Häromveckan frågade jag min mamma, som växte upp under andra världskriget, om den här tiden hade någon likhet med den tiden. Men mammas minnen visade att den krisen framförallt var en försörjningskris – ransonering och svårt att få mat för dagen. Så är det inte med Covid-19. Istället är frågan vem som skall handla mat åt den som inte kan eller skall gå till affären.
Jag drog mig också till minnes farfars berättelse om första världskrigets utbrott, när klockorna ringde i Ulricehamn där han då gick i skola. Det var ett olycksbringande budskap han redan som 9-10-åring förstod. Och jag tänkte på fotona jag sett på morfar när han grävde diken som nödhjälpsarbeten på 1930-talet. Mamma har återberättat vilka fysiska umbäranden morfar genomled och gamla dokument som flutit upp i mammas släktforskning visar att dessa också ledde till livshotande sjukdom. Men både farfar och morfar överlevde dessa kriser. De fick båda långa liv, och jag tror att de (och mamma) skulle hålla med om att livet efter dessa perioder blivit bättre.
Jag har denna söndag haft förmånen att få vara med om två gudstjänster – både Sveriges Televisions nyinsatta ekumeniska gudstjänst från Askeby kyrka med predikan av biskop Martin Modéus och min hemförsamlings St Jakob facebook-sända gudstjänst med predikan av pastor Maria Fässberg Norrhall. Det betyder oerhört mycket att vara del av den gemenskapen – och särskilt att via facebook faktiskt också se och ”höra” de andra genom kommentarsfältet!
Vårt samhälle har varit utsatt för svåra kriser förr, och vi har tagit oss igenom dem. Kanske ibland starkare än vi var innan. Men den här pandemin slår inte i första hand mot försörjningen (dock saknas sjukvårdsmateriel på vissa platser) utan mot den sociala och fysiska gemenskap som vi tagit som självklar. I andra kriser har vi sökt oss till varandra. Under krigen stärktes släktband (barn for till släktingar på landet som hade mat) och i sorg kunde vi söka oss till varandra (vi åkte hem till mina föräldrar när Olof Palme mördades) bara för att vara tillsammans. Men så är det inte nu. Åtminstone för mig är det en uppoffring som svider.
Jag pratar med mamma via video, liksom med barnen och barnbarnen. Sms-växlingen är intensiv. Vi skickar bilder, texter, artiklar och små hjärtan till varandra. Jag mejlar med kolleger och zoomar möten – både stora och små. Jag ringer och blir uppringd. Tack o lov för internet och telenät! Men jag saknar att få vara med i rummet, rå om, hålla om, krama, klappa och känna. Istället tvättar vi händerna med nästan samma frekvens som läkare på sjukhus.
På Palmsöndagen gör Jesus sitt intåg i Jerusalem. Massor av folk är där, de sjunger och viftar med kvistar. Sannolikt ler Jesus, kanske höjer handen till hälsning. Han är också verkligen där. Närvaro. Idag på Palmsöndagen är han också här – verkligen här. Via facebook och television manifesteras närvaron. Och jag och många med mig sjunger och viftar med våra bildliga kvistar. Han är på väg, inte mot en seger utan mot sin död. Jesus är närvarande för att gå in i ett lidande som skall befria världen, inte fördöma den och inte överge den.
Jesus Kristus gör sitt intåg på Palmsöndagen. och Stilla Veckan tar sin början trots pandemin. Lika obeveklig som smittan är, lika obeveklig är Jesu närvaro och hans verk som ger befrielse. Så, jag ser en ljusning bortom Långfredagen. Inte för att jag tror att viruset och sjukdomen kommer att fysiskt besegras av Påskdagen utan för att jag vet att uppståndelsen och livet till sist kommer att segra över även detta lidande som vi nu går igenom. Gud har inte övergivit sin skapelse.
Gud ger kraft åt trötta armar och stärker skälvande knän, som sades i bönen från St Jakob idag. Och det behövs när vi inte ens kan hålla om varandra utan bara vinka på avstånd. Jag tycker om ensamhet, när den är självald. Men att tvingas till isolering och ensamhet är en plåga. Det har hos mig skapat en insikt om hur otroligt beroende vi som människor är av varandras närvaro i rummet och tiden – även om vi inte umgås, pratar eller kramas. Men beroende av att känna att vi finns här tillsammans och närvarande i ett här och ett nu. Den insikten tar jag med mig bortom pandemin.
Gode Gud, trösta alla dem som sörjer idag, alla dem som förlorat någon älskad. Trösta också alla dem som bär på oron att någon de älskar skall bli sjuka och kanske dö i denna tid. Trösta och uppmuntra alla dem som gör sitt bästa och har omsorg om varje enskild människa: i vården, bland äldre och barn, hos dem som inte själva förstår sjukdomens allvar, på redaktioner, framför datorer, i handelns kassor och bland beslutsfattare på alla nivåer. Herre Jesus Kristus var med oss i denna svåra tid och hjälp oss att se ljuset, blommorna och solen som finns på andra sidan detta mörker.
Palmsöndagen. Söndagen före påsk, den tidpunkt då allt tar sin början och dramatiken börjar byggas upp.
Det vore en lysande inledningsscen i en film, Jesus som rider in i Jerusalem på liten åsna, folkets talkörer ”Hosianna!” och viftandet med blad och kvistar. Förväntningarna är skyhöga. Så växlar kameran, vi se några bistra ansikten. Översteprästerna ser på varann med menande blickar. Någonstans i kretsen kring Jesus stannar kameran ett ögonblick på Judas, mannen som kommer att överlämna Jesus till prästerskapet. Kanske tittar Pontius Pilatus ut genom något möjligt fönster i en undran över oväsendet. Inte anar han då att han blir mannen som förrättar offret, i tron att han ger folket vad det vill ha kommer han att försona världen med Skaparen. ”Ecce homo” säger han och vet inte hur rätt han har. Men än så länge är han bara en alldeles vanlig – eller möjligen ovanligt grym, enligt Josefus – romersk ståthållare. Soundtracket har låtit oss ana en baston, en ton som växer olycksbådande allteftersom vi följer Jesus in mot stadens centrala kärna. En grundton i moll ackompanjerar bildsekvensen.
Men vad händer sedan? Ja för mig som troende kristen är det som händer sedan en vändpunkt i mänsklighetens historia. Jesus Kristus som i sig själv förenar människa och Gud dör en alldeles mänsklig död på ett träkors, troligen alldeles utanför Jerusalems centrala delar, men återuppstår på ett gudomligt sätt till livet efter tre dagar. Utan denna frälsningsgärning skulle var och en av oss fortfarande stå med vår tunga ryggsäck av ofullkomligheter utan andra möjligheter än att vara duktiga och försöka reparera så gott det går. Den nya tidens ständiga förlåt, ursäkter och pudlar skulle behöva mångdubblas och ändå inte räcka till.
Men som Paulus skriver i Efesierbrevet i Matteusserien så har Jesus i en enda kropp försonat lagens krav med Guds fullkomlighet (Ef 2:13-16). Den s k förlåten har brustit, alltså hindret mellan oss och Gud är borta. I vår tro kan vi genom nåden ta emot Guds kraft och välsignelse. Det betyder inte att vi slutat vara människor eller upphört att utsättas för allt det som varje individ utsätts för i ett mänskligt liv. Men det innebär att vi har en annan kraftkälla att ösa ur, att vi fått möjlighet att vara Guds händer och fötter i vår värld. Att leva i nåden är att ständigt söka den väg som är vår, den som är kärlekens väg, att låta Guds nåd flöda ut till andra människor i vår omvärld.
Mycket är svårförklarligt, mycket är svårt att förstå, nu ser vi dunkelt som i en spegel. På samma sätt som lärjungarna stod fullständigt frågande inför hur palmsöndagens triumf förbyttes i långfredagens tragedi står vi ibland frågande. Det är en del av att vara människa i denna världen. Vår tro är ett vågspel, ett steg ut i den nåd som är det enda som bär.
Om Jesu intåg i Jerusalem kan man läsa i Matteus 21:1-11.
Palmsöndagen. För mig blev det marsch till kolonilotten. Väl där rensades både kvistar och blad undan, buskar klipptes och instängda utrymmen öppnades upp för solen. Men inte såg jag någon människoson på en åsna inte, bara bussen som passerade och en lottgranne som gödslade sin jord.
Å andra sidan vet jag att han var där. Människosonen alltså. Han är alltid där jag är. På det sättet är det alltid palmsöndag i mitt hjärta. Han sitter där och tittar lite uppfordrande från åsneryggen, som ville han säga att ”jodå, du gör väl ifrån dig, ingen fara med den saken, blir det litet tungt så har jag, noga räknat, fem bröd och två fiskar här att bjuda på”.
Det känns bra att inte behöva arbeta under överinseende av en Kung Sol, en Kejsare eller en Himmelens och Jordens Skapare, utan av en alldeles vanlig, vänlig man i 30-års åldern som för tillfället rider på en åsna (bussen kanske inte kom trots allt…) och dessutom har lite extra matsäck med sig. Ungefär som när Ylva Eggehorn delade en cola med Jesus vid köksbordet.
Och ändå vet vi båda, både Jesus och jag, att innan han kommer tillbaka till mig vid lotten så skall han plågas, dö och återuppstå i historiens största kärleksdrama. Palmsöndag är trots allt en söndag i bävan, en söndag i ett återhållet andetag. Ett andetag som djupnar till liv först på påskdagen.
Bön: Herre visa mig din väg och lär mig att vandra på den.
Emmausvandrarna 