Respektera demokratiska processer i Equmeniakyrkans kyrkoledarval

Equmeniakyrkan står inför beslutet att välja ny kyrkoledare och biträdande kyrkoledare. I augusti skall det ske och kyrkostyrelsen har presenterat två kandidater – Joakim Hagerius och Karin Wiborn. Båda är just nu biträdande kyrkoledare medan Lasse Svensson efter tolv år nu lämnar posten som kyrkoledare. Samtidigt förs en kampanj för en tredje kandidat, en kandidat vars kandidatur och identitet är okänd. I skrivande stund har 90 pastorer och diakoner (enligt uppgift i Equmeniakyrkans veckotidning Sändaren) sagt att de vill att kyrkostyrelsen skall föreslå denna okända kandidat. Ur ett demokratiskt, konstitutionellt och organisatoriskt perspektiv är kyrkoledarvalet idag en mardröm.

Själv är jag ordförande i St Jakobs församling i Göteborg och vill därför inskärpa att jag INTE på något sätt skriver detta som representant för församlingen, som ordförande i församlingen eller som talesperson för någon grupp i församlingen. Jag skriver detta enbart och endast i egenskap av medlem i en församling som tillhör Equmeniakyrkan samt även med min kompetens som professor i statsvetenskap.

För att rekapitulera något så inleddes processen att välja ny kyrkoledare redan tidigt i höstas. Församlingarna uppmanades att nominera personer i enlighet med den kravprofil som satts upp. I vår församling hade vi ett församlingsmöte där vi dryftade frågan och även olika namn. Vi diskuterade också antalet biträdande kyrkoledare (nu två, men föreslaget endast en). Efter det fattade styrelsen beslut om nominering.

Redan här gick processen lite vilse. Kyrkostyrelsen nämner sex kandidater som ställt sig till förfogande (av 20 nominerade). Men tillägger ”Därutöver prövas de som valt att ställa sig till förfogande utan att i det här skedet kommunicera det utåt.”. Här har vi alltså ett första steg bort från transparensen som bör känneteckna ett demokratiskt val av ledarskap. Vi vet inte hur många eller vilka kandidater som ”prövas” för posten som kyrkoledare och biträdande kyrkoledare. Vi vet bara att det finns sex personer som är öppna med att de ställer sig till förfogande. I praktiken kan det alltså finnas tolv till. (Eftersom kyrkostyrelsen skriver att ”kandidater” också har valt att inte ställa till förfogande bör de vara mer än en.)

Nästa steg är att kyrkostyrelsen väljer att kalla kandidater till samtal, tre stycken närmare bestämt. Efter dessa samtal kvarstår endast två kandidater – Joakim Hagerius och Karin Wiborn. Som kyrkostyrelsen själv skriver så har den ”tredje kandidaten, som hittills nyttjat möjligheten att inte tillkännage sin närvaro i processen, har valt att kliva av i det här skedet.”. Denna tredje kandidat är alltså ingen av de öppna fyra som nämnts tidigare (utöver Hagerius och Wiborn) utan en av dessa skuggkandidater som kyrkostyrelsen tidigare har sagt att man ”prövar”. Ingen vet förstås hur denna prövning har gått till, t ex om kandidaten har avkrävts offentlighet för att komma ifråga vidare. Eller om det snarare handlar om att kandidaten inte bedömdes motsvara profilen som satts upp. Eller, för det tredje, kanske helt enkelt själv valde att kliva av efter lite eftertanke. Inte någon transparent och förankrad process detta, men ändå ett klart besked till slut.

Nu borde väl allt vara gott och väl? Skuggkabinettet är borta, det finns två öppna kandidater och båda har redan haft möjlighet att arbeta i kyrkoledningen vilket ger oss medlemmar en möjlighet att bedöma deras förmågor. Dessutom genomförs en offentlig utfrågning av de båda. (Finns att se här.)

Nej, det är nu cirkusen börjar. Plötsligt mobiliserar pastorer i Equmeniakyrkan för en kandidat vars namn aldrig varit aktuellt, Niklas Piensoho. Piensoho är en välkänd profil i frikyrkan, sedan många år föreståndare för Filadelfiakyrkan i Stockholm (Pingst) men också med rötter i Missionsförbundet.

Det finns starka indikationer på att Piensoho varit föreslagen även om hans namn aldrig nämnts i de officiella handlingarna. Under hösten 2023 finns det trovärdiga uppgifter om att det pågått en kampanj för att nominera Piensoho, och det utifrån andra kriterier än den kravprofil som kyrkostyrelsen ställt upp för ny kyrkoledare.

Och när nu endast två kandidater kvarstår för kyrkokonferensen att välja mellan så har uppenbarligen samma mobilisering dragit igång igen. Nu i elfte timmen påstås att den ”tredje kandidaten” inte alls klivit av utan bara valt att ”inte kliva fram”. Det påståendet strider direkt mot vad kyrkostyrelsen skriver på sin hemsida om kyrkovalet (se ovan). Öppna brev och påtryckningar lanseras i samfundspress och direkt mot kyrkostyrelsen i syfte att lyfta in den ”tredje kandidaten” som alla dessa påtryckare uppenbarligen är säkra på är just Piensoho. Piensoho själv har i nuläget inte sagt någonting i denna fråga.

Kyrkostyrelsen gjorde ett avgörande misstag i sitt brev där församlingarna uppmanades att nominera till ny kyrkoledare. Kyrkostyrelsen skrev att ”(e)n lista över kandidater för respektive roll kommer att publiceras så snart alla föreslagna kontaktats och bekräftat att de ställer sig till förfogande. Det kan finnas kandidater som av olika skäl inte vill att deras namn offentliggörs i det skedet, vilket kommer respekteras. (min kursiv)” En sådan formulering inbjuder till både ”skuggnomineringar” och ”skuggkandidater”. Meningen om att inte offentliggöra kan absolut gälla nomineringar och att samtal förs innan personen ifråga tackar ja/nej. Men att ställa sig till förfogande borde varit villkorat med att göra sig offentlig. Kyrkostyrelsen skulle inte sagt sig publicera namn på ”alla” som själva ställer sig till förfogande, istället skulle man sagt att man gör ett första urval – i relation till kravprofilen – som publiceras. Processen är inte de nominerades utan kyrkans, det är kyrkan som avgör vilka namn som skall vara aktuella. Och i det steget skulle kravet på offentlighet varit oavvisligt.

Nu sitter både vi medlemmar, kyrkostyrelsen och kyrkokonferensen med skägget i brevlådan. För att inte tala om de utvalda två kandidater som hela tiden spelat med öppna kort, två personer som nu får finna sig i att jämföras med en projicering av en idealkandidat som vi (och de) inte ens vet om den existerar. En jämförelse som de inte har en chans att bemöta. Respektera nu istället att de demokratiska processerna, oavsett att de liksom vi varit ofullkomliga, har lett fram till den situation vi är i just nu.

Som medlem önskar jag att den här skuggboxningen får ett slut. Vi har två kandidater, punkt och slut. Processen fram till det har inte varit den bästa men det betyder inte att resultatet måste vara dåligt. Men den här underjordiska mobiliseringen riskerar att både förminska legitimiteten i själva valet och undergräva den för den ledare som väljs. Och det är verkligen mycket olyckligt.

Predikan: Den gode herden och det goda ledarskapet

Söndagen den 23 april 2023 var den tredje söndagen efter påsk. Temat för söndagen var ”Den gode herden” och jag predikade i Gustavi Domkyrka i Göteborg i samband med avslutningen av Vetenskapsfestivalen. Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag tredje årgångens läsningar.

Betänk att texten är skriven för att talas.

(Text: Jeremia 23:3-8, Första Petrusbrevet 5:1-4, Johannesevangeliet 10:22-30)

Låt oss igen lyssna på några nyckelmeningar ur dagens texter:

• Och jag skall ge dem nya herdar (…) så att de inte längre behöver vara ängsliga eller rädda, och ingen av dem skall komma bort, säger Herren. (Jeremia)
• Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, (…) inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herrar över dem (…) utan var föredömen för hjorden. (Första Petrusbrevet)
• Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. (Johannesevangeliet)

I evangelietexten säger Jesus att ”mina får lyssnar till min röst”. Alla föräldrar vet att man hör sitt eget barns skrik rakt igenom den värsta kakafoni av ljud. Hundägare vet att den egna hunden, normalt sett i alla fall, reagerar instinktivt när husse eller matte säger till men bara skuttar runt när någon annan försöker få den att gå fot eller sitta still.

Mina får lyssnar till min röst, säger Jesus, och han tillägger ”jag känner dem”. Ja, föräldern känner sina barn och hundägaren sin hund. En klasslärare känner oftast sina barn i klassen och en återkommande patient på sjukhuset blir snart känd av personalen. Jag känner dem. Det betyder, jag vet vilka de är och jag vet vad de behöver.

Och så tillägger han ”och de följer mig”. Och där, just där, börjar det skava lite. Gör barnen det? Följer föräldern? Hunden som fick upp ett spår och försvann. Läraren som föll i gråt när eleverna inte lyssnade på vad han ville ha sagt. Patienten som konsekvent vägrar följa instruktionerna om rehabträning både förmiddag och kväll. ”Och de följer mig”. Gör vi det? Att han går med oss hela vägen, det är säkert, men följer vi? Och när skall vi följa? Jag återkommer till den frågan.

En av mina kolleger har sagt att den viktigaste egenskapen hos en politiker, när medborgarna får säga sitt, är att vara pålitlig och empatisk. I episteltexten sägs att herdarna inte skall uppträda som herrar, utan vara föredömen. Kanske empatiska och pålitliga? Och i den gammaltestamentliga läsningen finns ordet ängslig med, vi (som alltså är fåren) skall inte vara ängsliga och inte komma bort, de nya herdarna som Herren ger oss kommer att garantera det. Kanske är dessa herdar då både pålitliga och empatiska?

Den gode herden är i sig själv den finaste formen av ledarskap jag kan tänka mig. Här får vi det svart på vitt, en ledare som känner dem hen leder, en röst att lyssna till, pålitlighet, empati – nog är detta precis vad vi alla förväntar oss av en god ledare?

”En skock får” så säger vi ibland om en situation där vi eller andra inte tar ställning eller ansvar. Vi bara springer på som ”en skock får”. Vi följer en ledare. I politiken talades förr om ”valboskap” som ett uttryck för att väljarna inte tänkte själva utan bara kunde skuffas hit eller dit med rätt budskap eller rätt person.

Det är ett väldigt stort ansvar att ta på sig att vara herde, eller ledare, för en hjord. Det är, skulle jag vilja hävda, en idag alltför lite diskuterad fråga, alltså det ansvar som följer på att få förtroendet att leda. Men det är likaledes ett stort ansvar att underordna sig ledarskapet. Att acceptera att man inte alltid går exakt dit man själv vill i exakt den takt som man själv hade önskat. Att se till det allmänna bästa, till det stora hela, istället för bara till min egen nytta.

Den gode herden, det hörs ju på namnet, leder oss på rätta vägar och ger oss vila, mat och vatten. Men det finns ju andra. Herdar som inte vill fåren så väl. När skall vi sluta följa och när vi ska gå vår egen väg?

Jag köpte för många år sedan ett roligt vykort i Frankrike. Det föreställde en stor fårhjord på en bergssida med herde bakom sig. Men till höger på bilden stod ett får ensamt på en liten bergstopp med en vallhund nedanför sig. Hunden skällde, enligt pratbubblan på bilden, och sa ”kom igen nu”” Men fåret var envist och svarade bara ”Je suis individualiste!”, alltså jag är individualist, och stod kvar på den lilla bergstoppen. Jag hade länge bilden på väggen i mitt rum på jobbet. Den stärkte mig då och då när jag inte riktigt fann mig tillrätta i universitetsstrukturerna.

Men det är ett ansvar och en fråga om omdöme när jag skall ställa mig där på bergstoppen, ensam, och när jag väljer att följa hjorden mot nya betesmarker. Kan jag lita på herden? Kan jag lita på ledarskapet? Hur skall jag veta att min herde är den gode herden?

Det finns inga givna svar på de frågorna, men vi måste ställa oss dem varje dag. Som människor har vi skapats med intellekt och begåvning. Vi har alla en förmåga till eget omdöme.

Och det omdömet skall vi använda. En bibelcitat på engelska, från en sång, från den gamla engelska översättningen – King James Bible – av Hebreerbrevet kom till mig innan jag påbörjade själva arbetet med den här predikan.

Texten är från Hebreerbrevet 11:1

Now faith is the substance of things hoped for, the evidence of things not seen.

Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser. (Sv över 1917 års bibel)

Vår tro är alltså en hjälp i vårt omdöme, vår tro är en relation med vår skapare och med Jesus Kristus. Tron är substansen, grunden, tillförsikten för det vi hoppas på. Inte inbillning eller en vision. Tron är ett belägg för, en övertygelse, en visshet om det vi inte ser. Nu ser vi dunkelt som i en spegel säger Paulus (och speglar på den tiden var dunkla….) men sedan. Samma känsla finns i hos Hebreerbrevets författare; vi anar konturerna av något mer än att vi ser så exakt, och vår tro ger en tolkningsram åt vår verklighet. Som kristen så vet jag, jag har en övertygelse, om att det finns en absolut sanning, en sanning som är rakt igenom just sann och är ljus och inte mörker. Jag är på väg mot den.

Min tro leder mig och den stärker mitt omdöme så att jag kan utvärdera det ledarskap jag möter eller själv utövar på vägen. Som forskare har jag samma övertygelse om det jag ännu inte ser. Det finns något som är absolut sant, det finns en realitet som inte kan bestridas, men som forskare får jag en liten bit här och liten bit där, för varje generation och tid närmar vi oss lite mer. Med hjälp av teori, metod och systematiskt arbete kan jag blottlägga mekanismer och förhållanden i samhället och världen.

Vi har inget bättre gemensamt sätt att förstå vår värld än vetenskapens modeller. Om vi inte har ett ledarskap som lyssnar på vetenskapen då är de inte de föredömen vi behöver. Då är det nog så att flera av oss borde göra som fåret på bergstoppen. Ifrågasätta ledarskapet på demokratisk grund. Den gode herden skapar inte ängslan. Den gode herden ser till att ingen kommer bort. Den gode herden tar hand om sin hjord av hängivenhet. Den gode herden gör sig inte själv till en auktoritet, hen får ett förtroende och leder i kraft av det. Pålitlig och empatisk.

Om forskningsresultat brukar sägas att något som man presenterar är den bästa sanning vi kan prestera här och nu. Innebörden är att det är mer sant än det vi sade om samma sak för tio eller tjugo år sedan, men hur mycket närmare den absoluta sanningen vi är vet vi inte. Och där förenas den troende och den forskande människan – i sin ödmjukhet och sin ofullkomlighet – inför det som inte fullt ut kan förstås. Vi har en övertygelse om det vi inte kan se. Bara ana. Men som vi närmar oss.

Stat, religion och demokrati i Almedalen

Efter att Almedalens turbulenta tempo sjunkit ner mot juli månads sommarläge kan jag konstatera att Gud är en populär person i Almedalen. Allt fler seminarier diskuterar religionens plats, roll och funktion i ett demokratiskt samhälle. Det förhållandet är bra, det är helt rätt plats och det är glädjande att det också är olika aktörer som lyfter frågorna. Själv deltog jag i två seminarier med lite touch av Gud, dels kring religion och politik och dels kring det politiska samtalet i dagens Sverige.

Jag lyfte i det första seminariet – om trossamfundens förhållande till demokratin med Birgitta Ohlsson och Lasse Svensson – fram att det inte räcker att bara diskutera en sekulär eller religiös stat. Istället kan staten vara sekulär på flera sätt, den kan vara negativt, neutralt eller positivt inställd till religion och handla därefter. En stat som ger bidrag till trossamfund eftersom de anses fylla en viktig roll är lika sekulär som en som inte ger bidrag alls. Huvudsaken är att ingen favoriseras och att principerna är klara och öppna. Men i Sverige är vi i många avseenden kvar i Hedenius-debatten, vi diskuterar religion och politik som om det vore antingen-eller, inte hur och på vilket sätt. Den europeiska debatten är härvidlag mer försigkommen, där växer en balanspunkt mellan religion och politik långsamt fram. Utgångspunkterna är att de mänskliga rättigheterna utgör en gemensamt accepterad ram inom vilken man finner pragmatiska sätt att hantera konflikter. (Jag skrev om detta i DN i höstas)

I det andra seminariet diskuterades möjligheten av ideologiska, värdladdade och djupgående samtal inom ramen för politiken. Jag framhöll där vikten av att ställa frågor på ett sådant sätt att de djupare principerna i politiken blir tydliga och kommer i dagen. Göran Greider framhöll att samtalet bland medborgarna är helt centralt, men jag pekade där på den svåra konsten att göra de mångfacetterade samtalen till möjliga beslutsunderlag. Det är knäckfrågan för demokratin menar jag. Precis som Johanna Jönsson menade jag att samtalet finns bland medborgarna, men det är kontakten med de politiska institutionerna som måste stärkas. Religiösa samfund har en roll att fylla, de är möjliga arenor att lyfta de existentiella frågorna utan att beskyllas för partipolitiska ställningstaganden. Visst vore det roligt med en valrörelse där vi fick många fler aktiviteter av samma typ som partiledarutfrågningarna i Vårgårda?

Newmaninstitutet var medarrangör till båda seminarierna och korta sammanfattningar av seminarierna kan läsas i Signum, här och här.

Om Charlie Hebdo och oförmågan att föra ett samtal

Individualiseringen har gett individen ett allt större svängrum, men har också (som Nina Björk påpekat i DN 15 mars 2010) skapat den märkliga uppfattningen att man inte bör (eller kan) argumentera mot eller föra diskussionen vidare. Den absoluta friheten att ta upp rymden och rummet med sina egna åsikter (inte alltid särskilt välargumenterade) övertrumfar skyldigheten att ha rationella argument och därmed också möjligheten att föra ett intellektuellt samtal. I kommentarsfält av olika slag liksom i olika medier är rätten att uttrycka en åsikt sällan förknippad med någon vilja att argumentera. Krav på argumentation, logik eller precision anses inte sällan istället som försök att strypa debatten…

Förra veckan förstördes den franska satirtidningen Charlie Hebdos lokaler i Paris av en brandbomb och samtidigt hackades tidningens hemsida. När den turkiske hackaren ”Ekber” talar ut i Journal de Dimanche i söndags om varför han och några andra hackade satirtidningens hemsida anser han sig inte ha gjort något fel.

– Det är bara en protest mot kränkningen av våra värden och våra trosuppfattningar, säger han. Och hävdar samtidigt att attentatet som brände upp Charlie Hebdos redaktionslokal var en helt annan sak, han stödjer inte våld (sic). Något argument eller resonemang om på vilket sätt tidningens agerande var en kränkning finns inte.

Vad är det då som gjort denne unge turkiske universitetsstudent så upprörd? Jo, ett omslag som avbildar Mohammed sägandes att om du inte skrattar får du 100 piskrapp, och mer av samma typ i tidskriften. Och den unge mannen hotar också att göra samma sak med dagstidningen Libération som nu upplåtit sina lokaler åt Charlie Hebdos redaktion om man publicerar något som den unge mannen och hans vänner finner misshagligt.

Naturligtvis har Charlie Hebdo all rätt i världen att publicera lustigheter om islam – liksom om alla andra religioner här i världen. Och naturligtvis har ”Ekber” all rätt i världen att bli upprörd över det. Vid ett solidaritetsmöte för Charlie Hebdo utanför Hotel de Ville i Paris i söndags påpekade talarna enligt Libération att rätten till hädelse är en ovillkorlig demokratisk rättighet i våra samhällen. Och det gäller förstås åt båda håll. Samtidigt visade motdemonstranterna banderoller där redaktionen för Charlie Hebdo benämndes fascister och provokatörer. Gruppen var omringad av franska CRS, ung nationell säkerhetsstyrkan, i syfte att garantera båda sidor yttrandefrihet.

Åsiktsfriheten och yttrandefriheten är demokratins grundvalar, men så länge vi inte anser att det med den rättigheten också följer en skyldighet till argumentation och samtal så vilar alltid hotet om auktoritärt våld över oss.

Demokrati är inte att jag får som jag vill

Läste idag på SvD:s ledarsida att Roland Poirier Martinsson tycker att de fem partier vars politiska lösningar han inte gillar borde försvinna ut ur Riksdagen. Och samtidigt skulle inte Piratpartiet heller få vara med. I förstone kanman tycka att det verkar vara en rimlig inställning. Klart man inte vill att de partier som representerar en politik man själv tycker är dålig skall vara med och bestämma.

Men vid närmare eftertanke tycker jag inte det är en särskilt god idé. För mig är det naturligt att politik består av konflikter mellan intressen, åsikter, känslor och idéer. Och lika naturligt är det för mig att i ett demokratiskt samhälle kommer det alltid att finnas en spridning av åsikter – över hela spektrat. För mig är det viktigt att de partier som sitter i Riksdagen dels sitter där på grundval av god mobilisering, aggregering och artikulering av sina sympatisörers åsikter och intressen, dels kan komma överens i de olika beslut som måste fattas i ett samhälle.

En en- eller tvåpartiregim kommer alltid att lämna stora delar av medborgarna utanför den politiska sfären. De tappar intresset, ägnar sig åt populism eller skiter i politiken. Det är inte bra för ett samhälle som vill utvecklas, fördjupas och förbättras. Om samhället skall hänga ihop, hålla ihop och kunna utvecklas med medborgarnas bästa för ögonen så behöver faktiskt fler partier än just det som jag gillar bäst också vara representerade i Riksdagen. Det är demokrati för mig.

Demokrati är ett slag kontinuerligt vapenstillestånd i en grundläggande konflikt om makt och resurser. Det är den absolut bästa lösningen vi kommit på för ett samhälle som skall bestå och som skall vara gott i den mening vi känner det. Men det kräver att man ger lika stor respekt åt kravet på mångfald och skydd för minoriteterna som respekt för följandet av majoritetsbeslut. Och att processen är lika viktig som utfallet.