Predikan: Sången som tacksägelse och vägledare

Söndagen den 11 september 2020 var det Tacksägelsedagen. Temat för söndagen var ”Lovsång” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag tredje årgångens läsningar för episteltexten och evangelietext.

Betänk att texten är skriven för att talas.

”Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.” (Kol 3:16-17)

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden”. Några fariséer i folkmassan sade då till honom: »Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa”. (Luk 19:37-40)

I vardagen är det inte alltid så lätt att veta vad man bör vara tacksam för. På vägen till kyrkan skulle jag gå över en tom gata, men jag tryckte för säkerhets skull på knappen för att få grönt. Just när det slog om till grönt kom en sportbil i mycket hög fart rakt emot mig. Jag frös till is på övergångsstället men tack och lov bromsade föraren just vid rödljuset. Tacksam var jag, men inte glad. När jag närmade mig kyrkan skulle en buss just runda kurvan där jag stod och återigen väntade på grönt ljus. Men föraren körde extremt sakta och jag blev nästan lite irriterad. Tills jag såg vattensamlingen framför mina fötter… Bussföraren hade med största sannolikhet noterat den ensamma kvinnan i söndagskläder och insett vad som var på väg att hända. Då var jag tacksam. Och glad. Den omsorg föraren visade mig skapade en tacksam atmosfär kring hela situationen.

Min man och jag hade två av våra barnbarn boendes hos oss över helgen. Den äldste är fyra och den yngsta är två år. De är båda mycket intresserade av sång och musik. När vi satt vid matbordet så räckte det att jag sa ”Imse Vimse Spindel” så satte den äldste omedelbart igång att sjunga varvid den lilla hakade på, och så jag då förstås. Plötsligt blev stämningen närmast uppsluppen vid matbordet. Små barn vid matbordet kan ju i vissa lägen vara lite tufft, men med sång gick det utmärkt. På lördags- och söndagsmorgonen vaknade jag vid sjutiden av en liten röst som lågt trallade för sig själv. Jag insåg efter någon minut att den var tvååringen som satt i sin säng och sjöng för sig själv. När vi lyfte över henne i vår säng somnade hon om en stund. Det går inte att komma runt att sången förändrade hela situationen kring barnen. Inte så att det varit någon konflikt eller någon som varit ledsen – men stämningen blev lätt, de små kolsyrebubblorna kändes i bröstet och just i ögonblicket i sången fanns en gemenskap mellan oss som var i rummet som inte kunde uppnåtts på något annat sätt.

Ibland sägs det att musiken talar direkt till hjärtat utan att som orden gå via intellektet först. Själv blir jag ofta hjälpt och styrkt av musik när jag känner mig lite låg eller trött. Hur många av oss har inte känt lyckan efter en konsert där musiken nått fram, eller kanske med en artist där vi fått sjunga med i delar av repertoaren. När jag är ensam hemma kan jag sitta en hel kväll och lyssna på bluesgitarristen Albert Collins eller på spellistor med mängder av amerikansk soul från 60-talet. Det blir som en katharsis, ett reningsbad efter en ofta lång och arbetstyngd vecka eller dag. Och jag kan gå och lägga mig avslappnad och lugn.

Musik, sång och spel av olika slag utvecklar och förfinar andra delar av våra liv än de vardagliga rutinerna. Kanske har någon av er som läser detta som rutin att alltid sjunga när ni borstar tänderna eller i duschen, men de flesta har tyvärr ganska litet tid och kraft för att sjunga i vardagen. Däremot sjunger de flesta av oss i kyrkan, på fotbollsläktaren – när nu det kan ske igen – eller på en eller annan fest. Som barn var jag på läger och då sjöng vi på kvällarna runt brasan eller på tältmöten och samlingar. Sången samlar, förlöser och värmer människor emellan.

Är det inte det som åsyftas i bibeltexterna från Kolosserbrevet och Lukasevangeliet för idag? Sjung Guds lov i era hjärtan står det i Kolosserbrevet, och Jesus säger att det inte går att hindra hans lärjungar från att sjunga, lovsången är så stark så om de mänskliga rösterna tystnade så skulle skapelsen ändå sjunga Guds lov, ja då skulle stenarna ropa, säger han. Omgivningen tyckte antagligen att lärjungarna skränade, det står de ”ljudligt” hyllade Jesus. Jag kan tänka mig att det lät som de där unga på gatan hemma som skränar sig nerför gatan mitt i natten – låt oss säga att jag inte är lika förlåtande som Jesus just då. Men de sjunger för att de känner gemenskap och glädje!

Skulle stenarna sjunga då om vi var tysta? Jesus syftar rimligen på att hela skapelsen tackar sin skapare, visst sjunger den av glädje när vinden dra igenom träden kronor, visst är det tacksamhet från fåglarna som kvittrar, nog är det livet som hyllas när spårvagnarna klingar och skapades kanske hissmusiken för att påminna om människans kreativitet? Fadern, sonen och den helige ande, är det inte anden som sjunger i oss? Jo så tror jag att det är, anden som skulle hjälpa oss att förstå Jesu bud, han som skulle lära oss hur vi kan leva nära Jesus och han som ger oss kraft att vägleda varandra som det står i Kolosserbrevet. Vi skall förbli ordet, och det gör vi i den tacksamhet som lovsången ger uttryck för. Sången är ingen underhållning, inget avbrott eller något som vi lägger in i gudstjänsten för att vi skall få lite omväxling – sången är en del av vår kontakt med skaparen, vi sjunger med anden och stärker varandra och oss själva.

När jag var barn och vi på sommaren bodde ensligt till på landet brukade jag använda sången som sköld. På kvällarna var jag hos en släkting och hjälpte till med mjölkningen av korna, ofta blev jag kvar en stund efteråt och läste tidningar om kor och lantbruk och cyklade sedan hem nästan två kilometer genom skogen. Större delen av vägen var det bara skog, inga hus alls, och vägen var smal och liten. För att inte bli mörkrädd brukade jag sjunga, väldigt högt… oftast var det sånger som jag lärt mig i söndagsskolan, t ex ”Låt mig få höra om Jesus…”. Jag kunde alla versarna utantill och sjöng dem med stor entusiasm. Även ”O hur vi saligt att få vandra…” tillhörde favoriterna, även denna med alla verser. Jag motade bort alla onda makter och alla rädda tankar med min sång.

Jag tolkar uppmaningen att sjunga Guds lov i våra hjärtan och Jesu påstående att det inte går att hindra lärjungarna att sjunga och hylla som att sången skapar gemenskap och att sången håller ondska och rädsla på avstånd. Men de sjunger ju inte bara i största allmänhet, de sjunger av glädje, av pur glädje och….av tacksamhet. Jag har fått så många bibelord och så många Jesus-ord genom sången. Sånger vars texter och melodier burit mig över livets svåraste händelser och djupaste förtvivlan. När ångesten kom kunde jag i mitt inre sjunga sångerna jag lärde mig som barn, sånger som ”Det enda jag vet det är att nåden räcker…” eller de bibelvisor som var populära och skapades på 70-talet. Flera av de sångerna finns också nu i psalmboken.

När jag tänker på barnen förra helgen så sjunger de också av tacksamhet, den lilla sjunger av glädje över livet och tillvaron när hon vaknar, den större sjunger av tacksamhet över att han kan och över att han får tillgång till något extra när han sjunger. Jag älskar att sjunga, för många år sedan tog jag sånglektioner och det var nog ett av de mest utvecklande projekten i mitt liv. Att känna kraften som finns i kroppen när luften strömmar genom luftrören, halsen, strupen, munnen och ut i rummet och hur hela kroppen också befrias från spänningar i sången, det är fantastiskt. Och det går faktiskt att få kontakt med sin sorg också genom sången, när jag sjöng en sång som heter ”Bright eyes” (som blev känd genom filmen Watership down/Den långa flykten 1978) hemma vid pianot efter min farfars död och begravning kom jag aldrig längre än till refrängens ”Bright eyes, how can you close and fail? How can the light that burned so brightly suddenly burn so pale?” (Lysande klara ögon, hur kan den blicken slockna? Hur kan ljuset som brann så gnistrande ljust plötsligt brinna så svagt?) så snörde strupen ihop sig och jag började gråta. Nu är det snart 20 år sedan farfar gick bort och sången fungerar igen, men stråket av sorg och saknad i mig kommer alltid när jag sjunger refrängen.

Kan man sjunga när man sörjer? Ja, jag tror det. Jag tror till och med att man kan sjunga sig igenom sorgen. Vi begravde min moster för en tid sedan och hon hade själv bestämt vilka psalmer som skulle sjungas, och det var bara gamla fina väckelsepsalmer. Där satt vi allihop i kyrkorummet, troende och mindre troende, släkt och vänner, personer som inte setts på decennier, men vi sjöng till hennes ära och till hennes skapares ära. Och det kändes i hela rummet. Vi sjöng oss faktiskt igenom sorgen. Att min moster dessutom var en hängiven pianist och musikalisk som få skapade en extra stark tacksamhet i de sånger hon hade velat att vi skulle sjunga.

Det är ju inte alltid rätt tid att sjunga högt, barn tänker inte så  mycket på det men som vuxen kan det uppfattas lite udda att sjunga på bussen eller på lunchrestaurangen. Samtidigt lyssnar alla människor på musik i lurar idag. Det finns en överhängande risk att vi inte finner vår egen sång, vår egen tacksamhet, vår egen lovsång om vi matas med andras sånger. Men, vi kan också känna att musiken vi hör får resonans i oss själva, att den blir som ett slags soundtrack of our lives, eller vårt eget livs melodi.

Vi behöver finna vår egen melodi. Vi behöver sjunga ut vår tacksamhet över livet, över vilka vi är, över det vi blivit och dem vi skapades till. Vi uppmuntrar varandra i sången, vi stärker oss själva, vi kommer i kontakt med Gud i sången, när vi sjunger så gör vid det i Jesu namn för det var han som befriade oss till det liv vi lever; eller så väntar det livet på dig alldeles bakom hörnet av den där lovsången. Han står alltid där, någonstans bland alla skuggorna står Jesus, han finns alltid vid min sida och vi kan sjunga duett när vi vill.

Var är de andra? Om konsten att säga ”tack”.

Tacksägelsedagen är den dag då altaret brukar smyckas med grönsaker, frukt och bröd. Det är tid att se på det vi har skördat efter årets arbete med att så, vårda och se grödan växa. I vår urbana tid är det mest folk med villor som känner igen sig, och kanske inte ens de. En del har växthus och andra har fruktträd. Men en försvinnande liten del av Sveriges befolkning sysslar idag med den helt avgörande produktionen av mat – dvs sår, plöjer, harvar och skördar, mjölkar kor och klipper och får. Icke desto mindre krävs allt detta fortfarande för att vi skall få mat på bordet och kläder på kroppen, om än i lägre grad än förr. Grönsakerna på altaret kan numera ses som en bild för något mer, för det som växer, frodas och sedan kan användas i våra liv.

Vi får så mycket gratis. Gratis i meningen att vi inte betalar för det i reda pengar. Soliga höstdagar, frisk luft, rent vatten i en skogssjö, vänliga leenden i svalen, en hand som håller upp en dörr, ett ”ursäkta du tappade…” på trottoaren och ännu en natts god sömn. Men det är klart att allt detta är något som vi skördar efter att ha sått och vårdat växten. Vi har ”investerat”, som vårt ekonomistiska nyspråk skulle säga, i relationer. Något som hela vårt samhälle kännetecknas av. Egentligen är hela livet en odling, en odling av den egna själen och kroppen, en odling av relationer och en odling av vårt intellekt. Vi behöver odla vår kärlek, vår vänskap och vår fördragsamhet. Om vi tänker på det sättet tycker jag att Tacksägelsedagen får en djupare och innerligare betydelse än att det handlar om vad som rent faktiskt växer i våra grönsaksland.

När Jesus frågar i Lukasevangeliet 17:17 ”var är de andra” då undrar han varför inte de nio andra botade spetälska kom tillbaka och sa tack utan bara denne ende, som dessutom var samarier (den tidens papperslöse?). Jesus var väl inte direkt typen som blev sur om man inte sa tack bara för att han händelsevis botat dem från den tidens pest, hans fråga går djupare. Ger vi verkligen Gud ära för allt det som vi dagligen tar emot i form av omtanke, respekt, kärlek och bröd för dagen? Det är inte meningen att vi skall gå och mumla böner på vägen till jobbet och sedan under arbetsdagen be ett visst antal gånger (andra religioner har satt detta i system) men borde vi inte ändå leva mer i en slags tacksamhetskultur? Är inte det också något som alla andra – troende eller ej – skulle få oerhört gott utav?

Som ett salt som genomsyrar allt kring sig så kan en tacksamhetskultur sprida sig över land och hav. Börja tacka i ditt inre, börja tacka människor du möter, börja tänka i termer av tacksamhet på det som du kan tacka för. Ingen människa kan vara glad i sorgen eller tacka för smärta – inte alls. Men i sorgen kan det finnas tacksamhet över den tid man fick tillsammans eller över den tröst som ges (jag medger att detta är ohyggligt svårt). I smärtan kan det finnas stunder av befrielse att tacka för, vila  eller glädje som för en stund gör smärtan uthärdlig. Jag kommer på mig själv när jag glidit in den där känslan av otillräcklighet, missmod, irritation eller småsinthet och inser att jag kan förändra min egen attityd genom att istället börja tänka på det som jag kan vara tacksam för. Det tråkiga försvinner ju inte – jag är fortfarande lika otillräcklig eller irriterad – men det hamnar liksom i bakgrunden. I förgrunden hamnar det som verkligen är viktigt: livet självt, familjen, hälsan, försörjningen, vännerna, fred, demokrati, kunskaper och mycket annat som ger våra liv innehåll och mening.

Jag rekommenderar gärna också Räddningsmissionens direktor Emil Mattssons tänkvärda text i Dagen om vad som varit Jesu prioriteringar idag.

I en artikel på Idagsidan i Svenska Dagbladet kan man läsa om ensamhet och att denna oftare handlar om hur man känner sig än om hur det faktiskt är.

Kol 3:17 Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.

Till vänster om Kristus!

Idag på Tacksägelsedagen 2012 firas i många katolska kyrkor 50-års minnet av det andra Vatikankonciliet. Konciliet inleddes des 11 oktober 1962 och avslutades drygt tre år senare, den 8 december 1965. Konciliet kan beskrivas som ett svar på den moderna tidens utmaningar och var ett mycket genomgripande kyrkomöte där den katolska kyrkans hela organisation och teologi genomgick förändringar. Det första Vatikankonciliet ägde rum 1869-1870 och behandlade teologiska frågor om uppenbarelse och förnuft samt proklamerade påvens ofelbarhet när han uttalar sig auktoritativt i dogmfrågor.

Efter andra Vatikankonciliet görs det inte skillnad på manliga och kvinnliga kyrkobesökare, mässan är inte längre på latin och brödsbrytelsen sker mot församlingen i en inkluderande teologisk gest. Den katolska kyrkan accepterade också efter andra Vatikankonciliet samverkan i ekumenisk anda med andra kristna kyrkor, och som en slags symbolisk gest upphävdes den ömsesidiga exkommuniceringen mellan påven och patriarken för den ortodoxa kyrkan. Som historisk-teologisk händelse förenades därmed den kyrka som definitivt gått skilda vägar år 1054.

Av en slump utkom för några veckor sedan också boken ”A la gauche du Christ. Chrétiens de gauche en France de 1945 a nos jours” (Seuil). Boken är en antologi som lyfter fram den del av framför allt katolska kyrkan som under den tidsperiod som det andra Vatikankonciliet förbereddes och genomfördes konsekvent tog en politisk ställning som kan beskrivas som ”vänster”. Arbetarpräster infördes, katolska organisationer och enskilda kämpade mot kolonialismen, för ett fritt Algeriet och för kvinnans frigörelse. Det fanns en katolsk-marxistisk dialog och kyrkan sågs av många som en stark progressiv kraft mot konservativa och förtryckande strukturer i både utvecklingsländer och i Europa.

Var står den franska kristna vänstern idag? Många finns kvar inom socialistpartiet och kommunistpartierna, men mindre synliga än under 1960-1970-talen, många har lämnat och engagerat sig i den gröna rörelsen eller i andra utom-parlamentariska grupperingar som arbetar för mänskliga rättigheter, i Frankrike särskilt för de papperslösa. Ett två år gammalt citat ur den katolska veckotidningen La Vie:

Si les chrétiens sociaux se trouvent au premier rang de la lutte contre l’exclusion, leur faiblesse (…) réside dans ”l’insuffisance du travail théologique sur les grands enjeux actuels comme l’écologie ou l’exclusion”. Un travail théologico-politique dont la gauche aurait pourtant besoin tant ”elle manque de base anthropologique sur le rapport à l’autre et reste très marquée par l’utilitarisme”. De nouveaux ”cathos de gauche” utiles à toute la gauche ? Ce serait alors le signe d’un véritable renouveau.

Om de socialt engagerade kristna finns i spetsen i kampen mot utslagning är deras svaghet en brist på teologiskt arbete med aktuella frågor som ekologi eller utanförskap. Det är ett teologiskt-politiska arbete som vänstern har behov av nu när den saknar en humanitär (mänsklig) bas för synen på ”den andre” och förblir starkt impregnerad av utilitarismen. Är ”vänster-katolikerna” behövda av hela vänstern? Ja, det skulle vara ett tecken på en verklig förnyelse.

Det finns således behov både av en partipolitisk förändring för att möta dem som motiveras politiskt genom sin kristna tro, men också att inom kyrkan arbeta teologiskt med de frågor som är brännande i våra välfärdssamhällen. De ”till vänster om Kristus” skulle kunna förnya det politiska landskapet.

Jakob 2:13

Domen blir obarmhärtig över den som inte har varit barmhärtig, men barmhärtigheten triumferar över domen.