blinkning till mig som vill veta hur allt funkar, varför saker är som de är och hur det kan komma sig att det blivit så. Blinkningen säger mig att – det ordnar sig. Det finns något att komma hem till, det finns plats för dig också. Men, du, det är inte det som är poängen.

I våra liv bör vi se Jesus mera som vägen än som målet. Men ”vi vet inte vart du går” säger Tomas. ”Det är inte vart jag går som är viktigt” säger Jesus, ”för jag är vägen, sanningen och livet”. Alltså, det är inte målet som är viktigt, eller rättare sagt, vägen är målet. Bibeln, vårt eget förnuft och Kristus föredöme – men också lärjungarna – ger oss vinkar och råd om vägen. Vi måste finna den själva genom Jesus och det är bara genom att gå med Jesus som vägen uppenbaras. Det finns ingen annan väg som låter oss komma till insikt om tillvarons existentiella grunder, det är en väg både in i oss själva som skapade varelser och ut mot alla andra i skapelsen. Men Jesus är den som förenar dessa två riktningar.

Länge tänkte jag på min tro som en relation till Jesus, en personlig relation till Gud i hans egenskap av Kristus, men i arbetet med den här predikan är det snarare efterföljelsen som blivit mitt ledord. Inte efterföljelse i meningen ”gå efter” utan efterföljelse i meningen en vilja att ”gå med” Jesus Kristus. Och den vägen leder inåt i mig själv och leder till en större insikt om mig själv och mitt behov av Guds nåd, och utåt mot medmänniskan och ger därför denna nåd till andra.

Gud är fullkomlig och oändlig. Han ÄR i ordets mest grundläggande betydelse, Gud är tillvaros existensform. Jesus är medlaren, den som förkroppsligar detta varande, den som går mellan oss och Gud, den som ligger som en bro över de mörka vattnen, men som också är en bild av Fadern själv.

Det fanns en tid i mitt liv när det var verkligt svårt, så svårt som det bara kan vara när man ställs inför den yttersta frågan om livets mening. Min tröst var alltid att Jesus hade redan varit där – oavsett hur svårt jag hade det så hade jag en Gud som varit där. Han visste vilka kval jag gick igenom. En av de gamla sånger jag älskar mest är ”Någonstans bland alla skuggorna står Jesus, ser du efter skall du finna att där står han”. Och så var det verkligen. Men även här blev Kristus vägen inte målet. Vägen inåt kan också bli vägen utåt. Genom de erfarenheter som jag fått göra tillsammans med min Gud så kan jag också gå vägen utåt med annan styrka. Jag förmår öppna mig för medvandrarna, för dem som samsas med mig på vägen, men framför allt för dem som inte orkat, som tappat sugen, som sitter där vid vägkanten och inte vill mer, vars matsäck tagit slut eller människor som börjat gå åt andra hållet i sin förvirring. Och, glöm inte, det syns inte alltid utanpå att man tappat sitt hopp.

Att ständigt vara på väg – alltså att vara i Kristus – är vår mission i denna världen. Ingen enkel sak. Det är så ofta i ögonblicken när det brister som det också ljusnar. Sångaren och författaren Leonard Cohen sjunger om sprickan i tillvaron, den där sprickan som gör att ljuset kommer in. There is a crack in everything, that’s how the light comes in. En annan sångare, Ola Magnell, beskriver i sin sång ”Nya perspektiv” hur det är när allting visar sig vara på ett annat sätt än man trodde det var, det är då man helt plötsligt ser nya perspektiv: när du inte längre har någon chans att vända, när du har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv, det är då, först då som saker börjar hända, det är då som du kan börja skönja nya perspektiv. ”Men” säger Filippos, ”visa oss då Fadern! Det är nog för oss.” I texten känns det som om Jesus suckar lite, drar efter andan, och säger till Filippos – för säkert tjugonde gången – ”tro på mig när jag säger att Fadern är i mig och utför sina gärningar”. Alltså, ungefär, släpp taget Filippos. Jag är vägen. Det finns ingen annan väg än jag. Och den vägen är livets och sanningens väg.

Carl von Linné lär ha sagt att han såg Gud på ryggen i naturen, och kanske är det så med oss här på vägen där vi går med Jesus bland oss. Vi ser Gud på ryggen medan vi vandrar. Men vägen är vår kallelse. Och vandringen och samtalen likaså. Inte förrän vi är vid målet ser vi klart. Här är det dunkelt såsom i en spegel, men då skall allt bli uppenbart.

Den sista delen av evangelietexten är ett löfte, Jesus säger, ”den som tror på mig han skall utföra gärningar som jag, och ännu större”. Det är en tillförsikt och tillit under vandringen. Vi går inte ensamma, vi har kraften med oss, vi är i Jesus Kristus i vår vandring. Vi är förenade med vår Herre och tillsammans med honom går vi den väg som är vår i just vår tid och vårt sammanhang. Den vägen leder både inåt och utåt, den vägen är skapelsens själva mening. Och – så otroligt – mitt i den meningen finns faktiskt vi.

*OBS att texten är skriven för att framföras som predikan och alltså anpassad för det talade ordet. Evangelietexten är från Johannes evangelium kapitel 14 verserna 1-14.

Att döpa barn eller vuxna, det är frågan det

I helgen deltog jag i ett av de församlingsmöten som krävs för att föra över ”gamla” församlingar från Metodistkyrkan, Missionskyrkan och Baptistsamfundet till den nya kyrkan ”Gemensam Framtid”. En av de saker som diskuterades var dopet. I min församling (St Jakobs församling) som är en gammal metodistförsamling, är barndop det naturliga valet. Döpta barn blir förberedande medlemmar inför ett avgörande och fullt medlemskap, som tänks ske någon gång i mer mogen ålder. I andra församlingar som numera ingår i Gemensam Framtid är s k troendedop (vuxendop) det naturliga valet. Men för hela Gemensam Framtid gäller – i enlighet med det teologiska grunddokumentet – att dopet är medlemsgrundande, och att dopet accepteras oavsett om det är ett barndop eller s k troendedop.

I en del baptistförsamlingar kan man bli medlem utan dop liksom i somliga missionsförsamlingar. Ändå har den nya kyrkan alltså valt att göra dopet medlemsgrundande. Det innebär att framåt välkomnas som medlem den som tror på Jesus Kristus som frälsare samt är döpt. Eftersom medlemskapet skall erkännas mellan alla de församlingar som ingår i Gemensam Framtid kommer dock ett antal personer att kunna bli mottagna som medlemmar när de t ex flyttar från en stad till en annan trots att de inte är döpta. För mig är det en pragmatisk hållning att inte kräva något dop retroaktivt för dem som är medlemmar, men att framåt hävda dopets roll som medlemsgrundande.

Men dopet kan ses på två sätt, barndopet är ett uttryck för dopet som en helig handling där Gud genom sin nåd tar emot barnet i sin kärlek, troendedopet (vuxendopet) är ett uttryck för dopet som en aktiv handling från en människa som själv väljer att gå Guds nåd till mötes och bli en del av Kristi kropp på jorden. Barndopet tänks alltid följas av en mognad och fostran till en kristen livshållning, en hållning som sedan konfirmeras och övergår i ett fullödigt kristet liv och ett aktivt medlemskap i församlingen. För mig är det en avgörande skillnad att se på dopet som ett Guds handlande med oss där vi som vuxna bär fram och överlämnar barnet in i den nåd vi tror på, eller att se det som en aktiv handling från en vuxen människa som väljer att gå Gud till mötes i en slags trosbekännelse som beseglas genom vattennedsänkningen.

Jag är glad att de svenska kyrkorna inte praktiserar ”omdop” utan respekterar de olika uppfattningarna eftersom de båda går tillbaka på Guds nåd. Men jag tycker det är en märklig hållning att det finns församlingar som överhuvudtaget inte tillmäter dopet någon vikt i relation till medlemskapet. Hur man än ser på dopet så är det ju ett Guds handlande med oss och en signal om vår relation till Kristus. Jag tycker också det är underligt att synen på dopet inte får ha en tydligare teologisk roll – utan att därmed bli en konflikt – eftersom de olika dopsynerna leder till olika sätt att undervisa, vara aktiv och förhålla sig till församlingen. Om pragmatismen och respekten för varandras syn leder till att vi blandar ihop dopsynerna till en grå smet där vi inte förstår skillnaderna, då är risken att dopet som helig handling urholkas.

Vad tjänar man på att vara kristen?

Vad tjänar man på att vara kristen? Ja, den frågan var vad vi fick att tänka på i samband med en träff i St Jakobs metodistförsamling nyligen. Först blev jag alldeles ställd – jag har nog aldrig tänkt på saken ur det perspektivet. Men efter en stund kom denna mycket goda fråga att generera en hel del reflektioner.

För mig som uppvuxen i en kristen miljö är det lätt att du tror att frågan aldrig varit aktuell. Men så är det inte alls. För mig är beslutet att vara kristen ett högst personligt beslut, fattat i vuxen ålder. Däremot har förstås uppväxten skapat en förståelsehorisont för religion och särskilt för kristna perspektiv. För mig är tron inte något som jag har eller inte har, inte något som jag väljer eller väljer bort. Lika lite som jag kan välja bort att vara mamma, kvinna eller vit, lika lite kan jag välja bort min kristna livshållning – for better, for worse. Har jag en gång släppt in Gud i mitt liv så finns det ingen väg tillbaka. Ungefär som att när jag har lärt mig läsa kan jag inte plötsligt bli analfabet. Vissa saker i livet är irreversibla.

För mig är tron en gåva. Och det är Gud som verkar i tron, inte jag. Jag släppte Guds hand, jag försökte springa min väg, bort från honom och jag kunde inte se att jag var en del i hans plan. Överraskningen för mig var att det inte förändrade vår relation. Gud hade en gång tagit upp mig i sin sold och där förblev jag. För mig blev det en mycket påtaglig upplevelse som gjorde att jag kapitulerade för Gud. Jag var drygt 20 år gammal och mycket nära döden – var inne och vände på andra sidan s a s. När jag slog upp ögonen och förstod att jag levde insåg jag att striden var över. Gud hade bestämt sig avseende mig, han höll i oavsett om jag släppte.

Det är också en tillfredsställelse att i den kamp mellan gott och ont, mellan rättfärdighet och orättfärdighet och mellan ljus och mörker i vår värld få vara med i den väldiga gemenskap som på olika små och stora sätt arbetar för det goda, för rättfärdigheten och för mer ljus. Inte så att just jag eller någon annan alltid gör rätt eller gör några stora mirakel – men att få vara del i en gemenskap som ändå aktivt har en uppgift i att motarbeta världen skuggsidor känns som en uppfordrande och utmanande livsuppgift.

Det är med Guds rike som med ”ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.” Mark 4:31-32

Gudstjänstens vara eller icke vara

Till alla fyrtiotalisternas synder kan nu läggas att de också brutit den kyrkliga traditionsöverföringen. Generationerna födda från 1960 och framåt har tappat den kontinuitet i mötet med kyrka och kristen tro som i Sverige funnits i hundratals år. Mer än hälften av den svenska befolkningen idag besöker aldrig en kyrka. Antalet gudstjänstbesökare är få, men det är inte där det stora tappet skett, utan bland dem som då och då besökte kyrkan, t ex i samband med jul, dop eller bröllop.

De här tankarna berättade jag om på Metodistförsamlingen St Jakobs församlingsdag på Västkustgården den 29 augusti. Stoff för mina reflektioner fann jag i den utomordentligt värdefulla nya boken ”Politisk opinion och religiositet i Västra Götaland” av statsvetaren Magnus Hagevi, verksam vid Växjö universitet.

För mig är läget en möjlighet, en möjlighet att bryta också ett destruktivt arv och repressiv kyrka och religion och ett destruktivt arv av antagonism mellan s k frikyrkor och svenska kyrkan. Halva svenska folket kan fås att upptäcka kristen tro, svensk kyrklighet och att många vanliga människor bekänner sig som kristna.

Gudstjänsten är teologiskt att ställa sig till förfogande för Gud, att bli utsänd i tjänst för Gud, att vara till tjänst för övriga deltagare och stärka deras tro samt förstås att själv få ett upplyftande möte med Gud. Om vi vill nå fler människor med vår gudstjänst kanske det är viktigare att få fler människor att gå då och då än att få dem som redan går att gå ännu oftare (Tack Per!).

Mina förslag är att:

  • stärka gudstjänsten som centralpunkt, församlingens nav

  • öppna gudstjänstens former, vara tydligare med vilken funktion olika saker har, genom informationsblad och vägledning genom gudstjänsten

  • undervisa om hur gudstjänstens liturgi är evangelium, kanske studiecirkel eller tema för kvällsträffar kring liturgin och hur den vuxit inom den kristna kyrkan

  • Skapa nyfikenhet på gudstjänsten genom att bjuda in till kyrkorummet, berätta om byggnaden, hålla öppet på sommaren för ”vägkyrka”, hålla öppet för stillhet och bön under dagtid/kvällstid, ha en antikvarisk visning av kyrkorummet två gånger om året m m

Många av dem som är under 50 behöver ”lära sig” att gå i kyrkan för att överhuvudtaget bli intresserad av delta i gudstjänsten. Kyrkan och gudstjänstrummet är en plats som för många är stängd, stum och tom. Vi som är på insidan måste slå upp dörrarna, inifrån och med buller och bång!