Predikan: Bättre att jag är kvar hos er

Söndagen den 24 september 2023 var den sextonde söndagen efter Trefaldighet. Temat för söndagen var ”Döden och Livet” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg. Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag tredje årgångens läsningar.

(Text: Job 14:13–15 | Fil 1:20–26 | Mark 5:35–43)

Några nyckelmeningar ur dagens texter:

• Men för er skull är det vik­ti­ga­re att jag le­ver kvar här, det är jag över­ty­gad om, och jag vet att jag kom­mer att bli kvar och stan­na hos er al­la för att hjälpa er till fram­steg och glädje i tron
• Du skul­le ro­pa på mig, och jag skul­le sva­ra, du skul­le läng­ta ef­ter den du ska­pat.

Dagens tema är döden och livet. När jag sa ja till predika denna söndag hade jag ingen aning om hur nära det plötsligt skulle komma. Strax efter det att jag svarat gjorde döden hembesök. Min pappa gick bort den 1 september. Frågan om döden och livet har därför sysselsatt mig oavbrutet de senaste tre veckorna. Både de praktiska frågorna och det stora sorgearbetet. Det har gett mig anledning att fundera på gränsen mellan liv och död, på evighetsperspektivet i det liv vi lever här och nu.

Evigt liv betyder inte att det är bättre att dö än att leva på jorden. Att det skulle vara så var en hållning som fackföreningsmannen och aktivisten Joe Hill (1879-1915) drev med i sin travesti på en amerikansk frikyrkosång. Hans text löd “You get pie in the sky when you die” och vad han syftade på var att religion och kyrkan spred det falska budskapet att du kunde svälta här på jorden för du skulle ändå få paj och tårta i himlen. Naturligtvis en grym drift med frikyrkorörelsen, men ett korn av sanning fanns där. Under det tidiga 1900-tal när Joe Hill levde i USA var fattigdomen bland vissa grupper så utbredd att det kanske bara var hoppet om ett liv i slösande rikedom på andra sidan som höll människor uppe. Därmed inte sagt att det var vad kyrkan faktiskt sa.

Men evigt liv betyder att hela livet är viktigt. Jairos dotter i evangelietexten gick ut och in i det jordiska livet. Hon var bara ett barn och kan inte, som för min pappa, sägas ha fullbordat sitt lopp. Var det kanske också ett argument för att hennes gästspel på den andra sidan blev kort? Jag vet inte, men faktum är att Jesus kallade henne tillbaka till det jordiska livet. För Jesus var det knappast en vinning att låta en ung flicka lämna jordelivet för det himmelska. Evigt liv betyder att livet här och nu är viktigt, att det finns ett evighetsperspektiv på det liv vi lever och det liv vi delar med åtta miljarder andra mänskliga varelser, för att inte tala om det oändliga antalet djur på vår planet.

Evighetsperspektiv är att se på våra jordeliv från en horisont bortom tid och rum. Evighetsperspektiv är att se jorden, och allt på den och i den, ur skaparens perspektiv. Min stund på jorden är ett inslag i väven, den enorma väv som utgör livet och som den store vävaren ständigt väver på. Min färg, jag hoppas att jag är en lila tråd för jag tycker om den färgen, är med ett litet tag och sätter prägel på väven. Sedan försvinner jag men finns alltid kvar där jag var aktiv. Faktum är att om evighet betyder just evighet – något som inte har tid eller mått – då lever vi ju redan i evigheten. I det eviga livet. Det har börjat här och nu. Evigheten är inte sedan. Oavsett att vi lever i tid och rum just här och i det som vi kan uppfatta med våra egna förståndsgåvor, så är vi redan i en annan dimension, vi är redan i evigheten.

Men evighetsperspektiv är också att se på våra medmänniskor främst som Guds avbilder, skapade av en kärleksfull Gud som, precis som Job säger, nog längtar efter dem, om och när de försvinner. Ibland tänker jag på det när jag ser barn, de där underbara 3-4-åringarna som tittar nyfiket på allt som finns omkring dem. Är det en gammal burk på marken eller stor blå buss – lika spännande. Att möta deras oförställda blickar, le mot dem och få ett leende tillbaka, det är lite som en hälsning från Gud. Liksom, att ”ja, jag har varit den du är och du kommer att bli den jag är”. Som en slags pil genom tiden och rummet. Men samma sak känner jag i den andra änden av livet, den gamla människan som samlat på sig så många erfarenheter, men där världen tenderar att krympa ihop när åren går. Att kunna öppna den dörren och få del av tankar som kan ha närmare 100 års resonans är att inse hur liten just min egen värld kan vara.

Evighetsperspektivet är att upphäva tiden och rummet, att låta skaparens blick på sin skapelse dominera. Kanske lever vi alla i en och samma sekund på en och samma plats? Kvantfysiken har redan motsagt den självklara uppfattningen om tiden som linjär och rummet som materia. Det går att vara på två ställen samtidigt. Så länge ingen gör en observation i den här världen – i tid och rum – så går det på sätt och vis att vara både levande och död samtidigt. Men jag är inte fysiker så jag stannar liknelsen där.

En nu f d ärkebiskop sa en gång till mig i en debatt att det är ju inte Gud som behöver vår kärlek utan våra medmänniskor. Det är evighetsperspektivet, att se på medmänniskorna, den som sitter bredvid dig här i kyrkan, som du jobbar med, träffar på studiecirkeln, sitter bredvid på bussen eller pratar med på sociala medier som Guds älskade skapelse. Vi förmår inte älska som Gud älskar, men den som känner sig älskad kan föra den kärleken vidare genom sin egen kropp och sin egna handlingar. Tänk så många gånger jag varit med om att få ett leende, en vänlig klapp eller bara känt att någon tänkte in mig och tog hänsyn – och hur det har gjort mitt eget hjärta lättare! Att leva i kärlek är inte att göra sig naiv, blind och döv. Gränser måste sättas och normer inpräntas – men det kan göras på olika sätt.

Om nu döden vore en sådan vinning och himlen slutmålet för mig personligen, ja då skulle ju livet här bara vara en prövotid, ett slags quiz för att få biljett in till paradiset. Kanske få en biljett.

Så tror jag inte alls att det är – min tro är istället att Gud skapat alla människor och att Gud älskar alla människor och önskar att alla människor skall förenas med honom i en evighet bortom tid och rum, en tillvaro som vi inte kan förstå, än mindre gestalta.

Jag brukar tittat på en brittisk deckarserie som heter ”Fader Brown”. Huvudpersonen är en brittisk katolsk präst och avsnitten är påtagligt religiöst impregnerade, mycket mer än jag tror att någon svensk TV-serie skulle våga vara. Det begravs, firas mässa, avges bikt och välsignas till höger och vänster. Kyrkan står för både en stelbent moralism och en oändligt kärleksfull omsorg, det sistnämnda oftast i form av just Fader Brown.

Men vid sidan av sin prästerliga gärning löser Fader Brown deckargåtor, och med sin auktoritet från högre ort tvekar han aldrig att hänvisa till gudomliga moraliska principer när han går bakom ryggen på både poliser och myndigheter. Noterbart är att han gång på gång i serien får lov att säga till personer som begått illgärningar eller felsteg att ”om du ångrar dig, verkligen ångrar dig och bekänner din skuld, så förlåter Gud”. Han säger det med allvar, på allvar och det tas emot i allvar. Han betonar därmed människans fria vilja, hennes förmåga att säga både ja och nej till Gud.  

Men då innebär det också att livet här inte är en labyrint, ett quiz eller en prövning för att bli examinerad av Sankte Per – livet här är det livet som vi valt med vår egen fria vilja och ett liv som kan levas antingen som en alltmer nära relation till Gud eller i en frånvaro av gudomlig kärlek. Förlåtelsen finns här och nu och är vårt egentliga inträde i evigheten. I förlåtelsen och försoningen kliver vi in i, eller kanske ännu bättre formulerat, släpper in Gud i vår värld. Och därmed släpper vi också fram evighetsperspektivet.

”Guds fruktansvärda frånvaro” heter en väldigt bra deckare av en nu bortgången göteborgsförfattare, Sven Westerberg. Ja, Guds frånvaro är fruktansvärd. I en värld utan Gud härjar kärlekslöshet, girighet och grymhet helt utan motkrafter. Det är därför vi är här, vi som ser på människan i ett evighetsperspektiv. Vi som tror att vi kan vara en del av Guds genomgripande närvaro, vi finns här som en motkraft mot den ondska som finns i världen.

Det är lika illa att leva sitt eget liv endast i väntan och förberedelse inför döden som skall föra oss vidare in i en fortsättning, som det är att leva sitt eget liv utan tanke på evigheten. I båda fallen blir omvärlden ointressant, närmast störande.

Jag tror att vi har en uppgift, här och nu; den kan vara liten eller stor, svår eller lätt, långsiktig eller ögonblicklig. Den uppgiften handlar om att vara kvar i den här världen och ge den så mycket vi orkar och förmår av den kärlek från Gud som vi själva har fått del av.

Det enda jag vet om mitt liv när döden kommer det är att nåden räcker. Jag har själv inget att yvas över. Det är Jesus som gjort jobbet från början. Där är vi lika allihop. Då kan vi säga till oss själva och till varandra, med en liten förändring av Paulus ord: Men för allas skull är det bättre att vi är kvar här.

Predikan: Lägg märke till det osynliga!

Söndagen den 8 maj 2022 var den fjärde söndagen i påsktiden. Temat för söndagen var ”Vägen till livet” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag andra årgångens läsningar och det är evangelietexten och episteltexten som är utgångspunkten för predikan.

Betänk att texten är skriven för att talas.

• (Text: Joh 14:1-14, 2 Kor 4:16-18. Psalm 218 ”Jag har ofta frågor Herre” samt 251 ”Var jag går i skogar berg och dalar”)

Vi har en kylskåpsmagnet på landet, jag minns inte när vi köpte den men det är inte evigheter sedan men inte nyss heller. Ärligt talat minns jag inte ens var vi köpte den… Men, på magneten står ett citat av fotografen Christer Strömholm, ett citat som jag möter varje morgon i köket på landet. Där står ”Lägg märke till det osynliga”. Lägg märke till det osynliga. Hur skulle det gå till?

Som fotograf ägnade Strömholm många år åt att i Paris dokumentera en värld som var osynlig för de flesta, en 1950- och 1960-talsvärld där könsidentiteterna var upplösta, återintagna och ibland förstorade. Många av hans bilder av transpersoner har blivit ikoniska, och de är verkligen inte längre osynliga. Men det var en osynlig värld, en värld som Strömholm mycket nära och inkännande skildrade med sin kamera. Han lade märke till det osynliga.

Några av er har kanske läst Conan Doyle som skriver om Sherlock Holmes. I novellen ”Silver Blaze” är en avgörande insikt fenomenet ”the dog who did not bark”, alltså det faktum att hunden inte skällde. Utredaren från Scotland Yard frågar Holmes om det är något han vill uppmärksamma särskilt i samband med brottet. Ja säger Holmes, ”the curious incident of the dog in the night-time” alltså den märkliga händelsen med hunden på natten. Jaha, säger polisen, men hunden gjorde ju ingenting på natten. Just det säger Holmes, ”That was the curious incident” alltså, det var det som var det märkliga. Att studera det frånvarande, att undersöka hur det icke-närvarande påverkar och påverkas av den värld vi har omkring oss, det är att lägga märke till det osynliga.

Lägg märke till det osynliga. I vår episteltext idag säger Paulus att de kortvariga fysiska lidanden som han erfar här väger oändligt lätt jämfört med den evighet som den inre människans mognad pekar mot, det osynliga som är evigt. Paulus försöker peka på att de umbäranden som en människa upplever på vägen genom livet, och särskilt en missionerande apostel som han själv, inte är relevanta, inte är något att uppmärksamma eftersom det är så ointressant jämfört med det osynliga, det som är bortom här och nu, det eviga.

Känns inte det väldigt idealistiskt? När jag förlorar någon jag älskar, när någon är svårt sjuk eller när livets alla plikter nästan slår mig till marken, ja då är det sannerligen inte lätt att säga som Paulus att den yttre människan som bryts ned inte är något att fästa sig vid. Jag ger inte upp säger Paulus, nähä, tänker jag, lätt för dig att säga. Du var man vilket var en privilegierad position då, du hade inga barn, du hade personer kring dig som ordnade med dina resor och försåg dig med mat och husrum. Visst väcks många frågor. Vad menar karln egentligen? Det är då det känns så skönt att växla över till Johannesevangeliet och en text som pekar just på vad detta eviga, det osynliga är.

Tomas och Filippos, som träffar Jesus i evangelietexten, har väldigt svårt att se det osynliga, de vill ha fysiska tecken på vad Jesus menar. De har så många frågor och de förstår inte svaren de får. De invänder hela tiden när Jesus påpekar för dem att de ju känner honom och därmed Fadern, inte heller vet de vad han menar med att de vet vart han skall ta vägen. Men Jesus ger dem inga andra tecken än de han redan givit. Han talar om att gå bort för att förbereda en plats för alla dem som älskar honom, en osynlig plats.

Det är förstås den plats som Paulus talar om i vår text, det är den som är det osynliga och som är evig. Men i den korta texten från Korintierbrevet låter det som om Paulus inte ser några problem med att harva runt här i jordelivet och slita eftersom härligheten väntar på oss sedan. Just på det temat raljerade arbetarpoeten Joe Hill i USA, dit Joel Hägglund från Gävle åkt och blivit Joe Hill, med de frikyrkliga på sin tid. Han skrev ”du får kalvstek i himlens höjd” (Ture Nermans övers) eller i original ”You get pie in the sky when you die”. Underbart rim inte sant? Men evangelietexten idag pekar på att den tolkningen är alldeles fel; oavsett om det serveras kalvstek eller paj i himlen så är Jesus i högsta grad intresserad av hur vägen här ter sig för alla oss som vandrar här.

Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet. Vägen. Han ÄR vägen. Och han är osynlig efter att han tagits upp till himlen. Vägen är alltså osynlig, liksom sanningen och livet. Lägg märke till det osynliga. I fortsättningen av texten i Johannesevangeliet, efter vårt avsnitt, säger Jesus att han skall sända oss Hjälparen, sanningens ande. Och, säger han, världen ser den inte och kan inte ta emot den, den är osynlig för den som inte känner Jesus och därmed också känner Fadern.

Lägg märke till det osynliga. Vägen ligger där, framför dig, du ser den kanske inte nu men den finns där. Den framkallningsmetod (för att referera till fotografen igen) som Jesus hänvisar oss till är bönen. I vår text säger Jesus att han visserligen går till sin Fader men att vadhelst vi ber om i hans namn skall han göra. Att be i Jesu namn är inte bara en fråga om ord, att be i Jesu namn är att be i den persons namn som ÄR vägen, sanningen och livet. Att be i den persons namn som sträckt ut sin nåd till oss så till den milda grad att han t o m dog för oss. Jag ber nästan varje dag med orden ”visa mig din väg och lär mig att vandra på den”. Vägen finns där, den ligger framför oss, Jesus har gått ut i det eviga, det osynliga, för att bereda plats för oss i den tillvaro som överskrider tid och rum, i evigheten. Och redan nu är vi i praktiken där, vi vandrar ju på vägen, mot sanningen och i livet. Med Jesu osynliga närvaro högst påtaglig och med Anden som en förmanare och hjälpare.

Livets stora mysterier sker oftast i det tysta, osynligt. Kärleken som glimmar mellan människor, solidariteten i en gemenskap, en hand på din arm, ett ögonkast eller en solglimt i rummet. Nästan allt av detta är osynligt för den som inte särskilt vinnlägger sig om att lägga märke till det osynliga. Den osynliga vägen TILL livet, den osynliga vägen som ÄR livet, är en väg som är full av frågor och förtröstan på en och samma gång.

Jag ställer mig ofta frågor om vägen, likt Tomas och Filippos vill jag veta mer, förstå mer. Men det finns inga enkla och raka svar. Allt som ges är en väg och den vägen är Jesus Kristus. Och på samma gång som vandringen tar på oss fysiskt och krafterna sviker ibland, så kan vår inre människa mogna, helgas och fördjupas så att vi blir öppna för det uppdrag Gud har för oss. Så närmar vi oss sanningen och svaren på frågorna. Och notera att så många gånger i bibeln talar Gud i det tysta, i det svaga, i det stilla.

Lägg märke till det osynliga och du skall plötsligt se Guds fotspår framför dig.

Sprickan i tillvaron – det är så ljuset kommer in

There is a crack in everything, that’s how the light gets in, sjunger Leonard Cohen i ”Anthem” på skivan ”Future” från 1992. There must be some kind of way out of here, sjunger Bob Dylan i ”All along the Watchtower” först släppt på skivan ”John Wesley Harding” från 1967. Nu se vi på ett dunkelt sätt såsom i en spegel men då skall vi se ansikte mot ansikte skriver aposteln Paulus i 1 Kor 13:12.

Göran Greider har inspirerats av Dylans text till titeln på sin nya bok ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” som handlar om honom själv och om vänsterns svårigheter att bibehålla självförtroendet under de senaste 30 åren. Jag tror inte som Greider att det ”måste” finnas några vägar ”ut ur” det här samhället. I Dylans text är det gycklaren som blir tillrättavisad, ”vi har levt igenom det där” säger tjuven i texten. I Cohens text påminns vi om att alla krig har utkämpats förr och allting börjar om. Och hos Paulus ser vi oss själva i spegeln, om än dunkelt. Men där bakom spegelglaset, där finns det som då och då skiner igenom som en strimma, en spricka.

Vi människor är bundna vid den här världen, den här verkligheten och vid varandra. Världen är ofullkomlig och det finns ingen väg vare sig ut ur samhället eller ”udenom” svårigheterna som Peer Gynt bad om i Ibsens pjäs. Det vi kan uppleva är sprickan, strimman av ljus då och då. Och det är den som motiverar oss att gå vidare, att fortsätta försöka göra det goda som vi vill och inte det onda som vi inte vill. Det är glimten av ljus som faller in då och då över oss som får oss att se oss själva sådana som vi är – ofullkomliga och ändå fullkomligt älskade av den skapande Guden.

Det ligger en mycket djup insikt bakom Leonard Cohens ord: i allt finns en spricka, det är så ljuset kommer in. I den ofullkomlighet som vi och skapelsen är en del av faller hoppets strålar och strimmor in som ögonblicksbilder och gör oss medvetna om tillvaron. Inte för att vi skall lämna den, utan för att vi skall bevara hoppet om en bättre värld.

Var annars skulle vi finna motivationen att hjälpa och stötta varandra, sörja med varandra och glädjas med varandra när vi vet att döden alltid kommer? Sprickan i tillvaron är inte av ondo, det är där ljuset faller in.