You are currently browsing the tag archive for the ‘Jul’ tag.

Att föreställa sig julevangeliet i vår tid är tyvärr inte så svårt. Inte nog med att det område där Jesus föddes och levde sitt liv är sönderslitet av väpnade konflikter, dessutom flyr människor i hundratusentals från krigsområdena runt omkring. Så många barn föds likt Jesus på platser som inte alls är avsedda för barn, så många föräldrar avvisas eftersom det inte finns plats för dem och så många Herodes jagar utmanare om den egna makten.

Vårt land har kunnat säga sig vara ett av de mest välkomnande, kanske det allra mest välkomnande som ej finns i närområdet, för flyktingar från världens krigshärdar och diktaturer. Nu kan det inte sägas längre – istället stängs gränser och vårt land sägs placera sig på en ”miniminivå” i EU. Kontroller föder fler kontroller, och restriktioner föder fler restriktioner. Vi är på ett sluttande plan där flyende människor i den politiska diskursen allt mer övergår till att bli en anonym massa, en invasion som måste stoppas, ett flöde som skapar panik.

Som kristen finns det bara ett svar när kraven på restriktivitet kommer och det är öppenhet, generositet och omsorg. Ingen kan säga att det stora antalet flyktingar som söker asyl är enkelt att hantera, men vi har ingen moralisk rätt att stoppa dem. Vi måste behandla var och en som en individ, pröva vars och ens rätt till skydd och därefter ge dem den omsorg de behöver.

Att resten av EU-länderna inte gör det är ingen ursäkt. Sverige kan hitta andra vägar, t ex låta bli att betala avgiften till EU och begära praktisk hjälp från grannländerna med personal, lokaler och stöd likt Frankrike gjorde efter attentaten den 13 november. Varför är stöd för militära ändamål självklara men inte stöd till humanitära åtgärder?

Alla kommer inte att få stanna, alla är inte flyktingar och alla har ingen rimlig möjlighet att få ett arbete i vårt land – men det förhållandet rättfärdigar inte att behandla dem som icke-människor.

Jesus och hans föräldrar var flyktingar, judarna var flyktingar i Egypten och i Babylon (nuv. Irak) och svenskarna var flyktingar i USA. Minns de finska krigsbarnen, de norska flyktingarna, de danska judarna och de vita bussarna. Kom ihåg flyktingarna från Irak, Iran, Grekland, Chile och Balkan. Sverige har ingen fläckfri historia men vårt land har varit och skall förbli en plats som ger skydd för dem som behöver det.

Ta hand om varandra denna jul, gläds åt ljuset som är på väg tillbaka men kanske kan du också göra något för din okända medmänniska. Godhet har en fantastisk förmåga att förmera sig och sprida sig – ljuset besegrar alltid mörkret. Alltid.

God Jul och ett Gott Nytt År till alla läsare!

God Jul 2011

Annonser

Ty jag har märkt hur mina jular, ju äldre jag blir och ju mer bagage man bär i hjärtat, alltmer handlar om dem som inte längre är med.

Så skrev Andres Lokko i dagens upplaga av Svenska Dagbladet och det slog an en ton i mitt inre. Precis så är det, ville jag säga till Lokko, vad bra att du sa det. Men det blev till maken istället för han var fysiskt närvarande i rummet.

Igår sprack den vackra julgransspiran jag ärvt efter farmor och farfar. Jag skulle som vanligt sätta fast den i toppen, skör som den var låg den inlindad i papper och kartong. Mycket försiktigt lösgjorde jag den, klippte av toppskotten till lagom längd, vässade den lite och trädde på spiran. Utan att jag egentligen använde någon som helst kraft sprack plötsligt spiran i min hand. Några droppar blod från handflatan blandade sig med de frostade glasskärvorna som föll rakt ned i golvet. Jag skrek till, och sedan blev jag tyst. Något inre gick också i kras. Men den smärtan var stum. Maken sopade och dammsög upp alla de småskärvor som spreds över mattan. Jag blev sittande i soffan.

Tack och lov har jag mer julgranspynt från farmor och farfar, och de gamla, små, men vackra prydnaderna fick en särskilt prominent plats i granen i år.

Varje jul kommer bilderna tillbaka till mig, bilderna av jularna när jag var barn. De jular då relationerna var okomplicerade och trygga. Trodde jag. Ju äldre jag blivit desto mer övertygad är jag om att mina far- och morföräldrar kämpade med för sin tid samma frågor, tvivel och osäkerhet inför jultiden då som jag gör nu inför alla förändringar som skett det här året. Jag älskar jul- och nyårshelgerna. I mitt liv är juletiden gemenskap, tid för varandra och goda gåvor. Det arvet har jag med mig. Som vuxen njuter jag också av ledigheten som kommer så lägligt i den mörkaste tiden. Men, ändå, visst fanns det funderingar kring nya relationer, nya barn och nya traditioner även för mina föräldrar och deras föräldrar. Precis som det är för mig. Och visst har en och annan jul varit traumatisk för mig med oförstående och auktoritära släktingar som velat pressa just sitt julfirande på dem som tänker på annat sätt.

Den som tror att jul bara kan vara glädje och sorglöshet har glömt bort att levande relationer alltid förändras, alltid kräver anpassning och alltid utvecklas. Att fira jul som ”man alltid gjort” kan vara en ram som ger stabilitet, men tron att det finns något ”rätt sätt” eller att ”andra” har det så fint är bara förljugenhet. Så, trots allt, att spiran sprack var kanske ändå ett tecken för mig att livet måste gå vidare, mitt i denna ström av förändringar kan jag inte bara hålla fast vid det som var. Jag måste gå vidare, framåt. Men, med minnet och värmen från dem som inte längre är med.

Julen handlar om den oskattbara gåva som ges oss i form av Jesus Kristus, den handlar om livets växlingar och om solens och därmed livets återkomst. Julen och nyåret kan vara en tid för nystart, nya tankar och nya krafter. Om vi bara är öppna för den möjligheten.

Jag säger med Ella Fitzgerald att julens hemlighet är inte de små paket du ger bort på jul utan alla julens handlingar du utför året om. Lyssna här: ”The secret of Christmas

Alla läsare tillönskas därmed en riktigt God Jul och även ett Välsignat och Gott Nytt År!

Alla läsare tillönskas en riktigt God och varm Jul alldeles oavsett hur, var och när ni firar den!

Lisbeth Larsson skrev en väldigt intressant artikel på DN Kultur i söndags.

(Tyvärr kan ni inte få läsa den här eftersom DN:s nya chef bestämt sig att papperstidning och nät är två helt olika saker. Den idéen är nog dessvärre döden för DN:s möjligheter att hävda sig i det interaktiva medielandskap som vi nu har. På sikt blir DN en dinosaurie och som prenumerant blirjag bunden vid att klippa och scanna pappersark. Om jag nu orkar.)

Lisbeth Larsson, som är professor i litteraturvetenskap i Göteborg, skrev alltså en intressant artikel i söndags. (Om ni orkar kan ni leta i pappersåtervinningen efter den…) I artikeln påpekade Lisbeth Larsson att hon inte fick tag i något Jesusbarn till sin julkrubba, trots att det är just jul det är nu. Jag har noterat samma sak, att Jesusbarnet är försvunnet. Och inte bara Jesusbarnet utan hela mytologin kring födelsen och stallet. Julpyntet innehåller änglar, men det är det mest ”kristna” jag hittat.

Visst kan det finnas en poäng med att av-mytologiera julen och göra den mer inkluderande. Det är jag den förste att säga. All den julångest med projektioner på ”den dumma julen” som en del av omgicningen verkar ha gripits av har jag ingen förståelse för alls – Jul är gemenskap med människor man håller av och älskar. Inramningen kan variera. För mig är den kristen men behöver inte alls vara det. Julångest måste handla om att man själv är ambivalent inför julen men inte har självförtroende nog att fira sin egen jul på det sätt man själv önskar. Det är inte julens fel.

(Jul är ju f ö ett fornnordiskt ord som inte har ett dugg med det anglosaxiska Christmas att göra. Önskan att i religionsneutralitetens namn ta bort ordet Jul är därför patetiskt och visar bara på hur extremt okunnig man är.)

I radiogudstjänsten från Lutherska Missionkyrkan i Göteborg i söndags talade predikanten om att barnet i krubban är ”på riktigt”. Jag fäste mig vid det där. Det är först när vi som kristna ser barnet i krubban som vi ser Gud i vitögat ”på riktigt”. Ett litet försvarslöst spädbarn, fött i lönndom i ett stall eftersom hotellen var fulla och ingen ville ta emot det ogifta gravida paret. Så kommer Gud till vår värld ”på riktigt” med en närvaro som kan drabba likt ett blixtnedslag.

Men den närvaron är som bortblåst i mycket av julpyntet och julförberedelserna. Lisbeth Larsson hittade så småningom sitt Jesusbarn på Tradera. Är det inte symptomatiskt på något sätt: Gud är trots allt närvarande på riktigt, i vår värld, även om det är på de mest oväntade ställen.

En riktigt God Jul tillönskas härmed alla läsare av denna blogg!

Kategorier

Arkiv