Livets lott… och den nya kyrkans

Jag har en vision kring min kolonilott. Istället för att bestämma och ordna så mycket så försöker jag kultivera fram en behaglig, blommande och lite vildvuxen yta med bärbuskar, rosor och klöver. Jag klipper fram växter som finns där naturligt och jag håller tillbaka det som jag inte vill skall breda ut sig. Min tanke är att ta vara på det som redan finns där och genom främjande och missgynnande modellera fram en trädgård som växer naturligt.

Mina grannar kommenterade först min lott med att jag hade ”mycket att göra” och att det skulle bli ”mycket att gräva”. Deras tankar var att jag skulle gräva upp hela lotten (mer eller mindre) för att sedan sätta dit det jag ville ha där, som man så ofta gör nu för tiden när man bygger hus – spränger och river ned, plattar till och tror sig titta någon slags neutral grund. Men, så har jag aldrig tänkt. Livet är så rikt, så kraftfullt och så blommande att det jag behöver (och bör) göra är att lyfta fram det jag vill släppa fritt och hålla tillbaka det som är destruktivt. Likt Aristoteles tror jag att detta också är ett bra sätt att leva sitt liv: att odla de goda sidorna och hålla tillbaka de onda. Det är också vårt ansvar gentemot livet självt.

Vi människor överskattar ofta vår egen roll i detta livets mirakel, vi är satta till trädgårdsmästare och vingårdsarbetare. Jag är trött på dem som alltid tror att just de sett ljuset och allt som vi uppfattat som förnuftigt förr skall nu slängas överbord. I dessa avseenden är jag traditionsbunden, det finns en visdom i föregående generationernas arbete. Det moderna blir bäst när det bygger vidare på gamla sanningar.

Därför känner jag också en stor skepsis mot den nya kyrkogemenskap i vilken min egen Metodistkyrka nu ingår. Flera ledande företrädare har talat om den nya kyrkan – fortfarande med arbetsnamnet Gemensam Framtid – som något ”helt nytt”. Det har suttit långt inne för mig att ta bladet från munnen men jag har svårt att se de stora vinsterna med en sammanslagning av Metodister, Baptister och Missionsförbundare (för att använda de gamla etiketterna). De teologiska skillnaderna är inte försumbara och jag tror att svensk frikyrklighet hade tjänat på lite fler debatter, konstruktiva konflikter och motsättningar istället för att som nu försöka hitta en minsta gemensamma nämnare vid sidan av den stora Svenska Kyrkan.

Här hade jag hellre sett den store trädgårdsmästaren kultivera fram en samverkan och kanske  på lång sikt kunnat skapa något nytt. Idag ser vi snarare en fusion vars syfte är att utplåna en teologisk historia, ett historiskt arv och kristen tradition. Jag kommer säkert att känna samma hemhörighet i min församling som förr, men min metodistiska identitet den får jag odla på annat sätt.

 

Jesus hade ingen församlingssyn

I någon mening bär det mig emot att driva debatten om församlingsmedlemskap vidare eftersom det så lätt blir konflikter, och det mellan människor som delar tron på en uppstånden Jesus Kristus. Men jag känner att jag inte kan tiga eftersom jag tror att delar av den svenska frikyrkligheten (den traditionella frikyrkan) är på väg mot en människosyn som mitt hjärta reagerar emot.

Stefan Swärd, som är ordförande i Evangeliska frikyrkan (EFK) med ca 30 000 medlemmar och fler än 300 församlingar, skriver på sin blogg den 26 april att:

Jag är ordförande i den bostadsrättsförening där jag bor. Vi har skrivit ett omfattande dokument med krav och regler som medlemmarna i vår förening ska följa. Om man bryter mot någon av reglerna kommer jag som ordförande och pratar med personen ifråga och föreslår en lösning på problemet. Om personen inte rättar sig efter våra krav skickar vi en rättelseanmodan via vår advokat, hjälper inte det blir man vräkt. Och man får dokumentet med ordningsregler och krav innan man flyttar in i bostadsrättsföreningen så att alla vet vad som gäller. Reglerna och kraven är till för att skapa en harmonisk boendemiljö så att grannarna inte stör varandra.

Så detta med villkor för att delta i en gemenskap är inget konstigt, det gäller på alla livets områden. Och där är jag väldigt kritisk mot de slappa strukturer som har utvecklats efterhand i frikyrkovärlden, ett passivt medlemskap utan någon överlåtelse och engagemang, är tvärtemot alla organisationsprinciper vi har i samhället, och det är dessutom tvärtemot Bibelns församlingssyn.

Han skriver vidare den 28 april att han varit på gudstjänst och lyssnat på:

”…pastor Bill Johnson från California. Oerhört inspirerande. Han talade om att vi ska göra Jesu gärningar, och att vi kan få kraften att göra samma saker som Jesus, bota de sjuka, befria de fångna, han strök under betydelsen av mirakler för att det ska bli genombrott för Guds rike.”

I flera bloggposter talar Swärd också om behovet av socialt engagemang och att komma ut ur ”inlåsningen” i kyrkan liksom förklenande om ”internkyrkliga debatter”.

Vad Swärd hela tiden gör i sitt skrivande är att han blandar samman begrepp som församling, kyrka, kristenhet och kristet liv.

Ett församlingsmedlemskap är en identitet och en lojalitet, inte ett intresse eller en förening som gemensamt förvaltar ett materiellt värde. Bibeln har ingen ”församlingssyn”. Paulus har kanske en, metodismen har en och baptismen en. Församlingssyner är gestalningar av Kristi kropp i olika tider och inom olika traditioner.

Stefan Swärd och alla dem som delar hans syn på medlemskap bör skilja på Kristi kropp på jorden från de organisationstraditioner som förvaltas av olika samfund och kyrkor. Swärd bör också skilja på den kristne i samhället och församlingen som gemenskap. I församlingen får den kristne undervisning, hopp och gemenskap med andra troende. Ibland är det också en poäng att församlingen kollektivt bedriver social verksamhet. Men, i det svenska samhälle där välfärden är solidarisk och gemensam och i huvudsak ombesörjs av det offentliga är den enskilde kristnes eget liv den allra viktigaste kuggen.

När Stefan Swärd talar om att göra ”mirakler” för att det skall bli genombrott för Guds rike blir jag ledsen. Samma sak med att vi kristna skall bota sjuka och ”befria fångna” (om Swärd inte menar radikala aktioner mot fängelser). Ser inte Swärd alla troende människor som med brinnande ljus i sina hjärtan lever ut sin tro? Varför tycker Swärd att vi skall helbrägdagöra människor i kyrkan när Gud gett oss ett förstånd som gör att en läkare kan bota?

De som ser på människan som Swärd gör undervärderar inte bara Gud själv, utan också alla de människor som i alla upptänkliga situationer lever ut sin kristna tro. Visst finns det individer som är mer än rimligt passiva, men är inte jagandet efter allt större mirakel, allt fler mötesbesökare och allt mer verksamhet ett tecken på att man inte litar på Gud?

Jesus grundade ingen kyrka, han hade ingen församlingssyn och han satte inte upp några regler för medlemskap. Jesus frälste världen från sin egen inneboende destruktivitet, återupprättade världen och gav möjlighet för varje människa att leva sitt liv i skyddet av Guds nåd.

Församlingsmedlemskap är lojalitet. Jag älskar min församling eftersom den är min kristna mikrogemenskap och det mänskliga uttrycket för Kristi kropp på jorden, tillsammans med hundratusentals andra liknande församlingar. Jag är en del av min församling oavsett hur ofta jag är i själva kyrkan. Jag bär församlingen inom mig. Och det är i församlingsgemenskapen jag söker styrka och hopp i det arbete Gud kallar mig till. Det är Gud som verkar, inte församlingen och inte jag.

Men det var mig personligen Jesus frälste på korset, han ordnade inte en rabattkupong till St Jakobs metodistförsamling. Det var mitt personliga liv han förändrade och det är där min kristna tro tar kropp.

Samgåendet är överspelat – vårda skillnaderna

Idag deltog jag i barndop i St Jakobs metodistkyrka i Göteborg, som alltid är barndopet en fantastisk upplevelse. Inte bara att en ny liten människa välkomnas in i Guds gemenskap, utan det är också en akt som bygger helt på kärlek. Endast kärlek. En vän till mig påpekade igår just detta förhållande, som jag faktiskt inte riktigt tydliggjort för mig själv förut. Dopet är egentligen urtypen för det socialkonstruktivistiska tänkesättet – i kärlek och tro förväntar vi oss att Gud handlar med det lilla barnet. Vi förstår inte, barnet försår inte. Men det spelar ingen roll. Vi skapar genom vårt språk och vår kärlek och vår förväntan en handling som faktiskt inträffar. Ett barn döps.

Förr trätte frikyrko- och statskyrkosamfunden om dopsynen. Om detta har Ulla Bardh skrivit en avhandling. När jag syntetiserade erfarenheten från dagens barndop, det jag läst om Bardhs avhandling och diskussionen om samgåendet mellan metodister, baptister och missionare fick jag en insikt: Samgående är överspelat!

På 1970-talet hade frikyrkornas olika läror börjat närma sig så mycket att ekumeniken spirade, men fortfarande fanns stötestenarna kvar. Var och en hade sitt stuprör och då och då kunde en och annan titta ut i något rosthål och möta någon från det andra stupröret. DÅ var det rimligt att prata om att bryta ned samfundsbarriärerna. Och det var också då som diskussionen om samgåendet började i Metodistkyrkan. Under början av 1990-talet blev samtalen allvarligare och en process igångsattes. Nu står vi inför en fullbordan.

Jag skulle vilja hävda att processen av gemensamma diskussioner redan lett fram till sitt mål. Skrankorna mellan samfunden är borta, samarbetet finns där och samsynen finns där. Ett ”samgående” eller en ”sammanslagning” är fullständigt överflödigt, obsolet, onödigt, förlegat och överspelat (för att travestera Monty Pythons alla synonymer för en död papegoja). En sammanslagning riskerar istället att leda till ett utplånande av de dynamiska skillnader som återfinns mellan församlingarna. Nu finns möjligheter för en individ att finna en gemenskap som passar just henne . Och de historiska identiteterna gör många människor trygga i sin tro. Antalet medlemmar lär inte växa för att man går ihop, organisatoriskt kan man samarbeta ändå (och gör redan) och lokalt finns stora möjligheter till samspel (finns många exempel). Att driva fram ett samgående idag är att låta prestige och princip råda istället för att följa med en förändrad samtid. Framtidens samhälle gynnar mångdfalden!

Låt oss vara nöjda med en process som redan lett till samförstånd och samarbete och vårda i framtiden de olikheter som finns. Vive la petite différence…

Samgående eller individualitet i framtidens församling?

I torsdags eftermiddag höll jag ett seminarium på Göteborgsmötet (gemensamma årskonferenser för Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Missionskyrkan) som handlade om den kristna församlingens krav och förväntningar i relation till det framtida samhället. Jag valde att trycka på den individualism som jag menar redan präglar vårt svenska samhälle och som kommer att förändra även de underliggande strukturerna i många av våra institutioner. Den kristna församlingen bör bejaka individualismen, men – och det är viktiga – vrida begreppet ur marknadens händer. Individualism på marknadens villkor leder ofelbart till utslätning och vulgaritet. Allt fast förflyktigas när marknaden får bestämma villkoren för individens utveckling.

Den kristna församlingen har en individualitet att erbjuda som är ett verkligt bekäftande och bejakande av individen. Jesus såg individen, var hon än befann sig och vare sig hon var redo eller ej. Han mötte henne i sin ensamhet, syndfullhet och vanmakt – men också i hennes glädje och förhoppning! En kristen individualitet stöttar individen i sin egen utveckling, en utveckling som den kristna tron menar har en riktning. Och den riktningen är fördjupning, ökad insikt, reflektion och civilisering. Den kristna individualiteten är normativ (den har ett ”bör”) och just därför är den så befriande. Den befriar från omgivningens rätt att bejaka eller förneka din person, den befriar från egoism och den befriar från kravet att vara ”någon” genom att göra, köpa, äga eller säga rätt saker.

Idag sa de tre samfunden ja till en process av samgående. Vad betyder samgåendet mellan tre frikyrkosamfund för möjligheterna att bejaka framtidens individualitet och motarbeta marknadens individualism? Ja, som läsarna av denna blogg vet så är jag skeptisk. Jag tror att möjligheten att vara rörlig, lyssnande, kunskapsförmedlare och förankrad i sin värdebas minskar när samfund som vuxit fram ur olika traditioner och betonar olika delar av evangeliet skall enas. Jag tror att framtidens individualistiska samhället möts bäst med mångfald.