Predikan: Vi som blev kvar

Söndagen den 22 september 2019 var den fjortonde söndagen efter Trefaldighet. Temat för söndagen var ”Enheten i Kristus” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag andra årgångens läsningar för den gammaltestamentliga läsningen och episteltexten medan jag använder första årgångens evangelietext. Och det är den senare som är utgångspunkten för predikan.

Betänk att texten är skriven för att talas.

I Johannesevangeliets text (17:9-11) talar Jesus med Gud och ber för sina lärjungar och för alla dem som kommer till tro tack vare dem. Jesus talar om sin himmelsfärd och säger att ”jag är inte längre kvar i världen men de är kvar i världen…” De är kvar i världen. Alltså vi, du och jag, vi är kvar i världen. Han har återvänt till den plats han kom ifrån, till sin och vår fader och moder, men vi, vi är kvar i världen.

Är vi då kvarlämnade? Är vi dem som blev över? De som inte fick följa med på resan? Var vi inte välkomna? Gick bussen just och vi hann inte med?

Nej, det är inte vad Jesus menar – han riktar sig till den som har skapat världen och allt som är i den. Jesus talar därför inte om några oönskade eller påträngande tjatiga berusade passagerare som han gladeligen lämnar kvar till nästa tur när bussen går. Han talar om dem som bekänner Jesus Kristus som Herre. Det enda som förenar Guds folk är att vi, jag säger vi utifrån min egen bekännelse, med insikt om att mänskligheten vänt sig ifrån sin skapare har tagit emot den frälsning, och alltså den försoning, som räckts oss från Jesus Kristus och att vi därefter har valt att följa honom. Vi är de som sagt ja till honom och sagt ja till den värld han har skapat.

Vid sidan av vår omvändelse, vår personliga tro och tillit till frälsningen, har vi så många olikheter. När vi förenas i nattvarden kommer vi från olika håll i samhället, med olika bördor att bära och med olika erfarenheter av livet – men vi förenas i en enda kropp när vi tar emot brödet och vinet. Tänk att få böja knä här framme vid altaret i St Jakob med människor som jag är bekant med, eller i kyrka där jag inte känner en kotte, eller i en situation där jag känner mig som om jag är på den absoluta botten, och helt jämlikt och gemensamt få ta emot brödet och vinet – vi är ett. Här visar jag mina skosulor och trängs med en främling eller med någon i familjen, det spelar ingen roll. För mig är nattvarden och stunden där ett mysterium som drabbar mig med samma kraft varje gång.

Gör detta till min åminnelse har han sagt, och ja, det gör vi. Men vi minns inte bara hans död på korset eller hans uppståndelse, vi gör det också för att upprätthålla vår enighet som kristna. Vi är lärjungarna, det är vi som är kvar i världen, vi påminner oss själva om hans väg och om hans frälsning och att detta, att vi är på samma väg, är vad som förenar oss. Vi är kvar, det har vi gemensamt, vi är kvar i världen. Och det enda vi har att lita till det är Guds nåd – när vi allesammans översköljs av den så blir vi alla ett, när vattnet sköljer över oss blir vi alla blöta. Vi får samma nåd oavsett varifrån vi kommer och vi blir läkta med samma omsorg oavsett om det är en skråma eller ett djupt jack. Vi blir hela och vi blir ett.

Vi är inte ett i meningen ett kollektiv som marscherar i takt eller sjunger i kör, vi är ingen armé och ingen turistgrupp på besök i nya trakter. Vi är ett i meningen att samma ljus lyser i var och en av oss, och när vi ser någon med samma lyster i ansiktsuttrycket så anar vi nog att här har vi en bror eller syster. Så många gånger har jag erfarit den tysta gemenskapen när jag träffat någon ny person eller bara hastigt bekantat mig med någon – det är något som funkar alldeles speciellt bra, men jag vet inte vad det är. Något känns tillitsfullt och tryggt, och så ofta har det sedan visat sig att vi var syskon i den kristna tron, men ingen av oss visste det.

Vi är kvar i världen, vi är alltså här, mitt i den skapelse som har vänt Gud ryggen. Men vi är fortfarande i hans famn, vi är kvar men vi ser inte bara Gud på ryggen som Carl von Linné sa, utan jag menar att vi upplever Guds ansikte, vi är ständigt inför hans ansikte och han har omsorg om oss oupphörligen. Vi är kvar här för att förmedla den kärlek och den nåd och den glädje som Gud som skapare har lagt ner i världen och i allt som finns i världen, men som världen har vänt sig bort ifrån.

I Jesaja-texten talas om ett fälttecken, ”han skall höja ett fälttecken för folken” och i den fortsatta texten talas om att detta tecken skall förena och samla de kringspridda av Israels stammar. På samma sätt är ju det tomma korset vårt fälttecken. Jag sa förut att vi inte är någon armé som marscherar i takt, och det är vi inte heller, men vi är samtidigt en enad kraft som förenas bakom en Gud och en frälsning. Och den Guden och den frälsningen symboliseras av det tomma korset, den uppståndne Kristus. Det är vad som i modern vetenskapsteori kan kallas en närvaro genom en frånvaro – frånvaron av Jesus på korset gör hans närvaro som frälsare så mycket starkare. Vi påminns genom korset om vad det är som förenar oss – att vi alla fått ta del av den nåd som döden på korset symboliserar, alla i samma grad och på samma sätt. Ingen av oss har något att skryta med eller någon att skämmas för – vi är alla delaktiga i att världen vänt sig bort från sin skapare men vi har också alla givits möjlighet att bejaka och bekänna den frälsning vi har erbjudits.

Det är ungefär som när man köper en biljett till en fotbollsmatch, vi kan vara 15000 personer och det enda som förenar oss är att vi just under denna tid och på denna plats är publik och är fullt upptagna med att följa hur det går i matchen. Skillnaden mellan fotbollen och frälsningen är att vår biljett gäller för evigt, den är bättre än ett årskort, den gäller på alla matcher och på alla träningar och i alla serier. För alltid. Och vi som har den biljetten har fått ett privilegium, vi har tagit emot ett erbjudande och vi har därmed blivit delaktig i en ny gemenskap.

Men är inte kraven i den gemenskapen väldigt höga? Paulus skriver i Filipperbrevet att när det finns tröst, uppmuntran, gemenskap, ömhet, medkänsla ja då blir glädjen fullständig om det också finns enighet. Glädjen? Var kom den ifrån? Häromdagen skrev domprosten i Stockholm Hans Ulfvebrand i tidningen Dagen om den allvarliga glädjen. Glädjen som kommer inifrån, som kommer av att ha erfarit något stort och speciellt. Han menar att glädje och allvar inte alls är varandras motsatser – utan tvärtom förutsätter en verklig glädje ett stort allvar. Och ofta sägs det ju att de bästa komikerna är de som tar livet på stort allvar. Hasse och Tage hade ett allvar i botten på alla sina spex o tokerier, Carl-Gustav Lindstedt var en djupt allvarlig skådespelare som mest uppträdde som komiker, bakom serien Snobben – en otrolig och existentiell komik kring en hund och hans husse – stod hans skapare Charles M Schulz som var en djupt allvarlig, och troende, person.

Humor utan allvar blir bara trams och fjant. Den djupare glädjen förutsätter faktiskt allvaret, och allvaret är granne med sannhet och uppriktighet – allvaret speglas i ord som upprättelse och försoning skriver Ulfvebrand i sin artikel. Och när frälsningen är på allvar då blir glädjen också det, glädjen över att vara sedd och bekräftad, glädjen över att vara lämnad kvar. Hoppsan – inte kan man väl vara glad över att vara lämnad kvar!? Jo, det kan man. Vi är lämnade i världen som ett tecken på vår Guds omsorg om den värld som hen skapat men som har vänt sig ifrån sin skapare.

Vi reser ett tecken, vi reser korset som ett fälttecken och bjuder in alla som vill för att samlas kring korset, enheten i Kristus är en frukt av vår position som kvarlämnade. Jesus ber till Gud, vår fader och moder, att vi skall bevaras i Guds namn, att vi skall bevaras i frälsningen, för att det är bara så som vi kan vittna om Gud och erbjuda vidare den nåd och omsorg som Gud vill ge världen. Men då måste vi, som Ulfvebrand också skriver, ställa frågan vad Gud vill med oss på just denna plats i världen.

Vi är kvar, vi är här, vi är på denna plats, inte på något annat ställe, vi är idag här i St Jakobs kyrka vid Heden, i Göteborg, i Sverige i Europa, det är här vi är kvar och det är här vi kan verka. Vi är ett och vi har gemenskap genom nåden, vi är ett i kärleken som kommer från Gud, inte för att vi har älskat Gud utan för att hen först har älskat oss som det står i Johannes brev. Det är i denna kärlek som vi är ett. Och där Guds kärlek finns där finns också nåden, denna stora gåta, detta mysterium som berör varje människa. Var och en som ser på sig själv och ser på världen, och därmed ser sin ofullkomlighet och sin svaghet nås av insikten om hur totalt oförmögen jag är att själv läka eller laga det som har brustit. Men då, när den insikten drabbar mig, då är det som i templet den där speciella dagen när de korsfäste tre män utanför Jerusalem, då brister förlåten och nåden bryter fram. Amazing grace, förunderlig nåd, det enda som kan läka och laga, och som ingen av oss har förtjänat.

Och därmed, i det mottagandet, är vi själva som global kristenhet också ett tecken i denna världen. Vi är kvar, vi är här, vi har sagt ja till den värld Gud har skapat och ja till Kristus som erbjuder en väg tillbaka. Vi har en uppgift. Vi är ett nådens tecken i vår gemensamma värld.

Herre Jesus Kristus och Gud vår fader och vår moder som älskar oss idag och för evigt, bevara oss i ditt namn och håll din hand över oss. Amen.

Se hur Gudsvinden bär… Om nåd och tacksamhet

Jag mötte en person som ansåg min tro för vidskepelse och trams. För henom var tanken på att vara beroende av någon högre makt motbjudande, det var främst tanken på att hen inte kunde styra sitt eget liv, att de egna erfarenheterna inte var frukten av egna och fria val, som upprörde.

Så är det, för mig som troende kristen är beroendet av Gud, av nåden och av medmänniskorna en helt central del av teologin. Jag får sträcka ut armarna och vila i en vind från Gud. Men denna insikt får faktiskt också goda konsekvenser för samhället. I går den 8 augusti skrev David Brooks i Dagens Nyheter om tacksamhet. Han framhöll den avgörande betydelse som tacksamhet har i ett gott samhälle, medborgare med höga ambitioner men modesta förväntningar betonar ”gåvoekonomin” i motsättning till kapitalismens nyttomaximerande egenintresse. Han skriver att

Tacksamhet är också en form av socialt kitt. I den kapitalistiska ekonomin ska skulder betalas till långivaren. Men en tacksamhetsskuld betalas framåt, till en annan som inte heller förtjänar den. På så sätt sprider sig varje gåva utåt och fångar in människor i band av tillgivenhet. Den påminner oss om att ett samhälle inte enbart är ett kontrakt som bygger på ömsesidig nytta utan också ett organiskt samband som vilar på naturlig medkänsla – samband som inte närs av egenintresse utan av lojalitet och tjänande.

Söndagens tema  – tionde efter trefaldighet – är nådegåvorna och betonar på samma sätt vikten av att vara tacksam över de gåvor vi fått och vikten av att använda dessa gåvor för det gemensamma bästa. Vi lever inte bara för oss själva, och våra liv formas inte alls bara av oss själva. Nåd är något vi får utan att förtjäna det, nåd är när Gud sträcker ut sin hand och erbjuder sig själv till oss trots att vi vänt ryggen åt henom. Insikten om att vi lever av nåd kan vara omtumlande för den som tycker sig vara ”chef i sitt eget liv” – som det heter ibland. Nåd hänger intimt samman med tacksamhet. När nåden blir central i mitt liv då blir också tacksamheten en följd.

Det fria valet är i djupare bemärkelse en illusion, preferenser och valmöjligheter formas av förutsättningar vi inte styr över själva. Den kristna tron erkänner detta förhållande och låtsas inte att människan formar sin tillvaro på egen hand. I det som kallas omsorgsetik är ömsesidigheten i vår tillvaro ett avgörande element, vi formas och formar, vi skapar och är skapade. Den kristna tron vilar på dessa grundvalar, självtillräcklighet hör inte hemma i relationen till Jesus. Men Jesus uppvärderar individen som just människa, hennes unika värde oavsett hennes omständigheter. Vem som helst av oss kan ha de nådegåvor som dagens texter talar om, det väsentliga är att de används för allas skull.

Tacksamhet är ingen naiv eller okunnig hållning, det är en djup insikt om hur mitt unika jag, mitt ovärderliga jag, är invävt i en organisk gemenskap både horisontellt (medmänniskorna) och vertikalt (Gud). Tacksamhet kommer ur insikten om livets gåva och det egna beroendet av Guds nåd.

Se hur Gudsvinden bär, hur den lyfter just här, du får komma precis som du är (sång av Ingemar Johansson)

Nåden att få och ge förlåtelse

Sommaren går in på sista varvet, ledigheten går mot sitt slut (eller är just slut). Kanske blev det precis som vi önskade men mer troligt är att vi även denna gång känner en gnagande känsla av allt som inte hanns med eller inte kunde upplevas. Den känslan av misslyckande eller ofullkomlighet är människans djupaste gemensamma botten.

Idag skriver Kristian Lundberg i Svenska Dagbladet bland annat om rätten att bli förlåten, och om rätten att misslyckas. Det är en ovanlig text, en djupsinnig och ändå enkel text. Såsom andlighet oftast är, som Lundberg själv skriver. Så många gånger jag tänkt på just det (och påmints av andra) nämligen att det är barn och dårar som begriper vad Gud gör, att det enkla är det djupa och att svårigheten för människor att möta Jesus oftast består i att det är så enkelt. Man förväntar sig helt enkelt att Guds son skall kräva en massa av en, ställa upp en mängd villkor eller åtminstone kräva att man arbetar ordentligt för att få del av Guds rike. Men så är det nu inte. Istället får vi genom nåden ta emot förlåtelsen, vi har rätt till förlåtelse för våra misslyckanden och för vår bristande tro. Rätten har vi genom Jesu död, den död som var Guds övergivande också av honom och som gav Jesus anledning till förtvivlan. Så är det att vara människa, som Lundberg skriver.

Att bli förlåten är vår rätt. Men något villkor måste väl vara kopplat till den rätten? Ja, att förlåta dem som gör oss illa, dem som likt oss misslyckas och som är människor precis som vi. ”Sju gånger sjuttio gånger*” som Jesus säger i Matt 18:22.

I morse erfor jag en nåd, nåden att känna en djup tillfredsställelse, ja lycka, över livet självt. När jag långsamt simmade i den tidiga morgontimmen, helt ensam i den lilla skogssjön med bara vågornas kluckande, då jag kände jag för ett ögonblick en gudomlig närvaro. Vattnet bar och nåden omslöt mig, en glimt av den eviga morgonen berörde mitt inre.  Jag hoppas att alla då och då kan få ta emot den nåden.

Söndagens evangelietext är Matteus 18:18-22.

*Sju var ett heligt tal och sju gånger 70 blir därmed ett uttryck för ”hur många gånger som helst”. Men talet är förklaringen till att Vilgot Sjömans film hette ”491”, en kunskap som jag är rädd helt har förlorats idag,

Palmsöndagens dramatik som övergår i påskens nåd

Palmsöndagen. Söndagen före påsk, den tidpunkt då allt tar sin början och dramatiken börjar byggas upp.

Det vore en lysande inledningsscen i en film, Jesus som rider in i Jerusalem på liten åsna, folkets talkörer ”Hosianna!” och viftandet med blad och kvistar. Förväntningarna är skyhöga. Så växlar kameran, vi se några bistra ansikten. Översteprästerna ser på varann med menande blickar. Någonstans i kretsen kring Jesus stannar kameran ett ögonblick på Judas, mannen som kommer att överlämna Jesus till prästerskapet. Kanske tittar Pontius Pilatus ut genom något möjligt fönster i en undran över oväsendet. Inte anar han då att han blir mannen som förrättar offret, i tron att han ger folket vad det vill ha kommer han att försona världen med Skaparen. ”Ecce homo” säger han och vet inte hur rätt han har. Men än så länge är han bara en alldeles vanlig – eller möjligen ovanligt grym, enligt Josefus –  romersk ståthållare. Soundtracket har låtit oss ana en baston, en ton som växer olycksbådande allteftersom vi följer Jesus in mot stadens centrala kärna. En grundton i moll ackompanjerar bildsekvensen.

Men vad händer sedan? Ja för mig som troende kristen är det som händer sedan en vändpunkt i mänsklighetens historia. Jesus Kristus som i sig själv förenar människa och Gud dör en alldeles mänsklig död på ett träkors, troligen alldeles utanför Jerusalems centrala delar, men återuppstår på ett gudomligt sätt till livet efter tre dagar. Utan denna frälsningsgärning skulle var och en av oss fortfarande stå med vår tunga ryggsäck av ofullkomligheter utan andra möjligheter än att vara duktiga och försöka reparera så gott det går. Den nya tidens ständiga förlåt, ursäkter och pudlar skulle behöva mångdubblas och ändå inte räcka till.

Men som Paulus skriver i Efesierbrevet i Matteusserien så har Jesus i en enda kropp försonat lagens krav med Guds fullkomlighet (Ef 2:13-16). Den s k förlåten har brustit, alltså hindret mellan oss och Gud är borta. I vår tro kan vi genom nåden ta emot Guds kraft och välsignelse. Det betyder inte att vi slutat vara människor eller upphört att utsättas för allt det som varje individ utsätts för i ett mänskligt liv.  Men det innebär att vi har en annan kraftkälla att ösa ur, att vi fått möjlighet att vara Guds händer och fötter i vår värld. Att leva i nåden är att ständigt söka den väg som är vår, den som är kärlekens väg, att låta Guds nåd flöda ut till andra människor i vår omvärld.

Mycket är svårförklarligt, mycket är svårt att förstå, nu ser vi dunkelt som i en spegel. På samma sätt som lärjungarna stod fullständigt frågande inför hur palmsöndagens triumf förbyttes i långfredagens tragedi står vi ibland frågande. Det är en del av att vara människa i denna världen. Vår tro är ett vågspel, ett steg ut i den nåd som är det enda som bär.

Om Jesu intåg i Jerusalem kan man läsa i Matteus 21:1-11.