You are currently browsing the tag archive for the ‘bibeln’ tag.

Kvinnan föder grensle över en öppen grav, skriver Samuel Becket i sin pjäs ”I väntan på Godot”. En pjäs som är karaktäristisk för den modernism som växte fram efter andra världskriget som ett svar på upplevelsen av att Gud övergivit sin skapelse och framför allt människan. Livet var inget annat än den korta blixten mellan födelse och död, och upp till oss själva att skapa något av.

En liknande bild som hos Becket återfinns i Johannes Uppenbarelse (Uppenbarelseboken, kapitel 12), bibelns sista bok. Barnet som kvinnan föder framför draken blir dock räddat, men draken förföljer både kvinnan och barnet genom tiderna och rymderna. Vi får en bild av människans ständiga flykt från den nedstörtade ängel som kallas Djävul, som Johannes skriver.

Niklas Rådström har i ett gigantiskt teaterprojekt gestaltat bibeln under det lakoniska namnet ”Bibeln”. Mycket av pjäsen, som är tre akter lång, utgörs av en flykt från den ondska, illvilja och förtvivlan som präglar människans liv på jorden, ofta med små blinkningar till samtida flyktingars tillvaro. Men genomgående finns också en uthållig tro på kärlekens kraft och människans förmåga att utstå och strida i denna krafts namn. Pjäsen Bibeln, i regi av Stefan Metz, är bokstavligen en genomgång från Skapelsen och fram igenom Bibelns böcker där personer som Abraham, Sara, Amos, Noa, Job, Maria, Elisabeth och Jona passerar revy framför våra ögon. Som en hjälp på vägen har författaren gett de tre ärkeänglarna en särskild plats, de binder samman och talar med Guds röst genom historien. Gud handlar med sitt folk, och särskilt lätt är det inte att vara Guds folk. Jobs prövningar blir för Gud också en prövning av honom själv. Med all den makt han besitter kan han alltså förgöra en människa och ändå håller hon fast vid honom! Hur långt har inte maktfullkomligheten då gått, tycks Gud tänka och låter sin röst passera ut från scenen för att finna ett nytt sätt att tala med människan.

Inte förrän den av änglarna som faller ned till jorden, den som kallas Djävul enligt Johannes, möter Jesus blir det klart för oss att Gud nu hittat detta nya sätt att vara Skapare och Herre. Jesus är så jobbig, tycker Satan som istället försöker få henne att godta hans makt i utbyte mot att äga hela världen. Det är inte direkt någon effektiv strategi mot Jesus som istället driver vår f d ängel till irritation och vrede genom sin självutgivande kärlek.”Du är så krävande” säger han till Jesus, och hon ler ett mångtydigt leende.

Ju längre fram historien kommer så vävs berättelser från Gamla och Nya testamentet ihop på ett mycket intelligent sätt. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att pjäsen lämnar oss med en Gud som lovar att aldrig överge människan, men som låter människan forma sitt liv under kärlekens ansvar. När kvinnan väl föder, då föder hon inte längre över en öppen grav utan istället till en kärleksfull öppen famn.

Kärlek är ett populärt ord. Men vet vi verkligen vad kärlek är? Kärlek i vår värld är ofta ytterst banal och handlar om självbekräftelse genom en annan människa. Verklig kärlek visar den som ger sitt liv för sina vänner, sa Jesus. Gud har älskat oss med denna fullständigt självutgivande kärlek, vår uppgift är att lära känna den kärleken och föra den ut i världen. Kärlek är ingen känsla; kärlek är överlåtelse, självutgivande och underkastelse. Och kärlek är att ta emot en annan människa i ödmjukhet och öppenhet. Kärlek måste vi öva på hela tiden, hela livet.

Den som inte är villig att ta några risker kan aldrig älska. Den som inte förmår att släppa sitt eget jag kan aldrig få del av kärlekens fulla väsen. Bibeln, både boken och pjäsen, pekar på att det är upp till oss att fylla världen med Guds kärlek. På fullt allvar. Först då blir den blixtrande korta tiden mellan födelse och död till det liv som Gud skapade för oss. Vi är numera inbjudna till Skaparen som hans medskapare. Det är ett uppdrag.

Annonser

Och var och en skall sitta under sitt vinträd och sitt fikonträd, och ingen skall förskräcka honom; ty så har Herren Seabots mun talat. (Mika 4:4)

Det var en av de verser jag som strukit under i Mikas bok i min röda bibel (1917 års översättning) som jag fick som 11-åring. Jag såg framför mig en paradisisk tillvaro där var och en fick vara ifred med sina olivlundar och sina vinodlingar. Och där det fanns tid till en stunds vila i skuggan av växtligheten. Något som jag – trots att jag aldrig besökt Israel – förstod glädjen i efter att i mitt anletes svett ha trampat hölass och hässjat hö under många heta somrar. Och detta var ett arbete som även Mika visste något om, bondson från Gaza som han var.

Men trots dessa understrykningar så har knappast Mikas bok varit en av de vägledande i mitt andliga liv under åren. Han har hamnat i skymundan av t ex Amos eller Jeremia. Mika var den siste av de många  profeter som uppträdde i det södra riket (Juda) under det s k delade rikets tid, och han står för sju korta kapitel i Gamla Testamentet. ”Han förutsåg den Babyloniska fångenskapen” har jag antecknat i anslutning till första kapitlet, troligen under inflytande av någon predikan.

Mika och Amos är lika i det avseendet att i båda böckerna går författarna* till storms mot de rika och mot sociala orättvisor. Penningen hade blivit styrande i det judiska samhället och gudstjänster utfördes mot betalning och profeter talade mot arvode. Mika skriver

Lyssna, ledare för Jakob, styresmän för Israels folk! Ni borde ju veta vad som är rätt men ni hatar det goda och älskar det onda, ni flår huden av människor och sliter köttet av deras ben. (Mika 3:1-2)

Onekligen var Mikas profetiska utsagor av universell natur. Men Mika ser en lösning. Han, liksom sin samtida Jesaja,  förebådar en Frälsare som skall födas i Betlehem (kap 5), och ”en dag skall komma då dina murar byggs upp” säger han i kapitel 7 om Israel och han talar om en pastoral idyll där herden åter vallar sin hjord.

Mika bör ha varit ungefär arton år när det nordliga Israel invaderades av assyrierna och han såg det tryck som omgivande politiska krafter utövade mot Juda, alltså sydriket. Inte förrän ett sekel efter Mikas död inträffade dock den babyloniska invasion under kung Nebudkanessar som blev inledningen till den i judisk historia så omskrivna babyloniska fångenskapen (år 586 f kr) och den första förstörelsen av Jerusalems tempel.

Profeterna och deras förutsägelser riktade i allmänhet in sig på kritik av de styrande, kritik av folkets avfall från den rätta tron och på sociala och politiska orättvisor i det judiska samhället. Men de pekade alltid på en frälsning som skulle komma, en Messias. Men profet blir ingen i sin egen stad, sade Jesus, när folket i Nasaret försökte störta honom utför ett stup efter att han sagt sig vara den Messias som de gamla profeterna talat om. Va’, sa folket i synagogan, han; han är ju Josefs, snickarens, son! – Det är väl inget märkvärdigt med honom? Och avfärdade den som Gud hade sänt.Hur ofta händer det inte att vi inte inser och förstår den sanning som står alldeles framför ögonen på oss?

Mika förtjänar att lyssnas på än idag, han också. Liksom en och annan profetisk röst i vår samtid.

* I nutida forskning betvivlas att profeten Mika är upphov till hela Mikas bok, snarare är det de första kapitlen som kan tillskrivas honom.

 

Häromdagen kom jag skämtsamt med ett bibelcitat i samband med en diskussion och fick då veta att personen ifråga upplevt sig sårad och mästrad av detta. För mig var detta en helt oväntad situation och jag blev ledsen, bad självklart om ursäkt. Jag har alltid använt mig av bibeln i min stilistik och i min argumentation – för mig är bibelns texter vardagsmat. Så väldigt många av våra fasta uttryck bygger på bibelns ord (”arbeta i sitt anletes svett” eller ”David och Goliat” t ex) för att inte tala om vår kulturella arv (allt från filmtitlar likt ”Såsom i en spegel” till Selma Lagerlöfs böcker om Jerusalemfararna). Fortfarande associerar kulturlivet vilt till bibliska texter och till religiösa symboler – dessa andliga tecken har en förmåga att bära existentiella sanningar utan ord, därför blir de inkluderande även för den som inte fullt ut delar innebörden.

Men debatten om religion och politik – så tolkar i alla fall jag det – tycks ha gjort om bibeln. Bibeln är inte längre den kollektiva referensram den en gång var, då när det faktiskt inte spelade någon roll om man var kristen eller ej för att ha kunskap om vad det står i bibeln. Istället tycks ett skämtsamt bibelcitat eller dito referens uppfattas som ett försök att sätta gudomliga auktoritet bakom vad jag säger.

Ett bibelcitat kan naturligtvis vara ett tröstens ord till en sörjande eller en uppmaning till den som är på väg fel i livet – men för det allra mesta handlar det om en bok och texter som följt västerländska människor sedan kyrkan började utlägga texterna. När mässorna hölls på latin spelade folkspråket spratt med texterna (Hokus Pokus Filiokus är en folklig variant av den latinska välsignelsen vid nattvarden) och därefter blev citat och figurer i den bibliska historien en mänsklig referensram för oss alla (tänk på Bellman t ex).

Jag tycker det är en förlust om bibeln reduceras till en helig skrift, relevant endast för den som tror starkt och intensivt. Koranen är såvitt jag begriper en levande text även för de personer som uppvuxna i muslimska familjer ändå inte är troende. En av styrkorna med sådana texter är att de kan utgöra en mänsklig referensram, en samlad skatt av mänsklig visdom. Ordspråksboken, Predikaren, Höga Visan och berättelserna om Jesus och skapelsen är exempel på texter som i grund och botten berättar något om oss själva i relation till historiens samhällen. Varför skall vi avvisa det?

De dumma kvinnorna som väntade på bröllopsfesten somnade och deras oljelampor brann ut. De smarta kvinnorna hade med sig extra-olja och höll sig vakna. Så de fick vara med på bröllopet. Så kan man tolka evangelietexten för idag, söndagen före Domsöndagen, från Matteus 25:1-13.

Texten har alltid varit en stötesten för mig. Hur skall jag tolka den i relation till den kärleksfulle Gud som inte lämnar någon utanför? Hanna Stenström, präst och doktor i nytestamentlig exegentik, lanserade i Helgsmål (SR P1) i går den 14 november en annan tolkning som jag genast gjorde till min. (Kan lyssnas på här.)

Stenström påpekar att lamporna som kvinnorna bär kan ses som våra liv. Vi bär omkring på våra små liv i en liten lampa. Och vi måste förvalta vår kraft (oljan) och vi måste orka vara verksamma (inte somna) om vi skall kunna delta i festen (se Guds verk ta kropp i världen). Den sistnämdna slutsatsen låg mer eller mindre implicit i Stenströms framställning.

Jag skulle vilja lägga till ytterligare en dimension. Kanske är det ingen slump att det är kvinnor som väntar utanför dörren för att vara med på bröllopet. Kvinnor har svårare att säga nej till externt tryck (varför kan vi lämna därhän just nu) än vad män har. Jag tränar själv hårt på att lära mig att begränsa omgivningens tryck, på att fokusera på de viktiga uppgifterna och på att säga nej till uppgifter på ett vänligt sätt. Personligen kan jag därför finna styrka i bilden av våra liv som denna lilla oljelampa och betydelsen av att hushålla med oljan, vara förtänksam och se till att skaffa ny olja innan den gamla tar slut, och att arbeta just så mycket att jag orkar hålla mig vaken hela vägen fram.

Kategorier

Arkiv