Att löpa i den riktning Guds bud visar

Vilka är fundamenten i livet? Kan vi leva med fundament utan att bli fundamentalister? Idag skriver Qaisar Mahmood i Svenska Dagladet om hur han undvek att bli fundamentalist, hans fundament blev skeptikerns. Han menar att det enda vi måste söka är det allmängiltiga, inte det essentiella eller det unika. Det som är botten i mig är också botten i dig som Gunnar Ekelöf skrev 1941, i en tid när Europa såg ut att duka under för en övermänniskoideologi.

Sanningen är att detta är mänsklighetens kanske djupaste sanning, allt vad ni vill att människorna skall göra mot er skall ni också göra mot dem, sa Jesus. Och denna logik genomsyrar så gott som alla religioner, trossystem och ideologier som är värda att ta på allvar.

Morgondagens texter den 8:e söndagen efter Trefaldighet handlar om bygget på den fasta grunden. Kan vi ha en fast grund och ändå inte bli fundamentalister? Ja, jag tror det. Genom att ständigt ställa frågan ”varför”, genom en skeptisk hållning till auktoriteter och makt, genom öppenhet, genom att seriöst pröva det som andra säger, att försöka förstå andras goda vilja, genom ett visst mått av naivitet så tror jag faktiskt att vi både kan bibehålla fundamentet och ändå motstå fundamentalismen.

Det tycks så enkelt, det kanske är lockande med en lära som ger svar på allt, där logiken är klockren och oemotsäglig. Men, den tryggheten är bedräglig. Det perfekta finns inte. Vi är utlämnade åt ofullkomligheten, åt den provisoriska utopin, åt det mänskliga i dess djupaste mening. Jag sa alltid till min son när han var i tonåren att misstro män med visioner, det är en hållning jag burit med mig sedan jag av egen erfarenhet sett vart det kan leda att lita till just män med visioner.

Det vi har gemensamt är det mänskliga, det ofullkomliga. Jag tror på kampen mellan gott och ont, och jag tror att den pågår i oss och utanför oss. Jag tror att vår uppgift som skapade och skapande varelser är att bejaka det goda och bekämpa det onda, både i oss och runt oss. Kraften att göra det finner vi bara i oss själva och den Gudsgnista av kärlek och godhet som finns hos oss var och en. Det är vad vi har gemensamt, och det är vad vi kan främja gemensamt – en kärlek som leder oss allt närmare Skaparen och livets egen botten, livets fundament.

Morgondagens inledningstext har en vers som lyder: Jag löper den väg dina bud visar, ty du har vidgat min insikt. (Ps 119:32) Det ordet rymmer dubbelheten som livet kräver, det finns bud och de visar i en viss riktning. Men livet handlar om att ”löpa” i den riktningen med den insikt som Skaparen har lagt ned i oss. På vårt eget ansvar.

Elfte september och friheten i Kristus: En predikan

Idag den 11 september år 2011 är det alltså tio år sedan fyra flygplan kapades för att utgöra vapen i fanatismens och oförsonlighetens händer, vapen som riktades mot världens då ekonomiskt och militärt mäktigaste land, USA, men också mot hela den västvärld som uppfattades stillatigande acceptera övergrepp, förtryck och fattigdom i syd och i öst. Nära 3000 fullständigt försvarslösa människor dog i attentatet och alla de som dött under det decennium som gått till följd av attentatet kan nu räknas i många tiotusental för att inte tala om förstörd infrastruktur, bostäder, jordbruk och arbetsplatser. Tusentals människor har jagats, fängslats och torterats, ofta på helt godtyckliga grunder, i syfte att komma åt terrorismens kärna. Lägg därtill alla de restriktioner, begränsningar och inskränkningar som drabbar nästa var och en t ex vid en flygresa eller i samband med tillträde till offentliga byggnader i syfte att som det heter ”bekämpa terrorismen”.

Samtidigt, när allt detta är sagt, får vi inte förfalla till ett tunnelseende och låta andra delar av verkligheten förbli utanför synfältet. Decenniet efter 2001 har också varit fyllt av utveckling både socialt, tekniskt och ekonomiskt. Internets interaktivitet har skapat möjligheter för människor att mötas över gränser av olika slag. Aids, TBC och malaria har tvingats på reträtt. Barnadödligheten har sjunkit med 25 procent. Många krig och konflikter har avslutats. Och som människor och individer måste vi fortfarande varje dag fatta en mängd små och stora beslut om vår vardag. Människor vi älskar har gått bort, nya barn har fötts och andra barn har blivit vuxna. Det finns en spänning mellan det oerhörda, det övergripande, det stora i världen och det nära, individuella och det lilla i våra egna liv. För många människor tenderar den spänningen att resultera i ointresse för det större eller kanske till och med en närmast manisk upptagenhet med det som ligger allra närmast.

Den här spänningen mellan principer, regler och system å ena sidan och privata, individuella och personliga erfarenheter å den andra återfinns i texterna för idag, tolfte söndagen efter Trefaldighet. Om vi återvänder till den gammaltestamentliga texten från Andra Moseboken så ser vi att människan får ett antal påbud, visserligen ytterst godhjärtade, men ändå påbud. I det 23 kapitlet versarna 10-12 står flera gånger att vi ”skall” beså jorden men låta vila det sjunde året. Vi ”skall” arbeta sex dagar och vi skall vila den sjunde.

I dagens evangelietext från Markusevangeliets andra kapitel versarna 23-28 blommar spänningen ut i själva texten. Lärjungarna plockar ax från sädesfälten på sabbaten och fariséerna – alltså de religiöst belästa som upprätthöll religiösa regler och principer i det judiska samhället – frågar Jesus hur han kan tillåta det. På sabbaten fick inga arbeten utföras, förstås ingen form av skördande heller.

Vi skall ju komma ihåg att Jesus uppfattades som en många judiska lärare och politiska ledargestalter. Fariséerna ville gärna snärja honom genom att ställa hans beteende mot de principer, den lag, som gällde. Vi har väldigt många exempel i evangelierna på hur Jesus retoriskt skickligt tar sig ut olika försök att helt enkelt sätta dit honom. Ofta är dessa ord idag lite av bevingade uttryck, t ex när han på frågan om hans anspråk inte ifrågasatte lojaliteten till den romerska kejsaren svarade ”Ge kejsaren vad som tillhör kejsaren och Gud vad som tillhör Gud”, också detta i Markusevangeliet. Fel svar i det läget hade lett till åtal för förräderi och försök till uppror. Glöm inte att Palestina vid denna tid var ockuperat av Rom och att det var det s k Stora rådet, bestående främst av religiösa ledare som styrde tillsammans med en romersk s k prokurator. Fariséerna var alltså en del också av den politiska makten.

Vad svarar då Jesus på fariséernas fråga om varför lärjungarna får plocka ax från fälten trots att det är sabbat? Jo, han använder sitt vanliga knep, han tar en historisk parallell och berättar om kung David, vilket är en berättelse från judisk historia och levande i den judiska urkunden Toran. Kung David hade minsann ätit upp skådebröden i templet vid ett tillfälle när det rådde nödläge. Detta var absolut förbjudet, ingen annan än prästen får äta av skådebröden. Skulle det då vara så farligt att lärjungarna plockade ax på fälten på sabbaten, frågar Jesus? Så här säger Jesus enligt texten:

Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten. (Markus 2:27-28)

Vad lär vi av detta? Jo att människan, Guds skapade och skapande avbild, står över regler och förbud. Sabbaten finns för människans skull och inte tvärtom. Reglerna finns för människans skull, inte människan för reglerna.

Spänningen mellan regler, principer och system får sin upplösning i Jesus Kristus. Enligt kristen tro fullbordar Jesus lagen och ger oss ett annat sätt än att hålla vissa regler och bud för att komma i kontakt med Gud, nämligen genom Jesus själv. Det kommer inte an på om vi håller lagens alla bud, säger Paulus i dagens episteltexten från Galaterbrevet, det avgörande är tron och den tron får sitt uttryck i kärlek. Och är det något som inte kan uttryckas i regler, principer och system så är det kärlek. Alla vet vi att kärleken bryter gränser och skapar relationer alldeles oavsett regler. Och som människor är vi förmögna att känna och skänka kärlek, något som såvitt vi vet är alldeles unikt för människan.

En god vän till mig som är katolik sade en gång för mycket länge sedan till mig att ”Principer är för Gud” underförstått att för oss som människor här och nu gav de föga vägledning. I den franska filosofiska tradition som kallas existentialism – med företrädare som de franska författarna Jean Paul Sartre och Albert Camus – poängterats att vi som människor är ”dömda till frihet”. Vi kan alltså inte luta oss mot någon säker moralisk grund på vilken vi alltid kan avgöra rätt och fel. Istället är vi fria, men också utlämnade åt oss själva. I den kristna strömningen av denna filosofi är vi dock inte helt ensamma, vi har vår relation till Gud, vår vilja, vår kärlek och vårt öde att verka för att världen skall bli bättre, godare, vackrare och låta oss själva vara verktyg i det godas tjänst.

Fortfarande vill dock förfärande och förvånade många människor söka skydd i principernas och fundamentens varma famn. Visst är det underbart att alltid veta vad som är principiellt rätt och fel? Visst vore det underbart att gå ut härifrån idag och genom absolut kunskap om huruvida liv och död kunna avgöra i allsköns tvistefrågor bland oss människor? Eller? Nej, vi vet att det vare sig är möjligt eller önskvärt. Istället måste varje människas situation bedömas för sig, varje ögonblick förändrar oss och vi vet så ytterst lite om djupet i den andres förtvivlan eller glädje.

Vi människor är mycket bättre på att komma på och konstruera intrikata system och regler än vi är på att leva i dem. Och allt oftare ropas på fler regler, mer granskning, mer kontroll och ökad utvärdering – allt i syfte att säkerställa att vi lever efter principerna. Paulus säger i Nya Testamentet att ”bokstaven dödar men anden ger liv” och det är ord som gäller också vår relation till principer och regler.

För vad var det som drev de 19 enskilda människor som offrade sina egna liv – och nära 3000 andras – genom kapningen och attacken den 11 september 2001? Jo det var oförsonlighet, principfasthet och tron på övermänskliga system som påstods stå över den enskilda människans liv. Hur många enskilda människors liv har inte spillts på principernas altare? Hur många fanatiskt övertygade män i maktpositioner har inte låtit offra både soldater och civilbefolkning i krig, revolutioner och revolter?

Offret är alltid den enskilda människan. Alltid. Inte bara som fysisk varelse utan vad som offras är personlighet, utvecklingspotential, talang och ande. En svältande människa mindre är en broder mer, sa författaren Stig Dagerman. Det betyder att varje individ på vår jord är ett syskon och bär en gudomligt uppdrag och en gnista av den kärlek som skapat dem. Att utplåna en människa är därför så mycket mer än att döda en fysisk kropp.

I vår tid har vi blivit alltmera medvetna om regelsystems brister, en paradox eftersom de tycks växa till hela tiden! Men samtidigt vet vi nog alla att det blivit svårare att vara människa i meningen att de val vi gör i vardagen har blivit så många fler. När man flyttar hemifrån skall man inte längre bara anmäla till Televerket och därmed få en telefon och telefonnummer. Man skall välja – skall jag ha en telefon alls, en fast eller mobil, vilket nummer, vilket abonnemang och hur skall den se ut. Detta är ju banala val förstås. Men så många andra val ligger på oss – skall mina barn gå i en kommunal skola, skall jag klimatkompensera min flygresa, skall jag äta paprika i januari, är kaffet rättvisemärkt, bör jag köpa svenskt eko-kött eller inget kött alls, bör jag handla på lågpriskedjor som har usla produktionsvillkor, vilken organisation skall jag ge pengar till och är det egentligen moraliskt försvarbart att ha bil?

Den judiske-polske filosofen Zygmunt Bauman har talat om hur allt fler moraliska val faller ned på individens axlar. Val som förr gjordes av staten, kyrkan eller facket måste vi idag göra själva. Och i stort sett alla av dessa val är moraliska val. I detta måste vi motstå lusten och önskan att ty oss till en gång för alla bestämda system och regler. Vi är dömda till frihet, dömda att själva välja om vi vill stå i det goda tjänst eller ej. Och vad det goda är i varje enskild situation är omöjligt att veta på förhand. Vi är skapta med ett förnuft, med förmåga till kärlek och med en egen vilja. Vi har möjlighet till motstånd, vi har möjlighet att ifrågasätta och vi kan alltid som människor i vårt eget namn ta oss rätten att framhålla den enskilde före systemet. Vi kan inte tvingas till underkastelse med mindre än att vi själva går med på det. Vi är fria, vi är inte slavar.

Det är inte att vi alltid kommer till rätt beslut som är avgörande för vår frihet, det är att träna i att använda friheten. Den uppgiften har inte blivit lättare efter den 11 september 2001, men kanske ännu mer avgörande för hur världen skall utvecklas under de närmaste decennierna.

Vi är befriade, frigjorda och lösta från fanatism och fundamentalism. Låt oss därför leva i den friheten, bejaka den och stötta varandra i den. Vår enda möjlighet i avsaknad av en religiös lag eller ett regelsystem är att lyssna inåt, lyssna på Guds-rösten i vårt inre, den som ständigt upprepar Jesu ord inom oss: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten”.

(Predikan i St Jakobs metodistkyrka, Göteborg, söndagen den 11 september 2011)

Vikten av kunskap, analys och debatt i ett demokratiskt samhälle

Långsamt återgår min verklighet till lite vanlig vardag efter chockvågen från Oslo och Utöya. När attentaten mot World Trade Center i New York inträffade år 2001 minns jag att jag framför TV-bilderna repeterade tyst och högt, oavbrutet som ett mantra, ”världen blir aldrig sig lik igen”. I någon mening är förstås världen aldrig sig lik, men vissa händelser kastar världen åt sidan på ett mer resolut sätt än den vanliga vardagslunken. Illdådet, massakern och det politiska angreppet från Anders Behring Breivik lämnar mig förändrad, men det är förstås ingenting jämfört med hur verkligheten rivits itu för alla dem som förlorat någon kär vän eller familjemedlem.

Jag har studerat nationalistiska rörelser och olika former av politisk mobilisering kring nationella projekt – både frigörande och exkluderande – i nu snart 25 år. Jag har gråtit ibland över berättelserna från Algeriet, Indokina eller massmorden under andra världskriget. Då och då har jag misströstat om Europas förmåga att hantera sin konfliktfyllda nationella historia och skrämts av den historielösa, naiva och anti-intellektuella populistiska nationalism som då och då strömmar fram. Jag har följt de fascistiska idealen från tiden före Dreyfus-affären och från kontra-revolutionen (alltså den mot 1789 års revolution) fram till dagens kontinentala idéströmningar kring främlingshat och islamofobi. Under senare år har jag också sett hur en nordamerikansk vit makt-miljö kommit att legeras med nynazistiska och högerextrema nordiska tankeelement, liksom hur en anti-muslimsk retorik har påverkat såväl populistiska som traditionella nationella ideologiska miljöer.

Anders Behring Breivik är bärare av den exkluderande nationalistisk retorik och av den föreställning om västerlandets överhöghet som väglett så många fruktansvärda politiska projekt i Europas historia. Han som individ har tagit dessa idéer till intäkt för att se sig som frälsaren, riddaren eller räddaren från detta onda som hotar. Resultatet är fasansfullt och lämnar ingen människa oberörd.

För mig har händelserna gett en än större vidd åt mitt eget arbete, allvaret i den uppgift som jag delar med många andra har blivit än större. Vi behöver bli än bättre på att rusta oss för att ,möta dessa föreställningar, bättre på att argumentera, bättre på att stå emot hatet och elakheten, bättre på att stödja varandra i förmåga till tolerans och öppenhet och bättre på att belysa och analysera samhällsutvecklingen. Det är mer eller mindre omöjligt att på förhand upptäcka en individ som Breivik, men det är möjligt att i en gemensam debatt dekonstruera de ideologier som ger sådana som honom näring och det är möjligt att genom ömsesidig upplysning och delad kunskap rusta oss än bättre för att förmå att leva vidare i ett samhälle sådant som vi vill leva i: demokratiskt, respektfullt och solidariskt.

För mig personligen blir den analytiska uppgiften än mer uppfordrande. Vi behöver alla bli än mer medvetna om hur vi gör det vi gör och hur vi fyller vår roll samhällsmedborgare i den gemenskap vi lever.

Läs också min debattartikel i ämnet i Dagen.

Lena Sundström i fundamentalismens landskap

Lena Sundströms dokumentär om dem som skriver hat- och hotmejl till henne har väckt många känslor (TV4 tisdag 17/8 2010). Jag fann programmet mycket berikande, även om andra tyckt något annat. Lena Sundström var inte ute efter att bevisa något, avslöja något eller lära oss något nytt. Den som bänkade sig framför TV:n eller datorn med de förväntningarna var dömda redan på förhand. Lena Sundström ville ge oss en inblick i de tankemodeller, tänkesätt och föreställningar som styr inte bara de som var modiga nog att ställa upp i hennes program utan också kanske fler av oss än vi tror. Jag tänkte hela tiden på Jan Guillous utmärkta reportagebok ”Reporter” från 1979 (tyvärr verkar originalet inte ens finnas på antikvariat, endast nyutgåvan från 1989). På den tiden kallades det ”new journalism” och var en teknik som vi som gick på JHG vid den här tiden hade som ideal. Jag har fortsatt att ha det…

När Lena Sundström möter en del av de människor som skickat mejl och brev till henne är hon inte ute efter förklaringar. Istället ser jag människor som gärna exponerar sina fördomar, som inte är särskilt intresserade av om de stämmer eller ej och för vilka bestämda mönster är viktiga för att skapa kontroll och ordning i livet. När Sundström försiktigt börjar problematisera svarar någon med att ”det är ju en knivig fråga” och någon annan med att ”jag ändrar mig inte”.

En person som inte förändrar sin slutsats trots att premisserna visar sig vara falska brukar anses vara en s k fundamentalist. Slutsatsen är då inte falsifierbar och således ingen slutsats utan ett axiom. Att övertyga en fundamentalist om att han har fel är omöjligt. Antingen struntar han i premisserna – logiken finns där bara så länge den leder till rätt slutsats – eller så byter han premisser.

Lena Sundström lyckas visa hur lite intellektuella resonemang, statistik eller vetenskap egentligen betyder för våra djupast liggande hållningar. Allra djupast flyter en existentiell källåder av erfarenheter, lärdomar, rädslor, kärlek, besvikelser, upplevelser och relationer fram. Det vi vet är att utbildning och kritiskt tänkande befrämjar människans personliga utveckling på ett sådant sätt att hon vågar ifrågasätta auktoriteterna, att hon vågar tvivla både på sig själv och andra, att hon ser sin egen felbarhet och förmår se sig själv speglad i andras tillkortakommanden. 

Att kultivera sin egen karaktär och personlighet var för Aristoteles en viktig del av att vara människa. Att inse felen i sitt eget liv (bjälken) innan man påtalar andras misstag (grandet) lär vi av Jesus (Luk 6:42). Jag tycker att Lena Sundström var modig som konfronterade människor som fyllt hennes mejlbox med hat och de som var med i programmet var modiga som ställde upp. Sundström gav mig en bild, som ett Breugelskt landskap, som påminde mig om något jag växte upp i, och som jag fortfarande ofta ser ljusreflexer av där jag står.

Trångsynthet är förtryckets frö

Kristallnatten. Så kallas den våldsvåg mot judiska företagare, synagogor och vanliga medborgare av judisk börd som inträffade natten mellan den 9 och 10 november 1938. Jag har på annan plats skrivit om murens fall i Berlin för 20 år sedan. Men världen är mer komplicerad än att vi kan se en händelse i taget, och därför vill jag påminna om det som föregick nazismens krigsmaskin och den diktatur som skulle komma att kasta skuggor långt in i vår tid.

Idag tycker vi alla att Tyskland är natuligt som det stora land det är. Men jag har stor förståelse för dem som skrämdes av återföreningen. Två gånger under 1900-talet var tyska maktanspråk orsaken till förödande krig, hela det europeiska integrationsarbetet startade som en väg att förhindra tysk revanschism och det amerikanska inflytandet i Europa är frukten av försöken att utplåna diktaturens spår. Det hindrar inte att jag välkomnade återföreningen, särskilt efter att ha upplevt gränstrakterna på 1980-talet.

Men diktaturer och förtryck har vare sig nationella eller ideologiska särmärken. Förtryck kan utövas i nästan vilket namn som helst. Diktaturen spirar i hjärtan som saknar medkänsla, som sluter sig mot omvärlden och som tror sig om att ha förstått allt, sett ljuset eller skådat sanningen.

Jag brukade säga till min son när han var yngre, att han skulle ”akta sig för män med visioner”. Jag ser bara män bland diktatorerna och jag ser i varje diktatur ett särskilt förtryck riktat mot kvinnor. Jag drar öronen åt mig när jag hör människor trosvisst uttala sig om att saker och ting ”är si eller så” och när de fortsätter med att berätta om det idealsamhälle de ser framför sig bara ”det eller det” inträffar. Kanske fick jag en rejäl vaccination mot fundamentalism och fanatism i min ungdom, men det jag vill varna för en dag som denna är alla former av ensidighet och trångsynthet med rötter i en inskränkt personlig värld där endast det som jag själv tycker är ”normalt” också är acceptabelt.

Sök inte nationella, ideologiska eller religiösa kategorier i jakten på förtrycket, låt oss istället se oss i spegeln och varje dag säga att ”inte heller idag tänker jag låta trångsyntheten ta komplikationens plats”.

 

Stå upp mot kristen fundamentalism och för forskningens frihet!

6 § För forskningen skall som allmänna principer gälla att
1. forskningsproblem får fritt väljas,
2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och
3. forskningsresultat får fritt publiceras

Så här står det i Högskolelagens sjätte paragraf. Det är vad man kallar en portalparagraf och det betyder att paragrafen formulerar grundläggande principer, ja själva fundamentet, för en fri forskning. Forskningens enda grindvakter är och skall vara systemet med granskning från kolleger och seniora forskare inom de områden som vi som forskare sysslar med.

Tidningen Världen idag, som är en tredagars-tidning på konservativ kristen grund, tycks inte ha något som helst begrepp om vare sig journalistik eller forskning. I flera artiklar har tidningen stormat mot forskaren Kristian Steiner, vid Malmö Högskola, som gjort en innehållsanalys av ledarmaterialet i Världen idag med avseende på bilden av muslimer. Jag har inte läst rapporten (för den är inte klar) men i andra sammanhang haft anledning att läsa Steiners produktion. Steiner är en hederlig, rejäl och trovärdig forskare inom sitt område. Vilket förstås inte innebär att han är ofelbar. Men i Världen idag anges heller inte ett enda belägg för att Steiners forskning är undermålig. Istället är det valet av forskningsfråga som retar gallfeber på tidningen. Och att Frikyrkliga Forskningsrådet gett den facila summan av 45 000 kronor för att Steiner skulle kunna slutföra sin forskning. En ytterst liten summa med tanke på arbetets omfattning.

För alla oss kristna som tar avstånd från den perverterade världsbild som tidningen Världen idag visar upp är det en plikt att säga ifrån. Den journalistiken är en skrattspegel av en kristen tro. Man känner igen vissa delar, men alltihop är förvridet och oproportionellt.

Världen idag tycks inte heller ha något som helst begrepp om vad yttrande- och pressfriheten i vårt land innebär utan önskar munkavle på personer som inte ser verkligheten på samma sätt som tidningen själv. Konspirationsteorierna frodas på ungefär samma nivå som det lär ha varit i Östtyskland. En publikation av den här typen döljer sin fundamentalism och sin tendentiösa rapportering bakom begreppen ”oberoende” och ”kristen”. Världen idag är inte mer oberoende än vad Pravda var utan predikar bara en monolitisk och fundamentalistisk sanning där allt som talar emot den egna saken förtigs. Världen idag är en anti-intellektuell publikation. Den lever inte upp till de idéer om öppenhet, tolerans, sanningssökande, insikt om den egna felbarheten och viljan att pröva de egna argumenten i kritisk anda som kännetecknar journalistik i en demokrati.

Som forskare vill jag också ställa mig bakom Kristian Steiner fulla rätt att i den akademiska frihetens namn leva efter Högskolelagens sjätte paragraf utan att bli misstänkliggjord i en publikation som själv lever i skydd av den svenska tryckfrihetslagstiftningen. 

Läs själv Världen idag här.

Läs Dagen om ärendet här.

Och läs Andreas Ekströms utmärkta krönika i Journalisten här.