HBTQ+: Gör inte samma misstag en gång till!

Att tolka bibeln som ett rättesnöre för vardagen är inte det enklaste. Men det tycks ett drygt femtio pastorer i Evangeliska Frikyrkan (EFK) tycka när de tillbakavisar de råd som ges av en rapport kring EFK:s syn samkönade relationer. Bibeln är tydlig menar de – den kristna församlingen kan inte acceptera vare sig äktenskap eller partnerskap (eller samboförhålladen) mellan personer av samma kön. Det framgår inte klart på raderna men mellan raderna läser jag också att HBTQ+-personer inte är välkomna i församlingen som de personer de är utan endast om de motarbetar eller frånsäger sig sin köns- och/eller sexuella identitet.

Jag vill inte döma de kristna ledare som skrivit under denna debattartikel, men som personligt troende kristen och med lång erfarenhet från olika sammanhang i den svenska frikyrkan vill jag höja min röst till stöd för alla dem som drabbas och som har drabbats av den bibelsyn och den kristna hållning som förs fram i artikeln. Vi behöver lära oss att leva med de brister som finns i Guds skapelse, brister som kan hänföras till hela mänsklighetens bortvändhet från Gud. De pastorer och kristna ledare som i sin förkunnelse och sin opinionsbildning bidrar till det principiella exkluderandet och till stigmatiseringen av HBTQ+-personer bör därför mötas med barmhärtighet, empati och dialog. Vi behöver lära oss att stå ut med varandra.

Men, och det är den avgörande punkten, dessa ledare kan inte få stå oemotsagda i en fråga där enskilda människors liv och hälsa står på spel. De kan inte heller ha monopol på uttolkandet av kristen tro och kristna sanningar. Jag är ingen exeget men jag läser min bibel dagligen. I min församling, som har metodistiska rötter, är bibel, förnuft och uppenbarelsen av Gud i det egna livet vad som vägleder det kristna livet. Jag vägrar underordna mig irrelevanta diskussioner om ”liberala” och ”klassiska” bibelsyner utan litar på att min bibelläsning i bön och reflektion ger mig den vägledning jag behöver tillsammans med det av Gud skapade förnuftet och inlevelseförmågan.

Delar av EFK:s historia är inte vacker när det kommer till tolerans och barmhärtighet i relation till människor som lever sina liv på icke-normativa vis eller som prövas av svåra omständigheter. Och oftast har det varit kvinnor som drabbats. Kvinnor som blivit gravida innan äktenskapet har uteslutits och kvinnor som skiljt sig har inte ansetts kunna ha uppdrag i församlingarna. Det är tragiskt att inte kristna ledare kan dra lärdom av den sorg och bitterhet som det agerandet skapat, hur det sårat och skadat människor under årens lopp. Måste man inte som just kristen ledare ta större ansvar för de mänskliga konsekvenser det egna ledarskapet ger?

Debattörerna anför bibelställen i Tredje Mosebok som grund för sina invändningar. Där framgår att samkönat sex skall straffas med döden. Skall inte också detta bud efterlevas? Och hur förhåller sig de kristna ledarna till Första Korintierbrevets påbud om att kvinnorna får ställa sina frågor hemma då det inte passar sig för en kvinna att tala i församlingen? Och uppfattningen att kvinnor skall ha huvudbonad, hur är det med den? Förbudet mot skilsmässa? För att inte tala om 1 Kor 7:1 som säger att det egentligen är bäst för en man att inte alls röra någon kvinna och framhåller äktenskapet som det näst bästa, egentligen bara för att undvika otukt. Här finns ingen glädje i tvåsamheten eller tanke på äktenskapet som Guds gåva. Och, om det nu är som många av oss tror – att sexuell läggning är en medfödd egenskap som hudfärg eller hårfärg – har Gud råkat göra fel i just den skapelseprocessen då? Skall vi straffa den enskilda människan och sedan skylla vår obarmhärighet på Gud som gjort ett misstag?

Bibeln är ingen lagbok eller något bokstavligt rättesnöre. Bibeln är Guds ord till människor i olika situationer, nedtecknat av människor, tolkat av människor och läst av människor. För mig är den ovärderlig som källa till visdom och kraft. I mitt kristna liv är helgelse och efterföljelse centralt, och där är Jesus-gestalten den som visar vägen. Joh 3:16-17 lärde jag mig utantill som barn och versen förtjänar sitt epitet ”Lilla Bibeln”: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Vem är du eller jag att döma andra i Guds ställe när Guds kärlek redan manifesterats i den nåd som innebär att jag – och du – är Guds allra mest älskade skapelser? I min värld möts vi som kristna i att nåden har getts oss alla, lika och i överflöd. Och vi möts i vår övertygelse om Jesu död på korset, om frälsning från synderna och i hoppet om en uppståndelse till evigt liv. Det är det kristna livet som vittnar om Kristus – och budskapet om befrielse gäller alla människor. Så se människan och inte tidsbundna fördomar, se Guds skapelse i sin fullhet och bedöm människor efter deras vilja till och längtan efter frälsning och ett kristet liv, inte efter deras val av livspartner.

Livets källa: En ökenvandring kräver rutiner och regler

Jag lyssnade på Helgsmål idag – en kort betraktelse inför andra söndagen efter Trettondagen. Temat för söndagen är Livets Källa och prästen Are Norrhava talade om svårigheten att hålla kontakten med Gud, att lyssna till den röst som skall leda framåt. I den gammaltestamentliga texten (5 Mos 5:23-27) talar Mose med det judiska folket i öknen om att kunna lyssna till Guds röst och om att kunna förmedla Guds röst till andra.

Norrhava berättade om ett samtal med en vän som påpekat att ”ökenvandringar kräver rutiner”. Bibeltexten är nämligen hämtad från berättelsen om hur det judiska folket lyckas lämna slavtillvaron i Egypten och under Moses ledarskap vandrar i öknen i fyrtio år innan de kan nå det förlovade landet Kanaan (Israel). Ökenvandringar kännetecknas av att allt är sig likt dag efter dag, av brist på vatten, växtlighet och skugga och av mycket långt till målet. Vissa perioder i mitt liv har varit ökenvandringar, så är det säkert för de flesta av oss. Men just då är det enligt min erfarenhet också så lätt att tappa kontakten – att sluta lyssna till Gud och medmänniskorna.

Ökenvandringar kräver rutiner, en reglering av tillvaron, om vi skall orka hela vägen. Jag tänkte plötsligt på att jag läste en text i Expressen i veckan, skriven av en bekant person och om en frikyrklig miljö jag en gång kände väl. Hon beskriver en andlig miljö som tycks ha tappat tilltron till rutiner och regler för att istället förlita sig på känsla, ungdomlig entusiasm, självförverkligande och självupptagenhet.

Jag växte upp i samma miljö men långt tidigare och hade redan lämnat församlingen vid den tidpunkt som beskrivs i texten. I min andliga fostran i söndagsskola, scouter och kristendomsskola gavs istället bibelordet, frikyrkans historiska framväxt och kristendomens grundläggande dogmer en mycket framträdande plats. Det fanns en tid när jag kunde ordningen och namnet på samt tillkomsthistorien kring alla bibelböckerna, kunde den bibliska historien, kunde förklara såväl försoning som förlåtelse i teologiska termer och diskutera olika översättningar och betydelser av centrala kristna begrepp som nåd, kärlek och frälsning. En del har jag allt glömt, men det mesta är kvar i huvudet och det har gett mig styrka och tillit under ökenvandringarna.

Om vi kristna inte förstår att tron behöver underbyggas av egen kunskap, regler och rutiner för att hålla kontakten med Gud och en kritisk gemensam andlig förståelse då klarar vi inte ökenvandringarna. Då går vi vilse. Eller orkar inte fram. Som tyvärr en del kristna miljöer har gjort. Inte bara Knutby.

Himlen förkunnar Guds härlighet,

himlavalvet vittnar om hans verk.

Dag talar till dag därom

och natt undervisar natt.

Det är inte tal, det är inte ljud,

deras röster kan inte höras,

men över hela jorden når de ut,

till världens ände deras ord.

(Ps 19:2-5)

En julros; en växt som blommar när allt annat är dött eller i dvala. En skir blomma som påminner om att livet återvänder när ökenvandringen är över.

Bibeln på scen: Kärlekens kraft och ett ständigt flyktingskap

Kvinnan föder grensle över en öppen grav, skriver Samuel Becket i sin pjäs ”I väntan på Godot”. En pjäs som är karaktäristisk för den modernism som växte fram efter andra världskriget som ett svar på upplevelsen av att Gud övergivit sin skapelse och framför allt människan. Livet var inget annat än den korta blixten mellan födelse och död, och upp till oss själva att skapa något av.

En liknande bild som hos Becket återfinns i Johannes Uppenbarelse (Uppenbarelseboken, kapitel 12), bibelns sista bok. Barnet som kvinnan föder framför draken blir dock räddat, men draken förföljer både kvinnan och barnet genom tiderna och rymderna. Vi får en bild av människans ständiga flykt från den nedstörtade ängel som kallas Djävul, som Johannes skriver.

Niklas Rådström har i ett gigantiskt teaterprojekt gestaltat bibeln under det lakoniska namnet ”Bibeln”. Mycket av pjäsen, som är tre akter lång, utgörs av en flykt från den ondska, illvilja och förtvivlan som präglar människans liv på jorden, ofta med små blinkningar till samtida flyktingars tillvaro. Men genomgående finns också en uthållig tro på kärlekens kraft och människans förmåga att utstå och strida i denna krafts namn. Pjäsen Bibeln, i regi av Stefan Metz, är bokstavligen en genomgång från Skapelsen och fram igenom Bibelns böcker där personer som Abraham, Sara, Amos, Noa, Job, Maria, Elisabeth och Jona passerar revy framför våra ögon. Som en hjälp på vägen har författaren gett de tre ärkeänglarna en särskild plats, de binder samman och talar med Guds röst genom historien. Gud handlar med sitt folk, och särskilt lätt är det inte att vara Guds folk. Jobs prövningar blir för Gud också en prövning av honom själv. Med all den makt han besitter kan han alltså förgöra en människa och ändå håller hon fast vid honom! Hur långt har inte maktfullkomligheten då gått, tycks Gud tänka och låter sin röst passera ut från scenen för att finna ett nytt sätt att tala med människan.

Inte förrän den av änglarna som faller ned till jorden, den som kallas Djävul enligt Johannes, möter Jesus blir det klart för oss att Gud nu hittat detta nya sätt att vara Skapare och Herre. Jesus är så jobbig, tycker Satan som istället försöker få henne att godta hans makt i utbyte mot att äga hela världen. Det är inte direkt någon effektiv strategi mot Jesus som istället driver vår f d ängel till irritation och vrede genom sin självutgivande kärlek.”Du är så krävande” säger han till Jesus, och hon ler ett mångtydigt leende.

Ju längre fram historien kommer så vävs berättelser från Gamla och Nya testamentet ihop på ett mycket intelligent sätt. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att pjäsen lämnar oss med en Gud som lovar att aldrig överge människan, men som låter människan forma sitt liv under kärlekens ansvar. När kvinnan väl föder, då föder hon inte längre över en öppen grav utan istället till en kärleksfull öppen famn.

Kärlek är ett populärt ord. Men vet vi verkligen vad kärlek är? Kärlek i vår värld är ofta ytterst banal och handlar om självbekräftelse genom en annan människa. Verklig kärlek visar den som ger sitt liv för sina vänner, sa Jesus. Gud har älskat oss med denna fullständigt självutgivande kärlek, vår uppgift är att lära känna den kärleken och föra den ut i världen. Kärlek är ingen känsla; kärlek är överlåtelse, självutgivande och underkastelse. Och kärlek är att ta emot en annan människa i ödmjukhet och öppenhet. Kärlek måste vi öva på hela tiden, hela livet.

Den som inte är villig att ta några risker kan aldrig älska. Den som inte förmår att släppa sitt eget jag kan aldrig få del av kärlekens fulla väsen. Bibeln, både boken och pjäsen, pekar på att det är upp till oss att fylla världen med Guds kärlek. På fullt allvar. Först då blir den blixtrande korta tiden mellan födelse och död till det liv som Gud skapade för oss. Vi är numera inbjudna till Skaparen som hans medskapare. Det är ett uppdrag.

En bortglömd profet. Om Mikas bok i Gamla testamentet.

Och var och en skall sitta under sitt vinträd och sitt fikonträd, och ingen skall förskräcka honom; ty så har Herren Seabots mun talat. (Mika 4:4)

Det var en av de verser jag som strukit under i Mikas bok i min röda bibel (1917 års översättning) som jag fick som 11-åring. Jag såg framför mig en paradisisk tillvaro där var och en fick vara ifred med sina olivlundar och sina vinodlingar. Och där det fanns tid till en stunds vila i skuggan av växtligheten. Något som jag – trots att jag aldrig besökt Israel – förstod glädjen i efter att i mitt anletes svett ha trampat hölass och hässjat hö under många heta somrar. Och detta var ett arbete som även Mika visste något om, bondson från Gaza som han var.

Men trots dessa understrykningar så har knappast Mikas bok varit en av de vägledande i mitt andliga liv under åren. Han har hamnat i skymundan av t ex Amos eller Jeremia. Mika var den siste av de många  profeter som uppträdde i det södra riket (Juda) under det s k delade rikets tid, och han står för sju korta kapitel i Gamla Testamentet. ”Han förutsåg den Babyloniska fångenskapen” har jag antecknat i anslutning till första kapitlet, troligen under inflytande av någon predikan.

Mika och Amos är lika i det avseendet att i båda böckerna går författarna* till storms mot de rika och mot sociala orättvisor. Penningen hade blivit styrande i det judiska samhället och gudstjänster utfördes mot betalning och profeter talade mot arvode. Mika skriver

Lyssna, ledare för Jakob, styresmän för Israels folk! Ni borde ju veta vad som är rätt men ni hatar det goda och älskar det onda, ni flår huden av människor och sliter köttet av deras ben. (Mika 3:1-2)

Onekligen var Mikas profetiska utsagor av universell natur. Men Mika ser en lösning. Han, liksom sin samtida Jesaja,  förebådar en Frälsare som skall födas i Betlehem (kap 5), och ”en dag skall komma då dina murar byggs upp” säger han i kapitel 7 om Israel och han talar om en pastoral idyll där herden åter vallar sin hjord.

Mika bör ha varit ungefär arton år när det nordliga Israel invaderades av assyrierna och han såg det tryck som omgivande politiska krafter utövade mot Juda, alltså sydriket. Inte förrän ett sekel efter Mikas död inträffade dock den babyloniska invasion under kung Nebudkanessar som blev inledningen till den i judisk historia så omskrivna babyloniska fångenskapen (år 586 f kr) och den första förstörelsen av Jerusalems tempel.

Profeterna och deras förutsägelser riktade i allmänhet in sig på kritik av de styrande, kritik av folkets avfall från den rätta tron och på sociala och politiska orättvisor i det judiska samhället. Men de pekade alltid på en frälsning som skulle komma, en Messias. Men profet blir ingen i sin egen stad, sade Jesus, när folket i Nasaret försökte störta honom utför ett stup efter att han sagt sig vara den Messias som de gamla profeterna talat om. Va’, sa folket i synagogan, han; han är ju Josefs, snickarens, son! – Det är väl inget märkvärdigt med honom? Och avfärdade den som Gud hade sänt.Hur ofta händer det inte att vi inte inser och förstår den sanning som står alldeles framför ögonen på oss?

Mika förtjänar att lyssnas på än idag, han också. Liksom en och annan profetisk röst i vår samtid.

* I nutida forskning betvivlas att profeten Mika är upphov till hela Mikas bok, snarare är det de första kapitlen som kan tillskrivas honom.

 

Om bibeln som en förolämpning

Häromdagen kom jag skämtsamt med ett bibelcitat i samband med en diskussion och fick då veta att personen ifråga upplevt sig sårad och mästrad av detta. För mig var detta en helt oväntad situation och jag blev ledsen, bad självklart om ursäkt. Jag har alltid använt mig av bibeln i min stilistik och i min argumentation – för mig är bibelns texter vardagsmat. Så väldigt många av våra fasta uttryck bygger på bibelns ord (”arbeta i sitt anletes svett” eller ”David och Goliat” t ex) för att inte tala om vår kulturella arv (allt från filmtitlar likt ”Såsom i en spegel” till Selma Lagerlöfs böcker om Jerusalemfararna). Fortfarande associerar kulturlivet vilt till bibliska texter och till religiösa symboler – dessa andliga tecken har en förmåga att bära existentiella sanningar utan ord, därför blir de inkluderande även för den som inte fullt ut delar innebörden.

Men debatten om religion och politik – så tolkar i alla fall jag det – tycks ha gjort om bibeln. Bibeln är inte längre den kollektiva referensram den en gång var, då när det faktiskt inte spelade någon roll om man var kristen eller ej för att ha kunskap om vad det står i bibeln. Istället tycks ett skämtsamt bibelcitat eller dito referens uppfattas som ett försök att sätta gudomliga auktoritet bakom vad jag säger.

Ett bibelcitat kan naturligtvis vara ett tröstens ord till en sörjande eller en uppmaning till den som är på väg fel i livet – men för det allra mesta handlar det om en bok och texter som följt västerländska människor sedan kyrkan började utlägga texterna. När mässorna hölls på latin spelade folkspråket spratt med texterna (Hokus Pokus Filiokus är en folklig variant av den latinska välsignelsen vid nattvarden) och därefter blev citat och figurer i den bibliska historien en mänsklig referensram för oss alla (tänk på Bellman t ex).

Jag tycker det är en förlust om bibeln reduceras till en helig skrift, relevant endast för den som tror starkt och intensivt. Koranen är såvitt jag begriper en levande text även för de personer som uppvuxna i muslimska familjer ändå inte är troende. En av styrkorna med sådana texter är att de kan utgöra en mänsklig referensram, en samlad skatt av mänsklig visdom. Ordspråksboken, Predikaren, Höga Visan och berättelserna om Jesus och skapelsen är exempel på texter som i grund och botten berättar något om oss själva i relation till historiens samhällen. Varför skall vi avvisa det?

Kvinnorna, lamporna och livet

De dumma kvinnorna som väntade på bröllopsfesten somnade och deras oljelampor brann ut. De smarta kvinnorna hade med sig extra-olja och höll sig vakna. Så de fick vara med på bröllopet. Så kan man tolka evangelietexten för idag, söndagen före Domsöndagen, från Matteus 25:1-13.

Texten har alltid varit en stötesten för mig. Hur skall jag tolka den i relation till den kärleksfulle Gud som inte lämnar någon utanför? Hanna Stenström, präst och doktor i nytestamentlig exegentik, lanserade i Helgsmål (SR P1) i går den 14 november en annan tolkning som jag genast gjorde till min. (Kan lyssnas på här.)

Stenström påpekar att lamporna som kvinnorna bär kan ses som våra liv. Vi bär omkring på våra små liv i en liten lampa. Och vi måste förvalta vår kraft (oljan) och vi måste orka vara verksamma (inte somna) om vi skall kunna delta i festen (se Guds verk ta kropp i världen). Den sistnämdna slutsatsen låg mer eller mindre implicit i Stenströms framställning.

Jag skulle vilja lägga till ytterligare en dimension. Kanske är det ingen slump att det är kvinnor som väntar utanför dörren för att vara med på bröllopet. Kvinnor har svårare att säga nej till externt tryck (varför kan vi lämna därhän just nu) än vad män har. Jag tränar själv hårt på att lära mig att begränsa omgivningens tryck, på att fokusera på de viktiga uppgifterna och på att säga nej till uppgifter på ett vänligt sätt. Personligen kan jag därför finna styrka i bilden av våra liv som denna lilla oljelampa och betydelsen av att hushålla med oljan, vara förtänksam och se till att skaffa ny olja innan den gamla tar slut, och att arbeta just så mycket att jag orkar hålla mig vaken hela vägen fram.