Idag på Tacksägelsedagen 2012 firas i många katolska kyrkor 50-års minnet av det andra Vatikankonciliet. Konciliet inleddes des 11 oktober 1962 och avslutades drygt tre år senare, den 8 december 1965. Konciliet kan beskrivas som ett svar på den moderna tidens utmaningar och var ett mycket genomgripande kyrkomöte där den katolska kyrkans hela organisation och teologi genomgick förändringar. Det första Vatikankonciliet ägde rum 1869-1870 och behandlade teologiska frågor om uppenbarelse och förnuft samt proklamerade påvens ofelbarhet när han uttalar sig auktoritativt i dogmfrågor.

Efter andra Vatikankonciliet görs det inte skillnad på manliga och kvinnliga kyrkobesökare, mässan är inte längre på latin och brödsbrytelsen sker mot församlingen i en inkluderande teologisk gest. Den katolska kyrkan accepterade också efter andra Vatikankonciliet samverkan i ekumenisk anda med andra kristna kyrkor, och som en slags symbolisk gest upphävdes den ömsesidiga exkommuniceringen mellan påven och patriarken för den ortodoxa kyrkan. Som historisk-teologisk händelse förenades därmed den kyrka som definitivt gått skilda vägar år 1054.

Av en slump utkom för några veckor sedan också boken ”A la gauche du Christ. Chrétiens de gauche en France de 1945 a nos jours” (Seuil). Boken är en antologi som lyfter fram den del av framför allt katolska kyrkan som under den tidsperiod som det andra Vatikankonciliet förbereddes och genomfördes konsekvent tog en politisk ställning som kan beskrivas som ”vänster”. Arbetarpräster infördes, katolska organisationer och enskilda kämpade mot kolonialismen, för ett fritt Algeriet och för kvinnans frigörelse. Det fanns en katolsk-marxistisk dialog och kyrkan sågs av många som en stark progressiv kraft mot konservativa och förtryckande strukturer i både utvecklingsländer och i Europa.

Var står den franska kristna vänstern idag? Många finns kvar inom socialistpartiet och kommunistpartierna, men mindre synliga än under 1960-1970-talen, många har lämnat och engagerat sig i den gröna rörelsen eller i andra utom-parlamentariska grupperingar som arbetar för mänskliga rättigheter, i Frankrike särskilt för de papperslösa. Ett två år gammalt citat ur den katolska veckotidningen La Vie:

Si les chrétiens sociaux se trouvent au premier rang de la lutte contre l’exclusion, leur faiblesse (…) réside dans ”l’insuffisance du travail théologique sur les grands enjeux actuels comme l’écologie ou l’exclusion”. Un travail théologico-politique dont la gauche aurait pourtant besoin tant ”elle manque de base anthropologique sur le rapport à l’autre et reste très marquée par l’utilitarisme”. De nouveaux ”cathos de gauche” utiles à toute la gauche ? Ce serait alors le signe d’un véritable renouveau.

Om de socialt engagerade kristna finns i spetsen i kampen mot utslagning är deras svaghet en brist på teologiskt arbete med aktuella frågor som ekologi eller utanförskap. Det är ett teologiskt-politiska arbete som vänstern har behov av nu när den saknar en humanitär (mänsklig) bas för synen på ”den andre” och förblir starkt impregnerad av utilitarismen. Är ”vänster-katolikerna” behövda av hela vänstern? Ja, det skulle vara ett tecken på en verklig förnyelse.

Det finns således behov både av en partipolitisk förändring för att möta dem som motiveras politiskt genom sin kristna tro, men också att inom kyrkan arbeta teologiskt med de frågor som är brännande i våra välfärdssamhällen. De ”till vänster om Kristus” skulle kunna förnya det politiska landskapet.

Jakob 2:13

Domen blir obarmhärtig över den som inte har varit barmhärtig, men barmhärtigheten triumferar över domen.

Annonser