You are currently browsing the tag archive for the ‘demokrati’ tag.

Efter att Almedalens turbulenta tempo sjunkit ner mot juli månads sommarläge kan jag konstatera att Gud är en populär person i Almedalen. Allt fler seminarier diskuterar religionens plats, roll och funktion i ett demokratiskt samhälle. Det förhållandet är bra, det är helt rätt plats och det är glädjande att det också är olika aktörer som lyfter frågorna. Själv deltog jag i två seminarier med lite touch av Gud, dels kring religion och politik och dels kring det politiska samtalet i dagens Sverige.

Jag lyfte i det första seminariet – om trossamfundens förhållande till demokratin med Birgitta Ohlsson och Lasse Svensson – fram att det inte räcker att bara diskutera en sekulär eller religiös stat. Istället kan staten vara sekulär på flera sätt, den kan vara negativt, neutralt eller positivt inställd till religion och handla därefter. En stat som ger bidrag till trossamfund eftersom de anses fylla en viktig roll är lika sekulär som en som inte ger bidrag alls. Huvudsaken är att ingen favoriseras och att principerna är klara och öppna. Men i Sverige är vi i många avseenden kvar i Hedenius-debatten, vi diskuterar religion och politik som om det vore antingen-eller, inte hur och på vilket sätt. Den europeiska debatten är härvidlag mer försigkommen, där växer en balanspunkt mellan religion och politik långsamt fram. Utgångspunkterna är att de mänskliga rättigheterna utgör en gemensamt accepterad ram inom vilken man finner pragmatiska sätt att hantera konflikter. (Jag skrev om detta i DN i höstas)

I det andra seminariet diskuterades möjligheten av ideologiska, värdladdade och djupgående samtal inom ramen för politiken. Jag framhöll där vikten av att ställa frågor på ett sådant sätt att de djupare principerna i politiken blir tydliga och kommer i dagen. Göran Greider framhöll att samtalet bland medborgarna är helt centralt, men jag pekade där på den svåra konsten att göra de mångfacetterade samtalen till möjliga beslutsunderlag. Det är knäckfrågan för demokratin menar jag. Precis som Johanna Jönsson menade jag att samtalet finns bland medborgarna, men det är kontakten med de politiska institutionerna som måste stärkas. Religiösa samfund har en roll att fylla, de är möjliga arenor att lyfta de existentiella frågorna utan att beskyllas för partipolitiska ställningstaganden. Visst vore det roligt med en valrörelse där vi fick många fler aktiviteter av samma typ som partiledarutfrågningarna i Vårgårda?

Newmaninstitutet var medarrangör till båda seminarierna och korta sammanfattningar av seminarierna kan läsas i Signum, här och här.

Annonser

Individualiseringen har gett individen ett allt större svängrum, men har också (som Nina Björk påpekat i DN 15 mars 2010) skapat den märkliga uppfattningen att man inte bör (eller kan) argumentera mot eller föra diskussionen vidare. Den absoluta friheten att ta upp rymden och rummet med sina egna åsikter (inte alltid särskilt välargumenterade) övertrumfar skyldigheten att ha rationella argument och därmed också möjligheten att föra ett intellektuellt samtal. I kommentarsfält av olika slag liksom i olika medier är rätten att uttrycka en åsikt sällan förknippad med någon vilja att argumentera. Krav på argumentation, logik eller precision anses inte sällan istället som försök att strypa debatten…

Förra veckan förstördes den franska satirtidningen Charlie Hebdos lokaler i Paris av en brandbomb och samtidigt hackades tidningens hemsida. När den turkiske hackaren ”Ekber” talar ut i Journal de Dimanche i söndags om varför han och några andra hackade satirtidningens hemsida anser han sig inte ha gjort något fel.

– Det är bara en protest mot kränkningen av våra värden och våra trosuppfattningar, säger han. Och hävdar samtidigt att attentatet som brände upp Charlie Hebdos redaktionslokal var en helt annan sak, han stödjer inte våld (sic). Något argument eller resonemang om på vilket sätt tidningens agerande var en kränkning finns inte.

Vad är det då som gjort denne unge turkiske universitetsstudent så upprörd? Jo, ett omslag som avbildar Mohammed sägandes att om du inte skrattar får du 100 piskrapp, och mer av samma typ i tidskriften. Och den unge mannen hotar också att göra samma sak med dagstidningen Libération som nu upplåtit sina lokaler åt Charlie Hebdos redaktion om man publicerar något som den unge mannen och hans vänner finner misshagligt.

Naturligtvis har Charlie Hebdo all rätt i världen att publicera lustigheter om islam – liksom om alla andra religioner här i världen. Och naturligtvis har ”Ekber” all rätt i världen att bli upprörd över det. Vid ett solidaritetsmöte för Charlie Hebdo utanför Hotel de Ville i Paris i söndags påpekade talarna enligt Libération att rätten till hädelse är en ovillkorlig demokratisk rättighet i våra samhällen. Och det gäller förstås åt båda håll. Samtidigt visade motdemonstranterna banderoller där redaktionen för Charlie Hebdo benämndes fascister och provokatörer. Gruppen var omringad av franska CRS, ung nationell säkerhetsstyrkan, i syfte att garantera båda sidor yttrandefrihet.

Åsiktsfriheten och yttrandefriheten är demokratins grundvalar, men så länge vi inte anser att det med den rättigheten också följer en skyldighet till argumentation och samtal så vilar alltid hotet om auktoritärt våld över oss.

Läste idag på SvD:s ledarsida att Roland Poirier Martinsson tycker att de fem partier vars politiska lösningar han inte gillar borde försvinna ut ur Riksdagen. Och samtidigt skulle inte Piratpartiet heller få vara med. I förstone kanman tycka att det verkar vara en rimlig inställning. Klart man inte vill att de partier som representerar en politik man själv tycker är dålig skall vara med och bestämma.

Men vid närmare eftertanke tycker jag inte det är en särskilt god idé. För mig är det naturligt att politik består av konflikter mellan intressen, åsikter, känslor och idéer. Och lika naturligt är det för mig att i ett demokratiskt samhälle kommer det alltid att finnas en spridning av åsikter – över hela spektrat. För mig är det viktigt att de partier som sitter i Riksdagen dels sitter där på grundval av god mobilisering, aggregering och artikulering av sina sympatisörers åsikter och intressen, dels kan komma överens i de olika beslut som måste fattas i ett samhälle.

En en- eller tvåpartiregim kommer alltid att lämna stora delar av medborgarna utanför den politiska sfären. De tappar intresset, ägnar sig åt populism eller skiter i politiken. Det är inte bra för ett samhälle som vill utvecklas, fördjupas och förbättras. Om samhället skall hänga ihop, hålla ihop och kunna utvecklas med medborgarnas bästa för ögonen så behöver faktiskt fler partier än just det som jag gillar bäst också vara representerade i Riksdagen. Det är demokrati för mig.

Demokrati är ett slag kontinuerligt vapenstillestånd i en grundläggande konflikt om makt och resurser. Det är den absolut bästa lösningen vi kommit på för ett samhälle som skall bestå och som skall vara gott i den mening vi känner det. Men det kräver att man ger lika stor respekt åt kravet på mångfald och skydd för minoriteterna som respekt för följandet av majoritetsbeslut. Och att processen är lika viktig som utfallet.

Kategorier

Arkiv