You are currently browsing the tag archive for the ‘svenska kyrkan’ tag.

I en paneldiskussion hos Frälsningsarmén i Visby, arrangerad av tidningen Dagen, diskuterades huruvida man ”får tro på Gud i Sverige”. Och det får man ju enades alla i panelen om, troende som ateist. Men, vad som inte blev riktigt tydligt var att det visserligen blivit betydligt mer synligt med individers kristna tro, men att det inte betyder att svenskarna plötsligt omfamnar organiserade religion i traditionella former. Visserligen vill många ta del av de religiösa riterna vid olika övergångsskeden i livet – dop, konfirmation, bröllop och begravning – men acceptansen av en kollektiv och organiserad religion är inte alls självklart växande. De gamla frikyrkorna ses fortfarande med viss misstänksamhet i det individualiserade Sverige medan Svenska Kyrkan bättre klarat klivet från statskyrka till fri religiös aktör.

Frikyrkornas traditionella betoning på konflikten med staten och med den kyrka som representerat staten gör steget in i samhällsdebatten svår. Det är lätt att bli kvar i positionen där man är kritisk mot staten, mot samhällets regleringar och mot inskränkningar i den egna rörelsefriheten snarare än konstruktiv samhällsbyggare. Frikyrkorörelsen har en hel del att lära av den Svenska Kyrka som allt mer tagit sitt folkkyrkouppdrag på allvar. Och det är faktiskt så att befriad från staten får religiösa aktörer möjlighet till större påverkan på politik och samhälle än som uppbunden och bakbunden av statsmakten.

Återstår att se vart den organiserade religionen utanför Svenska Kyrkan tar vägen i samhällsdebatten.

Annonser

Reformationsdagen. Söndagens tema är Det levande ordet. Kan man tänka sig en bättre dag att diskutera Sigfrid Demingers debattartikel  i Dagen om frikyrkligheten som en kraft vars tid har runnit ut?

Mina planer är inte era planer och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Liksom himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar, mina planer högt över era planer. (Jes 55:8-9)

Dagens gammaltestamentliga text har jag mumlat många gånger, i vanmakt, i glädje och i undran. Vilken är min väg då? Och om jag inte ser ”The Masterplan” hur skall jag då komma fram? Och sedan funnit vila i förtröstan på min egen förmåga att ta emot den kraft som leder. Så känner jag också i denna debatt. Uppvuxen i frikyrkligheten (baptismen) men med nära kontakt med eller egna erfarenheter från de flesta frikyrkliga samfund, och som medlem i Svenska Kyrkan sedan jag var 25 år, känner jag så väl igen Demingers frågor.

Deminger menar inte att Svenska Kyrkan är ”bättre” än frikyrkligheten. Han menar, tror jag, att idag är det Svenska Kyrkan som i Sverige bär fram den kristna tron och utvecklar den. Han ser alla  samfund och organiserade kyrkor som sekundära till ”Guds kyrka” alltså den enade och självklara gemenskap som utgörs den kristna menigheten. hans slutsats är att Svenska Kyrkan idag är den samlande kristna kraften i Sverige, och av den vill han vara en del.

Frikyrkligheten utgjorde länge en gren av den stora vida kyrkan som stimulerade, utvecklade och bar fram evangeliet i svenskt samhälle. I detta var frikyrkligheten en del av den demokratiska revolution som ägde rum under andra hälften av 1800-talet. Men, menar Deminger, idag har frikyrkligheten tappat sin kompass, uppdraget är oklart och ett visst publikfrieri har smugit sig in. Många församlingar har blivit organisationer som styrs som företag eller bostadsrättsföreningar – man utvecklar och vårdar sig om den egna identiteten och den egna egendomen.

Flera inlägg pekar på att ”min församling har visst inte blivit så här” och det är inte heller meningen att påstå något sådant. Jag skulle själv säga precis så. Men min vånda består i att jag delar Demingers analys av att det yttre trycket förr eller senare tenderar att likrikta och underminera det profetiska uppdraget i den kristna frikyrkoförsamlingen. Ett sätt att istället vårda och upprätthålla uppdraget är genom den tusenåriga tradition som Svenska Kyrkan förvaltar genom sin liturgi och sin organisation.

I de samgåenden som nu sker inom frikyrkligheten förloras samfunden sina historiska identiteter och uppdrag. Vore det kanske bättre att de samfund som vill vara en del av framtiden sökte ett samarbete och en närmare relation till den Svenska Kyrka vars ansvar det är att bära svensk kristen tradition och framtid? Kanske är det där frikyrkligheten har en viktig plats i framtiden?

Följ gärna debatten på Dagens debattsida – både blogglänkar och artiklar kan återfinnas där.

Här är en kort sammanfattning och svaret från GF-kyrkan till Deminger samt en kommentar från biskopen i Lund, Antje Jackelén. Klicka vidare och hitta övriga artiklar.

Det dop jag undfått kallas vuxendop, detta trots att jag endast var tretton år gammal när det genomfördes. Idag ser jag snarast barndop som den rimliga teologiska formen för dopet. För den nya kyrka som ännu går under namnet Gemensam Framtid har dopsynen varit en skiljande punkt – metodismen tillämpar barndop, missionskyrkan både vuxen- och barndop och baptisterna endast vuxendop. Idag är just den frågan inte särskilt problematisk då kyrkorna i Sverige respekterar varandras dop, oavsett när man genomgått det. Men nu har en annan problematik kring dopet bubblat upp, och då rör frågan endast och enbart barndopet, och detta dops egentliga innebörd.

I Kyrkans Tidning förs en intensiv diskussion om dopet, och sedan Anna-Karin Hammars avhandling kring dopet kom 2009 har dopfrågan varit på dagordningen på ett nytt sätt. Enkelt uttryckt handlar diskussionen om den befrielsebön som präster läser över det lilla barnet vid dopet, enligt kyrkohandboken skall barnet ”befrias från mörkrets makter” vilket indikerar att barnet bär på en arvssynd som det måste befrias ifrån.

I den frikyrkliga tradition där jag uppfostrats tog man avstånd från just denna arvsyndslära som Svenska Kyrkan stod för. Inte så att den frikyrkliga teologin inte accepterade mänsklighetens arvsynd, men denna kunde man befrias ifrån genom Jesu frälsningsverk på korset. Och det hade redan hänt, befrielsen fanns där redan, vad människan hade att göra var att ta emot denna befrielse – individuellt och medvetet. Därav vuxendopet. För frikyrkligheten var därmed saken klar, i den gemenskapen tittade man medlidsamt på de svenskkyrkliga syskonen som varje söndag måste tampas med sin arvssynd i termer av ”Jag fattig, syndig människa…” I Svenska kyrkan å andra sidan var vuxendopet problematiskt eftersom de barn som inte döpts ju var förlorade, de hade inte upptagits i Guds gemenskap och var istället kvar bland ”mörkrens makter”. Nu är dessa ståndpunkter djupt föråldrade, men traditionella skiljelinjer har en tendens att överleva även i nya kontexter.

För min del blev dopet ingen bra upplevelse, det var för tidigt eller för sent. Min önskan att döpas, som varit mycket intensiv flera år tidigare, negligerades och istället genomfördes ett dop som kan ses som en rutin efter genomgången s k kristendomsskola. En kollektiv undervisning som inte lärde mig ett dugg mer om den tro jag redan hade. Ett verkligt vuxendop för min del borde skett långt senare, men i mitt fall (som växte upp i en troende familj) hade barndopet varit det rätta. För mig är barndopet en symbol för att alla barn är Guds barn. Frågan om arvsynden kan ges nytt liv genom att hänvisa till de destruktiva och onda krafter som utmanar godheten i världen och i människan. Befrielsebönen kan utformas på ett sådant sätt att det framgår att barnet faktiskt behöver stöd och skydd i sin kamp med de mörka krafter och onda makter som vi alla vet existerar. Att ge barnen den gemenskapen, den känslan av Guds närvaro i vardagen och en känsla av att bära ”korsets tecken på sin panna, sin mun och sitt hjärta” tror jag är en styrka i det kristna livet.

Dopet är ett av de centrala kristna sakramenten och bör därför ha den ställning som tillkommer ett sådant. Och att reducera det till någon slags innehållslös ceremoni som inte skall störa någon eller något leder bara till urvattnad teologi.

Och, som alltid, Gud handlar med människan alldeles oavsett om hon förstår det eller ej. Ett barn som döps får del av befrielsen, alldeles oavsett vad föräldrarna tror.

Jag hade i tisdags förmånen att tala om kyrkans plats i samhället inför en månghövdad och intresserad skara på Vinterkonferensen i Stockholm. (Titta. Anförandet kommer så småningom att publiceras i Tro & Liv.) Mina bärande element i budskapet var dels en tillbakablick på den roll kyrkan i olika former spelat i europeisk och främst svensk samhällsutveckling inklusive en diskussion om religionens betydelse för den enskildes politiska aktivitet, dels en framåtblick på hur jag menar att kyrkan bör se på sin roll framledes om man skall vara relevant för dagens samhälle.

I det förstnämnda elementet var påpekandet att kyrkan varit både tillbakahållande och progressiv centralt. Jag pekade också på att religion och politik samspelar så komplext att det vi vet är att det finns ett starkt samband, men inte vad som blir resultatet. I det andra elementet spelade individualiseringen och dygdetiken en stor roll. Jag menade att i dagens individualiserade Sverige blir frågan om kyrkans plats verkligen brännande. Vad skall en kollektiv och teokratisk organisation i ett individualiserat och modernt Sverige och göra? Mitt svar är att kyrkans plats är i relationen mellan människor – de generella rättviseprinciperna har spelat ut sin roll som moraliska kompasser för de enskilda människornas val. Samhället idag kräver så mycket mer av oss, det moraliska ansvaret hamnar direkt på våra egna axlar när auktoriteter spelar ut sin roll. Kantianska handlingsregler och nyttoinriktade rättviseprinciper svarar inte på de personliga och svåra moraliska frågor som varje enskild individ idag ställs inför. Det är där kyrkan skall vara, i syfte att stödja och underlätta kalibrering av våra enskilda moraliska kompasser.

Efter anförandet fick jag ett antal frågor, det är alltid roligt och stimulerande att få fördjupa diskussionen på just de punkter där publiken känner sig frågande eller har ett särskilt intresse. Men en fråga förföljde mig hela vägen hem och även på natten efteråt: Vad skiljer det här från allt frikyrkan stått för förut och som vi har fått lära oss? (Ungefärlig formulering.)

Ja, tänkte jag, den som har öron han höre. För visst var det jag sa en radikalt annorlunda syn på kyrkan. (Inkl frikyrkan.) Eller? Den lite näsvisa frågan fick mig att återigen betänka förväntningarnas roll. Som en produkt av frikyrklig uppfostran är jag förstås impregnerad av språk och metaforer som glider lätt in i en traditionell förkunnelse. För mig är styrkan i det jag säger att jag parar det språket med ett vetenskapligt begreppsliggörande av världen.

”Det är du och vi andra som måste rita om vår mentala karta” är mitt svar efter att jag tänkt länge väl. Att omorientera sig betyder inte att det gamla var fel. Att vi behöver en ny karta betyder inte att den gamla kartan var fel (de nya bygger alltid på de gamla) men de gamla kartorna visar helt enkelt inte vägen längre eftersom terrängen förändrats.

Människor längtar inte efter det glada budskapet om Jesus Kristus och försoning, nåd och frälsning. Nähä? Människor längtar efter samtal om svårigheten att vara människa, att handla rätt, att väga av mellan sig själv och andra, om klimathot och skolval och om den stora skuld som vi alla rullar framför oss. Jaha? Och det är där som Jesus Kristus dyker upp igen, driven av hans kärlek kan du och jag som troende vara en del i det arbete som innebär att vårt samhälles kollektiva moraliska kompass ställs in mot försoning och nåd. Det arbetet sker i nära relationer och det arbetet kräver att kyrkan rustar och stödjer den enskilde troende med både andlig kraft och nya kartor.

(Så tack för den lite obekväma frågan. Det blev just ett konstruktivt motstånd, något jag också talade om i tisdags.)

En präst kan vara en präst utan att kunna viga ett visst bröllopspar. Det är kontentan av Kammarkollegiets gränsdragning i relationen mellan kyrka och stat. Att viga är en form av myndighetsutövning (precis som att examinera studenter eller besluta om dagisplats) och därmed en verksamhet som regleras i lagstiftning och inte genom kyrkans tolkning av evangeliet. Tre präster som inte vill viga samkönade par har nu begärt att bli fråntagna sin vigselrätt, domkapitlet i Göteborg sa nej men Kammarkollegiet sa ja. Nu är det upp till domkapitlet att igen hantera frågan – skall prästerna få förbli präster men utan vigselrätt eller skall deras ovilja att foga sig efter kyrkans uppfattning i vigselfrågan leda till att de fråntas sin rätt till ämbetet?

Jag skall inte säga att det är en enkel fråga. Personligen har jag i två decennier ansett att Sverige borde ha det som i Frankrike – att vigseln sker civilt och att var och en bestämmer vilken religiös inramning (om någon) man vill ha. Jag har emellertid redan för många år sedan förstått att detta inte stämmer med de flesta svenskars uppfattning om ett fint bröllop – och inga problem med det. Det är underbart att få överföra Guds välsignelse och närvaro på ett nygift par, och jag tror att det är Gud som verkar med oss och inte vi med honom. Alltså, oavsett om paret tror så där värst mycket så händer det något med dem när de utsätts för Guds andedräkt.

Men, jag tycker inte (givet att vi nu har det som vi har det i Sverige) att det är rimligt att man kan utöva sitt prästämbete utan att göra det fullt ut. Faktum är att kyrkan har sagt att den som absolut inte vill viga samkönade par kan slippa, en slags samvetsklausul som jag accepterar för dem som redan är präster, men inte för dem som börjar sin bana nu. Att avsäga sig sin vigselrätt är däremot en demonstration mot en kyrka som man gör anspråk på att företräda och vara en del av. Det är ett svek mot medlemmar som kommer för själasamtal eller råd, för dop och begravning eller som lyssnar på evangeliet. Här står alltså en präst som inte omfattar kyrkans budskap till medborgarna.

Det finns samfund som har avsagt sin sin vigselrätt eftersom man inte vill viga samkönade par. Jag tycker det är tråkigt men då är det samfundsbeslut, inte ett individualistiskt beslut där man vill ha kakan kvar och samtidigt äta den. Att präster som inte vill kunna komma ifråga som vigselpräster skall kunna pick-and-chose i kyrkans uppgifter är inte förenligt med min syn på kristen tro och kyrka.

Att vara präst är något mer än att  bara ha ett jobb, det märks ju genom att man behåller sitt ämbete livet ut. Präst är ett slags förtroendeuppdrag. Vilka fler uppgifter som man inte tycker om men som kyrkan har åtagit sig skall prästen få avsäga sig? Skall prästen avsäga sig dopet och konfirmationen eftersom det dyker upp samkönades barn eller begravningar då de samkönade paren någon gång går bort?

Nej, kyrkan har fattat ett beslut om samkönade vigslar. Om detta strider mot ditt samvete får du löpa linan ut och lämna ditt ämbete. Det finns många kristna grupper där du kan finna ro i din själ utan prästkragen.

(Jesus sa: Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Luk 6:37-38 )

Inför kyrkovalet nästa söndag tycks så många kristna vara upptagna med att dra upp gränser. Gränser mellan kön, sexualitet och familjer. För mig som troende och Jesu efterföljare är mänskliga gränser väldigt ointressanta. Gud vill att varje enskild människa skall bli frälst, vända sig mot honom och försöka leva sitt liv genom hans nåd, och inte lita på sin egen ofullkomlighet. Han har skapat oss alla och han älskar oss alla.

Bakgrunden till denna reflektion är att jag lyssnade till en kyrkovalsdebatt om HBT-frågor och diskriminering igår kväll. Platsen var Hagakyrkan i Göteborg och arrangörer var LetstalkaboutLOVE och HBT-nätverket i Västra Götaland. Initiativet var mcket gott och debatten genomfördes på ett mycket bra sätt, trots nio deltagare och brännande ämnen.

Inom kyrkopolitiken blir radikalitet och liberalism mycket viktigare än den mer materialistiska vänster-höger-skiljelinjen. Vi ser hur flera av politiska partier som ställde upp i debatten (Centern, Folkpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna) hamnar på samma liberala ståndpunkt ifråga om HBT-frågor medan det kyrkliga nätverket POSK inte har EN uppfattning och det mer frihetliga nätverket ÖKA sällar sig till de nämnda partiföreträdarna. Och Frimodig Kyrka, som är en bibelmässigt konservativt nätverk, hamnar på samma anti-liberala ståndpunkt som Kristdemokrater och Sverigedemokrater. Debatten var sansad, lugn och klargörande för alla oss som var där. Men, som kristen är det ändå ledsamt att se de företrädare för vilka sexualakten är avgörande för vilken status individen har i kyrkan.

För Kd, FK och Sd är det omöjligt att tänka sig en homosexuell präst. Och absolut inte att genomföra samkönade vigselakter. På hemvägen diskuterade jag med mitt sällskap om det inte är de personer som vill dra upp dessa gränser som också måste svara på frågorna om vad som utmärker en HBT-person? Hur vet vi vem som ”är” en homosexuell präst, en transsexuell diakon eller en bisexuell nattvardsgäst? Vi människor är ju så oerhört mycket mer mångfacetterade än att det skulle gå att enkelt placera in oss i fack. Antydningar till hur komplicerad klassifikationsprocessen skulle bli fick vi när frågor om utlevd homosexualitet vs skenäktenskap, bisexualitet vs singelliv eller övergångar mellan hetero- och homosexuellt liv implicerades av debatten.

Vad är en människa, står det i Psaltaren. Jag kan inte minnas att vare sig kön eller sexualitet ingår i den efterföljande diskussionen. Och där tycker jag vi bör stanna. Varje människa är en Guds kärleksskapelse och älskad precis sådan som hon är. Hur skulle vi kunna överflygla Guds nåd och tala om vilka som är ”heliga” nog att komma till altaret eller tjäna bakom det? Var och en av oss svarar inför vår Herre och Skapare för vår tro och kärlek till honom, inte inför någon världslig makt.

Kategorier

Arkiv