I går kväll lyssnade jag på Göteborgs symfoniker som spelade delar ur Edvard Griegs ”Peer Gynt” i den form som det en gång skrevs. Musiken tonsätta ett drama skrivet av den norske författaren Henrik Ibsen (1828-1906). Musiken är bitvis välkänd men berör fortfarande, särskilt när den framförs live.

I ett annat drama ”Brand” skriver Henrik Ibsen, som i mitt tycke är Nordens skarpaste dramatiker även idag, alldeles i inledningen att ”var det du är och var det helt och icke styckevis och delt”. Som i så många av Ibsens dramer står kravet på sanning, kravet på uppriktighet och kravet på principfasthet i fokus. Ibsens dramer lever kvar därför att de behandlar frågor som fortfarande är helt aktuella. Jag kallar inte hans teman tidlösa för de är inte tidlösa, de hör samman med en tid där individen, identiteten och sanningen är värden som i praktisk handling anses viktigare än kollektivet, rollen och förhoppningarna. Som i så många av Ibsens dramer leder sanningslidelsen i ”Brand” till ensamhet och principfasthet till att andra offras på det egna altaret.

I dramat Peer Gynt låter Henrik Ibsen Peer förverkliga alla sina ”jag” och resa ut i världen, varande just ”sig selv nok” men han upptäcker till slut att det aldrig finns någon väg ”udenom”. Åter hemma förstår han – får vi nog ändå hoppas – att den enda plats där han verkligen var sig själv var i den älskade Solveigs förhoppningar, i hennes kärlek och längtan, där var han den människa han hade kunnat vara.

För mig pekar Ibsen på paradoxen att vi kan vara våra sanna jag först i en relation till andra människor och till vår samtid. Jag:et förutsätter Du:et. Det finns inget ”jag” längst därinne som kan skalas fram. När löken är skalad finns inget kvar. Vi är lager på lager av erfarenheter och förhoppningar, av misslyckanden och framgångar, av svårigheter och lycksalighet.

Var dig själv, var det du är men var det helt fullt och inte styckevis och delt. För mig betyder det, lev i dina relationer till andra, skapa och vårda förhoppningar, kärlek och längtan i dig själv och andra. För den sanning som gör oss fria är den sanning som vi skapar och lever i med varandra. Principer är för Gud, för oss andra gäller den levda erfarenheten, alltså praktiken av att vara just jag. Och det jaget är aldrig en eller ett, det är mångfaldigt och helt.

 

Joh 8:32  (Sanningen skall göra er fria)

1 Tim 6:10 (Kärleken till pengar är roten till allt ont)

För mig som växte upp under en tid när sociala reformer stod som spön i backen har det varit en svår fråga att åter möta den uppenbara fattigdomen i det offentliga rummet. När jag var barn var gruppen fattiga* objekt för projekt som skulle lyfta deras standard. Så hade det varit länge, dåliga bostäder revs och ersattes av lägenheter med varmvatten, bad/dusch och sopnedkast. Hygienprodukter av olika slag dök upp, jag minns t ex när vi som barn lämnade tvålen till förmån för ”duschkräm” under olika namn, för att inte tala om den inledande förvåningen inför hårbalsam och sköljmedel. Som barn och ungdom förespråkade jag förstås alla dessa moderniteter i relation till mer skeptiska föräldrar. Äver internationellt fanns hos många en tanke om att det var möjligt att utrota fattigdomen, genom utbildning, sjukvård och goda bostäder.

Åldern har även i detta avseende dämpat de visionära tankarna hos mig. Dagens miljontals flyktingar, ovälkomna nästan överallt, som reser med lätt baggage tillhör de fattiga. De finns i läger, i båtar, vid gränser och på asylförläggningar. Och när jag ser den uppenbart fattiga tiggande påbyltade kvinnan utanför livsmedelsaffären, den tiggande magre mannen med en skäggstubb som inte alls är önskad eller barnen som följer de vuxna och söker lite lek på den asfalterade parkeringsplatsen så klingar Jesu ord i mitt huvud: ”…de fattiga har ni alltid bland er” (Joh 12:8)

För många år sedan, långt innan dagens s k EU-migranter, såg jag en ung kvinna försöka berätta för en gammal kvinna som gick omkring och tiggde att så gör man inte i Sverige – här går man till socialkontoret om man behöver mat och husrum. Jag minns det där så väl trots att det var många år sedan, den unga kvinnans vänlighet, hennes tillit till den svenska välfärdsstaten och den tiggande kvinnans oförstående min. Då såg jag det som en positiv bild av Sverige, idag känner jag mig mer ambivalent. Sveriges välfärd står fortfarande stark, men systemen har blivit allt mer komplicerade och personalen allt mer pressad. Socialsekreterares professionalitet utmanas och ifrågasätts från många håll, och vi har fått allt fler organisationer och medmänniskor som ägnar sig åt välgörenhet – i motsats till skattefinansierad välfärd.

Jag tror inte att de fattiga finns för att andra skall påminnas om vikten av medmänsklighet eller till och med vara nödvändiga för att andra skall kunan göra goda gärningar, en uppfattning som ibland framförts inom kristna kretsar – det skulle innebära att en människa användes som medel för att uppnå något gott för en annan. Det tror jag inte på. Men i en värld som slits mellan sin inneboende gudomlighet och sitt eget syndafall så ser jag de fattiga som en påminnelse om att det är du och jag som måste bära fram Guds nåd och barmhärtighet i denna världen. Att göra gott är inget som jag förväntas göra för min egen skull, att göra gott för dessa fattiga är istället en del av Guds verk i vår värld. Och jag tror att Jesu ord är mer profetiska än normativa, de fattiga har vi alltid bland oss, vi kommer inte i denna världen att lyckas skapa en tillvaro där fattigdomen är utrotad. Men om vi inte bär Guds verk till de människor som behöver mat, kläder och tak över huvudet så låter vi bortvändheten från Gud vinna mark. Därför driver kärleken till Gud oss till att låta oss själva bli verktyg i Guds arbete och göra det vi förmår för dessa fattiga.

Kompletterande perspektiv på samma bibelord finns här och här.

*Jag använder termen ”fattig” i vid bemärkelse och syftar på alla människor som inte kan täcka materiella nödvändiga behov t ex mat, bostad och hälsa.

Idag har jag förnyat mitt dop. I dagens förmiddagsgudstjänst i St Jakobs kyrka fick vi som var där denna soliga Mors Dag möjligheten att påminna oss om och förnya vårt dop, en möjlighet jag valde att ta. Dagens söndag är den första efter Trefaldighetsdagen och temat är vårt dop, och söndagarna som följer skall hjälpa oss att leva och växa i vårt dop berättade pastor Leif Tullhage. En lång räcka söndagar långt in på hösten där den kristna trons olika teman tas upp, söndag efter söndag.

Jag är döpt som nybliven tonåring enligt den vuxendop-tradition som min barndoms församling tillämpade. För mig idag är dopet något som jag anser bör erbjudas det lilla barnet och så tänkte jag även när jag själv som nybliven medlem i Svenska Kyrkan blev förälder för många år sedan. Dopet är ett erbjudande från Gud, en utsträckt hand, ett löfte och en omfamning in i Guds rike. Jag uppskattar tanken att dopet inte handlar om en prestation utan just om en gåva – och symbolen för att gåvan handlar om individen och inte om prestationen är att den tas emot just av det lilla barnet, barnet som inte själv ännu kunnat utföra vare sig den ena eller handlingen för att bli rättfärdig.

Jag själv kände mig redo för dopet när jag var i nio-tio-årsåldern och uttryckte det mycket tydligt. Men så gjorde man bara inte. Att det s k vuxendopet när jag växte upp var ett personligt val och en frivillig handling – i motsats till hur dopet av den lilla barnet beskrevs – var en ren illusion. Dopet var i den baptistiska församling jag växte upp i något som helt enkelt förutsattes genomföras vid en annan bestämd tidpunkt, nämligen när man gått den s k kristendomsskolan vilket man gjorde i 12-13-års-åldern.

För mig var det därför ett stort ögonblick att idag få förnya och fördjupa mitt dop, att faktiskt få känna att dopet är för evigt oavsett omständigheterna och att nu nästan 43 år senare få en fördjupad och mer positiv bild av mitt eget dop.

Som Leif Tullhage sa idag, du kan förlora din tro, du kan tappa din tillit till Gud, men ditt dop kan ingen någonsin ta ifrån dig. ”Du är älskad av Gud. Han lämnar dig aldrig.”

På Marie Bebådelsedag, söndagen den 13 mars 2016 hade jag förmånen att få predika i S:t Jakobs kyrka i Göteborg. Nedan följer en lätt redigerad version av min predikan.

Marie Bebådelsedag, en sådan fantastisk dag för Maria! Hon har köpt graviditetstestet på apoteket och efter en lång tid av förväntan och längtan visar det nu två streck, ”jag är gravid”. Lycklig rusar Maria ut till sin man som sitter i soffan och tittar på Vinterstudion i Sveriges Television, hon ropar glädjestrålande, nu, nu nu är det dags, vi skall få ta emot ett litet barn!

Hm, det var nog inte riktigt så det gick till. I alla fall inte om vi skall tro på Lukas som beskriver händelseförloppet i texten. Maria blev istället förskräckt, hon blev rädd och ängslig. En ängel kom till henne, vi vet inte riktigt hur det gick till, men jag kan lätt föreställa mig hur jag skulle känna mig om det plötsligt stod en ängel i rummet och viftade med vingarna, och dessutom berättade för mig när jag var typ sjutton år, och inte alls var redo för familj, att jag skulle få ett barn. Precis som Maria gjorde skulle jag antagligen ställt frågan hur det skulle gått till, och om jag likt henne var av uppfattningen att det fysiskt inte borde varit möjligt, och framför allt fråga både mig och ängeln hur jag skulle klara av det. Maria finner sig dock märkligt nog snabbt och tar emot budskapet med glädje. Hon reser till och med iväg för att prata med sin släkting Elisabeth om saken, Elisabeth som också väntar barn. Dessa två kvinnor väntar båda barn som skall förändra världen, deras moderskap kommer att kantas av förtvivlan och ångest, men också av den glädje alla föräldrar känner över tillkomsten av ett nytt liv. Jag är övertygad om att Maria och Elisabeth som alla föräldrar också gladdes över barnens leenden, förmåga att gripa tag i småsaker, de första stegen, de första orden. Och ingen av dem vet just då, förstås, attbåda deras barn Jesus och Johannes skall möta döden under svåra former eller att såväl barnens som deras egna liv skall bli, som man säger nuförtiden, historia.

Alla nya barn för med sig hopp till världen. När Johannes och Jesus föds knyts förstås förhoppningar och förväntningar till barnen. Nyligen fick vår familj ännu en ny medlem, ett litet barn som såg dagens ljus i övergången mellan vinter och vår, och vi liksom föräldrarna hoppas att detta barn som alla barn skall få ett gott liv, växa upp till en kreativ och försonlig medmänniska, och bli ännu en älskad familjemedlem. Men ingen av oss vet faktiskt något alls om livets vägar för dessa nya små liv.

Vi lever på hoppet, så säger vi ofta, Maria och Elisabeth levde på hoppet. Maria på framtidshoppet för sitt barn, ett barn som redan i hennes mage fått en speciell uppgift. Elisabeth hade länge levt på hoppet att till slut ändå få ett barn, trots att hennes man Sakarias inte kunde tro att det skulle hända. På samma sätt fick Abraham långt tidigare veta att hans hustru skulle få en son, och att hans avkomma skulle bli lika talrik som stjärnorna på himlen. Abraham hade svårt att tro på detta då åren gick och inget hände, Sara fick inga barn, men liksom Maria och Elisabeth levde han fortfarande på hoppet. Jag skulle säga att för Sara borde hoppet vara ute, liksom för Elisabeth. Vi kvinnor har trots allt en fysiologisk cykel som ger ett oåterkalleligt stopp för graviditeter. Visserligen finns kvinnor som blivit gravida och fött barn i en ålder av femtio år, men låt oss vara överens om att det tillhör ovanligheterna. Att hoppas då är det inte bara korkat?

Bebådelse betyder förutsägelse om framtiden, men termen används numera egentligen bara i det sammanhang vi talar om idag, alltså Marie Bebådelse, den dag när Maria får veta att hon skall föda ett barn med en speciell uppgift, Jesus. I själva grunden för en förutsägelse ligger en förvissning om att något skall ske. Få saker är så pass sannolika som att ett barn skall födas om jag är gravid, men förutsägelsen bygger ändå ytterst på ett hopp. Var går gränsen mellan den situation när det är rimligt att hoppas och den där som jag nämnde tidigare, när de flesta av oss tycker att allt hopp är ute? Om jag får veta att jag är gravid så tycker vi alla nog att det är helt okej att hoppas att få bli förälder, även om det ibland inte blir så, med gränslös förtvivlan som följd. Men när Abraham fått ett löfte om barn och åren bara går och går? När är det rimligt att ge upp hoppet? Abraham ger inte upp. Hans förhoppningar gränsar nog enligt omgivningen till dumhet. Även Sakarias och Elisabeth närmar sig den situationen. Sakarias försöker till och med att förklara för ängeln Gabriel, som ju får komma med glada budskap till två kvinnor under kort tid, att det där det går ju inte för både han och Elisabeth är alldeles för gamla. Gabriel, som inte bara är alldeles änglalik tydligen, blir aningen irriterad och gör Sakarias stum fram till dess att barnet föds. Jag får en känsla av att Gabriel nog tycker att Sakarias skall hålla mun och inte krångla till saker och ting. ”Låt honom få se själv” tycks Gabriel mena. Tids nog får han berätta och då något helt annat än han försökte med i templet.

Hoppet. Att leva på hoppet. Så säger vi. När jag slår upp ordet ”Hopp” på Wikipedia får jag fram betydelser som ”känsla”, ”rörelse”, ”gymnastikelement”, en film och ett par personer med detta efternamn, men också ”dygd”.

Hopp som en dygd är något annat än hopp som en känsla. I vårt samhälle betonas så ofta känslor, vi lever i ett land och i en tid där vi kramas, gullar, delar ut smileys i sms och uppdateringar, utrop med många utropstecken och vi delar små söta djur på facebook oavlåtligen. Många av oss har förhoppningar om det ena och det andra, och vi tappar vårt hopp eller förstärks i vårt hopp. Att leva på hoppet blir ett anat uttryck för en känsla, en känsla som kan försvinna. Vi skall känna hopp, vi får inte tappa hoppet, alltså, vi får inte förlora vår känsla för att saker och ting kommer att bli bra, ordna sig eller infrias. Den är ju så sårbar. Vi ser i Europa en flyktingsituation som inte liknar något annat sedan kanske andra världskriget, vi har sett ett ohyggligt krig pågå i Syrien i nu fem år och större delen av befolkningen har tvingats lämna sitt land. De flesta lever under fruktansvärda förhållanden, i ingenmansland, i flyktingläger i Turkiet eller nära den turkiska gränsen, i Libanon, Jordanien och många i Grekland. I Egypten har hoppet om demokratisk utveckling släckts, Libyen faller sönder under krigsherrarnas vapen och i Europa mobiliserar krafter som vill stänga människor ute och som vill stigmatisera människor från vissa delar av världen. Hur skall vi kunna känna hopp i den situationen?

Men Maria, Elisabeth och Abraham levde inte på hoppet i den känslomässiga meningen. När Maria tar emot Gabriel blir hon rädd, ja, men sedan låter hon sin vilja ta över. Hon säger ”jag är Guds tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt”. Det låter som total underkastelse, det är det inte alls. Det är en viljeyttring, hon gör ett val och går in i uppgiften av egen fri vilja och hoppet är för henne et fråga om vilja. Elisabeth gör samma sak, ”detta har Herre låtit ske med mig” säger hon, och hon ser fram emot barnets födelse med stor glädje. Hon vill. Abraham är närmast ett övertydligt exempel när han håller fast vid hoppet trots att allt förnuft och all känsla måste sagt honom att han hade fel. Kanske är sonen Ismail som han får med Hagar ett uttryck för hans sviktande hopp, hans tvivel, han vill hjälpa Herren på traven och försöka ordna det där med barn på sitt lilla eget sätt. Jag har ingen aning, men det är en tolkning som innebär att till och med den starkaste förhoppning kan svikta, men utan att Gud sviker. Abraham får ättlingar talrika som stjärnorna, Sara får till slut en son, Isak.

Att leva på hoppet är att vilja leva i hoppet, inte på hoppet. Hoppet är en dygd, det är något vi har inom oss och som vi kan odla och förädla. Vi måste hoppas. Det finns ingen annan väg. För att låna några ord från den svenske 1700-talspoeten Erik Johan Stagnelius så måste vi ”adla till en dygd detta tvång”, tvånget att hoppas. En historisk lärdom vi kan dra av människans belägenhet är att i varje enskilt liv finns bara ett avgörande val, och det är när vi varje dag väljer att leva. Med det valet, med att välja själva livet, följer också tvånget att hoppas, vi behöver själva inse att hoppet är en nödvändighet för våra liv. Dagens texter handlar framför allt om det hoppet, om nödvändigheten att hoppas, vi kan inte leva utan att hoppas.

En av mina absoluta favoritromaner, ”Greven av Montecristo” av Alexandre Dumas, har som sitt motto ”Vänta och hoppas”. För dem av er som inte känner till romanen så handlar den om en oskyldig ung man som utsätts för svåra oförätter av sina vänner, han sviks av dem på grund av deras feghet, snikenhet och inställsamhet. I sinom tid kommer han tillbaka, i en ny skepnad och närmast som en slags hämndens ängel, som dock låter de gamla vännerna gå under genom sina egna svagheter. Men det tar honom nästan en livstid att göra upp med det som hände då, och utan den målmedvetna viljan att just vänta och hoppas hade han aldrig kommit igenom sina trauman och heller aldrig uppnått den glädje som väntar på andra sidan.

Vi ser i många andra kända romaner, teaterpjäser och filmer just denna betoning på hoppet som en dygd. Jag skulle säga att hoppet är en av de saker som gör oss till skapande människor. Jag tror inte andra varelser kan hoppas i de termer jag talar om här. Vårt hopp är nedlagt i oss av vår Skapare, det är ett band mellan oss och Skaparen. Vi kristna hoppas, men vi hoppas inte med känslan – vi hoppas med viljan och det gör oss starka. Vårt hopp bryts inte av dåligt väder eller svåra omständigheter, vi har Guds löften med oss och vi kommer att leva och dö i det hoppet. Om vi sviktar ibland, som Abraham kanske gjorde, så sviktar inte Gud. Men vi behöver ge honom vår vilja, säga att vi vill hoppas, oavsett vad vi känner.

Vi behöver göra som Maria, Elisabeth och Abraham gjorde, leva i hoppet i världen. Vi kommer, precis som de, att få den styrka vi behöver för vår uppgift, men vi behöver komma förbi känslorna som grund för hoppet, vi måste själva vilja hoppas.

Varje års fastetid stämmer mig alltid till eftertanke. Har jag tagit det ansvar för min egen utveckling och min relation till Gud som kan krävas? Har jag orkat ifrågasätta mina egna uppfattningar på ett öppet sätt? Har jag lyssnat inåt och vågat agera på mitt samvetes grund? Så kan man ju inte tänka varje dag, dels lär man glömma handla mjölk och bröd och dels skulle man gå under i grubblerier. Men det är väl kyrkoårets finstämda mening, att vi i en systematisk ordning kommer att fokusera på ett antal väsentliga frågor i vårt kristna liv. Vi är redan inne i fastetiden, smaken av Fettisdagens semla har redan sjunkit undan.

Jag fastar inte i meningen att jag avstår föda, inte heller avstår jag systematiskt någon motsvarande daglig verksamhet. Däremot fokuserar jag, i mitt fall ofta på någon särskild sak som kräver medmänsklighet. Mitt fokus innebär att jag avstår lite extra tid varje dag för eftertanke och förbön för vissa ändamål, men också materiella bidrag.

Vi har våra liv att leva; besiktiga bilen, klippa gräset, vara barnvakt, uppvakta varandra, laga strumpor och sköta jobbet. Och för många av oss tillkommer ett ideellt engagemang på fritiden. För mig är det där fastan kommer in, som några veckors extra påminnelse om att hålla fokus på relationen till Jesus. Under några veckor kan vi vandra med Jesus där han tar sig upp mot Jerusalem och påsken, se oss om utmed vägen och lägga märke till någon som behöver just oss eller en uppgift som just jag kan göra.

Vi följer Jesus i spåren när han går upp till Jerusalem.

 

 

Att föreställa sig julevangeliet i vår tid är tyvärr inte så svårt. Inte nog med att det område där Jesus föddes och levde sitt liv är sönderslitet av väpnade konflikter, dessutom flyr människor i hundratusentals från krigsområdena runt omkring. Så många barn föds likt Jesus på platser som inte alls är avsedda för barn, så många föräldrar avvisas eftersom det inte finns plats för dem och så många Herodes jagar utmanare om den egna makten.

Vårt land har kunnat säga sig vara ett av de mest välkomnande, kanske det allra mest välkomnande som ej finns i närområdet, för flyktingar från världens krigshärdar och diktaturer. Nu kan det inte sägas längre – istället stängs gränser och vårt land sägs placera sig på en ”miniminivå” i EU. Kontroller föder fler kontroller, och restriktioner föder fler restriktioner. Vi är på ett sluttande plan där flyende människor i den politiska diskursen allt mer övergår till att bli en anonym massa, en invasion som måste stoppas, ett flöde som skapar panik.

Som kristen finns det bara ett svar när kraven på restriktivitet kommer och det är öppenhet, generositet och omsorg. Ingen kan säga att det stora antalet flyktingar som söker asyl är enkelt att hantera, men vi har ingen moralisk rätt att stoppa dem. Vi måste behandla var och en som en individ, pröva vars och ens rätt till skydd och därefter ge dem den omsorg de behöver.

Att resten av EU-länderna inte gör det är ingen ursäkt. Sverige kan hitta andra vägar, t ex låta bli att betala avgiften till EU och begära praktisk hjälp från grannländerna med personal, lokaler och stöd likt Frankrike gjorde efter attentaten den 13 november. Varför är stöd för militära ändamål självklara men inte stöd till humanitära åtgärder?

Alla kommer inte att få stanna, alla är inte flyktingar och alla har ingen rimlig möjlighet att få ett arbete i vårt land – men det förhållandet rättfärdigar inte att behandla dem som icke-människor.

Jesus och hans föräldrar var flyktingar, judarna var flyktingar i Egypten och i Babylon (nuv. Irak) och svenskarna var flyktingar i USA. Minns de finska krigsbarnen, de norska flyktingarna, de danska judarna och de vita bussarna. Kom ihåg flyktingarna från Irak, Iran, Grekland, Chile och Balkan. Sverige har ingen fläckfri historia men vårt land har varit och skall förbli en plats som ger skydd för dem som behöver det.

Ta hand om varandra denna jul, gläds åt ljuset som är på väg tillbaka men kanske kan du också göra något för din okända medmänniska. Godhet har en fantastisk förmåga att förmera sig och sprida sig – ljuset besegrar alltid mörkret. Alltid.

God Jul och ett Gott Nytt År till alla läsare!

God Jul 2011

Möt mig nu som den jag är, håll mitt hjärta nära dig, gör mig till den jag ska bli och lev i mig (Psalm 842 i Svenska Psalmboken)

Söndagens gudstjänst firade jag i St Jakobs kyrka vid Heden i Göteborg på dagens tema ”Att leva tillsammans”. Predikade gjorde Ove Fosse, komminister i Annedals församling, över den ganska svåra texten i Markus 3:31-35 där Jesus tillbakavisar sin familjs exklusiva anspråk på honom och istället vänder sig till folket runt omkring och säger att de är hans familj.

Men Fosse vände texten till en individuell fråga – är du den du skall bli eller är du någon annan? Allt talar ju för att Jesus faktiskt degraderade sin familj i den här texten, de har inte starkare band till honom än någon annan tycks han säga. Nu var ju Jesus just Jesus, och att tolka texten i termer av att våga söka djupare i sig själv, efter ”den djupare bestämningen” som Fosse sa, är en utmanande tanke.

Vi är i mångt och mycket programmerade av våra gener och vår uppväxtmiljö. Så många prästbarn blir präster och så många snickarbarn blir snickare, så många med gamla föräldrar blir lika gamla och så många lider av ärftliga sjukdomar. Men bortsett från detta har vi alla varje dag ett val – det finns en djupare bestämning med våra liv, väljer vi att bejaka sökandet efter den eller väljer vi att trycka tillbaka den känslan? Nöjer vi oss med att leva som vi alltid gjort och vara den som andra vill att vi skall vara?

Vi kan förbli där vi är just nu, vi är älskade precis som vi är ändå. Men vi kan också söka denna djupare bestämning, gå vidare och gå djupare in i det som är Guds tanke med oss. Jag blev djupt berörd av dagens predikan vilket, precis som Fosse också nämnde i predikan, handlar lika mycket om mig som om själva predikan. Man blir inte förälskad om man inte låter sig bli det och man blir inte berörd av Guds ord om man inte vill bli det. Att öppna sig för något nytt, något transcendent, är en viljeakt.

För mig ringde nattvardsbönens ord om överlåtelse i öronen också efter gudstjänsten: ”Du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja, allt i mig känner du och omsluter med ömhet (…) därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll, fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse.”

Ja, jag vill söka den djupare bestämningen, varje dag. Gör mig till den jag skall bli och lev i mig.

Nedan en lätt redigerad version av min predikan i St Jakobs kyrka söndagen den 27 september 2015, den 17e söndagen efter Trefaldighet och temat var ”Rik inför Gud”. Första årgångens texter lästes.

Jag skall vara ärlig och säga att jag hade problem med dagens bibeltexter, jag tyckte det var svårt att hitta rätt perspektiv. Visst skulle jag kunna ha problem eftersom jag uppenbart tillhör den minoritet i vår värld som har materiell välfärd, både för personlig del och som samhällsmedborgare i Sverige. Jag, och de flesta i Sverige, skulle tillhöra den grupp som Jesus på sin tid talade om som ”rik”. Och därmed tillhör jag också en grupp som har ett större omsorgsansvar i vår värld än de som inte har mer än vad de absolut behöver, som mat, kläder och tak över huvudet.

Det är svårare för en rik man att bli frälst än för en kamel att komma igenom ett nålsöga, står det i Matteus 19:24 . Och så är det ju i och för sig för alla, att bli förlåten genom att som individ leva efter Guds lag i varje detalj är en omöjlighet enligt evangelisk kristendom. Men alldeles särskilt svårt för den som är rik. Där dyker Guds nåd upp. Jesus Kristus gjorde det som jag inte kunde och Gud har därmed förlåtit mig och dig och oss alla för vår oförmåga och vår del i världens bortvändhet från Gud.

Poängen med dagens texter är att jordisk rikedom traditionellt sett uppfattas som ett hinder, ett svalg, mellan mig och Gud. Rikedom är ett möjligt hinder eftersom vi lätt kommer att älska vår egen förmögenhet, vår egendom och våra tillgångar så mycket mer än vi älskar medmänniskorna och Gud. Och det problemet gäller särskilt oss som tackat ja till Guds erbjudande och som ändå i global mening är rika.

Så visst borde jag haft problem med texten. Jag kan ju bara försöka trolla bort det faktum att jag som människa inte alls förtjänat att få födas i vårt land och därmed till möjligheten att använda mig av fri utbildning, god sjukvård och fungerande demokrati. Det är bara en lycklig slump.

Men det var faktiskt inte alls därför jag hade problem. Nej, tvärtom så tycker jag att vi lever i en tid där kritiken mot rikedomen, egendomen och girigheten är självklar i kristna kretsar. Påve Franciskus är en av de mest framstående kristna kritikerna och han försöker leva som han lär både i stort och smått. Vi hade också ett biskopsbrev i Svenska Kyrkan förra året, med klimatet i fokus, där en del av problemen beskrevs just som ekonomins rovdrift och vårt exploaterande av jordens resurser.

Så mina problem med dagens texter handlar mer om hur vi kan gå från detta idag nästan själklara konstaterande att rikedomen tenderar att vara ett bekymmer för mig som kristen. Hur kan jag låta bli att bara säga något allmänt om de självklara kraven på oss som har det bra att dela med oss till dem som har det sämre? För, och det vill jag understryka, att jag tillhör dem i världen som har mer än vad jag själv behöver för dagen förpliktigar mig att också dela med mig till dem som har det sämre. Det är närmast ett axiom för mig som kristen.

För att komma vidare med texterna bestämde jag mig för att ta till det tunga artilleriet, jag vände mig till förre ärkebiskopen i Svenska Kyrkan, K G Hammar. Han hade nämligen skrivit veckans textbetraktelse i Kyrkans Tidning. Om inte Hammar kan ge mig verktygen att tränga djupare och bakom texterna så kan ingen tänkte jag. Mycket riktigt, Hammar hade något att säga som satte mig på spåret. Så här skriver han a propos texten från Matteus idag:

Ni kan alltså inte tjäna både Gud och Mammon. Orden riktar sig till oss som vill tjäna Gud och lever under en neoliberal ekonomisk världsordning. Hur skall vi hantera den inbyggda konflikten utan att gå sönder? Är det så att vårt inre öga är grumlat så att vi inte ser verkligheten som den är? Flyr vi in i en inre andlighet för att vi inte klarar av att möta utmaningen? Eller förvandlas vi till ytliga moralister som söver hjärtat anklagelser med fullt synliga manifestationer?

Det där var väl inga verktyg tänker ni nu, det där lät ju bara rätt jobbigt faktiskt. Att ”fly till inre andlighet” och ”söva hjärtats anklagelser” är ju inte precis sådant man vill höra eller tro om sig själv. Eller hur? Men det är då Hammar i fin retorisk ordning öppnar och sedan löser upp dilemmat.

Han skriver så här:

Kanske ligger det ändå en hoppets utväg i Jesu ord: där din skatt är där kommer också hjärtat att vara.

Och sedan fortsätter han om just den utvägen att den kan uttryckas så här:

Eller uttryckt på ett annat sätt: att älska det som Gud älskar.

Med hjälp av Hammars perspektiv började jag se texten på ett annat sätt. Ja, den handlar om rikedom och om att tjäna Gud och inte låta rikedomen komma mellan mig och Gud. Men den handlar framför allt om min relation till Gud. Alltså om min egen relation till Gud. Om jag flyttar mig lite åt sidan, slutar stirra på rikedomen och börjar titta på mig själv istället så förskjuts textens innebörd lite grand.

Att tjäna Mammon innebär i texterna att försvära sig åt egendomen och rikedomen, att låta glädjen över att berika sig, över att äga och över den makt som ägandet ger komma emellan mig och Gud. Jag tror att Gud anser det så självklart att vi som tillhör den globala överklassen skall dela med oss till de egendomslösa att det inte behöver sägas. Istället är det lusten till rikedom som är problemet.

Men det som är viktigt är att se med Guds blick på världen, att älska det som Gud älskar, för att citera Hammar igen. Om min skatt är hos Gud som texten säger, om min lycka är att vara med Gud och vara en del av Guds verk i världen, ja då blir också allt annat runt omkring mig verktyg i Guds värld. Om min skatt, min verkliga rikedom, min rikedom inför Gud, är min kärlek till medmänniskorna, till Gud och till den värld som hen har skapat, ja då blir ju faktiskt min egendom underordnad denna kärlek. Om jag äger eller inte, om jag är rik eller inte, blir underordnat den stora frågan om min relation till Gud. Det är inte pengarna eller egendomen som är det onda, det är kärleken till pengar som är roten till allt möjligt ont. Alltså girigheten, att söka efter mer och mer, efter status, rikedom, egendom och fler prylar. Driften  att berika sig tenderar att bli starkare än driften att vara Guds medskapare och medhjälpare i världen.

Om jag älskar Gud över allt annat, alltså mer än det materiella som jag äger, och mina medmänniskor som mig själv, då blir min personliga egendom istället ett medel för Guds verk. Min jordiska rikedom, mitt hus, min bil, mina böcker eller vad som helst är något som blir en förlängning av min relation till Gud. Jag kan med hjälp av pengar skänka till dem som behöver mat och kläder, jag kan med ett hus upplåta mitt det åt gäster som behöver, jag kan med en bil köra gamla eller andra som behöver till kyrkan eller läkaren och jag kan lära barn att läsa eller ge vuxna tillgång till ny kunskap. Enda möjligheten att hantera det dilemma som K G Hammar målade upp är den ömsesidiga kärleken mellan mig och Gud, i ljuset från den kärleken bleknar frågan om rikedom och ägande som hinder. Gud har ju älskat mig hela tiden, det är när jag inser det som min egen kärlek till Gud och till den värld hen skapat kan börja växa.

I Matteus evangelium, det tolfte kapitlet, talas om hädelsen mot anden. Där sägs att den enda synd som inte kan bli förlåten är just hädelsen mot anden. Vad betyder då detta att häda anden? Jag uppfattar Jesus som att en hädelse av anden är att förneka Gud som Gud, att förneka förlåtelsen och Guds nåd, genom att helt enkelt vända ryggen åt den andliga erfarenheten. Rikedom och pengar har, precis som det talas om i vår text om Guldkalven från Andra Mosebok, en förmåga att just förvända blicken på oss. Vi vänder oss bort från Guds nåd och från Guds kärlek för att istället låta våra ögon smeka det vi äger och det vi skulle kunna äga om vi bara fick ännu lite mer pengar eller tillgångar. Vi jämför oss alltid med dem som har mer, aldrig med dem som har mindre. I den meningen hänger girighet, alltså denna önskan att tjäna Mammon som det sägs i texten, samman med att också vända ryggen åt Gud. Vi kan inte tjäna två herrar, men vi kan tjäna Gud och låta rikedomen bli verktyg i den tjänsten. Vi kan låta Mammon underordnas den verklige Herren, nämligen Gud.

Så, ja, vi kan trots allt leva nära Gud i den här världen, så impregnerad av kapitalismens, ekonomismens och marknadsvärdets logik. Vi gör det genom att placera vår skatt, objektet för vår kärlek, hos Gud och därmed ser vi på världen med Guds ögon. Och när vi ser på världen med Guds ögon då ser vi med ömhet på världen, på alla människor, djur och varelser, på allt levande och på allt det som vi som människor åstadkommit. Ur den ömheten föds en vilja och kraft att använda oss själva, det vi äger och det vi har tillgång till, för att utföra Guds verk i denna värld. En del av det verket är också att klarsynt kritisera politik och livsstil, att idka självreflektion som kyrka och att leva ut vår profetiska kallelse i samhället. Det uppdraget gör just oss, som lever i ett så gott och rikt land, till viktiga röster för Guds kärlek i en värld där de mäktiga och rika till stora delar har vänt Gud ryggen.

Vi är skapade som Guds avbild och därmed också till Guds medskapare, men det kan vi bara vara så länge vi lever i den tajta kärleksrelationen med Gud, nära, nära, nära Gud och därmed också nära varandra.

Låt mig sluta med ett citera ett par rader ur psalmboken, psalm nummer 769:

Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.

Jag mötte en person som ansåg min tro för vidskepelse och trams. För henom var tanken på att vara beroende av någon högre makt motbjudande, det var främst tanken på att hen inte kunde styra sitt eget liv, att de egna erfarenheterna inte var frukten av egna och fria val, som upprörde.

Så är det, för mig som troende kristen är beroendet av Gud, av nåden och av medmänniskorna en helt central del av teologin. Jag får sträcka ut armarna och vila i en vind från Gud. Men denna insikt får faktiskt också goda konsekvenser för samhället. I går den 8 augusti skrev David Brooks i Dagens Nyheter om tacksamhet. Han framhöll den avgörande betydelse som tacksamhet har i ett gott samhälle, medborgare med höga ambitioner men modesta förväntningar betonar ”gåvoekonomin” i motsättning till kapitalismens nyttomaximerande egenintresse. Han skriver att

Tacksamhet är också en form av socialt kitt. I den kapitalistiska ekonomin ska skulder betalas till långivaren. Men en tacksamhetsskuld betalas framåt, till en annan som inte heller förtjänar den. På så sätt sprider sig varje gåva utåt och fångar in människor i band av tillgivenhet. Den påminner oss om att ett samhälle inte enbart är ett kontrakt som bygger på ömsesidig nytta utan också ett organiskt samband som vilar på naturlig medkänsla – samband som inte närs av egenintresse utan av lojalitet och tjänande.

Söndagens tema  – tionde efter trefaldighet – är nådegåvorna och betonar på samma sätt vikten av att vara tacksam över de gåvor vi fått och vikten av att använda dessa gåvor för det gemensamma bästa. Vi lever inte bara för oss själva, och våra liv formas inte alls bara av oss själva. Nåd är något vi får utan att förtjäna det, nåd är när Gud sträcker ut sin hand och erbjuder sig själv till oss trots att vi vänt ryggen åt henom. Insikten om att vi lever av nåd kan vara omtumlande för den som tycker sig vara ”chef i sitt eget liv” – som det heter ibland. Nåd hänger intimt samman med tacksamhet. När nåden blir central i mitt liv då blir också tacksamheten en följd.

Det fria valet är i djupare bemärkelse en illusion, preferenser och valmöjligheter formas av förutsättningar vi inte styr över själva. Den kristna tron erkänner detta förhållande och låtsas inte att människan formar sin tillvaro på egen hand. I det som kallas omsorgsetik är ömsesidigheten i vår tillvaro ett avgörande element, vi formas och formar, vi skapar och är skapade. Den kristna tron vilar på dessa grundvalar, självtillräcklighet hör inte hemma i relationen till Jesus. Men Jesus uppvärderar individen som just människa, hennes unika värde oavsett hennes omständigheter. Vem som helst av oss kan ha de nådegåvor som dagens texter talar om, det väsentliga är att de används för allas skull.

Tacksamhet är ingen naiv eller okunnig hållning, det är en djup insikt om hur mitt unika jag, mitt ovärderliga jag, är invävt i en organisk gemenskap både horisontellt (medmänniskorna) och vertikalt (Gud). Tacksamhet kommer ur insikten om livets gåva och det egna beroendet av Guds nåd.

Se hur Gudsvinden bär, hur den lyfter just här, du får komma precis som du är (sång av Ingemar Johansson)

”Du borde skämmas!” Nog har vi alla någon gång i livet hört detta sägas, till oss eller någon annan. Förr i världen ofta till barn, numera mer sällan men då och då i den politiska debatten. Kanske också när det går hett till i privata skärmytslingar. Samtidigt säger många att vi inte skall känna skam, att vi bör göra oss av med förmågan att skämmas. Jag tror de har helt fel. Och kanske blandar de samman skuld med skam?

Skam och att skämmas är en nödvändig känsla för ett fungerande samhälle, på samma sätt som tabun och riter. Att skämmas innebär, menar jag, att inse att jag inte levt upp till moraliska normer som styr de gemenskaper jag är en del av. Om skam blir en hämsko och en tvångstanke är det snarare de moraliska normerna man bör angripa, inte förmågan att skämmas.

Att känna skuld är något annat, insikten om att jag gjort fel, att jag kunde gjort annorlunda (även om jag förstår varför jag inte gjorde det) och att jag gjort någon illa föder skuldkänslor. För det mesta går det att reparera den skada skulden medfört, antingen genom direkt handling mot den man gjort illa eller genom att agera annorlunda nästa gång. Men skam är inget som kan hanteras på det sättet, skam handlar om relationen mellan mig och den moral som jag uppfattar är normen i min gemenskap.

Skam är helt nödvändigt för att upprätthålla gemenskapen, om jag inte skäms när jag bryter mot den moral som gemenskapen bygger på så kommer gemenskapen att rämna, och därmed också min tillhörighet. Skadlig skam kommer ur gemenskaper som är skadliga, inte ur skamkänslan själv.

Men gemenskapen är hjälplös inför människor som inte känner skam, som  inte skäms.

Hur hanterar vi den som inte betalar för vykort, ljus, fika eller annat som erbjuds i kyrkan mot att man lägger korrekt summa i en anvisad kollektbox? Hur hanterar vi personer som i kraft av ett politiskt förtroendeuppdrag har fått en offentlig plattform som hen använder till förtal, falsifikationer eller för att berika sig? Hur hanterar vi den som erbjuder sin vänskap och tar emot förtroenden och tillit men sedan visar sig vara en svikare eller bedragare?

Att skämmas är att förstå hur en gemenskap är uppbyggd och det innebär också att vi har ett moraliskt rättesnöre. Skamlöst är detsamma som amoraliskt. Jag kan skämmas å mina egna vägnar, men också å gruppens vägnar. Människor som inte känner skam är farliga. Det är inte att känna skam som är problemet, tvärtom är det att inte förmå att skämmas som är farligt.

Vi som skäms då och då kan dock sluta skämmas för det.

Kategorier

Arkiv