Att bära barnet i sitt hjärta

Kyndelsmässodagen. Den här helgen avslutar den egentliga julperioden i kyrkoårets almanacka. Och i kyrkorna är den oftast en ljusfest, halva vintern har gått och dagsljuset blir snabbt allt längre. Ljuset är på väg tillbaka!

Igår läste jag en kort text av Ylva Eggehorn i hennes nyutgivna bok ”Natt och Dag” för dagliga andakter (vers två från ”Barn och stjärnor” Psalm 744 i Psalmboken).

Bär vi barnet i vårt hjärta
blir vi bot för världens plåga.
Gud är hos oss, ljus i natten,
för att hjälpa oss att våga.
Ljuset bär oss. Gud är nära
i ett litet barn som ser oss.
Ljuset bär oss. Gud är nära
i ett litet barn som ser oss.

Denna söndag predikades det om hur Jesusbarnet bars fram i templet, 40 dagar efter födelsen enligt traditionen. Men också om hur två åldrade människor – Hanna och Symeon – äntligen fick se det hopp för människornas frälsning som Jesus var. De såg barnet men de såg också något mer; de såg hoppet i barnet.

Det lilla barnets blick är klar, ogrumlad och utan fördomsfullhet. När jag frågar mitt lilla barnbarn om jag kan få en kram, skrattar han och trycker sin mjuka kind mot min och kramas med armarna om min hals. Mellan oss finns en total tillit och ordlös kärlek. All modlöshet och missmod försvinner i den kramen. Att bära barnet i sitt hjärta är att både se på världen med barnets blick och att våga sträcka ut händerna mot världen. Jag behövde den påminnelsen igår.

 

Vi behöver ge mer plats åt bönen

Jag har alltid bett. När jag var barn bad jag aftonbön, och sedan fortsatte jag att be. Ibland bad jag högt på läger och scoutmöten, men jag förstod att det inte var uppskattat av mina ungdomsledare så då slutade jag med det. Självklart fortsatte jag att be, men tyst för mig själv och högt i min ensamhet. Idag brukar jag säga att jag talar med min herre, men ibland formar jag också samtalet till en regelrätt bön. Bön blir det oftast när jag bär fram andra inför Gud. Men mest blir det samtal – för mig är Jesus en ständig medvandrare på livets vägar. I mina samtal får jag syn på mig själv och förmår lyssna på rösten som talar inifrån mina innersta djup. Jag vet att somliga tycker bön är svårt, känns krystat eller till och med bara är en illusion av kontakt. För mig är bön – eller samtal – helt oundgängligt. Och bön behöver inte ha någon särskild form.

När jag läste om Ylva Eggehorn som på 70-talet delade en coca-cola med Jesus vid köksbordet i Skärholmen hade jag mött en frände. Kanske är det en generationsfråga, en personlighetsfråga eller bara en gåva att vara glad för – men känslan av att vara i sällskap med skaparen på livets vägar har räddat mitt liv. Och jag är övertygad om att förböner har burit mig över svåra livsfaser. När min farfar gick bort insåg jag att min roll som systematisk förebedjare började – vi som är lite äldre har ett särskilt ansvar som förebedjare. Vi har erfarenhet av både livet och Gud, det ger oss en särskild uppgift att vägleda och stötta, i det ingår förstås förbönen.

På söndag är det Bönsöndagen, och jag tror att bönen behöver få en starkare plats i kyrkans och församlingens liv. Bön kräver stillhet, allvar och närvaro. Den tysta bönen, den gemensamma bönen, förbönen, den offentliga bönen, den rituella bönen – alla behöver de få en tydlig plats och tid i våra andliga liv. Det finns inget rätt eller fel, men för min del är det ständiga samtalet avgörande, då och då tar jag mig tid till långa stunder av närvaro och samtal. Stunderna i gudstjänsten för tyst bön och deltagandet i den rituella bönen ger samhörighet och styrka.

Vägarna är många, valen är svåra, vi behöver samtala med varandra och med Jesus för att hitta rätt. Vad är det som ligger framför oss? Vi behöver mod och glädje för att ge oss ut på vägar som kanske tycks okända, oländiga eller osäkra. Bönen är avgörande för att kunna och veta vilken väg vi har framför oss.

Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen må Gud hålla,
hålla dig i sin hand.

(No 845 i Psalmer o Sånger)

En Palmsöndag i bävan

Palmsöndagen. För mig blev det marsch till kolonilotten. Väl där rensades både kvistar och blad undan, buskar klipptes och instängda utrymmen öppnades upp för solen. Men inte såg jag någon människoson på en åsna inte, bara bussen som passerade och en lottgranne som gödslade sin jord.

Å andra sidan vet jag att han var där. Människosonen alltså. Han är alltid där jag är. På det sättet är det alltid palmsöndag i mitt hjärta. Han sitter där och tittar lite uppfordrande från åsneryggen, som ville han säga att ”jodå, du gör väl ifrån dig, ingen fara med den saken, blir det litet tungt så har jag, noga räknat, fem bröd och två fiskar här att bjuda på”.

Det känns bra att inte behöva arbeta under överinseende av en Kung Sol, en Kejsare eller en Himmelens och Jordens Skapare, utan av en alldeles vanlig, vänlig man i 30-års åldern som för tillfället rider på en åsna (bussen kanske inte kom trots allt…) och dessutom har lite extra matsäck med sig. Ungefär som när Ylva Eggehorn delade en cola med Jesus vid köksbordet.

Och ändå vet vi båda, både Jesus och jag, att innan han kommer tillbaka till mig vid lotten så skall han plågas, dö och återuppstå i historiens största kärleksdrama. Palmsöndag är trots allt en söndag i bävan, en söndag i ett återhållet andetag. Ett andetag som djupnar till liv först på påskdagen.

Bön: Herre visa mig din väg och lär mig att vandra på den.

Jesus vid köksbordet

Ylva Eggehorn skrev som mycket ung en dikt där hon och Jesus delar en coca-cola vid köksbordet hemma i Stockholmsförorten. Tyärr visar sig min bokhylla sakna denna diktsamling (från 1970) och inte heller finner jag dikten på nätet. För mig spelade den dock en stor roll när jag själv började skriva lyrik. Eggehorns omsorgsfulla men okonstlade och medvetet naiva estetik var så befriande, även avseende min kristna tro.

Ylva Eggehorn fyller 60 år i år, för mig är hon evigt ung, den röst som varmt påtalar sanningar som en del av oss inte riktigt vill låtsas om. I hennes efterföljd har jag delat många koppar te, kaffe och bullar med Jesus med köksbordet – i motsats till idén att man måste vara klädd på ett särskilt sätt eller tala på ett särskilt sätt för att Jesus skall vara intresserad.

Eggehorn har också skrivit psalmen ”Var inte rädd” (det finns ett hemligt tecken) nr 256 i Svenska Kyrkans psalmbok. Hos Ylva Eggehorn finns en helt otvetydig förtröstan på Gud och ett bejakande av individen – samtidigt. Det är väl därför jag känner mig så trygg när Jesus sitter där vi köksbordet och dricker te med mig. Han är inte där för banna mig för att jag inte varit kyrkan eller inte läst min aftonbön häromkvällen.  Tvärtom, han kommer för litet småprat. Höra hur det är och så. Och när han ändå är där så passar han på att säga att, ”förresten, om det är litet tungt just nu, så kom bara till mig. Jag hjälper dig att bära.” (Matt 11:28-30)

Märkligt nog dyker han upp alldeles objuden men alltid när han är som mest behövd. Hoppsan, är du här? Välkommen – jag skall bara sätta på tevattnet…