Predikan: Känn ingen oro och tappa inte modet

Söndagen den 10 mars 2024 var Midfastosöndagen. Temat för söndagen var ”Hoppet och Tron” i enlighet med det alternativa kyrkoår, baserat på Efesierbrevet, som Equmeniakyrkan lanserat detta år. Jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg. Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.

(Text: Efesierbrevet 1:18-21; Johannes 14:25-29; Psaltaren 23:1-3)

Några nyckelmeningar ur dagens texter:

• Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror
• Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.
• Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.

Hur kan någon säga till oss idag att vi inte skall känna oro? Att vi inte skall tappa modet? Hur kan någon tro att det budskapet skall nå fram och hur kan någon tro att det är ett rimligt budskap i den tid vi lever i? Är det inte naivt, eller för att vara helt explicit, är det inte rena dumheterna?

Känn ingen oro och tappa inte modet. Jojo. Det låter något det. Vi återkommer till det.

Albert Einstein, en av historiens mest kända och mest lysande vetenskapspersoner, introducerade i början av 1900-talet den allmänna relativitetsteorin. För Einstein var rum och tid en enda enhet, ”rumtid”. Rumtiden kan man tänka på som ett tyg, en väv som kan sträckas och komprimeras, böjas och vrängas ut och in. Som ett lakan ungefär. När du tar ett lakan, ställer dig utomhus i solen, vevar runt lakanet det fortaste du kan uppstår ett dovt ljud, en ton. Då flyttar du runt tillräckligt mycket materia tillräckligt snabbt för att åstadkomma en vågrörelse som fortplantar sig utåt i universum. Så uppstod universum menade Einstein. Einstein visste teoretiskt att det fungerade så men i vår tid går det att mäta. Förra sommaren lyckades en grupp astronomer i Nordamerika belägga en vibrerande ton i universum, en vågrörelse som är så liten att den inte kan upptäckas annat än genom extremt fina mätningar över många år. Forskarna noterade att tonen, eller tänk dig krusningen på ytan av en sjö, kom från en pågående rörelse i universum som inte kan härstamma från något annat än universums uppkomst. Den här krusningen, tonen eller vibrationen, vad vi nu vill kalla den, återfinns i allting som finns, i varje atom i världen och i varje cell i våra kroppar.

För mig är den här kunskapen nästan övermäktig, jag kan inte förstå konsekvenserna av den eller innebörden av den. Vi är här och nu, i rummet och tiden, och vi ser allt som en spegelbild. När Paulus skrev så i Korintierbrevet var speglarna dunkla; tänk dig ett fönster, att du ser dig själv i fönsterglaset istället. Det är vad vi vet om tillvaron, vi har inte tillgång till sanningen med stort S. Den finns, och vi arbetar oss allt närmare för det är sådana vi människor är. Vi drivs kollektivt av en stark vetgirighet. Och jag gläds över nya upptäckter och nya insikter. Just den här nyheten gjorde mig dock medveten på ett nytt sätt om hur vetenskap och tro kan leva tillsammans. Upptäckten av krusningen i universum, den som går ända in i mina celler, den gestaltar för mig min övertygelse som Guds oavbrutna närvaro i vår värld. Om mina celler vibrerar i takt med universums skapelse är det knappast orimligt att mitt medvetande också vibrerar i takt med den Helige Ande.

Men hur var det då med oron och hoppet?

Låt oss lyssna till inledningen av den del av musikalen ”Befriad” som heter just ”Min frid ger jag er”. ”Befriad” skrevs av Lars Mörlid och Peter Sandwall och framfördes av gospelkören Choralerna, första gången i mars 1973, för mer än femtio år sedan. För mig i tonåren var Choralerna något närmast ouppnåeligt när man fick nöja sig med att kanske få vara med i den egna ungdomskören. Den här musikalen bygger i sin helhet på Johannesevangeliet och är väl värd att lyssna på än idag. Låt oss lyssna på när Lars Mörlid sjunger inledningen till det avsnitt som handlar om när Jesus talar om att han skall återvända till fadern:

MUSIK (ca 4 min)

Strax innan orden ”Känn ingen oro och tappa inte modet” talar Jesus alltså om sin frid, den frid som han ger åt oss i världen. Han skiljer väldigt tydligt på den frid som ”världen” ger och den frid som han lämnar efter sig till lärjungarna. Den Helige Ande, hjälparen som det står i texten, skall påminna oss och även lära oss att leva i linje med det Jesus predikade under sitt liv. Men friden är något annat. Anden och friden är inte samma sak, Anden är aktiv och närmast en inre lite påträngande röst som både risar och rosar våra beslut och bedömningar. Att släppa fram anden i oss innebär att ge plats för Guds kärlek, för det goda som vi har och trycka tillbaka det onda som också finns i oss alla. Men friden, nej det är något annat.

Tänk på den där vibrationen igen. Universum vibrerar. Eller en bild som jag har lätt för, se en insjö framför dig, en solig dag i april, himlen är isblå och vinden är fortfarande lite kall, sjön ligger alldeles blank framför dig. Du tar några steg ut på bryggan, ytan krusas som en effekt av flytbryggans rörelse under dina steg, du ser de små vågrörelserna smita iväg långt utåt sjöns mitt. Du står stilla men krusningarna bara fortsätter, längre och längre bort tills du inte ser dem längre. Guds frid är som krusningarna på vattenytan, som vibrationerna i universum, de fortplantar sig in i dig och mig. Och när vi rör oss i den friden upprätthåller vi krusningarna. Om du tar ett par steg på flytbryggan så krusas vattenytan igen och samma mönster återupprepas.

När Jesus talar om sin frid så talar han inte om skönt soffhäng en fredagskväll framför en bra film med chips och nötter. Han talar inte heller om frid i meningen frånvaro av våld och ondska. Jag tror att när Jesus säger inte det som världen ger så menar han istället den fasta förvissningen om Guds närvaro hos oss och den kärlek som varje människa omfattas av. Den friden är en gåva, en Guds gåva till oss som vi kan ta emot eller kasta bort. Och den friden finns där hela tiden, precis som vibrationerna i universum eller krusningarna på sjöns yta.

Och det är med tanke på den friden som Jesus säger Känn ingen oro och tappa inte modet. Först friden. Sedan förtröstan. Inte tvärtom.

Den tid vi lever i nu upplevs som mörk och svår. Men mänskligheten har varit utsatt för ondskan och mörkrets makter många gånger förr och ändå tagit sig igenom. Det finns så mycket av ondska i världen, jag vill inte nämna något men var och en av oss har saker som vi oroar oss för, saker som absolut får oss att tappa modet nu och då. Vad betyder det då att finna den frid som Jesus talar om?

Att finna frid hos Gud är att acceptera att världen inte är sådan som de flesta av oss skulle önska. Försoning. Försoning med världen och med sig själv. Ordet försoning är ett av de vackraste jag vet. Ordet har flera olika betydelser, om man tittar på ordets historia; men ett av dem är att förlika sig, att fördra något, finna sig i eller foga sig i något. Att Gud försonade världen med sig själv genom Kristi död är en teologisk sanning. Men att försonas med det faktum att världen inte är perfekt, att jag inte är perfekt och att ingen annan är det heller, det är något annat. Försoning i det avseendet är att inse sin egen litenhet, men också sin styrka. Att vila i det faktum som Stig Dagerman skrev i en av sina dagsedlar: Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ! Endast en sak kan du göra: en annan människa väl. Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer. Missmod och oro får inte paralysera mig som människa.

Den frid Jesus talar om är en förvissning om att Gud är med oss, att vi vandrar tillsammans med honom, att han leder oss på rätta vägar och ger oss ny kraft när vi behöver. Inom ramen för den friden kan vi arbeta för Guds rike och för att sprida Guds kärlek. Att ta emot den frid Jesus lämnar åt oss är inte att sitta glad i kyrkan och tänka på hur förträffligt vi har det. Att ta emot friden är istället en förutsättning för att vi skall våga tro att det vi gör och det vi åstadkommer, ledda av den helige ande, också bidrar till att sprida Guds rike på jorden. Och det handlar inte om att alla skall komma hit till kyrkan eller att alla skall vara med på våra konserter; att sprida Guds rike är att jag själv bidrar till att Guds handlande med mänskligheten kommer andra människor till del. Och skall jag orka det och våga stå upp emot missmodet och ängsligheten, så krävs den förvissning om Guds närvaro som friden utgör.

Universum vibrerar. Jag vibrerar med universum. Guds frid, som ju övergår allt mänskligt förstånd, vibrerar ut över vattnet, över skogarna och över haven. Att vila i förvissningen om Guds skaparkraft, i förvissningen om att världen en gång kommer att bli hel och att Gud en gång skall visa sig för oss i hela sin härlighet – det är innebörden av den frid som Jesus ger. Och den friden öppnar oss för handling, att möta andra människor och för att förändra oss själva. Det är det hopp vi är kallade till.

(Psalm 90 Blott i det öppna)

Predikstolen i St Jakobs kyrka, Göteborg, den 10 mars 2024

Predikan: Gå och bruka den kraft du äger!

Söndagen den 18 juni 2023 var den andra söndagen efter Trefaldighet. Temat för söndagen var ”Kallelsen till Guds rike” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg. Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag tredje årgångens läsningar.

(Text: Dom 6:7-16, 1 Kor 1:26-31, Mark 2:13-17)

Några nyckelmeningar ur dagens texter:

• Gå, och bruka den kraft du äger till att rädda Israel ur Midjaniternas våld. Det är jag som sänder dig.

• Jesus sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

• Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam

Redan när jag första gången läste texten från Domarboken inför den här söndagen tog den formuleringen tag i mig: ”Gå och bruka den kraft du äger.” Och sedan ”Det är jag som sänder dig!” Jag har sagt det många gånger under de senaste åren, men det kan sägas hur många gånger som helst – det är ingen, inte heller Gud, som kräver något övermänskligt av dig för att göra världen lite bättre, eller organisationen lite starkare eller relationen lite mer kärleksfull. Det enda som krävs är att du använder den kraft som du faktiskt har.

En del människor vet inte om att de har kraft. Jag är så förvånad över starka, privilegierade medelålders svenskar som klagar över småsaker och sedan säger att ”det går ju inte att ändra på”. De har mycket mer kraft, och makt, än de tror. Ingen måste starta en egen fotbollsförening eller flyga till rymden för att ändra sakernas tillstånd. Ett mejl till rätt person, en kvälls eget arbete med att städa upp någonstans, en natt som telefonvakt på BRIS, en penningsumma till dövskolan i Liberia eller kanske bara ha barnbarnen en helg när föräldrarna är dödströtta – alla dessa ytterst små ting ändrar världen. På riktigt. Vi lär aldrig få veta hur, men ändrar världen gör de.

En del av oss kan göra mer än så, några har privilegiet att ha positioner som gör att rösten hörs lite mer i vissa sammanhang än andras trots bruset. Då är det viktigare än något annat att tänka på den andra meningen i berättelsen, alltså vem det är som sänder mig. ”Det är jag som sänder dig” säger Herren till Gideon. När jag använder min plattform behöver jag rannsaka mig själv, är det Guds ärenden jag går nu? Eller bara mina egna? Det där är en samvetsfråga som var och en får brottas med.

Dagens tema är kallelsen till Guds rike. Jesus sa till Pilatus vid förhöret innan korsfästelsen att ”mitt rike är inte av denna världen”. Det lilla ordet ”av” är centralt här. Jag ägnade en hel del tid åt att undersöka hur de där orden skulle kunna tolkas; mitt rike är inte av denna världen. På grekiska (inte nytestamentlig då) heter det ”To vasíleió mou den eínai aftoú tou kósmou” (jag kan inte grekiska). Men jag är intresserad av språk och insåg att det där ”tou kosmou” är detsamma som ”av världen”. Och om just detta uttryck finns det en hel del akademiskt skrivet.

Vad menar Jesus egentligen, eller den som skrivit ned hans ord, med att Guds rike inte är av denna världen? Vad är det alltså vi är kallade till? Flera tolkningen av texten pekar på att orden refererar till de ting som utgör världen, och då inte bara de fysiska tingen utan också de ordningar och strukturer som skapar världen. Efter att ha surfat runt bland teologiska tidskrifter och vetenskapliga artiklar men också mer populära diskussioner har jag landat i en uppfattning om vad det är Jesus säger i denna extremt pregnanta form när han säger ”mitt rike är inte av denna världen”. Här vill jag dock markera min lekmannaroll när det gäller exegetik, jag har inga andra anspråk än pedagogiska med denna tolkning.

Vad Jesus säger är att hans rike inte är underordnat de strukturer och ordningar som utgör vår vardagliga tillvaro. Men Guds rike är inte heller del av de auktoriteter och de påbud som vi förhåller oss till i vår vardag. Det handlar om en principiell hållning, inte om just Pilatus eller romarna som ockupationsmakt i Palestina. Men hos Jesus finns ett oerhört anspråk i detta lilla uttalande, inte av denna världen. Ju mer jag begrundar detta desto mer revolutionerande är det.

Självklart har kristna församlingar och individuella kristna alltid sagt att ”vi måste lyda Gud mer än människor” och att ”Guds rike finns inom oss” och allt det där. Men det är inte det jag syftar på här. Det är en individcentrerad tolkning. När Jesus kallar tullindrivare och annat löst folk till Guds rike då gör han inte det för att de som personer skall inordna sig i ett särskilt system, en skola eller en lära, följa vissa ritualer. Han kallar dem till friheten i Kristus, den frihet som vi en gång blivit givna och som vi måste lära oss att leva i. Guds rike är i rummet och tiden i denna världen, du och jag är, hoppas jag, delar av Guds rike. Vi har ett medborgarskap som är omöjligt att återkalla. Och om du sitter här och undrar om du är medborgare och om du har tillräckligt god vandel eller kan alla bibelböckerna utantill så säger Jesus till dig, och till oss alla, att DU är kallad till Guds rike idag. Du är kallad till en ordning som inte har någon likhet med den ordning som vi lever i varje dag. Som episteltexten säger, det som är dårskap och svaghet för världen – alltså för den ordning som vi alla lever i till vardags – det har Gud upphöjt.

Vi är kallade till en annan ordning, en ordning som vänder upp och ned på det invanda, och som i sann mening är en revolution. Det får inte missuppfattas som att allt skall rivas ned och vars och ens personliga önskemål tillgodoses. Inte alls, ett rike är ett rike, det är en annan ordning som råder. Kärlekens ordning. Kärleken söker inte sitt står det på ett annat ställe i Nya testamentet och det är en grundläggande princip i Guds rike.

Men hur skall lilla jag, som är fast förankrad i samhälle, familj, jobb och vardag bara kunna lämna allt och inträda i Guds rike? Det är då vi får titta på Gideon igen. Han klagade över Midjaniterna och han klagade över sin egen litenhet. Han beklagade sig över externa hot och han beklagade sig över sin egen oförmåga. Då säger Gud, bruka den kraft du äger. Jag sänder dig, säger Gud. Han räknar inte med status och kapacitet som världen gör.

Ett rike består inte av en person, Guds rike är inte en fråga bara för individen, tvärtom, ett rike är en ordning som rymmer många. Gud har skapat oss alla, med den kraft och de förmågor som vi har. Om vi brukar den kraft vi faktiskt har, som vi äger som det står, så gör Gud resten. Men då måste vi faktiskt också bruka den kraften. Som jag sa tidigare så finns den tusen sätt att använda kraften på. Och det är på det sättet Guds rike blir synligt här och nu. Som en konträr ordning, en motståndshandling, en ordning som inte bygger på denna världens sätt att mäta framgångar, status och prestige. Det är därför Jesus kallar alla till Guds rike, inte de rättfärdiga, utan alla, utan undantag. Han vänder sig till och med särskilt till dem som står längst ned på statusstegen, och i den ordning som Palestina hade då var det bland annat tullindrivare. Han gör det eftersom han kallar oss till Guds rike, ett rike med helt andra strukturer än den värld vi lever i varje dag.

Vår församling är kallade till Guds rike och vår församling behöver komma i rörelse i riktning mot den kallelsen. Vi behöver känna vårt medborgarskap i Guds rike. Vi behöver vända oss först mot varandra och bejaka vår kallelse och sedan ta med den ut i det samhälle där vi lever. Vår församling är ett uttryck för en annan ordning än den vi har runtom oss. Ser människor det? Jag vet inte. Men jag vet att när vår församling inser vilken kraft vi själva äger, här sommaren 2023 och mitt i Göteborg, då säger Gud till oss, det är jag som sänder er. Gå och bruka den kraft du äger.

Predikan: Ingen kommer in i Guds rike av egen kraft

Söndagen den 16 oktober 2022 var den artonde söndagen efter trefaldighet. Temat för söndagen var ”Att lyssna i tro” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag andra årgångens läsningar och det är den gammaltestamentliga texten och evangelietexten som är utgångspunkten för predikan.

Betänk att texten är skriven för att talas.

(Text: Femte Mosebok 30:11-16 Mark 10:17-27. Psalm 96 ”Öppna mig för din kärlek” samt 774 ”Som när ett barn kommer hem om kvällen”)

Jag tyckte det här var svåra texter. Svåra då jag tillhör den grupp i världen som mest av allt liknar den unge rike mannen som Jesus ber sälja allt han äger, men också för att jag är en person som uppskattar ordning och reda och klara mål i tillvaron. Jesus vänder upp och ned på sådana som jag. Den tydliga strukturen i form av lagar och regler är inte viktig tycks texterna säga, vad som räknas är rösten i ditt inre. Vad som räknas är ditt sinnelag, ditt hjärta, din instinkt och din kärlek till världen och människorna i den. Men, vart tog ordningen, strukturen, tydligheten vägen, tänker jag? Blir det inte bara kaos och hippieliv då?

Låt oss ta det från början. Att lagen inte frälser oss, inte räddar oss eller återupprättar vår relation till vår skapare genomsyrar dagens texter. Betyder det att lagen är fel? Att regler och uppförandekoder kan kastas på sophögen? Jag skulle vilja svara nej på den frågan givet dagens texter.

I Gamla testamentets text från femte Mosebok sägs om den lag som Gud ger sitt folk att ”dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den.” Vi kan säga att buden som ges till oss från vår skapare inte är något som kommer utifrån, som läggs på oss från himmelen eller hämtas bortom haven som det står i texten. Inte alls. Buden som vi får, och kan läsa om i bibeltexterna, återspeglas i vårt inre därför att vi är Guds skapade varelser. När du vänder tillbaka till Gud, som det står tidigare i texten, då blir det alldeles självklart vad som förväntas.

Eftersom vi alla har en gnista av Gud i oss, en gnista vars värme och ljus vi antingen kan täcka över och släcka så gott det går, eller värna och underhålla, så finns dessa bud på det sättet nedlagda i oss. Som jag ofta återkommit till så tror jag att lyssnandet handlar om bönen, men också om att lyssna på Gud i det stilla suset i träden, i pulsens slag i kroppen och i tankarna som finns i min hjärna. Att lyssna i tro är att låta den egna rösten höras och stämma den, som man gör med en gitarr, med bibelordet som utgångspunkt. Att lyssna i tro är att låta den inre rösten, bibelordet och bönen samspela. Det blir en sång, kanske i flera stämmor men alltid i harmoni. Ordning och inre röst finner varandra, det finns ingen motsättning mellan en struktur och tydlighet å ena sidan och den instinkt av barmhärtighet, kärlek och omsorg som vi alla har nedlagt i oss. Tvärtom stödjer de varandra.

När vi då övergår till den unge mannen som äger mycket, en privilegierad människa i dåtidens samhälle, ungefär som de flesta svenskar om vi gör en global jämförelse, tar vi nästa steg. Mannens uppriktiga vilja och förmåga, om vi får tro honom själv, att följa alla regler hjälper honom inte. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga säger Jesus än för en rik man att komma in i Guds rike. Ingen av oss skulle klara det testet, vi är alla misslyckade. Vi är inte rättfärdiga för att vi lever ett liv där vi håller oss till reglerna. Det är omöjligt, säger Jesus, och det är ju vad mannen också känner. Han vänder sig om och går. Han är ledsen, han kommer inte att klara detta trots sin starka vilja och sin utmärkta vandel. Så är det för oss alla, och det är ju en tröst.

Men när mannen gått sin väg (synd att han inte stannade) så säger Jesus – som svar på lärjungarnas förtvivlade frågor när de inser ju logiken i det Jesus säger – att för människan är det omöjligt, men inte för Gud.

Jag tillhör dem som under åren tittat på de tecknade filmerna i ”Kalle Anka på julafton” under åren. Julafton kl tre är en tidpunkt när min generation, som inte växt upp med datorer och streamad film, kunde titta på Disney-filmer utan att behöva gå på bio. I den numera första filmen skall Kalle Anka campa i djungeln för att fotografera fåglar. Eftersom Kalle sett fram emot en fin helg med kameran blir han ganska störd av en viss fågel som dyker upp hela tiden. Fågeln kallas aracua och dyker upp överallt; den förstör kolibriernas vackra framträdande just när Kalle skall fotografera dem och aracuan försöker också få flytta in hos Kalle. Till slut blir Kalle väldigt arg, och aracuan inser att Kalle är på krigsstigen. Aracuan flyr med Kalle efter sig. Och då ser vi plötsligt en klippa framför fågeln, en klippa som är massiv och alla åskådare drar slutsatsen att nu, ja nu kommer Kalle att få tag i marodören, det finns ju ingenstans att fly. Det är omöjligt att ta vägen någonstans.

Men då ritar den uppfinningsrika aracuan en dörr på klippan, tar i handtaget, öppnar och försvinner in i stenen. När Kalle försöker springa samma väg finns bara en grov och hård berghäll och han slår sig illa i huvudet.

För Gud är ingenting omöjligt. Relationen mellan Gud och människa är transcendent, det betyder att den överskrider tid och rum och den sorts förståelse av tillvaron som vi människor har. Jag ser den uppritade dörren på berghällen och hur aracuan försvinner in i berget som en illustration av ett sådant överskridande av tid och rum. Det Jesus pekar på är inte att det är fel att lyda lagen eller att ha ordning och reda på sitt liv. Han säger istället att det är bara om vi är beredde att ta ett steg ut i tro, att lyssna på Guds röst i vårt inre i förtröstan på Guds allmakt, som vi kan komma in i Guds rike.

Den unge mannens rikedom var inte hans problem; om man vill dra ut en principiell slutsats av berättelsen så var det mannens materialism som var problemet. Han var fixerad vid det yttre, vid att han varit rättfärdig genom att hålla lagens bud, vid att han gjort allt man kunde kräva och vid sin kärlek till sin privilegierade position. Han var bunden av det materiella, det som syns och det som märks, men han hade inte lyssnat till den inre rösten. Jesus säger till mannen att han skall sälja allt han äger och följa honom. Mycket få av oss skulle kunna sälja allt vi äger, så enkelt är det inte. En sådan handling sätter oss i konflikt med omvärlden, med familj, vänner och arbetskamrater. Samhället skulle inte acceptera en sådan handling utan betrakta den som ytterst ansvarslös; skall jag som har en inkomst och kan försörja både mig själv och några till ligga samhället till last bara för att jag sålde allt jag ägde? Och om jag ger bort allt jag äger, till vem och hur skall jag ge det så att det inte skapar mer konflikt eller elände? Sådana donationer kräver eftertanke och långsiktighet.

Jag läser texten som en skarp uppmaning att göra sig oberoende av det materiella, att frigöra sig från den status och position som pengar och egendom ger. Det är efterföljelsen som är det centrala, efterföljelsen kanske innebär att du faktiskt säljer eller ger bort en massa av det du äger. Men det är inte den handlingen som ger dig inträdet till Guds rike, det är efterföljelsen. En efterföljelse som innebär lyssnande till den inre röst som manar till barmhärtighet, omsorg, kärlek och förtröstan.

Det omöjliga blir möjligt i relation till Gud. Jesus Kristus tog på sig det omöjliga uppdraget att i vårt ställe uppfylla det som krävdes i vår relation till Gud, att stiga ned i dödsriket för att en gång för alla betala priset. Det är i sig en omöjlig tanke, men det är också nåden och försoningen som Kristus åstadkom med sitt liv, sin död och sin uppståndelse. Det är omöjligt, och obegripligt, det är transcendent, alltså det överskrider tid och rum och vår fattningsförmåga. Och detta stora mirakel finns också i vårt inre, som en inre röst som påminner oss om att vi alla, alla utan undantag är skapade av Gud.

I dessa dagar får vi påminna varandra om vad det innebär att vi alla är skapade av Gud, att vi alla är syndare och att vi alla är i behov av Guds nåd för att nå Guds rike. Ditt medborgarskap, ditt språk, din hälsa, din ålder, ditt förstånd eller din vandel spelar ingen roll – Jesus dog för alla, Gud skapade oss alla, vi har alla en möjlighet att återupprätta vår relation till Gud och ingen enda av oss kan skryta med sin egen prestation i detta avseende.

Vi är alla som barn som kommer hem på kvällen efter en dag i skola och med kompisar och möts av en vänlig famn, Guds famn står alltid öppen. För alla. För alla, utan undantag. Vi har inte rätt att behandla en enda av oss som något annat än just det vi är, Guds skapelser som han älskade så oändligt att han sträckte ut sin hand till försoning och upprättelse, över tid och över rum, genom årtusendena och årmiljonerna, bortom tideräkning och generationer. Ingen kan komma in i Guds rike av egen kraft – vägen är att tro, att som filosofen Sören Kierkegaard uttryckte det, kasta sig ut på sjuttiotusen famnars djup (vilket är drygt tolv mil eller tolv gånger djupare än Marianergraven i Stilla Havet) det är att tro. Gud kan inte fångas in i den ordning vi skapar, vi måste lita på att Gud visar sig i den röst och de instinkter som vi i en relation till Gud utvecklar.

Lyssna i tro, det är att stanna upp och lämna fixeringen vid det egna jaget, den egna positionen och jakten på nya triumfer, för att i stället reflektera över vad Gud vill med mitt liv, vad just jag i den situation jag befinner mig kan göra för att följa Jesus. Gud står vid sitt ord, han överger oss inte. Vår förtröstan motsvaras av hans trofasthet. Men vi måste i denna politiskt bullriga och mycket svåra tid i vårt land nu verkligen stanna upp och ta oss tid att lyssna. Att lyssna till sin egen röst är också att höra sig själv i andra, och att låta Gud tala genom den ordning som vi skapat och fortsätter att skapa på grundval av hans nåd.

Predikan: Sången som tacksägelse och vägledare

Söndagen den 11 september 2020 var det Tacksägelsedagen. Temat för söndagen var ”Lovsång” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag tredje årgångens läsningar för episteltexten och evangelietext.

Betänk att texten är skriven för att talas.

”Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.” (Kol 3:16-17)

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden”. Några fariséer i folkmassan sade då till honom: »Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa”. (Luk 19:37-40)

I vardagen är det inte alltid så lätt att veta vad man bör vara tacksam för. På vägen till kyrkan skulle jag gå över en tom gata, men jag tryckte för säkerhets skull på knappen för att få grönt. Just när det slog om till grönt kom en sportbil i mycket hög fart rakt emot mig. Jag frös till is på övergångsstället men tack och lov bromsade föraren just vid rödljuset. Tacksam var jag, men inte glad. När jag närmade mig kyrkan skulle en buss just runda kurvan där jag stod och återigen väntade på grönt ljus. Men föraren körde extremt sakta och jag blev nästan lite irriterad. Tills jag såg vattensamlingen framför mina fötter… Bussföraren hade med största sannolikhet noterat den ensamma kvinnan i söndagskläder och insett vad som var på väg att hända. Då var jag tacksam. Och glad. Den omsorg föraren visade mig skapade en tacksam atmosfär kring hela situationen.

Min man och jag hade två av våra barnbarn boendes hos oss över helgen. Den äldste är fyra och den yngsta är två år. De är båda mycket intresserade av sång och musik. När vi satt vid matbordet så räckte det att jag sa ”Imse Vimse Spindel” så satte den äldste omedelbart igång att sjunga varvid den lilla hakade på, och så jag då förstås. Plötsligt blev stämningen närmast uppsluppen vid matbordet. Små barn vid matbordet kan ju i vissa lägen vara lite tufft, men med sång gick det utmärkt. På lördags- och söndagsmorgonen vaknade jag vid sjutiden av en liten röst som lågt trallade för sig själv. Jag insåg efter någon minut att den var tvååringen som satt i sin säng och sjöng för sig själv. När vi lyfte över henne i vår säng somnade hon om en stund. Det går inte att komma runt att sången förändrade hela situationen kring barnen. Inte så att det varit någon konflikt eller någon som varit ledsen – men stämningen blev lätt, de små kolsyrebubblorna kändes i bröstet och just i ögonblicket i sången fanns en gemenskap mellan oss som var i rummet som inte kunde uppnåtts på något annat sätt.

Ibland sägs det att musiken talar direkt till hjärtat utan att som orden gå via intellektet först. Själv blir jag ofta hjälpt och styrkt av musik när jag känner mig lite låg eller trött. Hur många av oss har inte känt lyckan efter en konsert där musiken nått fram, eller kanske med en artist där vi fått sjunga med i delar av repertoaren. När jag är ensam hemma kan jag sitta en hel kväll och lyssna på bluesgitarristen Albert Collins eller på spellistor med mängder av amerikansk soul från 60-talet. Det blir som en katharsis, ett reningsbad efter en ofta lång och arbetstyngd vecka eller dag. Och jag kan gå och lägga mig avslappnad och lugn.

Musik, sång och spel av olika slag utvecklar och förfinar andra delar av våra liv än de vardagliga rutinerna. Kanske har någon av er som läser detta som rutin att alltid sjunga när ni borstar tänderna eller i duschen, men de flesta har tyvärr ganska litet tid och kraft för att sjunga i vardagen. Däremot sjunger de flesta av oss i kyrkan, på fotbollsläktaren – när nu det kan ske igen – eller på en eller annan fest. Som barn var jag på läger och då sjöng vi på kvällarna runt brasan eller på tältmöten och samlingar. Sången samlar, förlöser och värmer människor emellan.

Är det inte det som åsyftas i bibeltexterna från Kolosserbrevet och Lukasevangeliet för idag? Sjung Guds lov i era hjärtan står det i Kolosserbrevet, och Jesus säger att det inte går att hindra hans lärjungar från att sjunga, lovsången är så stark så om de mänskliga rösterna tystnade så skulle skapelsen ändå sjunga Guds lov, ja då skulle stenarna ropa, säger han. Omgivningen tyckte antagligen att lärjungarna skränade, det står de ”ljudligt” hyllade Jesus. Jag kan tänka mig att det lät som de där unga på gatan hemma som skränar sig nerför gatan mitt i natten – låt oss säga att jag inte är lika förlåtande som Jesus just då. Men de sjunger för att de känner gemenskap och glädje!

Skulle stenarna sjunga då om vi var tysta? Jesus syftar rimligen på att hela skapelsen tackar sin skapare, visst sjunger den av glädje när vinden dra igenom träden kronor, visst är det tacksamhet från fåglarna som kvittrar, nog är det livet som hyllas när spårvagnarna klingar och skapades kanske hissmusiken för att påminna om människans kreativitet? Fadern, sonen och den helige ande, är det inte anden som sjunger i oss? Jo så tror jag att det är, anden som skulle hjälpa oss att förstå Jesu bud, han som skulle lära oss hur vi kan leva nära Jesus och han som ger oss kraft att vägleda varandra som det står i Kolosserbrevet. Vi skall förbli ordet, och det gör vi i den tacksamhet som lovsången ger uttryck för. Sången är ingen underhållning, inget avbrott eller något som vi lägger in i gudstjänsten för att vi skall få lite omväxling – sången är en del av vår kontakt med skaparen, vi sjunger med anden och stärker varandra och oss själva.

När jag var barn och vi på sommaren bodde ensligt till på landet brukade jag använda sången som sköld. På kvällarna var jag hos en släkting och hjälpte till med mjölkningen av korna, ofta blev jag kvar en stund efteråt och läste tidningar om kor och lantbruk och cyklade sedan hem nästan två kilometer genom skogen. Större delen av vägen var det bara skog, inga hus alls, och vägen var smal och liten. För att inte bli mörkrädd brukade jag sjunga, väldigt högt… oftast var det sånger som jag lärt mig i söndagsskolan, t ex ”Låt mig få höra om Jesus…”. Jag kunde alla versarna utantill och sjöng dem med stor entusiasm. Även ”O hur vi saligt att få vandra…” tillhörde favoriterna, även denna med alla verser. Jag motade bort alla onda makter och alla rädda tankar med min sång.

Jag tolkar uppmaningen att sjunga Guds lov i våra hjärtan och Jesu påstående att det inte går att hindra lärjungarna att sjunga och hylla som att sången skapar gemenskap och att sången håller ondska och rädsla på avstånd. Men de sjunger ju inte bara i största allmänhet, de sjunger av glädje, av pur glädje och….av tacksamhet. Jag har fått så många bibelord och så många Jesus-ord genom sången. Sånger vars texter och melodier burit mig över livets svåraste händelser och djupaste förtvivlan. När ångesten kom kunde jag i mitt inre sjunga sångerna jag lärde mig som barn, sånger som ”Det enda jag vet det är att nåden räcker…” eller de bibelvisor som var populära och skapades på 70-talet. Flera av de sångerna finns också nu i psalmboken.

När jag tänker på barnen förra helgen så sjunger de också av tacksamhet, den lilla sjunger av glädje över livet och tillvaron när hon vaknar, den större sjunger av tacksamhet över att han kan och över att han får tillgång till något extra när han sjunger. Jag älskar att sjunga, för många år sedan tog jag sånglektioner och det var nog ett av de mest utvecklande projekten i mitt liv. Att känna kraften som finns i kroppen när luften strömmar genom luftrören, halsen, strupen, munnen och ut i rummet och hur hela kroppen också befrias från spänningar i sången, det är fantastiskt. Och det går faktiskt att få kontakt med sin sorg också genom sången, när jag sjöng en sång som heter ”Bright eyes” (som blev känd genom filmen Watership down/Den långa flykten 1978) hemma vid pianot efter min farfars död och begravning kom jag aldrig längre än till refrängens ”Bright eyes, how can you close and fail? How can the light that burned so brightly suddenly burn so pale?” (Lysande klara ögon, hur kan den blicken slockna? Hur kan ljuset som brann så gnistrande ljust plötsligt brinna så svagt?) så snörde strupen ihop sig och jag började gråta. Nu är det snart 20 år sedan farfar gick bort och sången fungerar igen, men stråket av sorg och saknad i mig kommer alltid när jag sjunger refrängen.

Kan man sjunga när man sörjer? Ja, jag tror det. Jag tror till och med att man kan sjunga sig igenom sorgen. Vi begravde min moster för en tid sedan och hon hade själv bestämt vilka psalmer som skulle sjungas, och det var bara gamla fina väckelsepsalmer. Där satt vi allihop i kyrkorummet, troende och mindre troende, släkt och vänner, personer som inte setts på decennier, men vi sjöng till hennes ära och till hennes skapares ära. Och det kändes i hela rummet. Vi sjöng oss faktiskt igenom sorgen. Att min moster dessutom var en hängiven pianist och musikalisk som få skapade en extra stark tacksamhet i de sånger hon hade velat att vi skulle sjunga.

Det är ju inte alltid rätt tid att sjunga högt, barn tänker inte så  mycket på det men som vuxen kan det uppfattas lite udda att sjunga på bussen eller på lunchrestaurangen. Samtidigt lyssnar alla människor på musik i lurar idag. Det finns en överhängande risk att vi inte finner vår egen sång, vår egen tacksamhet, vår egen lovsång om vi matas med andras sånger. Men, vi kan också känna att musiken vi hör får resonans i oss själva, att den blir som ett slags soundtrack of our lives, eller vårt eget livs melodi.

Vi behöver finna vår egen melodi. Vi behöver sjunga ut vår tacksamhet över livet, över vilka vi är, över det vi blivit och dem vi skapades till. Vi uppmuntrar varandra i sången, vi stärker oss själva, vi kommer i kontakt med Gud i sången, när vi sjunger så gör vid det i Jesu namn för det var han som befriade oss till det liv vi lever; eller så väntar det livet på dig alldeles bakom hörnet av den där lovsången. Han står alltid där, någonstans bland alla skuggorna står Jesus, han finns alltid vid min sida och vi kan sjunga duett när vi vill.

Predikan: Vi som blev kvar

Söndagen den 22 september 2019 var den fjortonde söndagen efter Trefaldighet. Temat för söndagen var ”Enheten i Kristus” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag andra årgångens läsningar för den gammaltestamentliga läsningen och episteltexten medan jag använder första årgångens evangelietext. Och det är den senare som är utgångspunkten för predikan.

Betänk att texten är skriven för att talas.

I Johannesevangeliets text (17:9-11) talar Jesus med Gud och ber för sina lärjungar och för alla dem som kommer till tro tack vare dem. Jesus talar om sin himmelsfärd och säger att ”jag är inte längre kvar i världen men de är kvar i världen…” De är kvar i världen. Alltså vi, du och jag, vi är kvar i världen. Han har återvänt till den plats han kom ifrån, till sin och vår fader och moder, men vi, vi är kvar i världen.

Är vi då kvarlämnade? Är vi dem som blev över? De som inte fick följa med på resan? Var vi inte välkomna? Gick bussen just och vi hann inte med?

Nej, det är inte vad Jesus menar – han riktar sig till den som har skapat världen och allt som är i den. Jesus talar därför inte om några oönskade eller påträngande tjatiga berusade passagerare som han gladeligen lämnar kvar till nästa tur när bussen går. Han talar om dem som bekänner Jesus Kristus som Herre. Det enda som förenar Guds folk är att vi, jag säger vi utifrån min egen bekännelse, med insikt om att mänskligheten vänt sig ifrån sin skapare har tagit emot den frälsning, och alltså den försoning, som räckts oss från Jesus Kristus och att vi därefter har valt att följa honom. Vi är de som sagt ja till honom och sagt ja till den värld han har skapat.

Vid sidan av vår omvändelse, vår personliga tro och tillit till frälsningen, har vi så många olikheter. När vi förenas i nattvarden kommer vi från olika håll i samhället, med olika bördor att bära och med olika erfarenheter av livet – men vi förenas i en enda kropp när vi tar emot brödet och vinet. Tänk att få böja knä här framme vid altaret i St Jakob med människor som jag är bekant med, eller i kyrka där jag inte känner en kotte, eller i en situation där jag känner mig som om jag är på den absoluta botten, och helt jämlikt och gemensamt få ta emot brödet och vinet – vi är ett. Här visar jag mina skosulor och trängs med en främling eller med någon i familjen, det spelar ingen roll. För mig är nattvarden och stunden där ett mysterium som drabbar mig med samma kraft varje gång.

Gör detta till min åminnelse har han sagt, och ja, det gör vi. Men vi minns inte bara hans död på korset eller hans uppståndelse, vi gör det också för att upprätthålla vår enighet som kristna. Vi är lärjungarna, det är vi som är kvar i världen, vi påminner oss själva om hans väg och om hans frälsning och att detta, att vi är på samma väg, är vad som förenar oss. Vi är kvar, det har vi gemensamt, vi är kvar i världen. Och det enda vi har att lita till det är Guds nåd – när vi allesammans översköljs av den så blir vi alla ett, när vattnet sköljer över oss blir vi alla blöta. Vi får samma nåd oavsett varifrån vi kommer och vi blir läkta med samma omsorg oavsett om det är en skråma eller ett djupt jack. Vi blir hela och vi blir ett.

Vi är inte ett i meningen ett kollektiv som marscherar i takt eller sjunger i kör, vi är ingen armé och ingen turistgrupp på besök i nya trakter. Vi är ett i meningen att samma ljus lyser i var och en av oss, och när vi ser någon med samma lyster i ansiktsuttrycket så anar vi nog att här har vi en bror eller syster. Så många gånger har jag erfarit den tysta gemenskapen när jag träffat någon ny person eller bara hastigt bekantat mig med någon – det är något som funkar alldeles speciellt bra, men jag vet inte vad det är. Något känns tillitsfullt och tryggt, och så ofta har det sedan visat sig att vi var syskon i den kristna tron, men ingen av oss visste det.

Vi är kvar i världen, vi är alltså här, mitt i den skapelse som har vänt Gud ryggen. Men vi är fortfarande i hans famn, vi är kvar men vi ser inte bara Gud på ryggen som Carl von Linné sa, utan jag menar att vi upplever Guds ansikte, vi är ständigt inför hans ansikte och han har omsorg om oss oupphörligen. Vi är kvar här för att förmedla den kärlek och den nåd och den glädje som Gud som skapare har lagt ner i världen och i allt som finns i världen, men som världen har vänt sig bort ifrån.

I Jesaja-texten talas om ett fälttecken, ”han skall höja ett fälttecken för folken” och i den fortsatta texten talas om att detta tecken skall förena och samla de kringspridda av Israels stammar. På samma sätt är ju det tomma korset vårt fälttecken. Jag sa förut att vi inte är någon armé som marscherar i takt, och det är vi inte heller, men vi är samtidigt en enad kraft som förenas bakom en Gud och en frälsning. Och den Guden och den frälsningen symboliseras av det tomma korset, den uppståndne Kristus. Det är vad som i modern vetenskapsteori kan kallas en närvaro genom en frånvaro – frånvaron av Jesus på korset gör hans närvaro som frälsare så mycket starkare. Vi påminns genom korset om vad det är som förenar oss – att vi alla fått ta del av den nåd som döden på korset symboliserar, alla i samma grad och på samma sätt. Ingen av oss har något att skryta med eller någon att skämmas för – vi är alla delaktiga i att världen vänt sig bort från sin skapare men vi har också alla givits möjlighet att bejaka och bekänna den frälsning vi har erbjudits.

Det är ungefär som när man köper en biljett till en fotbollsmatch, vi kan vara 15000 personer och det enda som förenar oss är att vi just under denna tid och på denna plats är publik och är fullt upptagna med att följa hur det går i matchen. Skillnaden mellan fotbollen och frälsningen är att vår biljett gäller för evigt, den är bättre än ett årskort, den gäller på alla matcher och på alla träningar och i alla serier. För alltid. Och vi som har den biljetten har fått ett privilegium, vi har tagit emot ett erbjudande och vi har därmed blivit delaktig i en ny gemenskap.

Men är inte kraven i den gemenskapen väldigt höga? Paulus skriver i Filipperbrevet att när det finns tröst, uppmuntran, gemenskap, ömhet, medkänsla ja då blir glädjen fullständig om det också finns enighet. Glädjen? Var kom den ifrån? Häromdagen skrev domprosten i Stockholm Hans Ulfvebrand i tidningen Dagen om den allvarliga glädjen. Glädjen som kommer inifrån, som kommer av att ha erfarit något stort och speciellt. Han menar att glädje och allvar inte alls är varandras motsatser – utan tvärtom förutsätter en verklig glädje ett stort allvar. Och ofta sägs det ju att de bästa komikerna är de som tar livet på stort allvar. Hasse och Tage hade ett allvar i botten på alla sina spex o tokerier, Carl-Gustav Lindstedt var en djupt allvarlig skådespelare som mest uppträdde som komiker, bakom serien Snobben – en otrolig och existentiell komik kring en hund och hans husse – stod hans skapare Charles M Schulz som var en djupt allvarlig, och troende, person.

Humor utan allvar blir bara trams och fjant. Den djupare glädjen förutsätter faktiskt allvaret, och allvaret är granne med sannhet och uppriktighet – allvaret speglas i ord som upprättelse och försoning skriver Ulfvebrand i sin artikel. Och när frälsningen är på allvar då blir glädjen också det, glädjen över att vara sedd och bekräftad, glädjen över att vara lämnad kvar. Hoppsan – inte kan man väl vara glad över att vara lämnad kvar!? Jo, det kan man. Vi är lämnade i världen som ett tecken på vår Guds omsorg om den värld som hen skapat men som har vänt sig ifrån sin skapare.

Vi reser ett tecken, vi reser korset som ett fälttecken och bjuder in alla som vill för att samlas kring korset, enheten i Kristus är en frukt av vår position som kvarlämnade. Jesus ber till Gud, vår fader och moder, att vi skall bevaras i Guds namn, att vi skall bevaras i frälsningen, för att det är bara så som vi kan vittna om Gud och erbjuda vidare den nåd och omsorg som Gud vill ge världen. Men då måste vi, som Ulfvebrand också skriver, ställa frågan vad Gud vill med oss på just denna plats i världen.

Vi är kvar, vi är här, vi är på denna plats, inte på något annat ställe, vi är idag här i St Jakobs kyrka vid Heden, i Göteborg, i Sverige i Europa, det är här vi är kvar och det är här vi kan verka. Vi är ett och vi har gemenskap genom nåden, vi är ett i kärleken som kommer från Gud, inte för att vi har älskat Gud utan för att hen först har älskat oss som det står i Johannes brev. Det är i denna kärlek som vi är ett. Och där Guds kärlek finns där finns också nåden, denna stora gåta, detta mysterium som berör varje människa. Var och en som ser på sig själv och ser på världen, och därmed ser sin ofullkomlighet och sin svaghet nås av insikten om hur totalt oförmögen jag är att själv läka eller laga det som har brustit. Men då, när den insikten drabbar mig, då är det som i templet den där speciella dagen när de korsfäste tre män utanför Jerusalem, då brister förlåten och nåden bryter fram. Amazing grace, förunderlig nåd, det enda som kan läka och laga, och som ingen av oss har förtjänat.

Och därmed, i det mottagandet, är vi själva som global kristenhet också ett tecken i denna världen. Vi är kvar, vi är här, vi har sagt ja till den värld Gud har skapat och ja till Kristus som erbjuder en väg tillbaka. Vi har en uppgift. Vi är ett nådens tecken i vår gemensamma värld.

Herre Jesus Kristus och Gud vår fader och vår moder som älskar oss idag och för evigt, bevara oss i ditt namn och håll din hand över oss. Amen.

När du möter Jesus på Konsum…

– Tänk på en människa som väljer att gå och handla på Ica eller Willys efter mörkrets inbrott och gärna strax innan stängningsdags för att hon vill slippa möta någon som känner igen henne.

Det var pastor Henrik Franssons liknelse när han idag predikade i St Jakob över texten om kvinnan vid Sykars brunn som möter Jesus. Jag har aldrig tänkt på det innan Henrik sa det, men att gå för att hämta vatten mitt på dagen (som det står i texten) är inte den optimala tidpunkten. Hon gick mitt under den brännande middagshettan därför att hon räknade med att slippa möta någon. Men så sitter Jesus där, pratar med henne och ber om att få litet av det vatten hon skall ta upp.

Hennes reaktion är bestört, hon är en samarisk kvinna och han en jude. Judarna såg ned på samarierna och vill inget ha att göra med dem. När Jesus vänligt ser rakt igenom henne och därmed visar att han förstår varför hon är där just då inser hon att det är något speciellt med honom. Han erbjuder henne ”livets vatten”, ett vatten som släcker den andliga törsten för gott, istället för brunnens vatten. Ett erbjudande hon nappar på.

Kvinnan vid Sykars brunn representerar människan i all sin ofullkomlighet. Hon har inte levt sitt liv i enlighet med tidens normer, hon har haft många män och den hon lever med är inte hennes, som Jesus säger. Hon är utstött både för sin härkomst, sitt leverne och sitt kön.

Och ändå, som Henrik påpekade, detta är första gången Jesus förklarar att han är Messias, den frälsare som alla väntade på, ”den smorde” med Bibelns uttryck. Den första människa som får veta något om Jesu gudomliga ursprung från honom själv är denna kvinna. Jesus väljer just henne.

Alltså, den som känner skam och skuld, som går runt bland varorna på Willys och hoppas att inte möta någon, kan riskera att svänga runt hörnet vid kaffe och te-avdelningen och plötsligt möta Messias som står där med en liter mjölk och en burk honung.

Sådan är han, den Jesus som jag vandrat med i många år nu. Precis som Ylva Eggehorn skrev i sin lyrik på 1970-talet så har jag många gånger suttit med Jesus vid köksbordet och fikat.

Vi som Guds församling har så lätt att se Jesu perspektiv, påminde Henrik, men vi bör lite oftare se livet ur kvinnans vid brunnen perspektiv. Jesus är gudomlig, hans nåd är oändlig och hans kärlek likaså. Det var till oss som människor – i all vår ofullkomlighet – han kom med frälsning. Inte till ”de skriftlärda”  dvs pastorer, teologer och fullfjädrade gudstjänstbesökare. Han väljer sina egna platser för möten med oss, han sitter inte i kyrkan och väntar. Det skall jag tänka på nästa gång jag inte förmår att gå till kyrkan när hjärtat gråter eller när jag måste jobba sent och därför hastar runt bland varuhyllorna på Konsum strax före kl 22.

Läs om kvinnan vid Sykars brunn i Johannes evangelium 4:5-26.

PS. Jag har sett till att ni som läsare från och med nu skall slippa reklam på den här bloggen. DS

 

 

 

 

En gåva att få förnya sitt dop

Idag har jag förnyat mitt dop. I dagens förmiddagsgudstjänst i St Jakobs kyrka fick vi som var där denna soliga Mors Dag möjligheten att påminna oss om och förnya vårt dop, en möjlighet jag valde att ta. Dagens söndag är den första efter Trefaldighetsdagen och temat är vårt dop, och söndagarna som följer skall hjälpa oss att leva och växa i vårt dop berättade pastor Leif Tullhage. En lång räcka söndagar långt in på hösten där den kristna trons olika teman tas upp, söndag efter söndag.

Jag är döpt som nybliven tonåring enligt den vuxendop-tradition som min barndoms församling tillämpade. För mig idag är dopet något som jag anser bör erbjudas det lilla barnet och så tänkte jag även när jag själv som nybliven medlem i Svenska Kyrkan blev förälder för många år sedan. Dopet är ett erbjudande från Gud, en utsträckt hand, ett löfte och en omfamning in i Guds rike. Jag uppskattar tanken att dopet inte handlar om en prestation utan just om en gåva – och symbolen för att gåvan handlar om individen och inte om prestationen är att den tas emot just av det lilla barnet, barnet som inte själv ännu kunnat utföra vare sig den ena eller handlingen för att bli rättfärdig.

Jag själv kände mig redo för dopet när jag var i nio-tio-årsåldern och uttryckte det mycket tydligt. Men så gjorde man bara inte. Att det s k vuxendopet när jag växte upp var ett personligt val och en frivillig handling – i motsats till hur dopet av den lilla barnet beskrevs – var en ren illusion. Dopet var i den baptistiska församling jag växte upp i något som helt enkelt förutsattes genomföras vid en annan bestämd tidpunkt, nämligen när man gått den s k kristendomsskolan vilket man gjorde i 12-13-års-åldern.

För mig var det därför ett stort ögonblick att idag få förnya och fördjupa mitt dop, att faktiskt få känna att dopet är för evigt oavsett omständigheterna och att nu nästan 43 år senare få en fördjupad och mer positiv bild av mitt eget dop.

Som Leif Tullhage sa idag, du kan förlora din tro, du kan tappa din tillit till Gud, men ditt dop kan ingen någonsin ta ifrån dig. ”Du är älskad av Gud. Han lämnar dig aldrig.”

Kasta ut måldokumenten och visionerna – om att vara närvarande på vägen

Idag på den fjärde söndagen efter påsk då kyrkoårets tema är ”Vägen till livet” hade jag förmånen att få predika i S:t Jakobs församling i Göteborg. Nedan följer predikan i skriven form.*

Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Min Faders hus har många rum.

Några nyckelord i dagens evangelietext.

Till att börja med tänkte jag meddela den chockerande insikten att målet är ointressant. Visst är det underligt? I en tid av målstyrning, visioner, måldokument och kontrollerbara mål så säger faktiskt Jesus att målet är irrelevant. Tomas undrar hur lärjungarna skall kunna följa med Jesus när de inte vet vart han tar vägen. Bekymra dig inte om det du, tycks Jesus mena, och säger att att han själv är vägen såväl som sanningen och livet.

Jag tolkar de här bibelorden som en anvisning att faktiskt lämna frågan om målet därhän och istället koncentrera sig på det som är här och nu – nämligen vägen. I veckan som har gått har vi sett en uppslitande debatt i våra medier och till viss del i det politiska Sverige som handlat om huruvida en ung muslimsk man kan sitta i en partistyrelse eller ej. Väldigt många människor har luftat sin allmänna misstro mot religion i allmänhet och mot islam i synnerhet. Frågan om vilka ideologiska mål man har som muslim har stått på agendan. För min personliga del har jag blivit besviken på många personer som varit fullt upptagna med att bekräfta sin egna föreställningar istället för att försöka sätta sig in i andras. Jag möter då och då människor som tror sig veta precis vilken typ av samhälle jag vill ha och vilka som målen är för min tro. Dessa personer är så oerhört upptagna med målen att de inte ens ser sin egen väg framför sig. Eller så tror de att vägen är spikrak, utstakad och klar, inget att bekymra sig om.

Jesus är vägen men, nota bene, inte målet! ”Det är vägen som är mödan värd” som Karin Boye skriver. Karta och kompass fungerar med Jesus som väg, med ordet som kompass tar man sig fram på vägen som slingrar sig fram mellan träden, utefter bäckar och gärdsgårdar och upp på bergen. Kompassen ger dig en riktning, men inte ett mål. Med GPS måste du ha ett bestämt mål klart, vägen är verkligen bara en transportsträcka, många hittar inte ens eller har inget begrepp om vägen, de bara kör på uppmaning – som att läsa bibeln med bokstaven för ögonen eller lyssna på pastorns ord som lag istället för att själv läsa kartan och följa vägen med hjälp av kompassen.

I Johannesevangeliet står det i första kapitlets fjortonde vers att ordet blev kött och tog sin boning bland oss, eller slog upp sitt tält hos oss som man översätta om man vill. I grundtexten använd det grekiska ordet ”logos” för ”ord”, alltså att ”logos” blev till kropp, kött och blod, i vår värld. Logos kom in i vår värld helt enkelt. Och i den första versen framgår att detta logos också är Gud. Gud, i form av av logos, tog alltså kropp i vår värld. Slog upp sitt tält hos oss, viket jag tycker är en väldigt fin bild för Guds närvaro. Det finns olika tolkningar av den teologi som framförs i Johannesevangeliet, men termen ”logos” används inom en del av den grekiska filosofin som en term för att uttrycka tillvarons inneboende rationalitet. Som kristna kan vi alltså säga att logos står för Skaparens tanke med skapelsen, och därmed skapelsens innersta mening. Kristus är alltså den som förkroppsligar Skaparens tanke, eller skapelsens innersta mening. Och Kristus är vägen, inte målet, utan vägen. Skapelsens mening är alltså – en väg.

Men logos betyder också ”ordet” eller kunskapen. En djupare tolkning är därför att Kristus och den kunskap vi blivit förunnade i förening utgör den karta över skapelsens inneboende rationalitet som vi har försetts med. Vägen, i form av Kristus, är skapelsens mening och att följa den vägen är att följa vår egen inneboende rationalitet – så skapade och skapande som vi är.

I min Faders hus finns många rum säger Jesus. Jag ser den strofen som en lite blinkning till mig, en blinkning till mig som vill veta hur allt funkar, varför saker är som de är och hur det kan komma sig att det blivit så. Blinkningen säger mig att – det ordnar sig. Det finns något att komma hem till, det finns plats för dig också. Men, du, det är inte det som är poängen.

I våra liv bör vi se Jesus mera som vägen än som målet. Men ”vi vet inte vart du går” säger Tomas. ”Det är inte vart jag går som är viktigt” säger Jesus, ”för jag är vägen, sanningen och livet”. Alltså, det är inte målet som är viktigt, eller rättare sagt, vägen är målet. Bibeln, vårt eget förnuft och Kristus föredöme – men också lärjungarna – ger oss vinkar och råd om vägen. Vi måste finna den själva genom Jesus och det är bara genom att gå med Jesus som vägen uppenbaras. Det finns ingen annan väg som låter oss komma till insikt om tillvarons existentiella grunder, det är en väg både in i oss själva som skapade varelser och ut mot alla andra i skapelsen. Men Jesus är den som förenar dessa två riktningar.

Länge tänkte jag på min tro som en relation till Jesus, en personlig relation till Gud i hans egenskap av Kristus, men i arbetet med den här predikan är det snarare efterföljelsen som blivit mitt ledord. Inte efterföljelse i meningen ”gå efter” utan efterföljelse i meningen en vilja att ”gå med” Jesus Kristus. Och den vägen leder inåt i mig själv och leder till en större insikt om mig själv och mitt behov av Guds nåd, och utåt mot medmänniskan och ger därför denna nåd till andra.

Gud är fullkomlig och oändlig. Han ÄR i ordets mest grundläggande betydelse, Gud är tillvaros existensform. Jesus är medlaren, den som förkroppsligar detta varande, den som går mellan oss och Gud, den som ligger som en bro över de mörka vattnen, men som också är en bild av Fadern själv.

Det fanns en tid i mitt liv när det var verkligt svårt, så svårt som det bara kan vara när man ställs inför den yttersta frågan om livets mening. Min tröst var alltid att Jesus hade redan varit där – oavsett hur svårt jag hade det så hade jag en Gud som varit där. Han visste vilka kval jag gick igenom. En av de gamla sånger jag älskar mest är ”Någonstans bland alla skuggorna står Jesus, ser du efter skall du finna att där står han”. Och så var det verkligen. Men även här blev Kristus vägen inte målet. Vägen inåt kan också bli vägen utåt. Genom de erfarenheter som jag fått göra tillsammans med min Gud så kan jag också gå vägen utåt med annan styrka. Jag förmår öppna mig för medvandrarna, för dem som samsas med mig på vägen, men framför allt för dem som inte orkat, som tappat sugen, som sitter där vid vägkanten och inte vill mer, vars matsäck tagit slut eller människor som börjat gå åt andra hållet i sin förvirring. Och, glöm inte, det syns inte alltid utanpå att man tappat sitt hopp.

Att ständigt vara på väg – alltså att vara i Kristus – är vår mission i denna världen. Ingen enkel sak. Det är så ofta i ögonblicken när det brister som det också ljusnar. Sångaren och författaren Leonard Cohen sjunger om sprickan i tillvaron, den där sprickan som gör att ljuset kommer in. There is a crack in everything, that’s how the light comes in. En annan sångare, Ola Magnell, beskriver i sin sång ”Nya perspektiv” hur det är när allting visar sig vara på ett annat sätt än man trodde det var, det är då man helt plötsligt ser nya perspektiv: när du inte längre har någon chans att vända, när du har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv, det är då, först då som saker börjar hända, det är då som du kan börja skönja nya perspektiv. ”Men” säger Filippos, ”visa oss då Fadern! Det är nog för oss.” I texten känns det som om Jesus suckar lite, drar efter andan, och säger till Filippos – för säkert tjugonde gången – ”tro på mig när jag säger att Fadern är i mig och utför sina gärningar”. Alltså, ungefär, släpp taget Filippos. Jag är vägen. Det finns ingen annan väg än jag. Och den vägen är livets och sanningens väg.

Carl von Linné lär ha sagt att han såg Gud på ryggen i naturen, och kanske är det så med oss här på vägen där vi går med Jesus bland oss. Vi ser Gud på ryggen medan vi vandrar. Men vägen är vår kallelse. Och vandringen och samtalen likaså. Inte förrän vi är vid målet ser vi klart. Här är det dunkelt såsom i en spegel, men då skall allt bli uppenbart.

Den sista delen av evangelietexten är ett löfte, Jesus säger, ”den som tror på mig han skall utföra gärningar som jag, och ännu större”. Det är en tillförsikt och tillit under vandringen. Vi går inte ensamma, vi har kraften med oss, vi är i Jesus Kristus i vår vandring. Vi är förenade med vår Herre och tillsammans med honom går vi den väg som är vår i just vår tid och vårt sammanhang. Den vägen leder både inåt och utåt, den vägen är skapelsens själva mening. Och – så otroligt – mitt i den meningen finns faktiskt vi.

*OBS att texten är skriven för att framföras som predikan och alltså anpassad för det talade ordet. Evangelietexten är från Johannes evangelium kapitel 14 verserna 1-14.

Att döpa barn eller vuxna, det är frågan det

I helgen deltog jag i ett av de församlingsmöten som krävs för att föra över ”gamla” församlingar från Metodistkyrkan, Missionskyrkan och Baptistsamfundet till den nya kyrkan ”Gemensam Framtid”. En av de saker som diskuterades var dopet. I min församling (St Jakobs församling) som är en gammal metodistförsamling, är barndop det naturliga valet. Döpta barn blir förberedande medlemmar inför ett avgörande och fullt medlemskap, som tänks ske någon gång i mer mogen ålder. I andra församlingar som numera ingår i Gemensam Framtid är s k troendedop (vuxendop) det naturliga valet. Men för hela Gemensam Framtid gäller – i enlighet med det teologiska grunddokumentet – att dopet är medlemsgrundande, och att dopet accepteras oavsett om det är ett barndop eller s k troendedop.

I en del baptistförsamlingar kan man bli medlem utan dop liksom i somliga missionsförsamlingar. Ändå har den nya kyrkan alltså valt att göra dopet medlemsgrundande. Det innebär att framåt välkomnas som medlem den som tror på Jesus Kristus som frälsare samt är döpt. Eftersom medlemskapet skall erkännas mellan alla de församlingar som ingår i Gemensam Framtid kommer dock ett antal personer att kunna bli mottagna som medlemmar när de t ex flyttar från en stad till en annan trots att de inte är döpta. För mig är det en pragmatisk hållning att inte kräva något dop retroaktivt för dem som är medlemmar, men att framåt hävda dopets roll som medlemsgrundande.

Men dopet kan ses på två sätt, barndopet är ett uttryck för dopet som en helig handling där Gud genom sin nåd tar emot barnet i sin kärlek, troendedopet (vuxendopet) är ett uttryck för dopet som en aktiv handling från en människa som själv väljer att gå Guds nåd till mötes och bli en del av Kristi kropp på jorden. Barndopet tänks alltid följas av en mognad och fostran till en kristen livshållning, en hållning som sedan konfirmeras och övergår i ett fullödigt kristet liv och ett aktivt medlemskap i församlingen. För mig är det en avgörande skillnad att se på dopet som ett Guds handlande med oss där vi som vuxna bär fram och överlämnar barnet in i den nåd vi tror på, eller att se det som en aktiv handling från en vuxen människa som väljer att gå Gud till mötes i en slags trosbekännelse som beseglas genom vattennedsänkningen.

Jag är glad att de svenska kyrkorna inte praktiserar ”omdop” utan respekterar de olika uppfattningarna eftersom de båda går tillbaka på Guds nåd. Men jag tycker det är en märklig hållning att det finns församlingar som överhuvudtaget inte tillmäter dopet någon vikt i relation till medlemskapet. Hur man än ser på dopet så är det ju ett Guds handlande med oss och en signal om vår relation till Kristus. Jag tycker också det är underligt att synen på dopet inte får ha en tydligare teologisk roll – utan att därmed bli en konflikt – eftersom de olika dopsynerna leder till olika sätt att undervisa, vara aktiv och förhålla sig till församlingen. Om pragmatismen och respekten för varandras syn leder till att vi blandar ihop dopsynerna till en grå smet där vi inte förstår skillnaderna, då är risken att dopet som helig handling urholkas.

Vad tjänar man på att vara kristen?

Vad tjänar man på att vara kristen? Ja, den frågan var vad vi fick att tänka på i samband med en träff i St Jakobs metodistförsamling nyligen. Först blev jag alldeles ställd – jag har nog aldrig tänkt på saken ur det perspektivet. Men efter en stund kom denna mycket goda fråga att generera en hel del reflektioner.

För mig som uppvuxen i en kristen miljö är det lätt att du tror att frågan aldrig varit aktuell. Men så är det inte alls. För mig är beslutet att vara kristen ett högst personligt beslut, fattat i vuxen ålder. Däremot har förstås uppväxten skapat en förståelsehorisont för religion och särskilt för kristna perspektiv. För mig är tron inte något som jag har eller inte har, inte något som jag väljer eller väljer bort. Lika lite som jag kan välja bort att vara mamma, kvinna eller vit, lika lite kan jag välja bort min kristna livshållning – for better, for worse. Har jag en gång släppt in Gud i mitt liv så finns det ingen väg tillbaka. Ungefär som att när jag har lärt mig läsa kan jag inte plötsligt bli analfabet. Vissa saker i livet är irreversibla.

För mig är tron en gåva. Och det är Gud som verkar i tron, inte jag. Jag släppte Guds hand, jag försökte springa min väg, bort från honom och jag kunde inte se att jag var en del i hans plan. Överraskningen för mig var att det inte förändrade vår relation. Gud hade en gång tagit upp mig i sin sold och där förblev jag. För mig blev det en mycket påtaglig upplevelse som gjorde att jag kapitulerade för Gud. Jag var drygt 20 år gammal och mycket nära döden – var inne och vände på andra sidan s a s. När jag slog upp ögonen och förstod att jag levde insåg jag att striden var över. Gud hade bestämt sig avseende mig, han höll i oavsett om jag släppte.

Det är också en tillfredsställelse att i den kamp mellan gott och ont, mellan rättfärdighet och orättfärdighet och mellan ljus och mörker i vår värld få vara med i den väldiga gemenskap som på olika små och stora sätt arbetar för det goda, för rättfärdigheten och för mer ljus. Inte så att just jag eller någon annan alltid gör rätt eller gör några stora mirakel – men att få vara del i en gemenskap som ändå aktivt har en uppgift i att motarbeta världen skuggsidor känns som en uppfordrande och utmanande livsuppgift.

Det är med Guds rike som med ”ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.” Mark 4:31-32