You are currently browsing the tag archive for the ‘Nåd’ tag.

Jag mötte en person som ansåg min tro för vidskepelse och trams. För henom var tanken på att vara beroende av någon högre makt motbjudande, det var främst tanken på att hen inte kunde styra sitt eget liv, att de egna erfarenheterna inte var frukten av egna och fria val, som upprörde.

Så är det, för mig som troende kristen är beroendet av Gud, av nåden och av medmänniskorna en helt central del av teologin. Jag får sträcka ut armarna och vila i en vind från Gud. Men denna insikt får faktiskt också goda konsekvenser för samhället. I går den 8 augusti skrev David Brooks i Dagens Nyheter om tacksamhet. Han framhöll den avgörande betydelse som tacksamhet har i ett gott samhälle, medborgare med höga ambitioner men modesta förväntningar betonar ”gåvoekonomin” i motsättning till kapitalismens nyttomaximerande egenintresse. Han skriver att

Tacksamhet är också en form av socialt kitt. I den kapitalistiska ekonomin ska skulder betalas till långivaren. Men en tacksamhetsskuld betalas framåt, till en annan som inte heller förtjänar den. På så sätt sprider sig varje gåva utåt och fångar in människor i band av tillgivenhet. Den påminner oss om att ett samhälle inte enbart är ett kontrakt som bygger på ömsesidig nytta utan också ett organiskt samband som vilar på naturlig medkänsla – samband som inte närs av egenintresse utan av lojalitet och tjänande.

Söndagens tema  – tionde efter trefaldighet – är nådegåvorna och betonar på samma sätt vikten av att vara tacksam över de gåvor vi fått och vikten av att använda dessa gåvor för det gemensamma bästa. Vi lever inte bara för oss själva, och våra liv formas inte alls bara av oss själva. Nåd är något vi får utan att förtjäna det, nåd är när Gud sträcker ut sin hand och erbjuder sig själv till oss trots att vi vänt ryggen åt henom. Insikten om att vi lever av nåd kan vara omtumlande för den som tycker sig vara ”chef i sitt eget liv” – som det heter ibland. Nåd hänger intimt samman med tacksamhet. När nåden blir central i mitt liv då blir också tacksamheten en följd.

Det fria valet är i djupare bemärkelse en illusion, preferenser och valmöjligheter formas av förutsättningar vi inte styr över själva. Den kristna tron erkänner detta förhållande och låtsas inte att människan formar sin tillvaro på egen hand. I det som kallas omsorgsetik är ömsesidigheten i vår tillvaro ett avgörande element, vi formas och formar, vi skapar och är skapade. Den kristna tron vilar på dessa grundvalar, självtillräcklighet hör inte hemma i relationen till Jesus. Men Jesus uppvärderar individen som just människa, hennes unika värde oavsett hennes omständigheter. Vem som helst av oss kan ha de nådegåvor som dagens texter talar om, det väsentliga är att de används för allas skull.

Tacksamhet är ingen naiv eller okunnig hållning, det är en djup insikt om hur mitt unika jag, mitt ovärderliga jag, är invävt i en organisk gemenskap både horisontellt (medmänniskorna) och vertikalt (Gud). Tacksamhet kommer ur insikten om livets gåva och det egna beroendet av Guds nåd.

Se hur Gudsvinden bär, hur den lyfter just här, du får komma precis som du är (sång av Ingemar Johansson)

Annonser

Sommaren går in på sista varvet, ledigheten går mot sitt slut (eller är just slut). Kanske blev det precis som vi önskade men mer troligt är att vi även denna gång känner en gnagande känsla av allt som inte hanns med eller inte kunde upplevas. Den känslan av misslyckande eller ofullkomlighet är människans djupaste gemensamma botten.

Idag skriver Kristian Lundberg i Svenska Dagbladet bland annat om rätten att bli förlåten, och om rätten att misslyckas. Det är en ovanlig text, en djupsinnig och ändå enkel text. Såsom andlighet oftast är, som Lundberg själv skriver. Så många gånger jag tänkt på just det (och påmints av andra) nämligen att det är barn och dårar som begriper vad Gud gör, att det enkla är det djupa och att svårigheten för människor att möta Jesus oftast består i att det är så enkelt. Man förväntar sig helt enkelt att Guds son skall kräva en massa av en, ställa upp en mängd villkor eller åtminstone kräva att man arbetar ordentligt för att få del av Guds rike. Men så är det nu inte. Istället får vi genom nåden ta emot förlåtelsen, vi har rätt till förlåtelse för våra misslyckanden och för vår bristande tro. Rätten har vi genom Jesu död, den död som var Guds övergivande också av honom och som gav Jesus anledning till förtvivlan. Så är det att vara människa, som Lundberg skriver.

Att bli förlåten är vår rätt. Men något villkor måste väl vara kopplat till den rätten? Ja, att förlåta dem som gör oss illa, dem som likt oss misslyckas och som är människor precis som vi. ”Sju gånger sjuttio gånger*” som Jesus säger i Matt 18:22.

I morse erfor jag en nåd, nåden att känna en djup tillfredsställelse, ja lycka, över livet självt. När jag långsamt simmade i den tidiga morgontimmen, helt ensam i den lilla skogssjön med bara vågornas kluckande, då jag kände jag för ett ögonblick en gudomlig närvaro. Vattnet bar och nåden omslöt mig, en glimt av den eviga morgonen berörde mitt inre.  Jag hoppas att alla då och då kan få ta emot den nåden.

Söndagens evangelietext är Matteus 18:18-22.

*Sju var ett heligt tal och sju gånger 70 blir därmed ett uttryck för ”hur många gånger som helst”. Men talet är förklaringen till att Vilgot Sjömans film hette ”491”, en kunskap som jag är rädd helt har förlorats idag,

Palmsöndagen. Söndagen före påsk, den tidpunkt då allt tar sin början och dramatiken börjar byggas upp.

Det vore en lysande inledningsscen i en film, Jesus som rider in i Jerusalem på liten åsna, folkets talkörer ”Hosianna!” och viftandet med blad och kvistar. Förväntningarna är skyhöga. Så växlar kameran, vi se några bistra ansikten. Översteprästerna ser på varann med menande blickar. Någonstans i kretsen kring Jesus stannar kameran ett ögonblick på Judas, mannen som kommer att överlämna Jesus till prästerskapet. Kanske tittar Pontius Pilatus ut genom något möjligt fönster i en undran över oväsendet. Inte anar han då att han blir mannen som förrättar offret, i tron att han ger folket vad det vill ha kommer han att försona världen med Skaparen. ”Ecce homo” säger han och vet inte hur rätt han har. Men än så länge är han bara en alldeles vanlig – eller möjligen ovanligt grym, enligt Josefus –  romersk ståthållare. Soundtracket har låtit oss ana en baston, en ton som växer olycksbådande allteftersom vi följer Jesus in mot stadens centrala kärna. En grundton i moll ackompanjerar bildsekvensen.

Men vad händer sedan? Ja för mig som troende kristen är det som händer sedan en vändpunkt i mänsklighetens historia. Jesus Kristus som i sig själv förenar människa och Gud dör en alldeles mänsklig död på ett träkors, troligen alldeles utanför Jerusalems centrala delar, men återuppstår på ett gudomligt sätt till livet efter tre dagar. Utan denna frälsningsgärning skulle var och en av oss fortfarande stå med vår tunga ryggsäck av ofullkomligheter utan andra möjligheter än att vara duktiga och försöka reparera så gott det går. Den nya tidens ständiga förlåt, ursäkter och pudlar skulle behöva mångdubblas och ändå inte räcka till.

Men som Paulus skriver i Efesierbrevet i Matteusserien så har Jesus i en enda kropp försonat lagens krav med Guds fullkomlighet (Ef 2:13-16). Den s k förlåten har brustit, alltså hindret mellan oss och Gud är borta. I vår tro kan vi genom nåden ta emot Guds kraft och välsignelse. Det betyder inte att vi slutat vara människor eller upphört att utsättas för allt det som varje individ utsätts för i ett mänskligt liv.  Men det innebär att vi har en annan kraftkälla att ösa ur, att vi fått möjlighet att vara Guds händer och fötter i vår värld. Att leva i nåden är att ständigt söka den väg som är vår, den som är kärlekens väg, att låta Guds nåd flöda ut till andra människor i vår omvärld.

Mycket är svårförklarligt, mycket är svårt att förstå, nu ser vi dunkelt som i en spegel. På samma sätt som lärjungarna stod fullständigt frågande inför hur palmsöndagens triumf förbyttes i långfredagens tragedi står vi ibland frågande. Det är en del av att vara människa i denna världen. Vår tro är ett vågspel, ett steg ut i den nåd som är det enda som bär.

Om Jesu intåg i Jerusalem kan man läsa i Matteus 21:1-11.

Kategorier

Arkiv