You are currently browsing the tag archive for the ‘våld’ tag.

– Jag skall  bli ensamstående mamma. Ingen man skall få bestämma över mig.

Så sade en mycket ung kvinna som intervjuades av SR/P1 för några dagar sedan i samband med ett reportage om gängvåld i förorten.

Flera unga kvinnor som bodde i en förort till Stockholm uttryckte sitt avståndstagande för de män – bröder, fäder, kamrater och pojkvänner – som de hade sett passera förbi i egna och andras familjer. För dem var män genomgående personer som svek, slogs, hotade och kommenderade. De vet nog inte mycket om alla de problem som de kommer att möta som ensamstående mammor – ekonomiskt, juridiskt, hälsa och fysik, bundenhet, ansvar och utsatthet. Det här var inga medelålders medelklasskvinnor som som inte funnit en partner men inte ville avstå från familj. Det var tonårskvinnor i en socialt fattig och utsatt miljö som tog avstånd från sociala mönster som de själva vuxit upp med.

I SvT-programmet ”Debatt” igår diskuterades fotbollsvåld under 25 minuter. Alla talare utom en var män, och hon hade en replik. Hon ville ha hårdare straff för supportrar som bråkar. Allra, allra sist läste bisittaren Axel upp ett SMS som frågade varför ingen pratat om manlighet på hela tiden. Det undrade jag också. För fotbollsvåld och våldskultur kring fotboll handlar om manlighet och mansideal.

Sverige är, mellan tummen och pekfingret, världens mest jämställda land. Barn har det i Sverige, enligt FN, bäst i världen. Men inget av detta tycks ha förmått i grunden utrota det destruktiva mansideal som vägleder allt från giriga direktörer till gängledare och fotbollshuliganer. Mansforskning är en växande genre, men diskussionen om män och manlighet har väldigt svårt att nå utanför akademin och intellektuella skikt. Kvinnofrågor i vid mening diskuteras idag vid kaffebord, på teater, på seminarier, i TV och kön på Coop. Men sällan eller aldrig hör jag sådana spontana samtal kring manlighet.

Ändå vet vi att det är män som står för majoriteten av allt våld, kriminalitet, skadegörelse, missbruk, hot, förtryck och destruktivitet. Om det hade varit någon annan väl avgränsad grupp (blåögda, blonda eller plattfotade) som stått för samma proportion av kostsamma och resurskrävande våldsbeteenden som män gör så är jag övertygad om att det vidtagits kraftfulla åtgärdar för att förändra saken.

Vi vet att kvinnor dominerar på universitet och högskolor eftersom de klarar sig bättre i skolan (alla flickor jfrt med alla pojkar) och vi vet att det är kvinnor som flyttar till städerna, är mer förändringsbenägna och bryter upp ur destruktiva förhållanden. Vad gör vi med männen? Och kanske den allra viktigaste frågan, vad gör ni män med era manliga kamrater?

Jag tror att bara män kan nå andra män, åtminstone i ett första steg. Tycker ni att det är omanligt att prata mansideal med varandra? För mig symboliseras manlighet av Jesus som gråter över ett Jerusalem som inte förstår vägen till fred, som inte låter sig avbrytas när han pratar med barnen, som rider på en åsna istället för på en ståtlig hingst och som i tystnad tar emot 39 piskrapp eftersom han vet att det är konsekvensen av Guds plan.

Annonser

SCB:s levnadsundersökning ger oss en lite annan bild av våldet än hur det tonar fram vid lunchborden och TV-sofforna. Min bild är att de flesta tycks tro att unga flickor respektive äldre är de som han anledning att vara rädda. I SCB:s undersökning framgår att på mer än 25 år har andelen som har utsatts för våld eller hot om våld ökat från fem procent av befolkningen till åtta procent. Och det egentliga ökningen skedde redan i början av 1990-talet.

Framför allt är det gruppen män 16-24 år som är utsatta. Var fjärde man mellan 16 och 24 år anger att de har utsatts för våld eller hot om våld som gjort dem rädda det senaste året.  Den egentliga ökningen har dock skett redan i mitten av 1990-talet, redan då var nivån densamma som idag. Tyvärr har SCB tvingats byta från besök till telefon, vilket uppenbart påverkat resultatet. Troligen till en högre nivå.  (Man ser det genom ett metodtest rån 2006, framgår i tabellen.)

Jag vet inte om undersökningen ställt frågor om alkohol. Men det finns belägg för att antalet serveringstillstånd ökat med flera hundra procent sedan 1980, och det finns likaså belägg för att unga män idag dricker mer och att våldet i runt 80 procent av fallen är kopplat till alkohol.

När jag – för att få lite luft – har följt min 20-årige son hem till sig sent en lördagkväll, och säger att det faktiskt är han som behöver ha sällskap hem, inte jag, ja då höjer en del på ögonbrynen. De var väldigt oroliga över att jag skulle gå ”hem själv”. Jag tror inte jag hört talas om den nyktra medelålders kvinna som blivit påhoppad en sen kväll när hon promenerar på stadens gator. Däremot känner jag unga män i liknande situationer (fast nog inte nyktra)  som blivit rejält misshandlade. 

Rädsla är en känsla och vi har alla varit bra på att uppamma den hos unga kvinnor. Men om vi skall tro SCB (och det skall vi) så borde vi omvärdera de goda råden. Och tänk om pensionärerna gav sig ut på kvällarna! De är de som är minst utsatta för våld. Nyktra pensionärer skulle kunna vara en bra buffert mot unga killar som muckar gräl i alkoholens dimma.

För att inte tala om vad vi skulle vinna på färre serveringstillstånd, mindre alkohol i alla sammanhang och restauranger som stänger tidigare. Och – inte att förglömma – våld, utsatthet och dålig hälsa har ett klockrent samband med social klass.

Idag hade nog Jesus förvandlat vin till vatten. ”Jesusvatten” kanske vore en säljande etikett?

PS.

TILLÄGG 090401:

Läser idag i Riksdag & Department no 11/09 rubriken ”Skolan plats för grovt ungdomsvåld”. Oj, tänker jag, och läser vidare att ”Nära 5 procent av de grova våldsbrotten bland unga sker i skolan.” Ja, du läste rätt. I en undersökning av 20 års domar mot ungdomar (15-17 år) som begått våldsbrott konstaterar BRÅ att ”nära 5 procent” av dessa begås i skolan.

Jag måste säga att denna rapportering är så nära bedrägeri det går att komma. Exakt hur få dömda våldsbrott skulle ha begåtts i skolan för att rubriken INTE skulle ha lytt ”Skolan plats för grovt ungdomsvåld”? Logiken bjuder ett, ett enda våldsbrott som en ungdom dömts för skulle räcka för rubriken. Och med tanke på att utgångspunkten för undersökningen var den 19-åring som sköts till döds på Bromma gymnasium 2001 så var slutsatsen klar redan innan undersökningen.

95 procent av alla grova våldsbrott med gärningsmän mellan 15 och 17 år begås INTE i skolan. Antagligen är det en lika stor andel som begås under alkoholens inflytande. Men det var väl ingen intresserad av…

Den här typen av bedräglig rapportering förvränger debatten på ett helt irrationellt sätt. Det är så nära en lögn det går att komma utan att ljuga. Särskilt trist är det att finna det här i en tidning med de anspråk som R & D har. DS.

Här bredvid ser ni ett klädesplagg vars mönster är utomordentligt populärt. Särskilt på barn. Vår tid präglas återigen av kriget.

För mig symboliserar kamouflagemönstrade plagg bara en sak: våld. Hur kan det då vara så populärt?

Min första aversion fick jag när jag såg en vinteroverall i bävernylon med detta mönster, men i grönt. (Notera att den här sandfärgade varianten är den amerikanska.) Vilka föräldrar vill klä sina små gosiga telningar i en krigssymbol? En ung förälder i min närhet (utan barn i kamouflagemönstrat) förklarade att för många föräldrar symboliserar detta mönster någon slags ”alternativ livsstil”. För dem associeras tydligen mönstret med gerillakrig och modigt kämpande mot någon slags övermakt. Må så vara, men det förtar inte det faktum att vid sidan av jägare har ingen annan grupp än soldater någon nytta av kamouflagemönster.

På landsbygden ser jag militära kläder och kamouflagemönstrat på unga män som gärna vill spänna musklerna och visa hur häftiga och coola de är. De kanske finns med i jaktlaget, de skulle gärna sätta upp en skyddsvakt i lokalområdet och deras värderingar är inte i närheten av de storstadens medelklassföräldrars som tycker det är ”gulligt” med kamouflagemönstrat.

Hur långt bort från humanistiska värderingar har man inte kommit när man klär sina barn i krigssymbolik, amerikansk oftast, och tror att detta är någon form av protest? För mig symboliserar dessa barn och ungdomar i kamouflagemönstrat bara dumhet eller en medveten provokation, med möjlig inlösen i våld.

Kategorier

Arkiv