Jag medverkade idag med nedanstående kort-föredrag vid Svenska Kyrkans Bibeldag med anledning av Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Niklas Rådströms pjäs ”Bibeln”.

BIBELN SOM POLITIK

Tanken att religion och politik kan agera på varsin scen i ett modernt samhälle är orimlig. Ändå har den varit vägledande för många människor, både politiker, kyrkligt aktiva och debattörer av olika schatteringar. Åtminstone en del av bakgrunden tror jag är rädslan för Bibeln för politik.

I vårt samtida svenska samhälle talar många människor om vårt land som sekulariserat. Det är sant om man med det menar att färre människor än t ex i början av 1900-talet besöker den organiserade religionens traditionella sammankomster och är delaktiga i den organiserade religion som utövas inom kyrkor och samfund av olika slag. Men med den utgångspunkten har man också bekänt sig till en väldigt speciell tolkning av religion, nämligen en modern religion. Vi skall komma ihåg att vi i Nordeuropa kan betraktas som ett sekulärt undantag. I världen i övrigt växer religionens inflytande, dels genom antalet utövare men också genom att stater blir alltmer neutrala till religionen och därmed också ger religiösa gemenskaper en möjlighet att agera politiskt. Religionen blir genom att befrias från statsmakten, precis som i Sverige, paradoxalt nog friare att blanda sig i politiskt beslutsfattande och opinionsbildare. I Sverige ser vi att religionen åter blir synlig och stadsteaterns uppsättning av pjäsen ”Bibeln” är förstås ett exempel på detta. Idag är det kutym att berätta om sin gudstro även bland politiker, skådespelare och andra personer i offentlighetens ljus.

Det är svårt att jämföra vår tid, i ett land med stor religionsfrihet och ytterst lite av sanktionerad religion, med t ex 1500-talets Sverige eller varför inte dagens Indien. Politik, i meningen styrning av de gemensamma angelägenheterna, utövades under lång tid som ett Gudomligt kungligt envälde och dessförinnan i vårt land genom gemensamma överläggningar styrda av förkristna, men religiösa och kulturellt givna, regleringar om medmänsklig samvaro. Vad som var och är politik och vad som var och är religion i det historiska bygge som varje samhälle är, ja, det går helt enkelt inte att avgöra.

Det enda vi vet är att religionens myndighetsutövning, maktsfär och kunskapsmonopol har begränsats. Men att tala om ett sekulärt samhälle är att blunda för allt från kyrko- och moskébyggnade, religiöst aktiva människor, religiöst inspirerade aktiviteter och organisationer, helgfiranden och över till dagens självklara helighållande av människans individuella myndighet och värdighet.

Det finns en diskussion om begreppen sekulär stat och sekulärt samhälle. Det finns de som inte tänker på skillnaden, men de finns också de som menar att samhället skall vara sekulärt i meningen att en medborgare inte skall behöva möte religionens uttryck om man inte aktivt väljer det. En del vill slippa byggnader som påminner om religionen, slippa kyrkklockor som kallar till gudstjänst och slippa ge bidrag till religiösa hjälporganisationer t ex. Men ett sekulärt samhälle är förstås omöjligt så länge vi har religionsfrihet. Det är en omöjlig tanke att jag skulle ”klä av mig” min kristna tro så fort jag lämnar mitt hem eller en gudstjänstlokal, tanken på det sekulära samhället bygger på en uppfattning om religionen som åsikt eller en extern ”grej” i förhållande till mig själv. För de flesta av dem som är kristna eller religiösa är den religiösa övertygelsen en fundamental del av deras person, och i mitt fall är det fråga om en relation till Gud. En relation kan man inte stänga av eller sätta på som det passar. Religion är så oändligt mycket mer än gudstjänster och psalmsång – snarare är dessa de uttryck som människans existentiella belägenhet tar sig.

Jag tror att varje människa någon gång i sitt liv ställer sig de stora frågorna om livets mening och det egna livets gränsytor till andra människors liv. I samma ögonblick som den tanken rinner upp i hjärnan inträder begreppsliggöranden som alla kopplas till den kulturella miljö man befinner sig i och har socialiserats i. Det svenska samhällets existentiella begrepp tenderar oftast att vara Gud, Himmel och Helvete, Samvete, Nåd och Försoning. I ett annat samhälle är begreppen kanske andra, eller liknande, eller samma. Dessa begrepp har förmedlats av traditionen, genom bibeln och genom textutläggningar under århundradena. Pjäsen ”Bibeln” på Stadsteatern är en del av denna tradition, och helt rimligt är att just Bibeln blir grunden för en problematisering av det religiösa livets plats i vårt samtida samhälle.

Och det är här Bibeln som politik kommer in. Bibelordet har en profetisk kraft. Bibelordet har en förmåga att tränga igenom ridåer av banalitet och trivialitet. Mitt i larmet runt omkring träffar oss orden ”och sanningen skall göra er fria” som ett knytnävsslag i solar plexus. För de generationer som kan sin Bibel utgör ofta orden fyrbåkar i det egna livet. Och i det avseendet blir Bibeln politisk i mitt eget liv. Jag minns själv mötet med profeten Amos; I tidiga tonår mötte jag en profet som slog ned på rikedom, hyckleri och samvetslöshet på ett sätt som kunde gälla exakt det samhälle jag själv levde i. Amos blev en politisk introduktör för mig – en profetisk röst om ett annat samhälle, en annan gemenskap. Jesusorden med det outhärdliga budskapet att älska sin nästa som sig själv blev till en insikt om de egna tillkortakommandena, och därmed också en källa till en tro på försoning, helande och ömsesidighet.

Men Bibeln används ju ofta av dem som vill värna en traditionell livsstil – av dem som vill neka kvinnor politiska rättigheter eller t o m mänskliga rättigheter, av dem som vill sätta gränser för kärleken eller förneka individens hennes fria andlighet? Bibeln kan förstås läsas som en uppslagsbok där man väljer det som passar. Genom att sätta Guds auktoritet bakom de utvalda orden blir den politiska effekten oerhörd. När Bibeln används så handlar det i allmänhet antingen om ren okunnighet eller om att legitimera sina egna redan intagna ståndpunkter med hjälp av gudomlig auktoritet.

Lika konstigt som det vore att läsa de grekiska antika diktverken Odyséen eller Illiaden som en resekatalog med reklam för Medelhavet, lika märkligt blir det att använda Bibeln som konkret rättesnöre för familjeliv och barnuppfostran 2012. Att läsa Bibeln är ansträngande! Det kräver kunskap om de omständigheter som format Bibeln till den samling texter den är. Det kräver också användandet av det egna förnuftet. Men utan den kunskap som ges genom ett möte med en uppstånden Kristus går det inte att läsa Bibeln som en religiös urkund. Traditionen, förnuftet och den egna erfarenheten av Kristus ger Bibeln dess rätta samhälleliga plats.

Bibelns politiska position är som en källa för att dela andra troende människors erfarenheter, som en vägledare i relationen till Gud och till medmänniskorna. Därmed sammantvinnas också religion och politik i samhällsgemenskapen. Bibeln talar till oss över årtusendena, över generationer och över kulturbarriärer. Bibeln kan göra oss till medmänniskor med alla dem här och nu, men också med dem som gått före och dem kommer efter.

Som politik kan det kanske räcka en bit.

Annonser