När allt det här är över…

Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser.

Hebreerbrevet 11:1 (1917 års övers)

När allt det här är över… så har jag tänkt många gånger de senaste två åren. Men den stunden har ännu inte inträffat. Och många ljus har jag tänt, många böner har jag bett och många frågor har jag ställt. Inför det år som kommer är det dock tron som bär. Så mycket annat brister.

Vi lever fortsatt i en pandemi som aldrig tycks ta slut. Efter nu nästan två år av restriktioner känner nu även jag stunder av hopplöshet. Sjukdomen covid-19 har kostat liv också i min familj, men den har också trasat sönder vardagsvanor, sociala rutiner och kulturella mönster som är viktiga för att skapa tillfredsställelse och glädje. Influenser och perspektiv från andra, att få förlora sig i nya berättelser och att få prata bort en stund över en kopp kaffe – allt detta har omintetgjorts, eller i alla fall försvårats.

Och pandemin har gripit in i min professionella tillvaro på ett sådant sätt att planer kastats över ända och prioriteringar har fått göras om. Jag är besviken över att inte ha kunnat göra mitt bästa, över att inte ha förmått skapa de förutsättningar för utveckling så som jag hade föresatt mig.

Men vi har också fått erfara hur andra funktionshinder och sjukdomar har slagit mot stora och små i familjen. Sjukdomar som man inte kan undkomma med munskydd eller vaccin.

Allt det här är inte över, inte på långa vägar.

Det finns bara ett nu, detta enda ögonblick i vilket vi alla lever. Jag med mina erfarenheter och förutsättningar, och du med dina. Livet kan man inte ha på banken, som Mikael Wiehe skriver i texten till ”Ride, Johnny ride”. Eller som Sören Kierkegaard uttryckte samma sak, livet måste levas framåt, men kan bara förstås bakåt. Och i detta enda ögonblick av liv är det bara tron som bär – tron på det vi hoppas, och övertygelsen om det vi inte ser.

Orden för detta året är uthållighet (i att hoppas och tro), beslutsamhet (i att föra saker och ting framåt) och omdöme (i att förstå vad som är rätt i varje enskild stund).

Jag önskar alla ett välsignat år, fyllt av nåd och kärlek. Och att vi alla skall få vara bärare av dessa gåvor ut i hela samhället i denna svåra tid.

Glasfönster, sannolikt katedralen i Freiburg (Bresgau).

Bönens hemlighet: Inte lydnad men att slå följe med Kristus på vägen

Det är fastetid och jag besöker Skottland för första gången i livet. Varje fastetid är en särskild bönetid, för mig men också för den världsvida kyrkan. På resa till Dunblane idag såg jag en vepa hänga på staketet till en liten kyrka, ”Trypraying.co.uk” stod det på den. Nyfiken som jag är gick jag in på sidan, som riktar sig till den som inte går till kyrkan, inte betecknar sig som troende och som inte betecknar sig som religiös. Det gör mig glad att se en kyrka, Church of Scotland, som så aktivt söker sig ut till människor som är digitaliserade men kanske inte särskilt införstådda med kyrkans roll i vårt samhälle, och än mindre med Guds kärlek till världen. Bön är väl på sätt och vis det som är lättast att ta till sig i en digitaliserad tid 🙂 som är ständigt uppkopplad.

Jag läser sedan några veckor tillbaka C S Lewis bok ”Om bön” (1963) som jag fått av maken i födelsedagspresent. I sina reflektioner kring Herrens Bön/Fader vår diskuterar Lewis tolkningarna av de enskilda satserna i bönen, jag fann hans diskussion kring ”Ske din vilja” särskilt intressant: Han liksom jag tänkte sig i unga år att detta uttryck innebar att den kristne (dvs Lewis och jag) främst skulle uthärda Guds vilja. Själv trodde jag länge att min uppgift var att bli missionär i Mongoliet eftersom det var ungefär det värsta jag kunde tänka mig. (Detta var alltså i åtta-årsåldern vill jag understryka.)

Insikten som växte fram hos mig, och som Lewis beskriver, att orden står för en önskan och en förmåga, att kunna göra Guds vilja. Han fortsätter sedan med att diskutera att denna tolkning leder vidare till att en lydnadsaspekt i ”ske din vilja” också innebär att kunna ta emot de glimtar av Guds härlighet som vi får varje dag. När vi, menar Lewis, väntar oss att uppleva något som är lika bra/fint/fantastiskt/mäktigt som något vi upplevde igår/förra veckan/förra året så ser vi inte de ting som ligger framför näsan. Vi ber och väntar på en välsignelse i form av ett barn/tillfrisknande/styrka eller något annat, och därför tar vi inte emot den utslagna magnolian i morgonsolen eller värmen i leendet från mamman vars barn slutade gråta när du oväntat började prata med den lilla.

Bön är ett samtal. Jag brukar föra dem på mina ensamma skogspromenader, hemma vid köksbordet och på tåget. På kvällar och mornar blir det mer av enkla suckar av bön, oftast inledda med ”Fader du vet redan…” och avslutade med ”i Jesu Kristi namn”. Särskilt mycket uppskattar jag också när Sveriges radios Helgsmål som sänds varje lördag kl 18.00 avslutas med den s k Aronitiska Välsignelsen – att ta emot den i garaget, i köket på landet eller mitt i steget hemma är en ynnest.

För den som tror att ”en religion” är något att ansluta sig till, lära sig, tro på eller bli medlem i, för alla dem kan bönen bli en väg till något annat. Till en relation. Till en vandring med Jesus Kristus, den uppståndne, som vandrar med oss på vägen till vårt Emmaus, platsen där våra ögon öppnas.

Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

(Allan Water, Dunblane, 190314)

Vi behöver ge mer plats åt bönen

Jag har alltid bett. När jag var barn bad jag aftonbön, och sedan fortsatte jag att be. Ibland bad jag högt på läger och scoutmöten, men jag förstod att det inte var uppskattat av mina ungdomsledare så då slutade jag med det. Självklart fortsatte jag att be, men tyst för mig själv och högt i min ensamhet. Idag brukar jag säga att jag talar med min herre, men ibland formar jag också samtalet till en regelrätt bön. Bön blir det oftast när jag bär fram andra inför Gud. Men mest blir det samtal – för mig är Jesus en ständig medvandrare på livets vägar. I mina samtal får jag syn på mig själv och förmår lyssna på rösten som talar inifrån mina innersta djup. Jag vet att somliga tycker bön är svårt, känns krystat eller till och med bara är en illusion av kontakt. För mig är bön – eller samtal – helt oundgängligt. Och bön behöver inte ha någon särskild form.

När jag läste om Ylva Eggehorn som på 70-talet delade en coca-cola med Jesus vid köksbordet i Skärholmen hade jag mött en frände. Kanske är det en generationsfråga, en personlighetsfråga eller bara en gåva att vara glad för – men känslan av att vara i sällskap med skaparen på livets vägar har räddat mitt liv. Och jag är övertygad om att förböner har burit mig över svåra livsfaser. När min farfar gick bort insåg jag att min roll som systematisk förebedjare började – vi som är lite äldre har ett särskilt ansvar som förebedjare. Vi har erfarenhet av både livet och Gud, det ger oss en särskild uppgift att vägleda och stötta, i det ingår förstås förbönen.

På söndag är det Bönsöndagen, och jag tror att bönen behöver få en starkare plats i kyrkans och församlingens liv. Bön kräver stillhet, allvar och närvaro. Den tysta bönen, den gemensamma bönen, förbönen, den offentliga bönen, den rituella bönen – alla behöver de få en tydlig plats och tid i våra andliga liv. Det finns inget rätt eller fel, men för min del är det ständiga samtalet avgörande, då och då tar jag mig tid till långa stunder av närvaro och samtal. Stunderna i gudstjänsten för tyst bön och deltagandet i den rituella bönen ger samhörighet och styrka.

Vägarna är många, valen är svåra, vi behöver samtala med varandra och med Jesus för att hitta rätt. Vad är det som ligger framför oss? Vi behöver mod och glädje för att ge oss ut på vägar som kanske tycks okända, oländiga eller osäkra. Bönen är avgörande för att kunna och veta vilken väg vi har framför oss.

Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen må Gud hålla,
hålla dig i sin hand.

(No 845 i Psalmer o Sånger)