Predikan: Sången som tacksägelse och vägledare

Söndagen den 11 september 2020 var det Tacksägelsedagen. Temat för söndagen var ”Lovsång” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag tredje årgångens läsningar för episteltexten och evangelietext.

Betänk att texten är skriven för att talas.

”Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.” (Kol 3:16-17)

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden”. Några fariséer i folkmassan sade då till honom: »Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa”. (Luk 19:37-40)

I vardagen är det inte alltid så lätt att veta vad man bör vara tacksam för. På vägen till kyrkan skulle jag gå över en tom gata, men jag tryckte för säkerhets skull på knappen för att få grönt. Just när det slog om till grönt kom en sportbil i mycket hög fart rakt emot mig. Jag frös till is på övergångsstället men tack och lov bromsade föraren just vid rödljuset. Tacksam var jag, men inte glad. När jag närmade mig kyrkan skulle en buss just runda kurvan där jag stod och återigen väntade på grönt ljus. Men föraren körde extremt sakta och jag blev nästan lite irriterad. Tills jag såg vattensamlingen framför mina fötter… Bussföraren hade med största sannolikhet noterat den ensamma kvinnan i söndagskläder och insett vad som var på väg att hända. Då var jag tacksam. Och glad. Den omsorg föraren visade mig skapade en tacksam atmosfär kring hela situationen.

Min man och jag hade två av våra barnbarn boendes hos oss över helgen. Den äldste är fyra och den yngsta är två år. De är båda mycket intresserade av sång och musik. När vi satt vid matbordet så räckte det att jag sa ”Imse Vimse Spindel” så satte den äldste omedelbart igång att sjunga varvid den lilla hakade på, och så jag då förstås. Plötsligt blev stämningen närmast uppsluppen vid matbordet. Små barn vid matbordet kan ju i vissa lägen vara lite tufft, men med sång gick det utmärkt. På lördags- och söndagsmorgonen vaknade jag vid sjutiden av en liten röst som lågt trallade för sig själv. Jag insåg efter någon minut att den var tvååringen som satt i sin säng och sjöng för sig själv. När vi lyfte över henne i vår säng somnade hon om en stund. Det går inte att komma runt att sången förändrade hela situationen kring barnen. Inte så att det varit någon konflikt eller någon som varit ledsen – men stämningen blev lätt, de små kolsyrebubblorna kändes i bröstet och just i ögonblicket i sången fanns en gemenskap mellan oss som var i rummet som inte kunde uppnåtts på något annat sätt.

Ibland sägs det att musiken talar direkt till hjärtat utan att som orden gå via intellektet först. Själv blir jag ofta hjälpt och styrkt av musik när jag känner mig lite låg eller trött. Hur många av oss har inte känt lyckan efter en konsert där musiken nått fram, eller kanske med en artist där vi fått sjunga med i delar av repertoaren. När jag är ensam hemma kan jag sitta en hel kväll och lyssna på bluesgitarristen Albert Collins eller på spellistor med mängder av amerikansk soul från 60-talet. Det blir som en katharsis, ett reningsbad efter en ofta lång och arbetstyngd vecka eller dag. Och jag kan gå och lägga mig avslappnad och lugn.

Musik, sång och spel av olika slag utvecklar och förfinar andra delar av våra liv än de vardagliga rutinerna. Kanske har någon av er som läser detta som rutin att alltid sjunga när ni borstar tänderna eller i duschen, men de flesta har tyvärr ganska litet tid och kraft för att sjunga i vardagen. Däremot sjunger de flesta av oss i kyrkan, på fotbollsläktaren – när nu det kan ske igen – eller på en eller annan fest. Som barn var jag på läger och då sjöng vi på kvällarna runt brasan eller på tältmöten och samlingar. Sången samlar, förlöser och värmer människor emellan.

Är det inte det som åsyftas i bibeltexterna från Kolosserbrevet och Lukasevangeliet för idag? Sjung Guds lov i era hjärtan står det i Kolosserbrevet, och Jesus säger att det inte går att hindra hans lärjungar från att sjunga, lovsången är så stark så om de mänskliga rösterna tystnade så skulle skapelsen ändå sjunga Guds lov, ja då skulle stenarna ropa, säger han. Omgivningen tyckte antagligen att lärjungarna skränade, det står de ”ljudligt” hyllade Jesus. Jag kan tänka mig att det lät som de där unga på gatan hemma som skränar sig nerför gatan mitt i natten – låt oss säga att jag inte är lika förlåtande som Jesus just då. Men de sjunger för att de känner gemenskap och glädje!

Skulle stenarna sjunga då om vi var tysta? Jesus syftar rimligen på att hela skapelsen tackar sin skapare, visst sjunger den av glädje när vinden dra igenom träden kronor, visst är det tacksamhet från fåglarna som kvittrar, nog är det livet som hyllas när spårvagnarna klingar och skapades kanske hissmusiken för att påminna om människans kreativitet? Fadern, sonen och den helige ande, är det inte anden som sjunger i oss? Jo så tror jag att det är, anden som skulle hjälpa oss att förstå Jesu bud, han som skulle lära oss hur vi kan leva nära Jesus och han som ger oss kraft att vägleda varandra som det står i Kolosserbrevet. Vi skall förbli ordet, och det gör vi i den tacksamhet som lovsången ger uttryck för. Sången är ingen underhållning, inget avbrott eller något som vi lägger in i gudstjänsten för att vi skall få lite omväxling – sången är en del av vår kontakt med skaparen, vi sjunger med anden och stärker varandra och oss själva.

När jag var barn och vi på sommaren bodde ensligt till på landet brukade jag använda sången som sköld. På kvällarna var jag hos en släkting och hjälpte till med mjölkningen av korna, ofta blev jag kvar en stund efteråt och läste tidningar om kor och lantbruk och cyklade sedan hem nästan två kilometer genom skogen. Större delen av vägen var det bara skog, inga hus alls, och vägen var smal och liten. För att inte bli mörkrädd brukade jag sjunga, väldigt högt… oftast var det sånger som jag lärt mig i söndagsskolan, t ex ”Låt mig få höra om Jesus…”. Jag kunde alla versarna utantill och sjöng dem med stor entusiasm. Även ”O hur vi saligt att få vandra…” tillhörde favoriterna, även denna med alla verser. Jag motade bort alla onda makter och alla rädda tankar med min sång.

Jag tolkar uppmaningen att sjunga Guds lov i våra hjärtan och Jesu påstående att det inte går att hindra lärjungarna att sjunga och hylla som att sången skapar gemenskap och att sången håller ondska och rädsla på avstånd. Men de sjunger ju inte bara i största allmänhet, de sjunger av glädje, av pur glädje och….av tacksamhet. Jag har fått så många bibelord och så många Jesus-ord genom sången. Sånger vars texter och melodier burit mig över livets svåraste händelser och djupaste förtvivlan. När ångesten kom kunde jag i mitt inre sjunga sångerna jag lärde mig som barn, sånger som ”Det enda jag vet det är att nåden räcker…” eller de bibelvisor som var populära och skapades på 70-talet. Flera av de sångerna finns också nu i psalmboken.

När jag tänker på barnen förra helgen så sjunger de också av tacksamhet, den lilla sjunger av glädje över livet och tillvaron när hon vaknar, den större sjunger av tacksamhet över att han kan och över att han får tillgång till något extra när han sjunger. Jag älskar att sjunga, för många år sedan tog jag sånglektioner och det var nog ett av de mest utvecklande projekten i mitt liv. Att känna kraften som finns i kroppen när luften strömmar genom luftrören, halsen, strupen, munnen och ut i rummet och hur hela kroppen också befrias från spänningar i sången, det är fantastiskt. Och det går faktiskt att få kontakt med sin sorg också genom sången, när jag sjöng en sång som heter ”Bright eyes” (som blev känd genom filmen Watership down/Den långa flykten 1978) hemma vid pianot efter min farfars död och begravning kom jag aldrig längre än till refrängens ”Bright eyes, how can you close and fail? How can the light that burned so brightly suddenly burn so pale?” (Lysande klara ögon, hur kan den blicken slockna? Hur kan ljuset som brann så gnistrande ljust plötsligt brinna så svagt?) så snörde strupen ihop sig och jag började gråta. Nu är det snart 20 år sedan farfar gick bort och sången fungerar igen, men stråket av sorg och saknad i mig kommer alltid när jag sjunger refrängen.

Kan man sjunga när man sörjer? Ja, jag tror det. Jag tror till och med att man kan sjunga sig igenom sorgen. Vi begravde min moster för en tid sedan och hon hade själv bestämt vilka psalmer som skulle sjungas, och det var bara gamla fina väckelsepsalmer. Där satt vi allihop i kyrkorummet, troende och mindre troende, släkt och vänner, personer som inte setts på decennier, men vi sjöng till hennes ära och till hennes skapares ära. Och det kändes i hela rummet. Vi sjöng oss faktiskt igenom sorgen. Att min moster dessutom var en hängiven pianist och musikalisk som få skapade en extra stark tacksamhet i de sånger hon hade velat att vi skulle sjunga.

Det är ju inte alltid rätt tid att sjunga högt, barn tänker inte så  mycket på det men som vuxen kan det uppfattas lite udda att sjunga på bussen eller på lunchrestaurangen. Samtidigt lyssnar alla människor på musik i lurar idag. Det finns en överhängande risk att vi inte finner vår egen sång, vår egen tacksamhet, vår egen lovsång om vi matas med andras sånger. Men, vi kan också känna att musiken vi hör får resonans i oss själva, att den blir som ett slags soundtrack of our lives, eller vårt eget livs melodi.

Vi behöver finna vår egen melodi. Vi behöver sjunga ut vår tacksamhet över livet, över vilka vi är, över det vi blivit och dem vi skapades till. Vi uppmuntrar varandra i sången, vi stärker oss själva, vi kommer i kontakt med Gud i sången, när vi sjunger så gör vid det i Jesu namn för det var han som befriade oss till det liv vi lever; eller så väntar det livet på dig alldeles bakom hörnet av den där lovsången. Han står alltid där, någonstans bland alla skuggorna står Jesus, han finns alltid vid min sida och vi kan sjunga duett när vi vill.

Veckans ord: Sorg

Jag lyssnade nyligen på kulturjournalisten Emma Engström från Sveriges Radios kulturredaktion när hon pratade om sorg som ”veckans ord”. Hon säger:

En ny, kollektiv, känsla har seglat upp: förväntanssorg. Där vi tidigare sörjde det som skett, förlusten som redan inträffat – handlar sorgen idag allt mer om upplevelser som går förlorade. Vi sörjer framtiden.

Jag har inte skrivit här på mer än fem månader. Jag har förlorat en moster i covid-19, min mamma har varit svårt sjuk och det finns fler privata orsaker till tystnaden. Sorgen har på flera sätt invaderat tillvaron och – skall väl i sanningens namn också sägas – det har också varit en väldigt arbetssam tid för mig. Men pandemin, klimatkrisen, flyktingsituationen och den politiska utvecklingen i USA och Europa har onekligen påverkat hela tidsandan. Veckans, för att inte säga årets, ord är sorg.

Men, jag tror att Engström har en särskild poäng när hon säger att vi nu i pandemin mer än förr sörjer det som ännu inte hänt, I någon mening är alltid sorg en sorg över framtiden, en människa finns inte med längre eller en plats kommer aldrig mer att bli densamma. Men då är det ändå minnet av en människa eller en plats som står i centrum. Just nu är det istället fokus på det som inte händer, det som vi inte längre kan få av varandra, det sociala liv som vi tog för givet men som nu har förändrats, kanske för gott.

Personligen blev jag också starkt berörd av Engströms krönika. Min pappa har Alzheimers sjukdom och är i en fas där verkligheten ersatts av känslan av förlust. Det enda han kan tänka på är den tillvaro han har förlorat. Vad den tillvaron bestod i eller varför den förlorats kan han inte förstå. Först när också den förlusten är förlorad finns det hopp om en frid i hans inre.

Jag har vetat i fem år att pappas sjukdom var på väg. Han visste det en gång också själv, det var hans eget beslut att undersöka om han var på väg att bli sjuk och han tog emot beskedet med fattning. Min sorg över hans sjukdom och allt den fört med sig har gått igenom olika faser; bestörtning, förtvivlan, nedstämdhet, ilska, acceptans och till sist just sorg. Det sista året förvärrades hans tillstånd snabbt. Sorgen fick ge plats för handlingskraft och stöd till mamma. Idag är han omhändertagen av kompetenta personer inom psykiatrin i väntan på ett boende där han kan få den omsorg och skydd hans sjukdom kräver.

Och då kommer den stora sorgen – insikten om att han och jag aldrig mer skall plocka kantareller på våra specialställen, att jag aldrig mer skall höra hans motorsåg i skogen på landet, aldrig mer se honom i traktorn, aldrig mer bråka med honom om afrikansk politik eller barnuppfostran, aldrig mer höra honom klaga på regnet eller se honom skratta åt någon lustighet vid kaffebordet. Visserligen var detta nu länge sedan; sjukdomen och åldern har märkt pappa, men nu är det för alltid förbi. Aldrig mer. Det kan aldrig mer hända för min pappa är inte längre där. Och ändå är han här.

Livet är fyllt av sorg. Vi vet ju alla att det är så. Var och en av oss bär djupa sorger och tunga bördor. Men ibland blir de mer verkliga och påtagliga. Händelser och särskilda stunder sätter sorgen i fokus. Jag värjer mig gärna för sorgen, den har varit så påtaglig under perioder i mitt liv att jag nästan dukat under. Min överlevnadsstrategi har varit att fasta på glädjen och tacksamheten. Men när jag tittar bakåt på mitt liv så ser jag så tydligt hur ”sorgen och glädjen de vandra tillsamman”, som psalmen 269 (Svenska psalmboken) lyder. Texten är skriven år 1681, en svindlande tanke att nästan 340 år senare instämma i en text som många föregående generationer sjungit om söndagarna. Vissa sanningar är sanningar för att de är djupa och allmänmänskliga. Det är ändå en tröst, mitt i sorgen. Kanske kan också min text vara tröst för någon annan.

Som en ringblomma som plötsligt blommar i september trots att ingen egentligen haft någon omsorg om den. Livet vinner till slut. Sorgen har en botten.

Palmsöndag i pandemins tid

Häromveckan frågade jag min mamma, som växte upp under andra världskriget, om den här tiden hade någon likhet med den tiden. Men mammas minnen visade att den krisen framförallt var en försörjningskris – ransonering och svårt att få mat för dagen. Så är det inte med Covid-19. Istället är frågan vem som skall handla mat åt den som inte kan eller skall gå till affären.

Jag drog mig också till minnes farfars berättelse om första världskrigets utbrott, när klockorna ringde i Ulricehamn där han då gick i skola. Det var ett olycksbringande budskap han redan som 9-10-åring förstod. Och jag tänkte på fotona jag sett på morfar när han grävde diken som nödhjälpsarbeten på 1930-talet. Mamma har återberättat vilka fysiska umbäranden morfar genomled och gamla dokument som flutit upp i mammas släktforskning visar att dessa också ledde till livshotande sjukdom. Men både farfar och morfar överlevde dessa kriser. De fick båda långa liv, och jag tror att de (och mamma) skulle hålla med om att livet efter dessa perioder blivit bättre.

Jag har denna söndag haft förmånen att få vara med om två gudstjänster – både Sveriges Televisions nyinsatta ekumeniska gudstjänst från Askeby kyrka med predikan av biskop Martin Modéus och min hemförsamlings St Jakob facebook-sända gudstjänst med predikan av pastor Maria Fässberg Norrhall. Det betyder oerhört mycket att vara del av den gemenskapen – och särskilt att via facebook faktiskt också se och ”höra” de andra genom kommentarsfältet!

Vårt samhälle har varit utsatt för svåra kriser förr, och vi har tagit oss igenom dem. Kanske ibland starkare än vi var innan. Men den här pandemin slår inte i första hand mot försörjningen (dock saknas sjukvårdsmateriel på vissa platser) utan mot den sociala och fysiska gemenskap som vi tagit som självklar. I andra kriser har vi sökt oss till varandra. Under krigen stärktes släktband (barn for till släktingar på landet som hade mat) och i sorg kunde vi söka oss till varandra (vi åkte hem till mina föräldrar när Olof Palme mördades) bara för att vara tillsammans. Men så är det inte nu. Åtminstone för mig är det en uppoffring som svider.

Jag pratar med mamma via video, liksom med barnen och barnbarnen. Sms-växlingen är intensiv. Vi skickar bilder, texter, artiklar och små hjärtan till varandra. Jag mejlar med kolleger och zoomar möten – både stora och små. Jag ringer och blir uppringd. Tack o lov för internet och telenät! Men jag saknar att få vara med i rummet, rå om, hålla om, krama, klappa och känna. Istället tvättar vi händerna med nästan samma frekvens som läkare på sjukhus.

På Palmsöndagen gör Jesus sitt intåg i Jerusalem. Massor av folk är där, de sjunger och viftar med kvistar. Sannolikt ler Jesus, kanske höjer handen till hälsning. Han är också verkligen där. Närvaro. Idag på Palmsöndagen är han också här – verkligen här. Via facebook och television manifesteras närvaron. Och jag och många med mig sjunger och viftar med våra bildliga kvistar. Han är på väg, inte mot en seger utan mot sin död. Jesus är närvarande för att gå in i ett lidande som skall befria världen, inte fördöma den och inte överge den.

Jesus Kristus gör sitt intåg på Palmsöndagen. och Stilla Veckan tar sin början trots pandemin. Lika obeveklig som smittan är, lika obeveklig är Jesu närvaro och hans verk som ger befrielse. Så, jag ser en ljusning bortom Långfredagen. Inte för att jag tror att viruset och sjukdomen kommer att fysiskt besegras av Påskdagen utan för att jag vet att uppståndelsen och livet till sist kommer att segra över även detta lidande som vi nu går igenom. Gud har inte övergivit sin skapelse.

Gud ger kraft åt trötta armar och stärker skälvande knän, som sades i bönen från St Jakob idag. Och det behövs när vi inte ens kan hålla om varandra utan bara vinka på avstånd. Jag tycker om ensamhet, när den är självald. Men att tvingas till isolering och ensamhet är en plåga. Det har hos mig skapat en insikt om hur otroligt beroende vi som människor är av varandras närvaro i rummet och tiden – även om vi inte umgås, pratar eller kramas. Men beroende av att känna att vi finns här tillsammans och närvarande i ett här och ett nu. Den insikten tar jag med mig bortom pandemin.

Gode Gud, trösta alla dem som sörjer idag, alla dem som förlorat någon älskad. Trösta också alla dem som bär på oron att någon de älskar skall bli sjuka och kanske dö i denna tid. Trösta och uppmuntra alla dem som gör sitt bästa och har omsorg om varje enskild människa: i vården, bland äldre och barn, hos dem som inte själva förstår sjukdomens allvar, på redaktioner, framför datorer, i handelns kassor och bland beslutsfattare på alla nivåer. Herre Jesus Kristus var med oss i denna svåra tid och hjälp oss att se ljuset, blommorna och solen som finns på andra sidan detta mörker.

Amen.

Sommarblommor i juni.

Anständighet – en avgörande medicin vi har tillgång till

Den franske författaren Albert Camus lär ha sagt om sin roman ”Pesten” (1947) att det enda sättet för ett samhälle att överleva en pestsjukdom är med hjälp anständighet. Citatet flyter upp till ytan i mina tankar när jag läser ärkebiskop Antje Jackeléns artikel om att leva med ovissheten, på Dagens Nyheters kultursida. Jag har sedan många år funnit mig tillrätta med en vardaglig etisk uppfattning som inryms under det som kallas ”dygdetik”. Kategorin är rätt bred men grunden är att handlingar inte kan bedömas i sig själva som goda eller onda beroende på om de genomförs av plikt eller för att leda till goda konsekvenser. Vårt agerande bör istället bedömas utifrån en form av karaktär, omdöme eller som ett uttryck för våra moraliska grunder.

I den situation vårt samhälle, och inte bara vårt land, befinner sig nu krävs verkligen att vi alla plockar fram ett gott omdöme och agerar i enlighet med vad som kan anses vara dygdigt. Det individuella ansvaret nu är gigantiskt, men det bärs inte av var och en av oss ensamt, det bärs av oss alla individer tillsammans i en stor grupp. Men det är vårt individuella omdöme i varje enskilt ögonblick som blir avgörande för om helheten skall bära eller brista. Begrepp som ansvar, omdöme, dygd och perspektiv som omsorg om det gemensamma, uthållighet, att uthärda för något gott längre fram och att ta en plåga, en börda eller en smärta på sig själv för att rädda kollektivet är sådant som ligger i undertexten på vad som sägs på otaliga presskonferenser, i medierapporteringen till oss alla och i meddelanden från ledningen till medarbetare och anställda i kommuner och företag. Anständighet är ett karaktärsdrag, en hållning, och det var förstås det Camus menade när han sa att samhället bara har anständighet som motmedel mot pesten.

Vi har alla ett ansvar att försöka förstå hur vi själva med vårt agerande kan motverka en snabb smittspridning av Covid-19 istället för att bokstavstolka myndigheternas och regeringens besked. Att släppa in 499 personer på en pub där många trängs och och dricker tillsammans eftersom det är förbjudet med samlingar på 500 personer och fler är ett övertydligt exempel på bristande omdöme och brist på anständighet. Att handla åt en äldre granne eller köpa blommor på nätet för att skicka till någon som är ensam är exempel på motsatsen – anständighet.

Om den här prövningen kan föra något gott med sig så vore det kanske att vi inser vikten av vars och ens individuella ansvar för helheten, vikten av att dana vår karaktär och odla dygderna i vårt liv inte bara för egen skull utan för allas vår skull.

Det kommer en gryning efter denna skymningstid. Fäst blicken på horisonten, vandra uthålligt och ta fram det bästa du har i dig och gör det bästa du kan. Då tar vi oss igenom det här.

 

Kvällshimmel från hemmakontoret idag.

Lovsång – en frizon från det som skaver?

”Denna diskussion sätter fingret på den punkt som är frikyrkornas styrka och svaghet: homogeniteten.”

Så skriver Joel Halldorf på ledarplats i Dagen den 28 februari 2020 angående den numera infekterade frikyrkliga debatten om lovsång eller inte lovsång, eller hur mycket lovsång. Och eftersom tidningen (som ofta) kommer i min brevlåda alltför sent och eftersom jag (som väldigt sällan) idag är konvalescent och därmed sysslolös hemma börjar jag fundera vidare.

I min ungdom hade vi tillfällen i kyrkan som kanske skulle kunna liknas vid lovsgångsgudstjänster. Vi brukade tala om stunder för ”tillbedjan” och förbön. Men det som hördes var bönebruset, hundratals (ja faktiskt) röster som var och en med dämpad röst bad till Gud, ofta ackompanjerat av en stilla körsång från podiet eller kända psalmer i sättning enbart för piano och/eller blås. Vanligast var detta på sommarkonferenser (tältmöten med doftande gräs och tältduk som slog i vinden) eller på s k kvällsmöten på söndagarna. Ibland var sådana tillfällen också omvändelsetillfällen; Ville någon ha förbön? Börja om med Herren? Komma till tro? Det fanns alltid äldste och diakoner redo att be för och med dig på första raden (eller andra om det blev fullt…) Efter en stund var tillfället över, ibland avslutades gudstjänsten då med en psalm eller strängmusiksång och ibland fortsatte det en stund med mer musik, vittnesbörd och pålysningar.

Jag berättar inte detta för att säga att saker var bättre förr, förutsättningarna är olika och sådana utsagor är därför meningslösa. Beskrivningen syftar till att sätta fokus på skillnaden i riktning mellan då och nu: Dåtidens stunder syftade inte till en gemenskap med andra troende där och då, den syftade till att omvända människor, var en del i missionsarbetet och till att – gemensamt men ändå högst individuellt – få en stund med Vår Herre utan att något annat störde. Och det var ett moment i en gudstjänstordning, inte själva gudstjänsten. När vi samlas till gudstjänst behöver vi få plats för flera saker: bön, tillbedjan, lovprisning, undervisning och gemenskap. Hemligheten med en gudstjänst som andlig föda är just denna mix.

Om det vill sig illa blir lovsången en lovprisningens gemenskap där känsla och socialitet förväntas bära vidare i livet. När känslan försvinner eller relationerna brister så rinner också tron på Jesus Kristus bort som vattenfärg. Den var aldrig förankrad i något annat än känslor och kamrater.

Jag är rädd att lovsångens popularitet, i sin nya tappning, beror på att det är en frizon från allt det där osäkra, otrygga och som skaver och skapar konflikt. En homogen gemenskap som bygger på minsta gemensamma nämnare och som skyr pluralism och konflikt.

För att upprätthålla sin autenticitet och sitt uppdrag borde kyrkan i sin helhet, men kanske särskilt frikyrkan, tydligare gå i närkamp med teologin kring de svåraste frågorna idag; klimathot, flyktingskap, ekonomiska klyftor, terrorism och mänskliga rättigheter för att nämna några. Oavsett om det är lovsång eller undervisning önskar jag fler teologiska svar och fler ”nåde-indränkta” diskussioner kring sådana frågor. Som kristna hamnar vi ibland på kant med tidsandan och ibland mitt i vinddraget – men orsaken att vi hamnar där vi hamnar måste vara vår tro på Jesus Kristus, på Guds nåd och kärlek till människorna. Annars är vi inget annat än ljudet av en klingande cymbal som tonar bort i vinden…

 

 

 

Livets källa: En ökenvandring kräver rutiner och regler

Jag lyssnade på Helgsmål idag – en kort betraktelse inför andra söndagen efter Trettondagen. Temat för söndagen är Livets Källa och prästen Are Norrhava talade om svårigheten att hålla kontakten med Gud, att lyssna till den röst som skall leda framåt. I den gammaltestamentliga texten (5 Mos 5:23-27) talar Mose med det judiska folket i öknen om att kunna lyssna till Guds röst och om att kunna förmedla Guds röst till andra.

Norrhava berättade om ett samtal med en vän som påpekat att ”ökenvandringar kräver rutiner”. Bibeltexten är nämligen hämtad från berättelsen om hur det judiska folket lyckas lämna slavtillvaron i Egypten och under Moses ledarskap vandrar i öknen i fyrtio år innan de kan nå det förlovade landet Kanaan (Israel). Ökenvandringar kännetecknas av att allt är sig likt dag efter dag, av brist på vatten, växtlighet och skugga och av mycket långt till målet. Vissa perioder i mitt liv har varit ökenvandringar, så är det säkert för de flesta av oss. Men just då är det enligt min erfarenhet också så lätt att tappa kontakten – att sluta lyssna till Gud och medmänniskorna.

Ökenvandringar kräver rutiner, en reglering av tillvaron, om vi skall orka hela vägen. Jag tänkte plötsligt på att jag läste en text i Expressen i veckan, skriven av en bekant person och om en frikyrklig miljö jag en gång kände väl. Hon beskriver en andlig miljö som tycks ha tappat tilltron till rutiner och regler för att istället förlita sig på känsla, ungdomlig entusiasm, självförverkligande och självupptagenhet.

Jag växte upp i samma miljö men långt tidigare och hade redan lämnat församlingen vid den tidpunkt som beskrivs i texten. I min andliga fostran i söndagsskola, scouter och kristendomsskola gavs istället bibelordet, frikyrkans historiska framväxt och kristendomens grundläggande dogmer en mycket framträdande plats. Det fanns en tid när jag kunde ordningen och namnet på samt tillkomsthistorien kring alla bibelböckerna, kunde den bibliska historien, kunde förklara såväl försoning som förlåtelse i teologiska termer och diskutera olika översättningar och betydelser av centrala kristna begrepp som nåd, kärlek och frälsning. En del har jag allt glömt, men det mesta är kvar i huvudet och det har gett mig styrka och tillit under ökenvandringarna.

Om vi kristna inte förstår att tron behöver underbyggas av egen kunskap, regler och rutiner för att hålla kontakten med Gud och en kritisk gemensam andlig förståelse då klarar vi inte ökenvandringarna. Då går vi vilse. Eller orkar inte fram. Som tyvärr en del kristna miljöer har gjort. Inte bara Knutby.

Himlen förkunnar Guds härlighet,
himlavalvet vittnar om hans verk.
Dag talar till dag därom
och natt undervisar natt.
Det är inte tal, det är inte ljud,
deras röster kan inte höras,
men över hela jorden når de ut,
till världens ände deras ord.
(Ps 19:2-5)
En julros; en växt som blommar när allt annat är dött eller i dvala. En skir blomma som påminner om att livet återvänder när ökenvandringen är över.

Predikan: Vi som blev kvar

Söndagen den 22 september 2019 var den fjortonde söndagen efter Trefaldighet. Temat för söndagen var ”Enheten i Kristus” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag andra årgångens läsningar för den gammaltestamentliga läsningen och episteltexten medan jag använder första årgångens evangelietext. Och det är den senare som är utgångspunkten för predikan.

Betänk att texten är skriven för att talas.

I Johannesevangeliets text (17:9-11) talar Jesus med Gud och ber för sina lärjungar och för alla dem som kommer till tro tack vare dem. Jesus talar om sin himmelsfärd och säger att ”jag är inte längre kvar i världen men de är kvar i världen…” De är kvar i världen. Alltså vi, du och jag, vi är kvar i världen. Han har återvänt till den plats han kom ifrån, till sin och vår fader och moder, men vi, vi är kvar i världen.

Är vi då kvarlämnade? Är vi dem som blev över? De som inte fick följa med på resan? Var vi inte välkomna? Gick bussen just och vi hann inte med?

Nej, det är inte vad Jesus menar – han riktar sig till den som har skapat världen och allt som är i den. Jesus talar därför inte om några oönskade eller påträngande tjatiga berusade passagerare som han gladeligen lämnar kvar till nästa tur när bussen går. Han talar om dem som bekänner Jesus Kristus som Herre. Det enda som förenar Guds folk är att vi, jag säger vi utifrån min egen bekännelse, med insikt om att mänskligheten vänt sig ifrån sin skapare har tagit emot den frälsning, och alltså den försoning, som räckts oss från Jesus Kristus och att vi därefter har valt att följa honom. Vi är de som sagt ja till honom och sagt ja till den värld han har skapat.

Vid sidan av vår omvändelse, vår personliga tro och tillit till frälsningen, har vi så många olikheter. När vi förenas i nattvarden kommer vi från olika håll i samhället, med olika bördor att bära och med olika erfarenheter av livet – men vi förenas i en enda kropp när vi tar emot brödet och vinet. Tänk att få böja knä här framme vid altaret i St Jakob med människor som jag är bekant med, eller i kyrka där jag inte känner en kotte, eller i en situation där jag känner mig som om jag är på den absoluta botten, och helt jämlikt och gemensamt få ta emot brödet och vinet – vi är ett. Här visar jag mina skosulor och trängs med en främling eller med någon i familjen, det spelar ingen roll. För mig är nattvarden och stunden där ett mysterium som drabbar mig med samma kraft varje gång.

Gör detta till min åminnelse har han sagt, och ja, det gör vi. Men vi minns inte bara hans död på korset eller hans uppståndelse, vi gör det också för att upprätthålla vår enighet som kristna. Vi är lärjungarna, det är vi som är kvar i världen, vi påminner oss själva om hans väg och om hans frälsning och att detta, att vi är på samma väg, är vad som förenar oss. Vi är kvar, det har vi gemensamt, vi är kvar i världen. Och det enda vi har att lita till det är Guds nåd – när vi allesammans översköljs av den så blir vi alla ett, när vattnet sköljer över oss blir vi alla blöta. Vi får samma nåd oavsett varifrån vi kommer och vi blir läkta med samma omsorg oavsett om det är en skråma eller ett djupt jack. Vi blir hela och vi blir ett.

Vi är inte ett i meningen ett kollektiv som marscherar i takt eller sjunger i kör, vi är ingen armé och ingen turistgrupp på besök i nya trakter. Vi är ett i meningen att samma ljus lyser i var och en av oss, och när vi ser någon med samma lyster i ansiktsuttrycket så anar vi nog att här har vi en bror eller syster. Så många gånger har jag erfarit den tysta gemenskapen när jag träffat någon ny person eller bara hastigt bekantat mig med någon – det är något som funkar alldeles speciellt bra, men jag vet inte vad det är. Något känns tillitsfullt och tryggt, och så ofta har det sedan visat sig att vi var syskon i den kristna tron, men ingen av oss visste det.

Vi är kvar i världen, vi är alltså här, mitt i den skapelse som har vänt Gud ryggen. Men vi är fortfarande i hans famn, vi är kvar men vi ser inte bara Gud på ryggen som Carl von Linné sa, utan jag menar att vi upplever Guds ansikte, vi är ständigt inför hans ansikte och han har omsorg om oss oupphörligen. Vi är kvar här för att förmedla den kärlek och den nåd och den glädje som Gud som skapare har lagt ner i världen och i allt som finns i världen, men som världen har vänt sig bort ifrån.

I Jesaja-texten talas om ett fälttecken, ”han skall höja ett fälttecken för folken” och i den fortsatta texten talas om att detta tecken skall förena och samla de kringspridda av Israels stammar. På samma sätt är ju det tomma korset vårt fälttecken. Jag sa förut att vi inte är någon armé som marscherar i takt, och det är vi inte heller, men vi är samtidigt en enad kraft som förenas bakom en Gud och en frälsning. Och den Guden och den frälsningen symboliseras av det tomma korset, den uppståndne Kristus. Det är vad som i modern vetenskapsteori kan kallas en närvaro genom en frånvaro – frånvaron av Jesus på korset gör hans närvaro som frälsare så mycket starkare. Vi påminns genom korset om vad det är som förenar oss – att vi alla fått ta del av den nåd som döden på korset symboliserar, alla i samma grad och på samma sätt. Ingen av oss har något att skryta med eller någon att skämmas för – vi är alla delaktiga i att världen vänt sig bort från sin skapare men vi har också alla givits möjlighet att bejaka och bekänna den frälsning vi har erbjudits.

Det är ungefär som när man köper en biljett till en fotbollsmatch, vi kan vara 15000 personer och det enda som förenar oss är att vi just under denna tid och på denna plats är publik och är fullt upptagna med att följa hur det går i matchen. Skillnaden mellan fotbollen och frälsningen är att vår biljett gäller för evigt, den är bättre än ett årskort, den gäller på alla matcher och på alla träningar och i alla serier. För alltid. Och vi som har den biljetten har fått ett privilegium, vi har tagit emot ett erbjudande och vi har därmed blivit delaktig i en ny gemenskap.

Men är inte kraven i den gemenskapen väldigt höga? Paulus skriver i Filipperbrevet att när det finns tröst, uppmuntran, gemenskap, ömhet, medkänsla ja då blir glädjen fullständig om det också finns enighet. Glädjen? Var kom den ifrån? Häromdagen skrev domprosten i Stockholm Hans Ulfvebrand i tidningen Dagen om den allvarliga glädjen. Glädjen som kommer inifrån, som kommer av att ha erfarit något stort och speciellt. Han menar att glädje och allvar inte alls är varandras motsatser – utan tvärtom förutsätter en verklig glädje ett stort allvar. Och ofta sägs det ju att de bästa komikerna är de som tar livet på stort allvar. Hasse och Tage hade ett allvar i botten på alla sina spex o tokerier, Carl-Gustav Lindstedt var en djupt allvarlig skådespelare som mest uppträdde som komiker, bakom serien Snobben – en otrolig och existentiell komik kring en hund och hans husse – stod hans skapare Charles M Schulz som var en djupt allvarlig, och troende, person.

Humor utan allvar blir bara trams och fjant. Den djupare glädjen förutsätter faktiskt allvaret, och allvaret är granne med sannhet och uppriktighet – allvaret speglas i ord som upprättelse och försoning skriver Ulfvebrand i sin artikel. Och när frälsningen är på allvar då blir glädjen också det, glädjen över att vara sedd och bekräftad, glädjen över att vara lämnad kvar. Hoppsan – inte kan man väl vara glad över att vara lämnad kvar!? Jo, det kan man. Vi är lämnade i världen som ett tecken på vår Guds omsorg om den värld som hen skapat men som har vänt sig ifrån sin skapare.

Vi reser ett tecken, vi reser korset som ett fälttecken och bjuder in alla som vill för att samlas kring korset, enheten i Kristus är en frukt av vår position som kvarlämnade. Jesus ber till Gud, vår fader och moder, att vi skall bevaras i Guds namn, att vi skall bevaras i frälsningen, för att det är bara så som vi kan vittna om Gud och erbjuda vidare den nåd och omsorg som Gud vill ge världen. Men då måste vi, som Ulfvebrand också skriver, ställa frågan vad Gud vill med oss på just denna plats i världen.

Vi är kvar, vi är här, vi är på denna plats, inte på något annat ställe, vi är idag här i St Jakobs kyrka vid Heden, i Göteborg, i Sverige i Europa, det är här vi är kvar och det är här vi kan verka. Vi är ett och vi har gemenskap genom nåden, vi är ett i kärleken som kommer från Gud, inte för att vi har älskat Gud utan för att hen först har älskat oss som det står i Johannes brev. Det är i denna kärlek som vi är ett. Och där Guds kärlek finns där finns också nåden, denna stora gåta, detta mysterium som berör varje människa. Var och en som ser på sig själv och ser på världen, och därmed ser sin ofullkomlighet och sin svaghet nås av insikten om hur totalt oförmögen jag är att själv läka eller laga det som har brustit. Men då, när den insikten drabbar mig, då är det som i templet den där speciella dagen när de korsfäste tre män utanför Jerusalem, då brister förlåten och nåden bryter fram. Amazing grace, förunderlig nåd, det enda som kan läka och laga, och som ingen av oss har förtjänat.

Och därmed, i det mottagandet, är vi själva som global kristenhet också ett tecken i denna världen. Vi är kvar, vi är här, vi har sagt ja till den värld Gud har skapat och ja till Kristus som erbjuder en väg tillbaka. Vi har en uppgift. Vi är ett nådens tecken i vår gemensamma värld.

Herre Jesus Kristus och Gud vår fader och vår moder som älskar oss idag och för evigt, bevara oss i ditt namn och håll din hand över oss. Amen.

Sommarvila: Att andas ut och att andas in

Redan när jag var ett litet barn höll jag andan när jag gjorde något svårt. Min mamma har berättat hur hon ibland hojtade ”andas” när jag i djup koncentration instinktivt höll andan framför min lilla vävstol eller någon annan koncentrationskrävande verksamhet. Fortfarande kan jag känna den fysiska avslappningen som kommer av att andas ut. När jag åker ut till landet kan jag efter ett par timmar märka att jag börjat andas i djupa och långsamma andetag istället för de där effektiva och distinkta in- och utandningarna som präglar mig när jag leder möten eller arbetar framför skärmen.

När jag lärde mig kristen djupmeditation i tonåren var en viktig insikt att det är i ögonblicket precis efter utandningen, men innan man andas in igen, som stillheten finns. Det handlar om några sekunder men känns som en slags absout nollpunkt. När livet är tungt eller jobbet bjuder på riktigt svåra problem, ja, då reser jag mig, tittar ut igenom fönstret en stund, andas djupt och långsamt, och i varje växling mellan ut- och inandning kommer en bön; ”ja, jag är här”, ”kom mig nära” eller ”håll mig uppe”. Den stunden bär mig vidare.

Att andas in och att andas ut är båda precis lika viktigt för att kroppens alla organ skall fungera. Men jag är ändå som mest levande just i ögonblicket däremellan, i balanspunkten.

Just nu har jag, och väldigt många andra svenskar, semester. När det fungerar som bäst är sommarledigheten lite av samma sak som ögonblicket mellan in- och utandning. En stund av balans och stillhet mellan allt som tränger sig på utifrån och allt som skall presteras.

En stark storm som klöv berg och kros­sa­de klip­por gick före Her­ren. Men Her­ren var in­te i stor­men. Ef­ter stor­men kom ett jord­skalv. Men Her­ren var in­te i skal­vet. Ef­ter jord­skal­vet kom eld. Men Her­ren var in­te i el­den. Ef­ter el­den kom ett stil­la sus. (1 Kungaboken 19:11-12)

Nej, Herren är sällan i stormen, jordbävningarna eller elden, Gud visar sig sådan hen är i de små tecknen; det stilla suset, barnets blick eller handen som söker din. Visserligen är hen hela världens skapare men det är inget som Gud behöver manifestera på det sätt som många människor gärna gör. Jag har känt mig tyngd under en tid, många har det mycket värre men periodvis har jag haft svårt att lyssna efter det stilla suset. Sommaren skall bli balanspunkten när jag nås av det stilla suset och jag förmår att ta emot den kraft som erbjuds mig.

Med Lina  Sandells ord i psalm 190 (Sv psalmboken) önskar jag alla läsare en fin sommar och den stillhet som var och en behöver.

Bred dina vida vingar,
o Jesus, över mig,
och låt mig stilla vila
i ve och väl hos dig.
Bliv du min ro, min starkhet,
min visdom och mitt råd,
och låt mig alla dagar
få leva av din nåd.

Mot havet, vid Kastanjealléns slut (Båstad).

Bönens hemlighet: Inte lydnad men att slå följe med Kristus på vägen

Det är fastetid och jag besöker Skottland för första gången i livet. Varje fastetid är en särskild bönetid, för mig men också för den världsvida kyrkan. På resa till Dunblane idag såg jag en vepa hänga på staketet till en liten kyrka, ”Trypraying.co.uk” stod det på den. Nyfiken som jag är gick jag in på sidan, som riktar sig till den som inte går till kyrkan, inte betecknar sig som troende och som inte betecknar sig som religiös. Det gör mig glad att se en kyrka, Church of Scotland, som så aktivt söker sig ut till människor som är digitaliserade men kanske inte särskilt införstådda med kyrkans roll i vårt samhälle, och än mindre med Guds kärlek till världen. Bön är väl på sätt och vis det som är lättast att ta till sig i en digitaliserad tid 🙂 som är ständigt uppkopplad.

Jag läser sedan några veckor tillbaka C S Lewis bok ”Om bön” (1963) som jag fått av maken i födelsedagspresent. I sina reflektioner kring Herrens Bön/Fader vår diskuterar Lewis tolkningarna av de enskilda satserna i bönen, jag fann hans diskussion kring ”Ske din vilja” särskilt intressant: Han liksom jag tänkte sig i unga år att detta uttryck innebar att den kristne (dvs Lewis och jag) främst skulle uthärda Guds vilja. Själv trodde jag länge att min uppgift var att bli missionär i Mongoliet eftersom det var ungefär det värsta jag kunde tänka mig. (Detta var alltså i åtta-årsåldern vill jag understryka.)

Insikten som växte fram hos mig, och som Lewis beskriver, att orden står för en önskan och en förmåga, att kunna göra Guds vilja. Han fortsätter sedan med att diskutera att denna tolkning leder vidare till att en lydnadsaspekt i ”ske din vilja” också innebär att kunna ta emot de glimtar av Guds härlighet som vi får varje dag. När vi, menar Lewis, väntar oss att uppleva något som är lika bra/fint/fantastiskt/mäktigt som något vi upplevde igår/förra veckan/förra året så ser vi inte de ting som ligger framför näsan. Vi ber och väntar på en välsignelse i form av ett barn/tillfrisknande/styrka eller något annat, och därför tar vi inte emot den utslagna magnolian i morgonsolen eller värmen i leendet från mamman vars barn slutade gråta när du oväntat började prata med den lilla.

Bön är ett samtal. Jag brukar föra dem på mina ensamma skogspromenader, hemma vid köksbordet och på tåget. På kvällar och mornar blir det mer av enkla suckar av bön, oftast inledda med ”Fader du vet redan…” och avslutade med ”i Jesu Kristi namn”. Särskilt mycket uppskattar jag också när Sveriges radios Helgsmål som sänds varje lördag kl 18.00 avslutas med den s k Aronitiska Välsignelsen – att ta emot den i garaget, i köket på landet eller mitt i steget hemma är en ynnest.

För den som tror att ”en religion” är något att ansluta sig till, lära sig, tro på eller bli medlem i, för alla dem kan bönen bli en väg till något annat. Till en relation. Till en vandring med Jesus Kristus, den uppståndne, som vandrar med oss på vägen till vårt Emmaus, platsen där våra ögon öppnas.

Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

Dunblane, Allan Water

(Allan Water, Dunblane, 190314)

Bär mig igen, bär mig ända hem

Läste idag ut Britta Hermanssons bok ”De vi ville bli” (2017) där Jerusalemfararna från Nås på 1890-talet blir en ram för hennes egen livsberättelse. Jag fastnade för en passage i boken som berör synen på tid (s 158ff). Författaren går runt på Scopusberget i Jerusalem där de utvandrade Nåsborna ligger begravda.

Hon skriver

Jag har bara anat snittet och dess nåd i mitt liv. Påminnelsen om att tillhöra ett sammanhang och en värld större än denna, Guds rike. (…) Ett snitt från evigheten, ett Kairos går igenom tiden. För många av oss stannar tiden men vi förstår inte att det är Guds närvaro. Bara rörs till tårar.

Så jag känner igen detta sättet att tänka om tiden.

Var och en står ensam på jordens hjärta, genomborrad av en solstråle. Och plötsligt är det afton.

Orden av Salvatore Quasimodo återkommer med jämna mellanrum i mina tankar. Precis som Leonard Cohens välkända textrad ”There is a crack in everything, that’s how the light get in.” (Anthem, 1982). Tillvaron är inte tillsluten, en transcendens gör sig påmind.

I Britta Hermanssons skildring blir förlossningen ett transcendent ögonblick, kontakt upprättas mellan evighet och nu. Barnet tränger sig ut, spräcker hinnorna och kommer till oss i nuet. Barnet kommer från den evighet som danat det, och möter vår tillvaro där minuterna tickar. Men just då står tiden stilla. I ett kort ögonblick finns kontakten mellan ett då, nu och sedan. Generationer möts i födelsens ögonblick.

På samma sätt, är döden en övergång till evigheten. Nuet blir för ett ögonblick stilla och evigheten träffar oss som en solstråle från en annan värld. Andningen blir lätt, fladdrig, resan är anträdd, några andetag och sedan är det stilla. Med en sista suck lämnar vi denna världen. Den döda finns inte längre kvar hos oss i nuet, bara kroppen blir kvar som en påminnelse om hennes plats i denna världen.

Vissa dagar är bra. Andra dagar är mindre bra. Det finns till och med riktigt dåliga dagar. Jag har haft min beskärda del av dem alla. Men varje gång denna stråle av ljus från evigheten träffar mig eller när jag når en ljus glänta i tillvaron, så blir jag stilla och alldeles tyst. Inga ord krävs. Jag vilar vid Guds fötter, jag är hemma. Jag är snart redo för en ny vandring i den timliga tiden.

Du som bar mig igenom, bär mig igen, bär mig nu och bär mig ända hem. (J. Johansson)