Religionsfrihet innebär inte att allt är tillåtet. Friheten att utöva sin religion gäller inom de ramar som den sekulära staten fastställer.

Så skriver Annika Borg, Christer Sturmark och Bengt Westerberg i dagens Svenska Dagblad a propos att de önskar ett förbud av omskärelse av små pojkar. Jag satte mig käpprakt upp när jag hörde det, läste om en gång till och försökte förstå vad de egentligen säger. En (mycket) barmhärtig tolkning är att de är så upptagna av omsorgen om småpojkars rätt att slippa kirurgiska ingrepp i könsorganen att de inte riktigt förstår de vidare konsekvenserna av den ståndpunkt de förfäktar. Här skall sägas att jag själv är motståndare till omskärelse av pojkar, men jag anser inte att man bör förbjuda det (och jag har på just denna punkt ändrat ståndpunkt efter mycket diskuterande med andra).

Som jag tidigare påpekat är det centrala för en sekulär stat är att alla religioner antingen behandlas neutralt eller religioner främjas på likvärdiga villkor. Religionsfriheten är en rättighet  som är inskriven i vår författning (Regeringsformen Kap 2, §1 punkt 6) och som till skillnad från andra friheter inte under några omständigheter får inskränkas. Religionsfriheten är också central i Europakonventionen om Mänskliga Rättigheter. Religionsfriheten är rätten att fritt, ensam eller tillsammans med andra, utöva sin religion. Denna rättighet skall inte bara upprätthållas av staten utan staten är denna rättighets beskyddare. Att sätta den sekulära statens lagstiftning som en självklar norm för religionsfriheten innebär att denna kan begränsas och inskränkas på ett sätt som inte skulle accepteras för andra friheter. Hela idén med rättigheter är just att de kan förfäktas oavsett regering eller regim. Vi fördömer regimers förföljelse av kristna, muslimer och andra religioner i kraft av dessa rättigheter. Resonemanget från de tre leder till att ”makt är rätt” i meningen att det är statsmakten som sätter gränser för religionsutövandet, precis som det var i det forna östblocket eller är i Kina nu. Skulle någon acceptera att andra mänskliga fri- och rättigheter ansågs sekundära till statsmakten? Var det inte just en borgerlig regering med Bengt Westerberg som socialminister som såg till att vi 1994 fick en s k rättighetskatalog i grundlagen? (Folkpartiet anser sig varit drivande i den processen.)

Jag vidhåller min uppfattning att spädbarn skall skyddas från kroppsliga ingrepp som inte har medicinsk grund, men blotta tanken på att man därmed skulle förbjuda i lag en ritual som har en så avgörande betydelse för en människas religiösa liv och identitet fyller mig med fasa.

Uppdatering 120103: Läs gärna Susanne Wigorts Yngvessons svar i SvD idag.

Annonser