You are currently browsing the tag archive for the ‘moral’ tag.

”Du borde skämmas!” Nog har vi alla någon gång i livet hört detta sägas, till oss eller någon annan. Förr i världen ofta till barn, numera mer sällan men då och då i den politiska debatten. Kanske också när det går hett till i privata skärmytslingar. Samtidigt säger många att vi inte skall känna skam, att vi bör göra oss av med förmågan att skämmas. Jag tror de har helt fel. Och kanske blandar de samman skuld med skam?

Skam och att skämmas är en nödvändig känsla för ett fungerande samhälle, på samma sätt som tabun och riter. Att skämmas innebär, menar jag, att inse att jag inte levt upp till moraliska normer som styr de gemenskaper jag är en del av. Om skam blir en hämsko och en tvångstanke är det snarare de moraliska normerna man bör angripa, inte förmågan att skämmas.

Att känna skuld är något annat, insikten om att jag gjort fel, att jag kunde gjort annorlunda (även om jag förstår varför jag inte gjorde det) och att jag gjort någon illa föder skuldkänslor. För det mesta går det att reparera den skada skulden medfört, antingen genom direkt handling mot den man gjort illa eller genom att agera annorlunda nästa gång. Men skam är inget som kan hanteras på det sättet, skam handlar om relationen mellan mig och den moral som jag uppfattar är normen i min gemenskap.

Skam är helt nödvändigt för att upprätthålla gemenskapen, om jag inte skäms när jag bryter mot den moral som gemenskapen bygger på så kommer gemenskapen att rämna, och därmed också min tillhörighet. Skadlig skam kommer ur gemenskaper som är skadliga, inte ur skamkänslan själv.

Men gemenskapen är hjälplös inför människor som inte känner skam, som  inte skäms.

Hur hanterar vi den som inte betalar för vykort, ljus, fika eller annat som erbjuds i kyrkan mot att man lägger korrekt summa i en anvisad kollektbox? Hur hanterar vi personer som i kraft av ett politiskt förtroendeuppdrag har fått en offentlig plattform som hen använder till förtal, falsifikationer eller för att berika sig? Hur hanterar vi den som erbjuder sin vänskap och tar emot förtroenden och tillit men sedan visar sig vara en svikare eller bedragare?

Att skämmas är att förstå hur en gemenskap är uppbyggd och det innebär också att vi har ett moraliskt rättesnöre. Skamlöst är detsamma som amoraliskt. Jag kan skämmas å mina egna vägnar, men också å gruppens vägnar. Människor som inte känner skam är farliga. Det är inte att känna skam som är problemet, tvärtom är det att inte förmå att skämmas som är farligt.

Vi som skäms då och då kan dock sluta skämmas för det.

Annonser

De senaste dagarna har jag återigen tagit del av svensk flyktingpolitik i dessa sämsta form. En man skall skickas tillbaka till Libyen trots att en bekant till honom som skickades dit dog i fängelse strax efter, en pappa till ett nyfött barn i Sverige skall åka till Bagdad och söka uppehållstillstånd (eg. Jordanien då ambassaden i Bagdad inte har tid…) eftersom översättning av hans arabiska pass inte gjorts korrekt och ingen har talat om för kristna irakier att om de ansöker hos Europadomstolen kan deras återsändande inhiberas. I vart och ett av dessa ärenden får vi höra t ex verksamhetschefen på avdelningen för asylprövning Fredrik Beijer eller för den delen den alltid lika nallebjörnslike generaldirektören för migrationsverket Dan Eliasson förklara att lagen säger si och så och man från verkets sida inget kan göra. Därefter brukar migrationsminister Tobias Billström dyka upp för att förklara att den här typen av ärenden numera avgörs i domstol så han kan heller inget göra.

Jag är säkert både naiv och enfaldig men en statlig myndighet som agerar så byråkratiskt och så enfaldigt kallar jag flat, viljelös och oengagerad. Det är den statliga myndighetens uppgift att påtala för den verkställande makten om de lagar som antagits av riksdagen eller de förordningar som utfärdats från regeringen inte fungerar. För visst begriper de här personerna att de ärenden som ovan nämnts är systemfel och att konsekvenserna knappast är de avsedda. Tjänstemännen är inte alls dumma. De bara väljer att ducka.

I Sverige har vi fått en allt ökande tro på någon slags neutral deus ex machina som inte tar hänsyn till någon eller något och just därför är rättvis. Att rättvisa är ungefär detsamma som slumpen, randomisering eller tillämpandet av en abstrakt princip. Vad som helst är bättre än att en engagerad människa fattar ett gott beslut utifrån situationen. För då kan det ju – ve och fasa – hända att inte exakt samma beslut skulle ha fattat i ett anant fall. Nej, så klart, eftersom ingen situation är den andra lik. En sådan abstrakt rättvisa är steril, infertil och t o m död. Det var en sådan rättvisa som Salomo använde för när två kvinnor trätte om ett barn. (1 konungaboken 3:14-27) Båda påstod att barnet var deras. När Salomo inte såg någon möjlighet till en kompromiss bslutade han att hugga barnet mitt itu så att kvinnorna fick varsin del. Som avsett skrek då den ena kvinnan: -Nej, ge det till henne du får inte döda barnet. Varvid Salomo insåg att denna kvinna, som ömmade för barnet, var den verkliga modern och återbördade barnet till henne.

Var är den verkliga modern i dessa flyktingärenden? Var är den tjänsteman som tar sitt värv och sin mänsklighet på allvar och säger STOPP! vi kan inte ha det så här? Tystnaden inom migrationsverket och departemtet är skriande. Vi kommer att dömas en dag inte för det vi gjorde mot dem vi älskar och mot dem som gjort gott mot oss. Inte heller för det vi gjorde mot dem som är lika oss. Vi kommer att dömas för vad vi gjorde mot dessa mina minsta, samhällets olyckbarn och de som är helt utlämnade till vårt omsorg.

Jag trodde att vi efter nazityskland aldrig mer skulle få höra frasen ”jag bara lydde order” i Europa på allvar. Det isar mitt blod att höra tjänstemän och generaldirektörer säga just detta, med lite andra ordvändningar, med lena och välmenande röster. 

Inte vet jag men kanske var det Cecilia Malmströms istadiga och likalydande svar på reportrarnas frågor om Sverige skulle sluta skicka tillbaka flyktingar till Grekland som ändå blev droppen som fick bägaren att rinna över. Hon sa varje gång: ”Sverige behöver inte skicka tillbaka asylsökande. Det finns undantag.” Och nu skickar inte Sverige tillbaka asylsökande till Grekland. Det behövs bara att en enda människa på rätt position tar ställning och bejakar mänskligheten före paragraferna.

En enda människa. Det kan vara jag. Eller du.

På väg hem från pendeltågsstationen igår hade jag en mamma och en gråtande fyraåring i sulky några meter bakom mig. Pojken grät och skrek om vartannat hela vägen. Han var iklädd regnställ och var smutsig, säkert efter en heldag på dagis. Han torkade sig i ansiktet så att tårarna och leran flöt ut i en obestämbar grå färg över kinderna. Hans mamma skällde oavbrutet på honom och talade om för honom att det var hans fel att de inte kunde åka buss hem då han skrek hela tiden. När de hann upp mig på övergångsstället vid min bostad hade pojken tystnat och satt och grät tyst och tittade tomt framför sig.

När jag kom innanför min dörr dängde jag väskan på golvet och sa rätt ut i luften: – Men gode Gud vad skulle jag ha gjort? 

Ja, vad skulle Jesus ha gjort? Antagligen inte lidit av samma frustration som jag gjorde i alla fall. Hade han gått fram till mamman och lagt en sval hand på hennes panna, talat om för henne att ingen människa på bussen hade sagt något om hennes son, att små pojkar ofta är trötta och ledsna på eftermiddagen, påtalat att de med bussen kommit hem tidigare och pojken kunnat vila och äta tidigare och att hon själv också sparat lite krafter? Kanske hade han lett mot pojken, torkat hans tårar och bett honom tänka på att också hans mamma var trött efter en lång dag på jobbet.

Men jag gjorde ingenting av det där. 

I morse tänkte jag att jag lärt mig läxan. Fem pojkar i tonåren jagade varann fram och tillbaka på perrongen vid pendeln. En av dem skröt om hur de fått en hel pendeltågsvagn att gå av och byta vagn i Flemingsberg.

En av pojkarna hade en hårt virad tidning som han slogs med, alldeles vid perrongkanten. När de hållit på ett par minuter bad jag dem lugna ner sig och sluta upp med det där. – Öh, sluta, morsan är här! sa den ene till den andre. Och de slutade faktiskt. Efteråt tänkte jag att jag borde ha klargjort motivet – att de faktiskt var mycket nära att tappa fotfästet och falla ner i spåren. Men jag gjorde i alla fall något. Jesus hade säkert klarat det bättre. Jag får jobba på det där.

Kategorier

Arkiv