Under några veckor har svenska medier ovanligt nog sysslat ganska ingående med ledarskapet i en religiös organisation. Övriga veckor på året brukar den religiösa bevakningen handla om utträden ur Svenska Kyrkan, bokstavstroende amerikanska pastorer eller islamsk wahabism. Men, som ett litet undantag har vi kunnat följa diskussionen om ur den nye påven väljs och vilka krav som kan ställas på en sådan. Det har trots stora brister i rapporteringen varit hälsosamt. (Även om en av våra ministrar tycker att det var onödigt uppmärksammat.)

Den nye påven har tagit namnet Franciskus I men heter som privatperson Jorge Mario Bergoglio och är född och verksam i Argentina. Valet av honom gick relativt snabbt men var ändå en överraskning för de flesta av oss som bara följt processen på avstånd. I svenska medier betecknas den nye påven som ”konservativ” och som belägg för det anges att han är emot abort och samkönade äktenskap. För mig framstår det som en upplysning som närmast kan beskrivas som överflödig. Katolska kyrkans lära är sådan att abort och samkönade äktenskap inte ryms där. Om man då tror att en process för att välja ledare där senioritet, elitism och tradition står i centrum skulle resultera i en påve som accepterade fri abort eller samkönade äktenskap så är utgångspunkterna synnerligen grunda.

Att vi sedan får veta att han gillar fotboll och opera, läser Borges och Dostojevski samt åker kollektivt fördjupar kanske inte bilden av hans teologiska position…

Möjligen är den nye påven konservativ, men då konservativ i kyrkans mening, vilket betyder traditionalist och skeptisk till en del av det som Andra Vatikankonciliet ledde fram till. Det kan också betyda att han anser att kyrka och nationalstat skall hålla sig på varsin kant, att stöd till de allra fattigaste och mest utsatta är viktigare än att engagera sig i en politik för global ekonomisk rättvisa, klimatfrågor och individuella rättigheter. En konservativ hållning kan också innebära att mässan bör firas på latin (trovärdiga uppgifter gör gällande att den nye påven inte vill det), att synen på ekumenik är restriktiv och att den individuella fromheten och enkla livsstilen är viktigare än kyrkliga evenemang och projekt. Att vara konservativ kan också vara en uppfattning om att mission och omvändelse är kyrkans centrala projekt (att påven är jesuit talar för det) snarare än social hjälp och befrielseteologi. Jag vill också förstå på vilket sätt hans jesuit-bakgrund impregnerar hans teologi – ser vi här en påve med intellektualismen på agendan?

Istället för att tala om den nye påven som ”konservativ” och sedan använda argument för att underbygga detta som gäller hela den katolska kyrkans lära borde de kommentatorer och journalister som bevakar påvevalet undersöka de skiljelinjer och motsättningar som är relevanta inom kyrkan. (Jag får en känsla av att en del mediepersonligheter fått höra att den nye påven är ”konservativ” och då utgår de från att det innebär att han är emot abort och samkönade äktenskap eftersom det är det enda de vet om konservativ religion. Men kanske har jag fel.)

Förhoppningsvis får vi en teologisk deklaration som klargör var den nye påven står i debatten mellan konservativ och liberal teologi, mellan tradition och förnyelse och mellan folklighet och elitism.

Läs också ”Till vänster om Kristus!” som jag skrev i höstas a propos en fransk liberal teologisk hållning.

Annonser