I vårt land och i övriga Europa finns det politiska krafter vars huvudsakliga syfte med att tillskansa sig makten är att exkludera och reducera mångfalden i våra samhällen. Samma krafter vill också ideologisera kunskap och forskning genom att med politiska medel strypa eller förbjuda kunskap som är obekväm.

Så skriver jag i en krönika i senaste numret av tidskriften Signum. Och jag är orolig, men inte för det som så många talar om – migration, brottslighet, Trump – utan för att den oro som sprider sig skall ge plats åt krafter som lovar säkerhet till priset av vår frihet. Osäkra och otrygga medborgare riskerar tyvärr att bli offer för falska profeter och starka män. DET oroar mig.

I ett samtal häromdagen påpekade en vän vänligt för mig att det är bristerna, otillräckligheten och tillkortakommandena som är vår drivkraft som människor. Han menade att många konstnärer använder glappet mellan det som är och det kunde varit som en drivkraft för skapande. På samma sätt arbetar en forskare. Jag känner så väl igen mig, vi jagar bristerna, felen och svagheterna i ett närmast fåfängt försök att skapa sanningar och visshet. Men det är en oerhörd drivkraft! Det förlöser kreativitet, kraft, energi och vilja på ett fantastiskt sätt. Den som inte ser några brister att åtgärda har inte heller mycket till skapande drivkrafter.

Det gäller förstås mig som människa också. En person som Donald Trump tycks täcka över sina egna tillkortakommanden genom en grandios självbild – där sker ingen förändring. Individer som alltid skyller alla misslyckanden på andra lär inte heller förändras. Men den som ser sina egna brister kan helt plötsligt växa och förändras. Utvecklas. Hitta sin inre potential. Men balansen mellan ångest och energi är hårfin – om en individ inte ser någon möjlighet att åtgärda bristerna försvinner också förmågan att förändra. Om miljön runt omkring endast är intresserad av individens brister försvinner tilltron till den egna förmågan.

Så lever vi i denna spänning mellan brist och ideal – ”när man jämför hur det är med hur det hade kunnat va'” som Mikael Wiehe skriver i sången ”När man jämför” (Totta Näslund samt Hoola Bandoola Band). En spänning som kan vara kreativ och skapande med rätt förutsättningar, men nedbrytande och ångestfylld när dessa förutsättningar saknas.

I dagens predikan i St Jakob talade Henrik Fransson inspirerande över temat ”Livets källa” och i gudstjänsten förrättades också ett dop. Just bristerna framstår så tydligt när jag tänker på Gud som som livets källa – vi är satta att föra detta vatten vidare till en värld som törstar. Och den som tar emot dopet har insett sina egna brister och låter Guds nåd symboliserat i vattnet släcka törsten efter fullkomlighet.

Så, jag är väldigt glad över mina brister, min otillräcklighet och mina tillkortakommanden. De är min drivkraft och öppnar dörren till kreativiteten. I grund och botten är de också gudomliga, de är en drivkraft till att, med Guds kraft och i vetskap om hans nåd mot mig, göra mig själv, mina omgivning och min värld en liten aning bättre, sannare och ljusare.

There’s a crack in everything, that’s how the light gets in. (Leonard Cohen)

Jag önskar alla läsare en verkligt god, fridfull och fin julhelg – en helg för begrundan och reflektion, en helg för familj och vänner men också en helg när många av oss äntligen kan varva ned den inre motorn lite, sitta lite bekvämt och läsa en bok eller ta den där långa promenaden runt sjön som vi längtat efter.

För den som önskar kan man ta del av de morgonandakter jag hållit i Sveriges radios P1 under julveckans tidiga morgnar – temat har varit ”Väntans tider” och de fem andakterna beskriver steg för steg julens budskap med bibelns hjälp som en berättelse med Maria i centrum.

Andakterna kan avlyssnas här åtminstone fram till slutet av januari.

Ta hand om varandra och var snälla mot varandra!

img_0635

Igår den 16 oktober 2015 den 21:a söndagen efter Trefaldighet, då temat för söndagen var Samhällsansvar, predikade jag i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en lätt redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.

En göteborgsk trubadur på vänsterkanten som heter Dan Berglund skrev en gång en visa om vårt bristande samhällsansvar, en visa vars syfte var att peka på att samhällsansvar alltid avkrävs de svagare, de fattiga, de undertryckta och de uteslutna. Visan slutar med suckarna från en kapitalstark fastighetsägare som själv är en del av både stadens korruption och sexhandel men som ondgör sig över de hyresgästernas brist på samhällsansvar. Han tycker att den ensamstående mamman, alkoholisten och invandraren i hans hus inte visar tillräckligt samhällsansvar utan bara lever på socialen, super och bråkar med sina landsmän. Han ser, för att tala med bibeln, grandet i sina hyresgästers ögon men inte bjälken i sitt eget.

”Är de inte de rika som drar er inför domstol, som förtrycker er och smädar Guds namn” skriver aposteln Jakob i dagens episteltext (Jak 2:1-8). Och ändå, menar Jakob, tycks vi högakta rikedom och status medan vi ser ner på fattiga och enkla människor. Och på samma sätt talar Jesus i evangelietexten från Luk 19:1-10 om att hans uppgift är att söka det som var förlorat när han gästar den föraktade Sackaios, tullindrivaren, i Jeriko. Budskapet är lika tydligt i den gammaltestamentliga texten från 5 Mos 24:17-22: lämna kvar av skörden på åkern till de fattiga, låt dem som inte har få ta del av det som du har och försök inte få din rätt gentemot dem som är fattiga, utanför eller förtryckta. Besinna din position, skulle man kunna sammanfatta, din ställning förpliktigar säger bibeln.

Samhällsansvar. Det är en term som smakar av kollektivet. Samhället det är vi, så tycker jag. Det finns politiska ideologier som anser att samhället inte finns, det enda som finns är individer. Min uppfattning är en annan, samhället är något mer än summan av alla individer, min tanke bygger på kärlekens logik: när man delar med sig av kärleken så blir den större. På samma sätt är det med samhället, när vi som verkligen alla är individer går samman i ett samhälle blir vi större, kraftfullare och bättre än när vi bara är en mängd individer. Vi som människor kommer till vår rätt i relationer, i grupper och i möten med andra. Då växer vi, och därmed skapas samhället, en slags omistlig men också osynlig underström där människor är villiga att vara en del av en gemenskap. Och detta samhälles utveckling kräver att vi alla tar ansvar för det gemensamma.

Samhällsansvar kan vara att avstå från att kräva sin rätt i alla sammanhang, i Mosebokens text talas om att lämna glömda kärvar, kvarsittande oliver och pressade vindruvor åt dem som inget har. Och om att inte ”vränga rätten” för invandraren eller den faderlöse – jag uppfattar att med det senare menas att inte utnyttja sitt överläge som infödd eller som en med goda kontakter och sociala nätverk oavsett om man har möjlighet att få igenom sin rätt på det viset.

Men ibland är samhällsansvar också att ge röst åt revolten. Jag var på Göteborgsoperan i veckan och såg musikalen ”Hair”. Jag har sett den förut i olika sammanhang, mest minns jag Milos Formans film som kom 1979 och som berättar historien om ett hippiegäng i Central Park i New York som möter den unge mannen från landet, Claude, som kommit till New York för att han kallats in till Vietnamkriget. Claude kommer att stanna med gruppen i parken som lever ett extremt frigjort och liberalt liv i alla hänseenden och musikalen hyllar individens rätt att göra vad man vill med sin egen kropp – sex, droger, sova ute. I den ursprungliga versionen avslutas historien med att gruppens ledare Berger åker till Vietnam istället för Claude, och dör där. Slutet kan tolkas som en Kristusmyt om frälsning – Berger frälser de andra från kriget och de kan därmed fortsätta utveckla friheten. Men slutet kan också ses som en underkastelse under hierarkin där någon måste dö i detta krig som ingen av dem bett om. Friheten tar slut, livet som individ tappar sin mening utan ett mål eller ett syfte som ligger bortanför och utanför den rena njutningen och självförverkligandet. Då återstår bara makten, och det är den som tvingar ut Berger i kriget.

Gänget i parken gör uppror mot konventionerna, mot traditionerna och mot hierarkierna. Men revolten stelnar, den förstummas och rinner ut i ett individuellt sökande efter mening. Men var revolten då fel från början? Nej, naturligtvis inte. Revolten var sund och nödvändig.

Jesus gör oavlåtligen revolt – den här söndagen besöker han Sackaios som alla tycker är en tarvlig typ, en korrupt tulltjänsteman som skor sig på andra och använder sin rikedom för sin egen njutning. Men Sackaios är lite intresserad av den där Jesus och klättrar upp i ett träd för att se bättre, belöningen blir stor, dels får han själv besök av Jesus och dels får de fattiga hälften av hans egendom och han lovar att återgälda fyrdubbelt det han fått genom utpressning och korruption.

Och i den gammaltestamentliga texten finns ju en mycket tydlig revolt, en revolt mot New Public Management 🙂 lite skämtsamt tolkat men ändå.  En revolt mot att nyttja varje krona, varje arbetstimme och varje teknik för att utvinna ytterligare lite mer ur människor och resurser. Jag skulle säga att den texten är sprängstoff i vårt samhälle idag – inte bara för att den kritiserar all form av lagstiftning var syfte är att försätta ensamma barn, invandrare och fattiga i sämre omständigheter än vad vi andra har, utan också för att den är en plädering MOT alla former av effektivt utnyttjande av människor och jord! Här finns en plädering för lite slack i organisationen, för att lämna lite tid och pengar för att ge plats åt annat än effektivt arbete, för att ge personer med sämre förutsättningar en möjlighet att leva lite bättre för att du och jag avstår lite av det vi har. I internationell jämförelse har vi i Sverige det oerhört bra, både materiellt och på andra sätt, men även i vårt land finns en stor grupp som hamnat på efterkälken, en grupp som faktiskt fått det sämre under de senaste decennierna och därför har jämförelsevis sämre livschanser idag än förr. Som individ kan vi inte förändra hela samhället men vi kan ingjuta en annan anda i samhällsutvecklingen, en anda där det finns plats för dem som inte är högutbildade, högavlönade, högpresterande och kärnfriska. Där vi lämnar lite utrymme i våra liv, i våra organisationer och i våra plånböcker för dem som hamnat utanför.

Men revolten kan också ta sig större uttryck, att ta ansvar för samhället är också att våga säga ifrån när utvecklingen är på väg åt fel håll. Vad är då fel håll? Tja, Jesus pekar ut vägen, vi skall söka efter och rädda det som var förlorat, vi skall ömma för det och dem som inte har så hög status i andras ögon och vi skall inte andligt och själsligt underkasta oss rikedomen och dess uttryck.

Samhällsansvar är inte som fastighetsägaren i Dan Berglund sång något som åläggs de fattiga och underklassen för att samhällsordningen skall bestå och de rika bli rikare och de mäktiga bli mäktigare. Samhällsansvar är att på individuell grund ta ansvar för den anda som präglar vår samhällsgemenskap, att den är en anda av generositet, tillåtelse, handlingsfrihet och ömsinthet mot medmänniskan – men också att då och då ställa sig på revoltens sida och göra uppror mot ordningen mot hierarkin och mot statushetsen, att göra det oväntade och ”söka det som gått förlorat och rädda det”, att ta ansvar för hela skapelsen.

Jesus ger oss hela tiden ett exempel att följa, Jesus gör det oväntade, han möter individen själv och han ser till mellanrummen i tillvaron. Jesu liv på jorden är en form av inspiration för oss alla, och hans död gör det faktiskt möjligt att leva i hans efterföljd. Genom hans död på korset kan vi alla få del av den nåd som Gud slösar ut på oss alla, varenda en i kyrkan och överallt i stan, överallt i vårt land och överallt i Syrien, Grekland, Egypten och Libyen, ja över hela jordklotet. Den nåd som ingen av oss gjort oss förtjänta av och som ges lika åt alla, oavsett rikedom och talanger, det är en kraft och en inspiration till att fortsätta ta vårt samhällsansvar på det sätt som Jesus gjorde.

Under den senaste veckan har kriget i Syrien gått in i en grymmare fas än på länge. Flygbombningar över den belägrade staden Aleppo i nordvästra Syrien dödar barn och andra civila varje dag. De flesta källor är överens om att det är ryska plan som bombar, och att de gör det för att stödja den syriska Assad-regimens möjligheter att sitta kvar efter den vapenvila som till slut måste komma.Det är grymt, cyniskt och med tanke på hänsynslösheten antagligen i det närmaste krigsbrott. Kriget i Syrien är ett blödande sår som lamslår möjligheterna till social och ekonomisk utveckling i hela regionen.

Som kristen kan jag inte se att vi kan tala om något annat än kriget i Syrien. Så länge detta krig fortgår, nu i mer än fem åt, måste barmhärtigheten tala. Vi borde ägna all vår politiska uppfinningsrikedom åt att komma på lösningar till hur flyktinglägren i Libanon, Turkiet och Jordanien kan stödjas, hur de mest behövande kan slussas till säkra länder i Europa och Nordamerika, och hur vi kan få ut ännu fler skadade och sjuka från krigsskådeplatserna inne i Syrien. Vi borde tala om hur vi kan stärka de humanitära insatserna med sjukvård och mat, med skola och ordnade förhållanden för alla de familjer som flytt och de som inte kan fly. Sverige som land borde på varje ministermöte i EU avsluta med att säga ”För övrigt anser jag att kriget i Syrien måste få ett slut”. Ingenting annat är egentligen viktigare för Europa, västvärlden och framför allt för de människor som varje dag plågas av det utdragna kriget. Och ändå händer inte detta.

Min uppfattning är att vi i Sverige – och förstås hela EU – kan och bör ta emot många fler flyende från Syrien, vi kan och bör ta emot på det sätt som vi tar emot kvotflyktingar, via legala och säkra vägar, och det enda villkoret för ett uppehållstillstånd borde vara att de kommer från Syrien.

Jag har barnbarn, när jag ser de sargade och skadade barnen på bilderna från Aleppo eller från flyktinglägren runt Syrien tänker jag på mina barnbarn – de växer upp i trygghet, går till förskolan, tas omhand av kärleksfulla föräldrar och kan somna gott varje kväll. Ingenting av detta ges till barnen i Syrien, där finns istället barn som är äldre än mina barnbarn men som aldrig upplevt något annat än krig.

Söndagens bibeltexter handlar om änglar, det är den Helige Mikaels dag. Ingen av oss är några änglar, men de människor som utför barmhärtighetens handlingar i Syrien just nu måste nog betraktas som änglar. Och jag ber att de skall behålla styrkan och att vi andra skall förmå att ge dem det stöd de förtjänar. Det minsta vi kan göra är att be, be för fred och be för barmhärtighet. Kanske finns det någon änglavinge som sveper över Aleppo ändå.

***

Bitte Hammargren skriver här i SvD om varför Ryssland bombar Aleppo.

I går kväll lyssnade jag på Göteborgs symfoniker som spelade delar ur Edvard Griegs ”Peer Gynt” i den form som det en gång skrevs. Musiken tonsätta ett drama skrivet av den norske författaren Henrik Ibsen (1828-1906). Musiken är bitvis välkänd men berör fortfarande, särskilt när den framförs live.

I ett annat drama ”Brand” skriver Henrik Ibsen, som i mitt tycke är Nordens skarpaste dramatiker även idag, alldeles i inledningen att ”var det du är och var det helt och icke styckevis och delt”. Som i så många av Ibsens dramer står kravet på sanning, kravet på uppriktighet och kravet på principfasthet i fokus. Ibsens dramer lever kvar därför att de behandlar frågor som fortfarande är helt aktuella. Jag kallar inte hans teman tidlösa för de är inte tidlösa, de hör samman med en tid där individen, identiteten och sanningen är värden som i praktisk handling anses viktigare än kollektivet, rollen och förhoppningarna. Som i så många av Ibsens dramer leder sanningslidelsen i ”Brand” till ensamhet och principfasthet till att andra offras på det egna altaret.

I dramat Peer Gynt låter Henrik Ibsen Peer förverkliga alla sina ”jag” och resa ut i världen, varande just ”sig selv nok” men han upptäcker till slut att det aldrig finns någon väg ”udenom”. Åter hemma förstår han – får vi nog ändå hoppas – att den enda plats där han verkligen var sig själv var i den älskade Solveigs förhoppningar, i hennes kärlek och längtan, där var han den människa han hade kunnat vara.

För mig pekar Ibsen på paradoxen att vi kan vara våra sanna jag först i en relation till andra människor och till vår samtid. Jag:et förutsätter Du:et. Det finns inget ”jag” längst därinne som kan skalas fram. När löken är skalad finns inget kvar. Vi är lager på lager av erfarenheter och förhoppningar, av misslyckanden och framgångar, av svårigheter och lycksalighet.

Var dig själv, var det du är men var det helt fullt och inte styckevis och delt. För mig betyder det, lev i dina relationer till andra, skapa och vårda förhoppningar, kärlek och längtan i dig själv och andra. För den sanning som gör oss fria är den sanning som vi skapar och lever i med varandra. Principer är för Gud, för oss andra gäller den levda erfarenheten, alltså praktiken av att vara just jag. Och det jaget är aldrig en eller ett, det är mångfaldigt och helt.

 

Joh 8:32  (Sanningen skall göra er fria)

1 Tim 6:10 (Kärleken till pengar är roten till allt ont)

För mig som växte upp under en tid när sociala reformer stod som spön i backen har det varit en svår fråga att åter möta den uppenbara fattigdomen i det offentliga rummet. När jag var barn var gruppen fattiga* objekt för projekt som skulle lyfta deras standard. Så hade det varit länge, dåliga bostäder revs och ersattes av lägenheter med varmvatten, bad/dusch och sopnedkast. Hygienprodukter av olika slag dök upp, jag minns t ex när vi som barn lämnade tvålen till förmån för ”duschkräm” under olika namn, för att inte tala om den inledande förvåningen inför hårbalsam och sköljmedel. Som barn och ungdom förespråkade jag förstås alla dessa moderniteter i relation till mer skeptiska föräldrar. Äver internationellt fanns hos många en tanke om att det var möjligt att utrota fattigdomen, genom utbildning, sjukvård och goda bostäder.

Åldern har även i detta avseende dämpat de visionära tankarna hos mig. Dagens miljontals flyktingar, ovälkomna nästan överallt, som reser med lätt baggage tillhör de fattiga. De finns i läger, i båtar, vid gränser och på asylförläggningar. Och när jag ser den uppenbart fattiga tiggande påbyltade kvinnan utanför livsmedelsaffären, den tiggande magre mannen med en skäggstubb som inte alls är önskad eller barnen som följer de vuxna och söker lite lek på den asfalterade parkeringsplatsen så klingar Jesu ord i mitt huvud: ”…de fattiga har ni alltid bland er” (Joh 12:8)

För många år sedan, långt innan dagens s k EU-migranter, såg jag en ung kvinna försöka berätta för en gammal kvinna som gick omkring och tiggde att så gör man inte i Sverige – här går man till socialkontoret om man behöver mat och husrum. Jag minns det där så väl trots att det var många år sedan, den unga kvinnans vänlighet, hennes tillit till den svenska välfärdsstaten och den tiggande kvinnans oförstående min. Då såg jag det som en positiv bild av Sverige, idag känner jag mig mer ambivalent. Sveriges välfärd står fortfarande stark, men systemen har blivit allt mer komplicerade och personalen allt mer pressad. Socialsekreterares professionalitet utmanas och ifrågasätts från många håll, och vi har fått allt fler organisationer och medmänniskor som ägnar sig åt välgörenhet – i motsats till skattefinansierad välfärd.

Jag tror inte att de fattiga finns för att andra skall påminnas om vikten av medmänsklighet eller till och med vara nödvändiga för att andra skall kunan göra goda gärningar, en uppfattning som ibland framförts inom kristna kretsar – det skulle innebära att en människa användes som medel för att uppnå något gott för en annan. Det tror jag inte på. Men i en värld som slits mellan sin inneboende gudomlighet och sitt eget syndafall så ser jag de fattiga som en påminnelse om att det är du och jag som måste bära fram Guds nåd och barmhärtighet i denna världen. Att göra gott är inget som jag förväntas göra för min egen skull, att göra gott för dessa fattiga är istället en del av Guds verk i vår värld. Och jag tror att Jesu ord är mer profetiska än normativa, de fattiga har vi alltid bland oss, vi kommer inte i denna världen att lyckas skapa en tillvaro där fattigdomen är utrotad. Men om vi inte bär Guds verk till de människor som behöver mat, kläder och tak över huvudet så låter vi bortvändheten från Gud vinna mark. Därför driver kärleken till Gud oss till att låta oss själva bli verktyg i Guds arbete och göra det vi förmår för dessa fattiga.

Kompletterande perspektiv på samma bibelord finns här och här.

*Jag använder termen ”fattig” i vid bemärkelse och syftar på alla människor som inte kan täcka materiella nödvändiga behov t ex mat, bostad och hälsa.

Idag har jag förnyat mitt dop. I dagens förmiddagsgudstjänst i St Jakobs kyrka fick vi som var där denna soliga Mors Dag möjligheten att påminna oss om och förnya vårt dop, en möjlighet jag valde att ta. Dagens söndag är den första efter Trefaldighetsdagen och temat är vårt dop, och söndagarna som följer skall hjälpa oss att leva och växa i vårt dop berättade pastor Leif Tullhage. En lång räcka söndagar långt in på hösten där den kristna trons olika teman tas upp, söndag efter söndag.

Jag är döpt som nybliven tonåring enligt den vuxendop-tradition som min barndoms församling tillämpade. För mig idag är dopet något som jag anser bör erbjudas det lilla barnet och så tänkte jag även när jag själv som nybliven medlem i Svenska Kyrkan blev förälder för många år sedan. Dopet är ett erbjudande från Gud, en utsträckt hand, ett löfte och en omfamning in i Guds rike. Jag uppskattar tanken att dopet inte handlar om en prestation utan just om en gåva – och symbolen för att gåvan handlar om individen och inte om prestationen är att den tas emot just av det lilla barnet, barnet som inte själv ännu kunnat utföra vare sig den ena eller handlingen för att bli rättfärdig.

Jag själv kände mig redo för dopet när jag var i nio-tio-årsåldern och uttryckte det mycket tydligt. Men så gjorde man bara inte. Att det s k vuxendopet när jag växte upp var ett personligt val och en frivillig handling – i motsats till hur dopet av den lilla barnet beskrevs – var en ren illusion. Dopet var i den baptistiska församling jag växte upp i något som helt enkelt förutsattes genomföras vid en annan bestämd tidpunkt, nämligen när man gått den s k kristendomsskolan vilket man gjorde i 12-13-års-åldern.

För mig var det därför ett stort ögonblick att idag få förnya och fördjupa mitt dop, att faktiskt få känna att dopet är för evigt oavsett omständigheterna och att nu nästan 43 år senare få en fördjupad och mer positiv bild av mitt eget dop.

Som Leif Tullhage sa idag, du kan förlora din tro, du kan tappa din tillit till Gud, men ditt dop kan ingen någonsin ta ifrån dig. ”Du är älskad av Gud. Han lämnar dig aldrig.”

På Marie Bebådelsedag, söndagen den 13 mars 2016 hade jag förmånen att få predika i S:t Jakobs kyrka i Göteborg. Nedan följer en lätt redigerad version av min predikan.

Marie Bebådelsedag, en sådan fantastisk dag för Maria! Hon har köpt graviditetstestet på apoteket och efter en lång tid av förväntan och längtan visar det nu två streck, ”jag är gravid”. Lycklig rusar Maria ut till sin man som sitter i soffan och tittar på Vinterstudion i Sveriges Television, hon ropar glädjestrålande, nu, nu nu är det dags, vi skall få ta emot ett litet barn!

Hm, det var nog inte riktigt så det gick till. I alla fall inte om vi skall tro på Lukas som beskriver händelseförloppet i texten. Maria blev istället förskräckt, hon blev rädd och ängslig. En ängel kom till henne, vi vet inte riktigt hur det gick till, men jag kan lätt föreställa mig hur jag skulle känna mig om det plötsligt stod en ängel i rummet och viftade med vingarna, och dessutom berättade för mig när jag var typ sjutton år, och inte alls var redo för familj, att jag skulle få ett barn. Precis som Maria gjorde skulle jag antagligen ställt frågan hur det skulle gått till, och om jag likt henne var av uppfattningen att det fysiskt inte borde varit möjligt, och framför allt fråga både mig och ängeln hur jag skulle klara av det. Maria finner sig dock märkligt nog snabbt och tar emot budskapet med glädje. Hon reser till och med iväg för att prata med sin släkting Elisabeth om saken, Elisabeth som också väntar barn. Dessa två kvinnor väntar båda barn som skall förändra världen, deras moderskap kommer att kantas av förtvivlan och ångest, men också av den glädje alla föräldrar känner över tillkomsten av ett nytt liv. Jag är övertygad om att Maria och Elisabeth som alla föräldrar också gladdes över barnens leenden, förmåga att gripa tag i småsaker, de första stegen, de första orden. Och ingen av dem vet just då, förstås, attbåda deras barn Jesus och Johannes skall möta döden under svåra former eller att såväl barnens som deras egna liv skall bli, som man säger nuförtiden, historia.

Alla nya barn för med sig hopp till världen. När Johannes och Jesus föds knyts förstås förhoppningar och förväntningar till barnen. Nyligen fick vår familj ännu en ny medlem, ett litet barn som såg dagens ljus i övergången mellan vinter och vår, och vi liksom föräldrarna hoppas att detta barn som alla barn skall få ett gott liv, växa upp till en kreativ och försonlig medmänniska, och bli ännu en älskad familjemedlem. Men ingen av oss vet faktiskt något alls om livets vägar för dessa nya små liv.

Vi lever på hoppet, så säger vi ofta, Maria och Elisabeth levde på hoppet. Maria på framtidshoppet för sitt barn, ett barn som redan i hennes mage fått en speciell uppgift. Elisabeth hade länge levt på hoppet att till slut ändå få ett barn, trots att hennes man Sakarias inte kunde tro att det skulle hända. På samma sätt fick Abraham långt tidigare veta att hans hustru skulle få en son, och att hans avkomma skulle bli lika talrik som stjärnorna på himlen. Abraham hade svårt att tro på detta då åren gick och inget hände, Sara fick inga barn, men liksom Maria och Elisabeth levde han fortfarande på hoppet. Jag skulle säga att för Sara borde hoppet vara ute, liksom för Elisabeth. Vi kvinnor har trots allt en fysiologisk cykel som ger ett oåterkalleligt stopp för graviditeter. Visserligen finns kvinnor som blivit gravida och fött barn i en ålder av femtio år, men låt oss vara överens om att det tillhör ovanligheterna. Att hoppas då är det inte bara korkat?

Bebådelse betyder förutsägelse om framtiden, men termen används numera egentligen bara i det sammanhang vi talar om idag, alltså Marie Bebådelse, den dag när Maria får veta att hon skall föda ett barn med en speciell uppgift, Jesus. I själva grunden för en förutsägelse ligger en förvissning om att något skall ske. Få saker är så pass sannolika som att ett barn skall födas om jag är gravid, men förutsägelsen bygger ändå ytterst på ett hopp. Var går gränsen mellan den situation när det är rimligt att hoppas och den där som jag nämnde tidigare, när de flesta av oss tycker att allt hopp är ute? Om jag får veta att jag är gravid så tycker vi alla nog att det är helt okej att hoppas att få bli förälder, även om det ibland inte blir så, med gränslös förtvivlan som följd. Men när Abraham fått ett löfte om barn och åren bara går och går? När är det rimligt att ge upp hoppet? Abraham ger inte upp. Hans förhoppningar gränsar nog enligt omgivningen till dumhet. Även Sakarias och Elisabeth närmar sig den situationen. Sakarias försöker till och med att förklara för ängeln Gabriel, som ju får komma med glada budskap till två kvinnor under kort tid, att det där det går ju inte för både han och Elisabeth är alldeles för gamla. Gabriel, som inte bara är alldeles änglalik tydligen, blir aningen irriterad och gör Sakarias stum fram till dess att barnet föds. Jag får en känsla av att Gabriel nog tycker att Sakarias skall hålla mun och inte krångla till saker och ting. ”Låt honom få se själv” tycks Gabriel mena. Tids nog får han berätta och då något helt annat än han försökte med i templet.

Hoppet. Att leva på hoppet. Så säger vi. När jag slår upp ordet ”Hopp” på Wikipedia får jag fram betydelser som ”känsla”, ”rörelse”, ”gymnastikelement”, en film och ett par personer med detta efternamn, men också ”dygd”.

Hopp som en dygd är något annat än hopp som en känsla. I vårt samhälle betonas så ofta känslor, vi lever i ett land och i en tid där vi kramas, gullar, delar ut smileys i sms och uppdateringar, utrop med många utropstecken och vi delar små söta djur på facebook oavlåtligen. Många av oss har förhoppningar om det ena och det andra, och vi tappar vårt hopp eller förstärks i vårt hopp. Att leva på hoppet blir ett anat uttryck för en känsla, en känsla som kan försvinna. Vi skall känna hopp, vi får inte tappa hoppet, alltså, vi får inte förlora vår känsla för att saker och ting kommer att bli bra, ordna sig eller infrias. Den är ju så sårbar. Vi ser i Europa en flyktingsituation som inte liknar något annat sedan kanske andra världskriget, vi har sett ett ohyggligt krig pågå i Syrien i nu fem år och större delen av befolkningen har tvingats lämna sitt land. De flesta lever under fruktansvärda förhållanden, i ingenmansland, i flyktingläger i Turkiet eller nära den turkiska gränsen, i Libanon, Jordanien och många i Grekland. I Egypten har hoppet om demokratisk utveckling släckts, Libyen faller sönder under krigsherrarnas vapen och i Europa mobiliserar krafter som vill stänga människor ute och som vill stigmatisera människor från vissa delar av världen. Hur skall vi kunna känna hopp i den situationen?

Men Maria, Elisabeth och Abraham levde inte på hoppet i den känslomässiga meningen. När Maria tar emot Gabriel blir hon rädd, ja, men sedan låter hon sin vilja ta över. Hon säger ”jag är Guds tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt”. Det låter som total underkastelse, det är det inte alls. Det är en viljeyttring, hon gör ett val och går in i uppgiften av egen fri vilja och hoppet är för henne et fråga om vilja. Elisabeth gör samma sak, ”detta har Herre låtit ske med mig” säger hon, och hon ser fram emot barnets födelse med stor glädje. Hon vill. Abraham är närmast ett övertydligt exempel när han håller fast vid hoppet trots att allt förnuft och all känsla måste sagt honom att han hade fel. Kanske är sonen Ismail som han får med Hagar ett uttryck för hans sviktande hopp, hans tvivel, han vill hjälpa Herren på traven och försöka ordna det där med barn på sitt lilla eget sätt. Jag har ingen aning, men det är en tolkning som innebär att till och med den starkaste förhoppning kan svikta, men utan att Gud sviker. Abraham får ättlingar talrika som stjärnorna, Sara får till slut en son, Isak.

Att leva på hoppet är att vilja leva i hoppet, inte på hoppet. Hoppet är en dygd, det är något vi har inom oss och som vi kan odla och förädla. Vi måste hoppas. Det finns ingen annan väg. För att låna några ord från den svenske 1700-talspoeten Erik Johan Stagnelius så måste vi ”adla till en dygd detta tvång”, tvånget att hoppas. En historisk lärdom vi kan dra av människans belägenhet är att i varje enskilt liv finns bara ett avgörande val, och det är när vi varje dag väljer att leva. Med det valet, med att välja själva livet, följer också tvånget att hoppas, vi behöver själva inse att hoppet är en nödvändighet för våra liv. Dagens texter handlar framför allt om det hoppet, om nödvändigheten att hoppas, vi kan inte leva utan att hoppas.

En av mina absoluta favoritromaner, ”Greven av Montecristo” av Alexandre Dumas, har som sitt motto ”Vänta och hoppas”. För dem av er som inte känner till romanen så handlar den om en oskyldig ung man som utsätts för svåra oförätter av sina vänner, han sviks av dem på grund av deras feghet, snikenhet och inställsamhet. I sinom tid kommer han tillbaka, i en ny skepnad och närmast som en slags hämndens ängel, som dock låter de gamla vännerna gå under genom sina egna svagheter. Men det tar honom nästan en livstid att göra upp med det som hände då, och utan den målmedvetna viljan att just vänta och hoppas hade han aldrig kommit igenom sina trauman och heller aldrig uppnått den glädje som väntar på andra sidan.

Vi ser i många andra kända romaner, teaterpjäser och filmer just denna betoning på hoppet som en dygd. Jag skulle säga att hoppet är en av de saker som gör oss till skapande människor. Jag tror inte andra varelser kan hoppas i de termer jag talar om här. Vårt hopp är nedlagt i oss av vår Skapare, det är ett band mellan oss och Skaparen. Vi kristna hoppas, men vi hoppas inte med känslan – vi hoppas med viljan och det gör oss starka. Vårt hopp bryts inte av dåligt väder eller svåra omständigheter, vi har Guds löften med oss och vi kommer att leva och dö i det hoppet. Om vi sviktar ibland, som Abraham kanske gjorde, så sviktar inte Gud. Men vi behöver ge honom vår vilja, säga att vi vill hoppas, oavsett vad vi känner.

Vi behöver göra som Maria, Elisabeth och Abraham gjorde, leva i hoppet i världen. Vi kommer, precis som de, att få den styrka vi behöver för vår uppgift, men vi behöver komma förbi känslorna som grund för hoppet, vi måste själva vilja hoppas.

Varje års fastetid stämmer mig alltid till eftertanke. Har jag tagit det ansvar för min egen utveckling och min relation till Gud som kan krävas? Har jag orkat ifrågasätta mina egna uppfattningar på ett öppet sätt? Har jag lyssnat inåt och vågat agera på mitt samvetes grund? Så kan man ju inte tänka varje dag, dels lär man glömma handla mjölk och bröd och dels skulle man gå under i grubblerier. Men det är väl kyrkoårets finstämda mening, att vi i en systematisk ordning kommer att fokusera på ett antal väsentliga frågor i vårt kristna liv. Vi är redan inne i fastetiden, smaken av Fettisdagens semla har redan sjunkit undan.

Jag fastar inte i meningen att jag avstår föda, inte heller avstår jag systematiskt någon motsvarande daglig verksamhet. Däremot fokuserar jag, i mitt fall ofta på någon särskild sak som kräver medmänsklighet. Mitt fokus innebär att jag avstår lite extra tid varje dag för eftertanke och förbön för vissa ändamål, men också materiella bidrag.

Vi har våra liv att leva; besiktiga bilen, klippa gräset, vara barnvakt, uppvakta varandra, laga strumpor och sköta jobbet. Och för många av oss tillkommer ett ideellt engagemang på fritiden. För mig är det där fastan kommer in, som några veckors extra påminnelse om att hålla fokus på relationen till Jesus. Under några veckor kan vi vandra med Jesus där han tar sig upp mot Jerusalem och påsken, se oss om utmed vägen och lägga märke till någon som behöver just oss eller en uppgift som just jag kan göra.

Vi följer Jesus i spåren när han går upp till Jerusalem.

 

 

Kategorier

Arkiv