Himlen gråter och tårarna rinner ned för mina fönster. Jag är tacksam för regnet, vårens torka och kyla har varit förgörande för både grundvatten och växtlighet. För ett par veckor sedan rök det om jorden när jag rensade rabatterna, nu är jorden fast, svart och fuktig. Och bladen har blivit mörkare, vätskefyllda och lyfter sig mot ljuset. Morfar sa alltid att det aldrig kan regna ”för mycket” före midsommar, sant också enligt mig.

Sista veckan, ja veckorna eller t o m månaderna har varit oerhört intensiva och inneburit många starka känslor. För en vecka sedan välkomnade vi en nu åtta månader gammal medborgare in i familjegemenskapen och i fredags fick jag följa FJ, en släkting och barndomshjälte som fått leva ett drygt sekel, till den sista vilan. Jag är alltså just nu en skör tråd från 1916 och kanske till 2117?

För mig står vissa saker fram i minnet, när jag hjälpte FJ i ladugården med korna, flera somrar i rad i övergången mellan 1960-tal och 1970-tal, jag kan vilken sekund som helst minnas kornas ljud, dofter och mjuka päls. Jag kan höra mjölkflaskornas klang när locket – som satt i en kedja – föll mot handtagen. Jag vet hur det kändes i magen att nästan halka på en fläck där lite gödsel blivit kvar och jag minns hur kalvarna sörplade när jag gav dem mjölk i en spann. Dessa somrar som aldrig tog slut, denna värme som FJ spred omkring sig, den respekt för ett barn han visade då var (inser jag nu) närmast unik. Det var också då jag bestämde att jag ville bli bonde. Nu blev det inte så, men min kärlek till landsbygden och förståelse för livsstilen har jag behållit. Jag vände aldrig åter men jorden var rund och nu sitter jag med en ladugård (utan djur dock) och en åker. Så kan det gå.

Jag minns också distinkt en sommar runt 1990, min son satt glad med grön cykelhjälm i barnstolen bak på cykeln i en vit barnstol och det var försommarkväll, jag cyklade hemåt och mötte FJ på vägen där han bodde, från vägen var det en vidunderlig utsikt. Han pekade ut lärkan som föll över ängen framför oss och vi pratade lite om väder och vind. För mig var det en glimt av paradiset, allting i livet var just då perfekt. Ingenting särskilt, och ändå det vackraste livet kan ge.

Dom minnena tar jag med mig, och även om himlen gråter så har den blivit en naturälskare rikare medan vi har förlorat släktens sista band till en förlorad värld. Kvar är jag, det sköra bandet mellan då och sedan.

Sommarhundkäx

 

Söndagen den 14 maj 2017 var den femte söndagen i påsktiden, temat för söndagen var ”Att växa i tro” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.

”Jag är inte längre kvar i världen” säger Jesus i sin bön till sin fader, enligt Johannes evangelium. (Dagens text från Joh 17:9-17) Med det vill han säga att han lämnar oss, hans lärjungar i världen, och Jesus ber att Gud skall bevara oss från det onda. ”Helga dem genom sanningen” säger Jesus, ”ditt ord är sanning”. Vi är i världen, ensamma, men ändå hans lärjungar.

Från en av mina favoritböcker, den franska 1800-tals-romanen”Greven av  Monte Cristo”, har jag hämtat mottot ”Vänta och hoppas!”. Romanen handlar om en man som sviks i ungdomaen, av vänner, och som använder hela sitt liv till att bearbeta det sveket; långsamt och beslutsamt låter han de svekfulla falla på sina egna svagheter.

Vänta och hoppas, det är ord som stämmer väldigt väl in på de texter som vi läst idag. Lärjungarna får veta att dit Jesus går dit kan de inte komma, men också att de skall älska varandra med den kärlek som förhärligar dem till att bli som Kristus. Och leva i hoppet om att få vara tillsammans med Jesus Kristus, den uppståndne människosonen som förhärligats genom den gudomliga kärlek som lett honom till, och genom, döden och fram till uppståndelse och liv. Grunden för vårt hopp är detta liv, ett liv som bara kan levas i kärlek. Vi väntar och vi hoppas, och det enda sättet att göra det utan att det blir banalt och platt är genom att bejaka Guds kärlek; hans kärlek till oss som individer, hans kärlek till världen men också att bejaka och förmedla hans kärlek till de människor som inte ser den, känner den, vet om den eller förstår den. Och det är då vi växer som människor och växer i vår tro.

När jag var barn hörde jag en predikan av dåvarande pastorn i Saronförsamlingen, Freddy Götestam, jag skulle tro att det var runt 1970, där han flera gånger talade om att ”älska ihjäl dem”. Det låter ju lite märkligt, lösryckt som det är ur sitt sammanhang. Men som jag minns det från min barndom så blev Freddy Götestam så exalterad av detta budskap om Guds kärlek att han i grund och botten nog tyckte att Guds kärlek kunde undanröja och ta bort vrede, kyla, hat och elakhet – det var det som skulle älskas ihjäl, inte personen ifråga.

Jag har ofta tänkt på den predikan i samband med en väldigt vanligt metafor som ofta används när sorgen besöker oss – nämligen att mörkret aldrig vinner över ljuset. Det är ju faktiskt en märkvärdig sak, att vi tänker kanske att ljus och mörker är likvärdiga storheter, men ändå är det ju så att i samma ögonblick som du tänder en lampa, eller ett stearinljus eller en ficklampa, så upphör mörkret. Det finns ingen motsvarighet åt andra hållet, är det ljust så är det ljust. Mörker är helt enkelt ingen egen kategori, mörker är bara frånvaro av ljus. På samma sätt menar jag är ondska inget annat än frånvaro av kärlek. Kärlek utplånar ondska.

Men smärtan, hur skall vi tackla smärta och plåga?

Smärtan i världen är så stor. Den värld som vi satts att förvalta är på så många sätt sårig och plågad. Hur skall vi kunna tro på Guds kärlek i en sådan värld – hur skall vi kunna säga att vi måste vänta och hoppas? När barn dör i Syrien av kemiska stridsmedel, när nazister och fascister manifesterar på svenska torg och gator och när vi alla har en familjemedlem eller nära vän som tyngs och lider av sorg, förlust eller sjukdom – hur skall vi då kunna tala om Guds kärlek, hoppet och vara trosvissa?

Att vänta och hoppas är ingen naiv eller godtrogen attityd som innebär att jag sitter hemma och tror någon annan skall gripa in och ställa allt till rätta. Att vänta och hoppas måste ses i en kontext där Guds kärlek är på allvar, den kärleken är själva grunden för hoppet. Och då talar vi inte kärlek i den  mening som översköljer oss i populärkulturen, inte heller i meningen att jag älskar stuvad spenat eller hallonbåtar.

Guds kärlek är som stranden, är vind och vidd och ett oändligt hem, som Strandsjö skriver i psalmen (no 289), men den kärleken hade också ett pris, ett pris som Jesus Kristus betalade. Men när det priset är betalat flödar denna kärlek över världen, som en vind och en öppen hand. Guds kärlek är en kärlek som omfamnar hela mitt jag och hela min värld, i en sådan kärlek finns inte plats för vrede, harmsenhet och njugghet. När jag väntar och hoppas gör jag det inifrån denna kärlek, jag befinner mig i denna kärlek och hoppet finns i att den kärleken också omfamnar mig i det som är min egen brustenhet, mina egna brister och mina sorger.

Som människor kan det vara svårt att älska det som är fel och fult; hur älskar jag ens mig själv när jag vet hur eländigt usel jag är på en mängd saker. Jag är självupptagen och glömsk, jag lever inte upp till mina egna ideal, jag tappar lusten och orken när andra behöver mig som mest – så har vi nog alla känt. Men Gud älskar med en kärlek som innefattar också detta, han älskar mig med alla dessa brister och tillkortakommanden. En sådan kärlek läker, den lägger sig som balsam om oss, den rör vid vårt innersta, det där såriga och förtvivlade som vi kanske inte ens kan tala med vår allra mest förtrogna om. Där finns Guds kärlek.

Det är därför vi kan vänta och hoppas, då blir vi en del av Guds plan, då kan vi förhoppningsvis se vägen komma oss till mötes. Gud blir förhärligad i kärleken, till oss men också i vår kärlek till honom och till varandra. Det finns inget annat motstånd mot världens smärta än denna kärlek, om vi tappar hoppet om kärlekens makt så kommer döden och smärtan att segra. Men vi vet sedan påsken att kärleken vinner över döden. Därför vågar vi vänta och hoppas. För vi vet att Gud går med oss, han finns med i vårt arbete, såväl i våra misslyckanden som i våra segrar,

Att leva sitt hopp, det är att gå ut i världen, att leva i världen men alldeles genomsyrad av Guds kärlek, att göra det är att vara en hoppets apostel. Utan all den kärlek som finns i världen – därför att vi finns i världen och bär Guds kärlek in i världen – skulle världen vara en plats för bara smärta, sorg, död och ondska. Men så är det inte.

Kampen mellan ondskan och kärleken pågår ständigt, vi vet att slutligen segrar kärleken men vi vet också att vi måste vara den kärlekens apostlar i denna världen. Ingen annan än vi är det.

Men visst blir vi vreda ibland, på goda grunder, helig vrede talar vi om – en slags ställföreträdande gudomlig vrede alltså. Och, ja en sådan vrede väcks ur kärleken, när vi ser ekonomiska orättvisor, människor som behandlas som handelsvaror, tyranniska regimer som tystar kritik, regeringar som avrättar människor och när barn misshandlas och plågas väcks en helig vrede, nog är det så. Men att låta dessa onda ting få makt över oss, är att bli offer för vreden, att glömma vårt uppdrag i denna världen, att vara just kärlekens apostlar som rycker ut för att motverka, läka, lindra och ständigt påminna om Guds oändliga kärlek som är större än vad var och en av oss kan tänka.

En del använder termen ”godhetsapostel” som ett nedsättande epitet om sådana som vill motverka orättvisor och oförsonlighet i vårt samhälle. Låt dem gärna kalla mig det! Jag bär det epitetet med stolthet, jag är inte ens säker på att kunna leva upp till det, men det är verkligen ett ideal – att få vara en godhetens apostel. Då får jag växa i min tro och se fler och fler möjligheter att låta Guds kärlek få en plats i mitt liv och min dagliga verksamhet.

Så, ett enda bud gav han oss när han gick dit som vi inte kan gå, när han lämnade oss att förvalta denna värld som han skapat, och det enda budet var att älska varandra. Att verkligen älska varandra – ett bud som handlar om omsorg, uppmärksamhet och försoning. Och utan den kärleken går världen under. Det är vi som är satta att föra den kärleken ut i världen – och det gör vi också var och en på vårt eget sätt och vi har Guds hjälp i varje steg, vare sig det bär framåt eller vi tappar fotfästet.

I vårt land och i övriga Europa finns det politiska krafter vars huvudsakliga syfte med att tillskansa sig makten är att exkludera och reducera mångfalden i våra samhällen. Samma krafter vill också ideologisera kunskap och forskning genom att med politiska medel strypa eller förbjuda kunskap som är obekväm.

Så skriver jag i en krönika i senaste numret av tidskriften Signum. Och jag är orolig, men inte för det som så många talar om – migration, brottslighet, Trump – utan för att den oro som sprider sig skall ge plats åt krafter som lovar säkerhet till priset av vår frihet. Osäkra och otrygga medborgare riskerar tyvärr att bli offer för falska profeter och starka män. DET oroar mig.

I ett samtal häromdagen påpekade en vän vänligt för mig att det är bristerna, otillräckligheten och tillkortakommandena som är vår drivkraft som människor. Han menade att många konstnärer använder glappet mellan det som är och det kunde varit som en drivkraft för skapande. På samma sätt arbetar en forskare. Jag känner så väl igen mig, vi jagar bristerna, felen och svagheterna i ett närmast fåfängt försök att skapa sanningar och visshet. Men det är en oerhörd drivkraft! Det förlöser kreativitet, kraft, energi och vilja på ett fantastiskt sätt. Den som inte ser några brister att åtgärda har inte heller mycket till skapande drivkrafter.

Det gäller förstås mig som människa också. En person som Donald Trump tycks täcka över sina egna tillkortakommanden genom en grandios självbild – där sker ingen förändring. Individer som alltid skyller alla misslyckanden på andra lär inte heller förändras. Men den som ser sina egna brister kan helt plötsligt växa och förändras. Utvecklas. Hitta sin inre potential. Men balansen mellan ångest och energi är hårfin – om en individ inte ser någon möjlighet att åtgärda bristerna försvinner också förmågan att förändra. Om miljön runt omkring endast är intresserad av individens brister försvinner tilltron till den egna förmågan.

Så lever vi i denna spänning mellan brist och ideal – ”när man jämför hur det är med hur det hade kunnat va'” som Mikael Wiehe skriver i sången ”När man jämför” (Totta Näslund samt Hoola Bandoola Band). En spänning som kan vara kreativ och skapande med rätt förutsättningar, men nedbrytande och ångestfylld när dessa förutsättningar saknas.

I dagens predikan i St Jakob talade Henrik Fransson inspirerande över temat ”Livets källa” och i gudstjänsten förrättades också ett dop. Just bristerna framstår så tydligt när jag tänker på Gud som som livets källa – vi är satta att föra detta vatten vidare till en värld som törstar. Och den som tar emot dopet har insett sina egna brister och låter Guds nåd symboliserat i vattnet släcka törsten efter fullkomlighet.

Så, jag är väldigt glad över mina brister, min otillräcklighet och mina tillkortakommanden. De är min drivkraft och öppnar dörren till kreativiteten. I grund och botten är de också gudomliga, de är en drivkraft till att, med Guds kraft och i vetskap om hans nåd mot mig, göra mig själv, mina omgivning och min värld en liten aning bättre, sannare och ljusare.

There’s a crack in everything, that’s how the light gets in. (Leonard Cohen)

Jag önskar alla läsare en verkligt god, fridfull och fin julhelg – en helg för begrundan och reflektion, en helg för familj och vänner men också en helg när många av oss äntligen kan varva ned den inre motorn lite, sitta lite bekvämt och läsa en bok eller ta den där långa promenaden runt sjön som vi längtat efter.

För den som önskar kan man ta del av de morgonandakter jag hållit i Sveriges radios P1 under julveckans tidiga morgnar – temat har varit ”Väntans tider” och de fem andakterna beskriver steg för steg julens budskap med bibelns hjälp som en berättelse med Maria i centrum.

Andakterna kan avlyssnas här åtminstone fram till slutet av januari.

Ta hand om varandra och var snälla mot varandra!

img_0635

Igår den 16 oktober 2015 den 21:a söndagen efter Trefaldighet, då temat för söndagen var Samhällsansvar, predikade jag i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en lätt redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.

En göteborgsk trubadur på vänsterkanten som heter Dan Berglund skrev en gång en visa om vårt bristande samhällsansvar, en visa vars syfte var att peka på att samhällsansvar alltid avkrävs de svagare, de fattiga, de undertryckta och de uteslutna. Visan slutar med suckarna från en kapitalstark fastighetsägare som själv är en del av både stadens korruption och sexhandel men som ondgör sig över de hyresgästernas brist på samhällsansvar. Han tycker att den ensamstående mamman, alkoholisten och invandraren i hans hus inte visar tillräckligt samhällsansvar utan bara lever på socialen, super och bråkar med sina landsmän. Han ser, för att tala med bibeln, grandet i sina hyresgästers ögon men inte bjälken i sitt eget.

”Är de inte de rika som drar er inför domstol, som förtrycker er och smädar Guds namn” skriver aposteln Jakob i dagens episteltext (Jak 2:1-8). Och ändå, menar Jakob, tycks vi högakta rikedom och status medan vi ser ner på fattiga och enkla människor. Och på samma sätt talar Jesus i evangelietexten från Luk 19:1-10 om att hans uppgift är att söka det som var förlorat när han gästar den föraktade Sackaios, tullindrivaren, i Jeriko. Budskapet är lika tydligt i den gammaltestamentliga texten från 5 Mos 24:17-22: lämna kvar av skörden på åkern till de fattiga, låt dem som inte har få ta del av det som du har och försök inte få din rätt gentemot dem som är fattiga, utanför eller förtryckta. Besinna din position, skulle man kunna sammanfatta, din ställning förpliktigar säger bibeln.

Samhällsansvar. Det är en term som smakar av kollektivet. Samhället det är vi, så tycker jag. Det finns politiska ideologier som anser att samhället inte finns, det enda som finns är individer. Min uppfattning är en annan, samhället är något mer än summan av alla individer, min tanke bygger på kärlekens logik: när man delar med sig av kärleken så blir den större. På samma sätt är det med samhället, när vi som verkligen alla är individer går samman i ett samhälle blir vi större, kraftfullare och bättre än när vi bara är en mängd individer. Vi som människor kommer till vår rätt i relationer, i grupper och i möten med andra. Då växer vi, och därmed skapas samhället, en slags omistlig men också osynlig underström där människor är villiga att vara en del av en gemenskap. Och detta samhälles utveckling kräver att vi alla tar ansvar för det gemensamma.

Samhällsansvar kan vara att avstå från att kräva sin rätt i alla sammanhang, i Mosebokens text talas om att lämna glömda kärvar, kvarsittande oliver och pressade vindruvor åt dem som inget har. Och om att inte ”vränga rätten” för invandraren eller den faderlöse – jag uppfattar att med det senare menas att inte utnyttja sitt överläge som infödd eller som en med goda kontakter och sociala nätverk oavsett om man har möjlighet att få igenom sin rätt på det viset.

Men ibland är samhällsansvar också att ge röst åt revolten. Jag var på Göteborgsoperan i veckan och såg musikalen ”Hair”. Jag har sett den förut i olika sammanhang, mest minns jag Milos Formans film som kom 1979 och som berättar historien om ett hippiegäng i Central Park i New York som möter den unge mannen från landet, Claude, som kommit till New York för att han kallats in till Vietnamkriget. Claude kommer att stanna med gruppen i parken som lever ett extremt frigjort och liberalt liv i alla hänseenden och musikalen hyllar individens rätt att göra vad man vill med sin egen kropp – sex, droger, sova ute. I den ursprungliga versionen avslutas historien med att gruppens ledare Berger åker till Vietnam istället för Claude, och dör där. Slutet kan tolkas som en Kristusmyt om frälsning – Berger frälser de andra från kriget och de kan därmed fortsätta utveckla friheten. Men slutet kan också ses som en underkastelse under hierarkin där någon måste dö i detta krig som ingen av dem bett om. Friheten tar slut, livet som individ tappar sin mening utan ett mål eller ett syfte som ligger bortanför och utanför den rena njutningen och självförverkligandet. Då återstår bara makten, och det är den som tvingar ut Berger i kriget.

Gänget i parken gör uppror mot konventionerna, mot traditionerna och mot hierarkierna. Men revolten stelnar, den förstummas och rinner ut i ett individuellt sökande efter mening. Men var revolten då fel från början? Nej, naturligtvis inte. Revolten var sund och nödvändig.

Jesus gör oavlåtligen revolt – den här söndagen besöker han Sackaios som alla tycker är en tarvlig typ, en korrupt tulltjänsteman som skor sig på andra och använder sin rikedom för sin egen njutning. Men Sackaios är lite intresserad av den där Jesus och klättrar upp i ett träd för att se bättre, belöningen blir stor, dels får han själv besök av Jesus och dels får de fattiga hälften av hans egendom och han lovar att återgälda fyrdubbelt det han fått genom utpressning och korruption.

Och i den gammaltestamentliga texten finns ju en mycket tydlig revolt, en revolt mot New Public Management 🙂 lite skämtsamt tolkat men ändå.  En revolt mot att nyttja varje krona, varje arbetstimme och varje teknik för att utvinna ytterligare lite mer ur människor och resurser. Jag skulle säga att den texten är sprängstoff i vårt samhälle idag – inte bara för att den kritiserar all form av lagstiftning var syfte är att försätta ensamma barn, invandrare och fattiga i sämre omständigheter än vad vi andra har, utan också för att den är en plädering MOT alla former av effektivt utnyttjande av människor och jord! Här finns en plädering för lite slack i organisationen, för att lämna lite tid och pengar för att ge plats åt annat än effektivt arbete, för att ge personer med sämre förutsättningar en möjlighet att leva lite bättre för att du och jag avstår lite av det vi har. I internationell jämförelse har vi i Sverige det oerhört bra, både materiellt och på andra sätt, men även i vårt land finns en stor grupp som hamnat på efterkälken, en grupp som faktiskt fått det sämre under de senaste decennierna och därför har jämförelsevis sämre livschanser idag än förr. Som individ kan vi inte förändra hela samhället men vi kan ingjuta en annan anda i samhällsutvecklingen, en anda där det finns plats för dem som inte är högutbildade, högavlönade, högpresterande och kärnfriska. Där vi lämnar lite utrymme i våra liv, i våra organisationer och i våra plånböcker för dem som hamnat utanför.

Men revolten kan också ta sig större uttryck, att ta ansvar för samhället är också att våga säga ifrån när utvecklingen är på väg åt fel håll. Vad är då fel håll? Tja, Jesus pekar ut vägen, vi skall söka efter och rädda det som var förlorat, vi skall ömma för det och dem som inte har så hög status i andras ögon och vi skall inte andligt och själsligt underkasta oss rikedomen och dess uttryck.

Samhällsansvar är inte som fastighetsägaren i Dan Berglund sång något som åläggs de fattiga och underklassen för att samhällsordningen skall bestå och de rika bli rikare och de mäktiga bli mäktigare. Samhällsansvar är att på individuell grund ta ansvar för den anda som präglar vår samhällsgemenskap, att den är en anda av generositet, tillåtelse, handlingsfrihet och ömsinthet mot medmänniskan – men också att då och då ställa sig på revoltens sida och göra uppror mot ordningen mot hierarkin och mot statushetsen, att göra det oväntade och ”söka det som gått förlorat och rädda det”, att ta ansvar för hela skapelsen.

Jesus ger oss hela tiden ett exempel att följa, Jesus gör det oväntade, han möter individen själv och han ser till mellanrummen i tillvaron. Jesu liv på jorden är en form av inspiration för oss alla, och hans död gör det faktiskt möjligt att leva i hans efterföljd. Genom hans död på korset kan vi alla få del av den nåd som Gud slösar ut på oss alla, varenda en i kyrkan och överallt i stan, överallt i vårt land och överallt i Syrien, Grekland, Egypten och Libyen, ja över hela jordklotet. Den nåd som ingen av oss gjort oss förtjänta av och som ges lika åt alla, oavsett rikedom och talanger, det är en kraft och en inspiration till att fortsätta ta vårt samhällsansvar på det sätt som Jesus gjorde.

Under den senaste veckan har kriget i Syrien gått in i en grymmare fas än på länge. Flygbombningar över den belägrade staden Aleppo i nordvästra Syrien dödar barn och andra civila varje dag. De flesta källor är överens om att det är ryska plan som bombar, och att de gör det för att stödja den syriska Assad-regimens möjligheter att sitta kvar efter den vapenvila som till slut måste komma.Det är grymt, cyniskt och med tanke på hänsynslösheten antagligen i det närmaste krigsbrott. Kriget i Syrien är ett blödande sår som lamslår möjligheterna till social och ekonomisk utveckling i hela regionen.

Som kristen kan jag inte se att vi kan tala om något annat än kriget i Syrien. Så länge detta krig fortgår, nu i mer än fem åt, måste barmhärtigheten tala. Vi borde ägna all vår politiska uppfinningsrikedom åt att komma på lösningar till hur flyktinglägren i Libanon, Turkiet och Jordanien kan stödjas, hur de mest behövande kan slussas till säkra länder i Europa och Nordamerika, och hur vi kan få ut ännu fler skadade och sjuka från krigsskådeplatserna inne i Syrien. Vi borde tala om hur vi kan stärka de humanitära insatserna med sjukvård och mat, med skola och ordnade förhållanden för alla de familjer som flytt och de som inte kan fly. Sverige som land borde på varje ministermöte i EU avsluta med att säga ”För övrigt anser jag att kriget i Syrien måste få ett slut”. Ingenting annat är egentligen viktigare för Europa, västvärlden och framför allt för de människor som varje dag plågas av det utdragna kriget. Och ändå händer inte detta.

Min uppfattning är att vi i Sverige – och förstås hela EU – kan och bör ta emot många fler flyende från Syrien, vi kan och bör ta emot på det sätt som vi tar emot kvotflyktingar, via legala och säkra vägar, och det enda villkoret för ett uppehållstillstånd borde vara att de kommer från Syrien.

Jag har barnbarn, när jag ser de sargade och skadade barnen på bilderna från Aleppo eller från flyktinglägren runt Syrien tänker jag på mina barnbarn – de växer upp i trygghet, går till förskolan, tas omhand av kärleksfulla föräldrar och kan somna gott varje kväll. Ingenting av detta ges till barnen i Syrien, där finns istället barn som är äldre än mina barnbarn men som aldrig upplevt något annat än krig.

Söndagens bibeltexter handlar om änglar, det är den Helige Mikaels dag. Ingen av oss är några änglar, men de människor som utför barmhärtighetens handlingar i Syrien just nu måste nog betraktas som änglar. Och jag ber att de skall behålla styrkan och att vi andra skall förmå att ge dem det stöd de förtjänar. Det minsta vi kan göra är att be, be för fred och be för barmhärtighet. Kanske finns det någon änglavinge som sveper över Aleppo ändå.

***

Bitte Hammargren skriver här i SvD om varför Ryssland bombar Aleppo.

I går kväll lyssnade jag på Göteborgs symfoniker som spelade delar ur Edvard Griegs ”Peer Gynt” i den form som det en gång skrevs. Musiken tonsätta ett drama skrivet av den norske författaren Henrik Ibsen (1828-1906). Musiken är bitvis välkänd men berör fortfarande, särskilt när den framförs live.

I ett annat drama ”Brand” skriver Henrik Ibsen, som i mitt tycke är Nordens skarpaste dramatiker även idag, alldeles i inledningen att ”var det du är och var det helt och icke styckevis och delt”. Som i så många av Ibsens dramer står kravet på sanning, kravet på uppriktighet och kravet på principfasthet i fokus. Ibsens dramer lever kvar därför att de behandlar frågor som fortfarande är helt aktuella. Jag kallar inte hans teman tidlösa för de är inte tidlösa, de hör samman med en tid där individen, identiteten och sanningen är värden som i praktisk handling anses viktigare än kollektivet, rollen och förhoppningarna. Som i så många av Ibsens dramer leder sanningslidelsen i ”Brand” till ensamhet och principfasthet till att andra offras på det egna altaret.

I dramat Peer Gynt låter Henrik Ibsen Peer förverkliga alla sina ”jag” och resa ut i världen, varande just ”sig selv nok” men han upptäcker till slut att det aldrig finns någon väg ”udenom”. Åter hemma förstår han – får vi nog ändå hoppas – att den enda plats där han verkligen var sig själv var i den älskade Solveigs förhoppningar, i hennes kärlek och längtan, där var han den människa han hade kunnat vara.

För mig pekar Ibsen på paradoxen att vi kan vara våra sanna jag först i en relation till andra människor och till vår samtid. Jag:et förutsätter Du:et. Det finns inget ”jag” längst därinne som kan skalas fram. När löken är skalad finns inget kvar. Vi är lager på lager av erfarenheter och förhoppningar, av misslyckanden och framgångar, av svårigheter och lycksalighet.

Var dig själv, var det du är men var det helt fullt och inte styckevis och delt. För mig betyder det, lev i dina relationer till andra, skapa och vårda förhoppningar, kärlek och längtan i dig själv och andra. För den sanning som gör oss fria är den sanning som vi skapar och lever i med varandra. Principer är för Gud, för oss andra gäller den levda erfarenheten, alltså praktiken av att vara just jag. Och det jaget är aldrig en eller ett, det är mångfaldigt och helt.

 

Joh 8:32  (Sanningen skall göra er fria)

1 Tim 6:10 (Kärleken till pengar är roten till allt ont)

För mig som växte upp under en tid när sociala reformer stod som spön i backen har det varit en svår fråga att åter möta den uppenbara fattigdomen i det offentliga rummet. När jag var barn var gruppen fattiga* objekt för projekt som skulle lyfta deras standard. Så hade det varit länge, dåliga bostäder revs och ersattes av lägenheter med varmvatten, bad/dusch och sopnedkast. Hygienprodukter av olika slag dök upp, jag minns t ex när vi som barn lämnade tvålen till förmån för ”duschkräm” under olika namn, för att inte tala om den inledande förvåningen inför hårbalsam och sköljmedel. Som barn och ungdom förespråkade jag förstås alla dessa moderniteter i relation till mer skeptiska föräldrar. Äver internationellt fanns hos många en tanke om att det var möjligt att utrota fattigdomen, genom utbildning, sjukvård och goda bostäder.

Åldern har även i detta avseende dämpat de visionära tankarna hos mig. Dagens miljontals flyktingar, ovälkomna nästan överallt, som reser med lätt baggage tillhör de fattiga. De finns i läger, i båtar, vid gränser och på asylförläggningar. Och när jag ser den uppenbart fattiga tiggande påbyltade kvinnan utanför livsmedelsaffären, den tiggande magre mannen med en skäggstubb som inte alls är önskad eller barnen som följer de vuxna och söker lite lek på den asfalterade parkeringsplatsen så klingar Jesu ord i mitt huvud: ”…de fattiga har ni alltid bland er” (Joh 12:8)

För många år sedan, långt innan dagens s k EU-migranter, såg jag en ung kvinna försöka berätta för en gammal kvinna som gick omkring och tiggde att så gör man inte i Sverige – här går man till socialkontoret om man behöver mat och husrum. Jag minns det där så väl trots att det var många år sedan, den unga kvinnans vänlighet, hennes tillit till den svenska välfärdsstaten och den tiggande kvinnans oförstående min. Då såg jag det som en positiv bild av Sverige, idag känner jag mig mer ambivalent. Sveriges välfärd står fortfarande stark, men systemen har blivit allt mer komplicerade och personalen allt mer pressad. Socialsekreterares professionalitet utmanas och ifrågasätts från många håll, och vi har fått allt fler organisationer och medmänniskor som ägnar sig åt välgörenhet – i motsats till skattefinansierad välfärd.

Jag tror inte att de fattiga finns för att andra skall påminnas om vikten av medmänsklighet eller till och med vara nödvändiga för att andra skall kunan göra goda gärningar, en uppfattning som ibland framförts inom kristna kretsar – det skulle innebära att en människa användes som medel för att uppnå något gott för en annan. Det tror jag inte på. Men i en värld som slits mellan sin inneboende gudomlighet och sitt eget syndafall så ser jag de fattiga som en påminnelse om att det är du och jag som måste bära fram Guds nåd och barmhärtighet i denna världen. Att göra gott är inget som jag förväntas göra för min egen skull, att göra gott för dessa fattiga är istället en del av Guds verk i vår värld. Och jag tror att Jesu ord är mer profetiska än normativa, de fattiga har vi alltid bland oss, vi kommer inte i denna världen att lyckas skapa en tillvaro där fattigdomen är utrotad. Men om vi inte bär Guds verk till de människor som behöver mat, kläder och tak över huvudet så låter vi bortvändheten från Gud vinna mark. Därför driver kärleken till Gud oss till att låta oss själva bli verktyg i Guds arbete och göra det vi förmår för dessa fattiga.

Kompletterande perspektiv på samma bibelord finns här och här.

*Jag använder termen ”fattig” i vid bemärkelse och syftar på alla människor som inte kan täcka materiella nödvändiga behov t ex mat, bostad och hälsa.

Idag har jag förnyat mitt dop. I dagens förmiddagsgudstjänst i St Jakobs kyrka fick vi som var där denna soliga Mors Dag möjligheten att påminna oss om och förnya vårt dop, en möjlighet jag valde att ta. Dagens söndag är den första efter Trefaldighetsdagen och temat är vårt dop, och söndagarna som följer skall hjälpa oss att leva och växa i vårt dop berättade pastor Leif Tullhage. En lång räcka söndagar långt in på hösten där den kristna trons olika teman tas upp, söndag efter söndag.

Jag är döpt som nybliven tonåring enligt den vuxendop-tradition som min barndoms församling tillämpade. För mig idag är dopet något som jag anser bör erbjudas det lilla barnet och så tänkte jag även när jag själv som nybliven medlem i Svenska Kyrkan blev förälder för många år sedan. Dopet är ett erbjudande från Gud, en utsträckt hand, ett löfte och en omfamning in i Guds rike. Jag uppskattar tanken att dopet inte handlar om en prestation utan just om en gåva – och symbolen för att gåvan handlar om individen och inte om prestationen är att den tas emot just av det lilla barnet, barnet som inte själv ännu kunnat utföra vare sig den ena eller handlingen för att bli rättfärdig.

Jag själv kände mig redo för dopet när jag var i nio-tio-årsåldern och uttryckte det mycket tydligt. Men så gjorde man bara inte. Att det s k vuxendopet när jag växte upp var ett personligt val och en frivillig handling – i motsats till hur dopet av den lilla barnet beskrevs – var en ren illusion. Dopet var i den baptistiska församling jag växte upp i något som helt enkelt förutsattes genomföras vid en annan bestämd tidpunkt, nämligen när man gått den s k kristendomsskolan vilket man gjorde i 12-13-års-åldern.

För mig var det därför ett stort ögonblick att idag få förnya och fördjupa mitt dop, att faktiskt få känna att dopet är för evigt oavsett omständigheterna och att nu nästan 43 år senare få en fördjupad och mer positiv bild av mitt eget dop.

Som Leif Tullhage sa idag, du kan förlora din tro, du kan tappa din tillit till Gud, men ditt dop kan ingen någonsin ta ifrån dig. ”Du är älskad av Gud. Han lämnar dig aldrig.”

Kategorier

Arkiv