You are currently browsing the tag archive for the ‘kyrkan’ tag.

Pingst. För några år sedan blev vi i Sverige av med Annandag Pingst som helgdag för att istället få en nationaldag som skulle firas genom ledighet och helg. Jag vet inte om riksdagen tänkte sig att den hänryckning som hör pingsten till skulle flyttas över till nationaldagsfirandet. Själv tycker jag att skall vi ha en nationaldag så är det inte Gustav Vasas intåg i Stockholm och begynnelsen av den absoluta kungamakten i Stockholm som skall firas. Hellre en extra dag för hänryckning och öppnandet av andliga ögon.

Men, idag är det pingstafton trots allt. Och hänryckningen bland de dryga 60 000 löparna i Göteborgsvarvet eller miljonerna framför Eurovisionsschlagerfestivalen ikväll är nog rätt stor. Pingsten är dock en av kristendomens viktigaste högtider, tillsammans med Julen och Påsken representerar den den kristna tron grundelement. Jesu födelse (jul) och hans död och uppståndelse (påsk) leder fram till Andens ankomst till världen som en hjälpare för de troende (pingst). Men det svenska samhället har aldrig lyckats göra kommersialism av pingsten, denna vårens högtid har istället blivit en bröllops- och konfirmationshelg. Och därmed också en kyrklig helg i ordets djupare mening. Antagligen var det också därför den så lätt gick att förstöra genom att bestjälas på en av sina helgdagar. Inga större pengar i pingsthelgen. Och sedan helgen inte längre är en s k långhelg har den också sjunkit tillbaka i intresse hos de flesta. Idag är t ex augusti den vanligaste bröllopsmånaden, följd av juli.

Pingsthelgen är för många av oss en hänryckning över våren, växtligheten och blommorna. Efter en så ovanligt lång, kall och torr vårvinter har nu det mesta i växtväg närmast exploderat i färger. Men naturens återkomna liv och färg är också en påminnelse om att den Helige Ande befinner sig här och ibland oss. Att denna ande viskar, talar och verkar i oss om vi bara låter hen komma till tals. Att vara hänryckt kan ju vara härligt, men Anden anas ofta i de små detaljerna. I leendet hos en vän, i en varm hand när det är tungt eller i bönens ordlösa suck.

”Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er.” (Joh 14:15-17) Så sa Jesus till lärjungarna en tid innan han lämnade dem. Och på pingstdagen kom Hjälparen, Anden, Sanningens ande, ja kärt barn har många namn, till lärjungarna.

Vi är inte övergivna och pingsten är en påminnelse om den gemenskap som Kristus och Fadern erbjuder oss. I Treenigheten finns Fader, Son och Ande och i den konstellationen är hen, den osynlige, alltid med oss.

För den som minns kan det vara roligt att lyssna på gospelkören Choralerna som i musikalen ”Befriad” från 1973 sjöng just de ord som jag ovan citerade i ”Löftet om den Helige Ande”. (Tyvärr tycks den inte återfinnas på nätet).

Glad Pingst på er alla!

 

Annonser

Vid ett seminarium om religionskritik som främlingsfientlighet, arrangerat av Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (fd Broderskapsrörelsen) diskuterades det faktum att kritik mot framför allt judendom och islam ofta är förtäckt främlingsfientlighet. Lena Andersson var med, återigen som den ende uttalat icke-religiösa debattören, tillsammans med bl a Göran Rosenberg. (Jag är imponerad av Lena Anderssons frimod att ensam gång på gång gå in i de här diskussionerna som i de flesta fall är på bortaplan för henne.)

Diskussionen blev tyvärr mycket kort, men frågan om varsamhet och försiktighet i kritiken av religion, religiösa sedvänjor och religiösa grupper dryftades. Rosenberg påpekade att ingen religionskritik sker i ett vakuum, istället är kritiken en del av en svensk kontext där andra religioner än kristendomen i dess lutherska form var förbjuden fram till för 150 år sedan. Och verklig religionsfrihet fick vi inte förrän 1951. Men, precis som Katarina Barrling påpekade, gick Rosenbergs argument i stor utsträckning ut på att religionskritikens konsekvenser skulle avgöra dess halt medan Andersson framförde ståndpunkter utifrån vissa bestämda värden, som då inte bemöttes.

Precis som alla andra menar jag att varsamhet och hänsynstagande är nödvändiga ingredienser i debatter om något så personligt och identifierande som religiös tillhörighet. Men, och det är viktigt, religionskritiken i det offentliga samtalet är också ett sätt för religiösa föreställningar och religiösa företrädare att bli delaktiga i samhällsdebatten. Endast genom en öppen diskussion kring religiösa föreställningar och religionsutövning kan religion också bli en del av ett verkligt pluralistiskt samhälle. Risken är annars, som Andersson också nämnde, att det bara blir en intern angelägenhet för de redan frälsta (i närmast bokstavlig mening).

Religionskritiken bör därför uppfattas som en väg in i samhällsdebatten för såväl den mer inhemska kristna religionen som för religioner som uppfattas som (eller verkligen är) nya och/eller främmande i det svenska samhället. Religionen kan inte, bör inte och skall inte vara undantagen från det demokratiska samtalet. På sikt gynnar det också religionen själv – den blir mer relevant, den får kontaktytor med samhällsfrågor av vikt för medborgarna och den kommer antagligen också att lättare ”leva med sin tid”. Något som är nödvändigt för att en religion skall ha en framtid och inte bara en dåtid.

Jag hade i tisdags förmånen att tala om kyrkans plats i samhället inför en månghövdad och intresserad skara på Vinterkonferensen i Stockholm. (Titta. Anförandet kommer så småningom att publiceras i Tro & Liv.) Mina bärande element i budskapet var dels en tillbakablick på den roll kyrkan i olika former spelat i europeisk och främst svensk samhällsutveckling inklusive en diskussion om religionens betydelse för den enskildes politiska aktivitet, dels en framåtblick på hur jag menar att kyrkan bör se på sin roll framledes om man skall vara relevant för dagens samhälle.

I det förstnämnda elementet var påpekandet att kyrkan varit både tillbakahållande och progressiv centralt. Jag pekade också på att religion och politik samspelar så komplext att det vi vet är att det finns ett starkt samband, men inte vad som blir resultatet. I det andra elementet spelade individualiseringen och dygdetiken en stor roll. Jag menade att i dagens individualiserade Sverige blir frågan om kyrkans plats verkligen brännande. Vad skall en kollektiv och teokratisk organisation i ett individualiserat och modernt Sverige och göra? Mitt svar är att kyrkans plats är i relationen mellan människor – de generella rättviseprinciperna har spelat ut sin roll som moraliska kompasser för de enskilda människornas val. Samhället idag kräver så mycket mer av oss, det moraliska ansvaret hamnar direkt på våra egna axlar när auktoriteter spelar ut sin roll. Kantianska handlingsregler och nyttoinriktade rättviseprinciper svarar inte på de personliga och svåra moraliska frågor som varje enskild individ idag ställs inför. Det är där kyrkan skall vara, i syfte att stödja och underlätta kalibrering av våra enskilda moraliska kompasser.

Efter anförandet fick jag ett antal frågor, det är alltid roligt och stimulerande att få fördjupa diskussionen på just de punkter där publiken känner sig frågande eller har ett särskilt intresse. Men en fråga förföljde mig hela vägen hem och även på natten efteråt: Vad skiljer det här från allt frikyrkan stått för förut och som vi har fått lära oss? (Ungefärlig formulering.)

Ja, tänkte jag, den som har öron han höre. För visst var det jag sa en radikalt annorlunda syn på kyrkan. (Inkl frikyrkan.) Eller? Den lite näsvisa frågan fick mig att återigen betänka förväntningarnas roll. Som en produkt av frikyrklig uppfostran är jag förstås impregnerad av språk och metaforer som glider lätt in i en traditionell förkunnelse. För mig är styrkan i det jag säger att jag parar det språket med ett vetenskapligt begreppsliggörande av världen.

”Det är du och vi andra som måste rita om vår mentala karta” är mitt svar efter att jag tänkt länge väl. Att omorientera sig betyder inte att det gamla var fel. Att vi behöver en ny karta betyder inte att den gamla kartan var fel (de nya bygger alltid på de gamla) men de gamla kartorna visar helt enkelt inte vägen längre eftersom terrängen förändrats.

Människor längtar inte efter det glada budskapet om Jesus Kristus och försoning, nåd och frälsning. Nähä? Människor längtar efter samtal om svårigheten att vara människa, att handla rätt, att väga av mellan sig själv och andra, om klimathot och skolval och om den stora skuld som vi alla rullar framför oss. Jaha? Och det är där som Jesus Kristus dyker upp igen, driven av hans kärlek kan du och jag som troende vara en del i det arbete som innebär att vårt samhälles kollektiva moraliska kompass ställs in mot försoning och nåd. Det arbetet sker i nära relationer och det arbetet kräver att kyrkan rustar och stödjer den enskilde troende med både andlig kraft och nya kartor.

(Så tack för den lite obekväma frågan. Det blev just ett konstruktivt motstånd, något jag också talade om i tisdags.)

När jag var liten kände man igen pingstvännerna på kläderna, missionarna på bilarna och svenskkyrkliga på uppsynen. Och på den fjortonde söndagen i Trefaldighet skall vi hylla enheten i Kristus. Mycket har ju hänt under de senaste decennierna avseende ekumenik och samsyn inom svensk kristenhet. Som så ofta påbörjades det vi ser idag redan på 1960-talet. Det allkristna mötet i Göteborg 1972 (G72) var ett tydligt steg på väg mot enheten i Kristus. Men samtidigt har vi också bejakat mångfalden på ett sätt som vi inte gjorde på 1950- och 1960-talen. Kan vi finna enhet i mångfald? Eller står svensk kristenhet inför hotet om en ny splittring mellan nya strömningar mot mysticism och samhällsfrånvändhet å ena sidan och slagsmål mellan vänster och höger om Kristus och religiösa krav på särbehandling å den andra?

Jag skall ärligt säga att jag tycker denna fråga är svår. Min tro leder mig till vissa ståndpunkter som när de möter samhälle och andra människor också får politiska konsekvenser. Där är jag inte benägen att ge avkall. Jag kan t ex inte acceptera frizoner för präster som nekar kvinnor prästkallelsen eller samkönade par äktenskap. Å andra sidan står jag upp för religionsfrihetens logik – ingen skall kunna tvinga en präst att tjänstgöra med kvinnor eller viga två kvinnor om det går emot dennes övertygelse.

Eftersom jag tror på pragmatismens grundidé söker jag goda beslut utifrån situationen istället för utifrån principen. Följden för mig blir att söka kraft i visdomen att inte låta det rätta stå i det godas väg. Vad är gott att göra i den givna situationen? För mig är det ett kristet sätt att hantera destruktiva konflikter.

I Johannesevangeliets text för idag (dock första årg) säger Jesus i sin bön till Gud att han ber för oss som är ”kvar i världen” (Joh 17:10). Och det är såsom varandes kvar i världen vi måste agera, inte utifrån himmelska principer. En katolsk vän sa en gång för många år sedan till mig att ”principer är för Gud” och menade att dessa var inte något som hjälpte oss människor särskilt långt. Vilket inte betyder att de inte är sanna.

Enheten i Kristus kan bara upprätthållas om vi som är kvar i världen vidmakthåller våra värderingar, lever mitt i världen, respekterar andras övertygelser och fattar goda beslut. Att använda sig av pragmatismen som rättesnöre kräver dock ansträngning – mycket ansträngning. En missupfattning är att det förhåller sig precis tvärtom. Men inget är enklare än att dra ut de teoretiska konsekvenserna av en princip. Det svåra är att fatta nya och upprepade visa, kloka och goda beslut som får konsekvenser för människor och som tar hänsyn till alla de motsägelsefulla villkor vi lever under.

Bön: Gode Gud måtte du bistå oss i vår svåra uppgift att fatta visa beslut som respekterar andra lika mycket som oss själva. Förbli här hos oss, vi som är kvar i världen.

Häromdagen satt jag ensam och åt min lunch på Södertörns Högskolas lunchrestaurang. Jag tittade ut genom fönstret, vilade blicken på snölandskapet. Vi satt fyra medelålders akademiker vid varsitt bord, alla vända åt samma håll och åt våra isterband. Vi tuggade och åt, tittade och läste i våra tidningar.

I Sverige sätter människor sig inte gärna bredvid varandra i matsalen eller på spårvagnen. Vi föredrar det där lilla utrymmet runt oss själva. Det är ett särdrag vi har, vi kan sägas vara världens mest individualistiska folk. Men kan man vara individ och ändå vara del i en gemenskap? Måste individualism och kollektivism alltid vara varandras motsatser?

Mitt svar är nej. Vår personliga identitet styr hur vi uppfattar världen. Identiteten är avgörande för att förstå varför du och jag handlar olika i samma situation – jag är metodist, kvinna, mamma, hustru, professor, medelålders och göteborgare för att ta några exempel. Men alla dessa individuella identiteter gör mig också delaktig av ett kollektiv, en grupp som har en gemensam berättelse om världen och vår plats i den.

Den kristna kyrkan har en fantastisk berättelse där alla får identitet och individualitet. Tyvärr har den organserade kyrkan inte alltid varit så bra på att föra fram Guds berättelse om skapelsen, men för den som kan sin bibel och har tampats med de andliga frågorna så framstår berättelsen som så mycket större än kyrkan. Jesus bejakade individen, han sa inte att vi måste klä oss på ett visst sätt eller tala på ett visst sätt för att vara välkomna. Hans berättelse handlar om skapelse, saknad, skuld, förlåtelse, försoning och återskapelse. När jag lyssnar till Leonard Cohens eller Bob Dylans sånger undrar jag om det är deras religiösa arv som får miljoner människor att älska dem. När Bob Dylan i sin ”Every grain of sand” talar om sparvarna som är räknade eller när Leonard Cohen talar om de drunkade och vänder på historien om Jesus som går på vattnet i sin ”Suzanne” – ja då är det en evig historia som berättas.

Jag tror att kyrkan underskattar sin roll som berättare, att möta individerna med en berättelse där det finns plats för oss alla är kanske den största gåva en människa kan få. Och nästa vecka skall jag sitta i lunchmatsalen och titta ut och tänka på att jag har en plats i Guds stora berättelse om skapelsen.

(Denna text har också publicerats i S:t Jakobs församlingblad no 1 2010)

Lars Ohly (v), Veronica Palm (s) och Lage Rahm (mp) är några av dem som gått med i Förbundet Humanisternas riksdagsnätverk.

Förbundet Humanisterna säger sig genom detta nätverk vilja verka för ”ett sekulärt samhälle”. Att staten är sekulär är för mig som kristen såväl önskvärt som självklart. Men att vårt ”samhälle” skall vara sekulärt anser jag vara inte bara en omöjlighet – om vi inte inför totalitära verktyg och diktatur à la Sovjet eller Kina – utan även en vedervärdighet. Vad Humanisterna vill är i så fall att vi kristna inte skall få utöva vår religion i samhället, inte synas och inte höras. Bort med alla kristna (och övriga religiösa) organisationer och verksamheter. Större delen av det civila samhället kommer att utrotas. Religionsfrihet brukar anses tillhöra demokratins grundläggande särdrag…

Förbundet Humanisterna anser också att ”politik och religion skall hållas isär”. Vad menas med det? Rimligen är jag i så fall  som kristen inte välkommen i ett politiskt parti. Min religiösa övertygelse om frihet, jämlikhet och broderskap är icke-legitim som grund för ett politiskt engagemang. Kyrkan skall sluta uttala sig i politiska frågor. Och vi skall ha biskopar som sysslar med hur deras utstyrsel bör se ut istället för upprop för en human flyktingpolitik. Uttalandet är löjligt okunnigt. Religion och politik hör ihop och har alltid hört ihop. Att kristna/muslimer/hinduer/asatroende inte skall kunna använda staten som ett verktyg är dock en demokratisk självklarhet och något helt annat än att ”religion och politik skall hållas isär”.

Jag tycker det är tragiskt att en begåvad person som Morgan Johansson visar upp en sådan – i bästa fall – naivitet. Att han sedan fått med sig flera andra goda politiska krafter är desto mer ledsamt. Är det den totala okunnigheten om religiösa frågor och religionens betydelse i vår samhällsutveckling som förblindat dessa normalt så kloka människor?

Jag förstår att många vill motverka religiösa krav på förbud, restriktioner och religiös trångsynthet. Men det sker inte genom att bunta ihop alla miljoner troende svenskar till en homogen reaktionär klump. Tvärtom vore det mer strategiskt att bejaka religionen som en samhällelig kraft med både progressiva och reaktionära konsekvenser. Och sedan ägna sig åt att motarbeta de sistnämnda.

(Jag antar att nätverket också anser att alla religiösa nätverk i riksdagen måste elimineras. Och alla interna religiösa nätverk i de egna partierna.  Sammanblandningen mellan religion och politik där är ju total. Att Humanisternas anti-religiösa livsåskådning också bör inräknas bland de försanthållanden som kallas religion tycks aldrig ha slagit dem.)

Svaret på frågan i rubriken är alltså ja om dessa riksdagsledamöter får bestämma. Och det är ju det de är där för att göra. Man undrar vilken demokratimodell dessa ledamöter skriver under på.

Häromdagen gick jag på Vasagatan och talade i telefon. Samtidigt passerade ett par spårvagnar, andra människor som talade i telefon, bilar med högt ljud från bilstereo, några stora lastbilar, en del cyklar och musik från Seven-Eleven-affären på hörnet. Plötsligt insåg jag hur vansinnigt det är att vi accepterar bullret. Jag kände hur trött jag blev i huvudet av oväsendet, hur mycket aggressivitet och irritation ökade på stressnivåerna och hur jobbigt det blev att tala med maken i telefonen.

Man kan ju säga att jag borde låta bli att prata i telefon när jag går på gatan, men jag har erfarit precis samma sak när maken och jag promenerat på samma gata. Är det en rimlig livskvalitet att vi har så mycket störande ljud runt oss att man inte skall kunna föra ett samtal i normal nivå när man går bredvid varandra på en gata i centrala staden? Mitt svar är NEJ.

Våra kroppar och våra själar behöver variation i anspänning och engagemang – men oväsendet runt om oss gör att vi tvingas leva i en konstant ljudstress. Såvitt jag kan se så återfinns inte bullerfrågorna hos något enda politiskt parti eller någon enda miljöorganisation. Det är Naturvårdsverket som skall genomföra regeringens bullerpolitik, men med tanke på att det i Riksdagen inte presenterats några som helst samhällsplaneringsförslag – där bullerfrågorna ingår – sedan åtminstone 2002 så är det tydligt att frågan är nedprioriterad.

När vägar dras och byggen planeras är det istället, genom förtätning och utökat byggande inne stadskärnorna, så att det ges dispenser för bullerreglerna. Jag är djupt bekymrad över den totala brist på intresse för bullerfrågorna som vårt samhälle visar.

Kyrkor är platser dit många söker sig för att få lite lugn och tystnad. Jag menar att den kristna kyrkan faktiskt har en uppgift i att bereda nutidsmänniskan detta rum av stillhet och kanske borde vi också som kristna tydligt stå upp för miljöer i städerna där det finns plats för ett inre andligt rum.  I Paris – denna tiomiljonstad – finns faktiskt många platser för tystnad och stillhet. Men i Göteborg och Stockholm är de hotade. Parker, mellanrum, trottoarer och alleér är platser som utsätts för tryck i den marknadsstyrda stadsplanering som drivits fram de senaste åren. Uteserveringar som breder ut sig inte bara med bord och stolar utan också med musik. Och vi utsätts för synlig miljöförstöring i form av reklam överallt – försäljare, annonser och anslag. Låt oss kämpa för rätten till den stilla platsen också i en stad.

Kategorier

Arkiv