You are currently browsing the tag archive for the ‘kyrka’ tag.

Häromdagen besökte jag Vasa församlingshem i Göteborg och talade över ämnet ”Kyrkans förändrade roll i samhället” mot bakgrund av såväl min forskning kring religion och politik som min personliga övertygelse som kristen. Under den senaste tiden har jag medverkat i två böcker som behandlat ämnet religion och politik, men på olika vis: dels ”Religionens offentlighet. Om religionens plats i samhället” där jag kommenterar den synlighet som religion fått inte bara i svenskt samhällsliv utan i den västvärld som länge betraktades som sekulariserad, dels ”Tro – en politisk kraft” där jag beskriver hur och varför en kristen tro aldrig är eller kan vara endast  en personlig angelägenhet.

Utifrån mitt perspektiv saknar tanken på en åtskillnad mellan religion och politik teoretisk grund om man inte på ett väldigt banalt sätt åsyftar Jesusorden i Mark 12:17 om att ge Kejsaren det som tillhör Kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Jag delar den ganska vanliga uppfattningen att kristna skall rätta sig efter de lagar som fattats i demokratiska samhällen och betala den skatt man blir påförd genom överenskomna avtal. Men, det betyder inte att en kristen inte skall verka för att förändra såväl lagar som samhälle, inte heller att en kristen alltid måste lyda lagen. När samvetet kräver det måste jag som kristen kunna sätta mig i vägen för det orättfärdiga. Ett demokratiskt samhälle kan tolerera detta, och jag måste också acceptera de konsekvenser det medför i form av sanktioner. Härom tror jag de flesta kristna är överens. Det finns heller ingen ”kristen politik” som förenar människor från alla samhällsklasser, intressegrupperingar, regioner eller generationer. Däremot finns det ofta en öppenhet och tolerans mellan kristna människor i politiken som kanske går lite utöver vad som finns i andra politiska sammanhang.

I ett samhälle där individen blivit så mycket viktigare än kollektivet och där rätten till självförverkligande blivit politikens huvuduppgift måste kyrkan (i dess vidaste mening) också finna en ny teologisk utgångspunkt menar jag. Det innebär inte, som det ofta felaktigt förstås, att kyrkan skall ”anpassa” sig till rådande värderingar eller samhällsklimat.

Jag menar att risken är överhängande att kyrkan inte finner den nya teologiska grund som krävs för att bejaka framtiden och sätta sin prägel på den. Just nu upplever jag att många kristna organisationer försöker vidareutveckla det diakonala uppdraget (vilket är bra) genom t ex att driva välfärdsföretag eller ta ansvar för immigranter av olika slag.* Men om det arbetet utförs utifrån tanken att detta är vad som är kvar av kyrkans roll i samhälle så kommer uppdraget att bestämmas av andra krafter (läs ekonomiska) än kyrkan själv.

Jag hörde också nyligen en kyrkoledare som entusiastiskt talade om att få med sig grannarna till kyrkan, detta var framtidens melodi tydligen. För mig är det närmaste parodiskt att höra denna 1960-talsidé återigen ett halvt sekel senare. Frälsningen och evangeliet åldras inte men medlen att föra ut det åldras. Det är kyrkan som behöver föras ut i samhället inte tvärtom. Vi samlas inte i kyrkan för att fly världen utan för att samla kraft inför de uppgifter som ligger runtomkring.

En akademisk kollega föreslog att kyrkan behöver en ny befrielseteologi för att verka i vårt samhälle idag. Och ja, jag håller med. Här behövs ett budskap om befrielse från den egoism, narcissism, ekonomism, patriarkat, ägandefixering och från den självhävdelse som vårt samhälle idag tenderar att belöna. En kyrka som igen fått en tydlig plats i samhället, en kyrka som inte kan isoleras från politik och samhällsliv, en sådan kyrka måste finna en stark teologisk grund för ett radikalt budskap om jämlikhet och solidaritet och för ett evangelium om frälsning, helande, försoning och nåd.

Har vi som kristenhet kraft att finna denna teologi och göra den till bas för arbetet i vårt land – eller slår vi oss till ro med att staten omfamnar våra diakonala insatser och att många människor besöker kyrkans konserter?

 

* I katolska länder är dessa verksamheter mycket tydligare förankrade i en samhällsutveckling där kyrka och samhälle vävts samman. Även där talas dock om behovet av ny teologisk grund, något som påven Franciskus är en tydlig utvecklare av.

Annonser

Katolska kyrkan står just nu i skottgluggen för anklagelser om sexuella övergrepp mot både barn och vuxna. Många är, med rätta, upprörda över vad som hänt men också över den bristande handlingskraften hos kyrkan som organisation. Under årtionden har ingen eller endast enstaka personer tagit ansvar för vad som hänt, istället har individer som begått övergrepp förflyttats och/eller skyddats av kyrkans organisation. Tyvärr finns det vittnesbörd om denna typ av övergrepp hos många andra kyrkor och samfund.

Samtidigt diskuteras saken som om det vore en fråga om något som kan förklaras av att det sker inom en kyrka. Faktorer som celibat, kyrklig hierarki och negativ syn på kropp och sexualitet har lyfts fram som orsaker till att sexuella övergrepp sker inom kyrkan. Men vad vet vi egentligen om relationen mellan övergreppen och kyrkan? Nästan ingenting skulle jag vilja säga.

Jag har inte sett några jämförelser av anmälda/begångna/dömda sexuella övergrepp mot barn/unga vuxna som indikerar att det sker oftare inom kyrkor än utanför. Jag har heller inte sett några jämförelser mellan kyrkor med celibat och kyrkor utan. Inte heller har jag sett jämförelser mellan samfund/kyrkor med en negativ syn på kropp och sexualitet och sådana med en bejakande syn på kropp och sexualitet.

Jag tror att vi famlar efter halmstrån för att försöka förklara handlingar som vi vare sig kan eller vill förstå eller ursäkta. Vi vill lägga förklaringarna så långt ifrån oss som bara är möjligt, så långt inne i system vilka vi känner oss främmande för och vi vill kunna utkräva ansvar från en överordnad. Tyvärr tror jag att detta sätt att tänka leder oss vill. Viktigt att komma ihåg är att det är varje enskild människas ansvar när han/hon överskrider en moralisk (eller legal) gräns. Det kan aldrig ”skyllas” på att man ”gjorde som andra” eller ”lydde order”. Man kan dock ge mer eller mindre goda förklaringar till vad som hände, av typen ”jag var rädd att bli skjuten om jag inte lydde order”. Det är en förklaring, och ibland också en ursäkt, men kan aldrig ta ifrån dig det individuella valet.

Såvitt jag har förstått (rätta mig om jag har fel) är det så gott som uteslutande män som begått sexuella övergrepp och i de fall som rört kyrkan har det enbart handat om män. Om vi tar bort de fall som beror på psykisk sjukdom eller allvarliga psykiska störningar så undrar jag om inte homosocialiteten och auktoritära/patriarkala strukturer är den gemensamma nämnaren i en majoritet av de fall som kommit till allmänhetens kännedom. Kyrkor i många länder har ofta bevarat patriarkala strukturer med auktoritära beslutsvägar längre än det omgivande samhället. Den katolska kyrkan med enbart manliga ogifta präster är förstås en utpräglat homosocial gemenskap. Men även många s k frikyrkor och andra samfund har en utpräglat patriarkal homosocial prägel. Inom gammalkyrkliga och konservativa kristna kretsar finns motståndet mot kvinnliga präster och homosexuella par kvar, liksom ett avtsåndstagande från kvinnliga erfarenheter som grund för andligt ledarskap. 

En sådan förklaring skulle också ge mening åt att många ”gamla” fall nu flyter upp, nu när auktoritetsnedrivningen fullbordats och samhällets patriarkala strukturer faktiskt skakas i sina grundvalar. Påtagligt många av de fall som nu diskuteras inträffade på 1960-talet eller tidigare, alltså innan auktoritetsnedrivningen tog sin början och kvinnorörelsen fick inflytande.

Jag tror det är fel väg att leta i de religiösa systemen efter förklaringar, i grunden handlar övergreppen om manlig makt och manlig auktoritet.

Till alla fyrtiotalisternas synder kan nu läggas att de också brutit den kyrkliga traditionsöverföringen. Generationerna födda från 1960 och framåt har tappat den kontinuitet i mötet med kyrka och kristen tro som i Sverige funnits i hundratals år. Mer än hälften av den svenska befolkningen idag besöker aldrig en kyrka. Antalet gudstjänstbesökare är få, men det är inte där det stora tappet skett, utan bland dem som då och då besökte kyrkan, t ex i samband med jul, dop eller bröllop.

De här tankarna berättade jag om på Metodistförsamlingen St Jakobs församlingsdag på Västkustgården den 29 augusti. Stoff för mina reflektioner fann jag i den utomordentligt värdefulla nya boken ”Politisk opinion och religiositet i Västra Götaland” av statsvetaren Magnus Hagevi, verksam vid Växjö universitet.

För mig är läget en möjlighet, en möjlighet att bryta också ett destruktivt arv och repressiv kyrka och religion och ett destruktivt arv av antagonism mellan s k frikyrkor och svenska kyrkan. Halva svenska folket kan fås att upptäcka kristen tro, svensk kyrklighet och att många vanliga människor bekänner sig som kristna.

Gudstjänsten är teologiskt att ställa sig till förfogande för Gud, att bli utsänd i tjänst för Gud, att vara till tjänst för övriga deltagare och stärka deras tro samt förstås att själv få ett upplyftande möte med Gud. Om vi vill nå fler människor med vår gudstjänst kanske det är viktigare att få fler människor att gå då och då än att få dem som redan går att gå ännu oftare (Tack Per!).

Mina förslag är att:

  • stärka gudstjänsten som centralpunkt, församlingens nav

  • öppna gudstjänstens former, vara tydligare med vilken funktion olika saker har, genom informationsblad och vägledning genom gudstjänsten

  • undervisa om hur gudstjänstens liturgi är evangelium, kanske studiecirkel eller tema för kvällsträffar kring liturgin och hur den vuxit inom den kristna kyrkan

  • Skapa nyfikenhet på gudstjänsten genom att bjuda in till kyrkorummet, berätta om byggnaden, hålla öppet på sommaren för ”vägkyrka”, hålla öppet för stillhet och bön under dagtid/kvällstid, ha en antikvarisk visning av kyrkorummet två gånger om året m m

Många av dem som är under 50 behöver ”lära sig” att gå i kyrkan för att överhuvudtaget bli intresserad av delta i gudstjänsten. Kyrkan och gudstjänstrummet är en plats som för många är stängd, stum och tom. Vi som är på insidan måste slå upp dörrarna, inifrån och med buller och bång!

Vid det s k Göteborgsmötet i juni kommer de tre frikyrkosamfunden Svenska Baptistsamfundet, Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Missionskyrkan att diskutera någon form av fusion. En avsiktsförklaring finns redan och de tre samfunden samarbetar kring den teologiska utbildningen på Teologiska Högskolan i Bromma. Men, jag känner en gnagande oro. Bör vi verkligen utplåna de historiska erfarenheter och de särskilda stråk som de tre samfunden representerar för att i effektivitetens namn genomföra ett samgående?

Jag ser ett viktigt skäl för ett samgående – antalet medlemmar sjunker och det är kostsamt (både i pengar och människor) att driva en kristen församling, hur ”andlig” en församling än är så krävs det materiella resurser!

Men är inte risken att man släcker elden med bensin? Ett samgående stimulerar knappast till medlemsrekrytering, inte heller blir behovet av att bli flera påtagligt. Man har ju plötsligt en större krets att hålla sig till. Antalet församlingar i landet blir lägre och ett samgående kräver mycket energi internt. Mindre blir kvar för det utåtriktade arbetet. Och lokalt samarbete kan man ha utan att samfunden går ihop.

Argumenten emot ett samgående springer ur de faktum att de tre samfunden representerat tre olika teologiska inriktningar där t ex metodismen har en särprägel. De historiska erfarenheter och upplevelser som präglar samfunden försvinner, glöms bort och trycks så småningom ut ur identiteten, till förmån för det stora minnet av samgåendet. Metodismens särprägel handlar om tillhörigheten till en världsvid kyrka, en tydlig kyrkoordning och att vi är en biskopskyrka. Metodismen har också en en historia av socialt engagemang och ett intellektuellt förhållningssätt både till den egna läran och till den personliga tron. Wesleys idéer om helgelse och metodiskt arbete riskerar att försvinna in i en mainstream-präglad ”frikyrklighet”. Personligen tycker jag att en sådan utslätning är vad som skett med Evangeliska Frikyrkan. Tendenser uppkommer också snart till utbrytningar och sektbildningar i den stora gemenskapen.

Alliansmissionen och Pingströrelsen är de ”större” samfund som (såvitt jag vet) står utanför alla sammanslagningsförslag. Jag önskar att Metodistkyrkan i Sverige skulle känna större självkänsla i den egna rollen och den egna teologin – låt oss skapa ett tätt samarbete där respekten för egenarten mellan samfunden leder till hälsosamma debatter istället för en allmän och utslätad frikyrklighet vid sidan av Svenska Kyrkan!

Kategorier

Arkiv