För mig har den senaste tiden p g a personliga omständigheter präglats av existentiella frågor. Som de flesta som varit med om detta framstår i ett enda slag vardagliga bekymmer som fullständigt irrelevanta, ja även till synes viktiga saker tycks plötsligt i nivå med frågan om man skall ta på sig de svarta eller gråa strumporna. Mitt i denna process hade jag förmånen att få lyssna till tre provföreläsningar inför tillsättandet av en professur i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet. Tre sökande fanns på plats för att förklara sin syn på ämnet ”Mänskliga rättigheter – individens autonomi och statens suveränitet”. Mina egna bekymmer fick utgöra resonansbotten som faktiskt gav teorin om mänskliga rättigheter en djupare innebörd.

Innehållet varierade lite men i alla tre föreläsningarna var det de individuella rättigheterna som framstod som de grundläggande. Det är inte utan stolthet jag kan konstatera att vi byggt ett samhälle där den oomtvistade normen faktiskt är den enskildes värdighet och rättighet till välmåga. Men det logiska skuttet från individens rättighet som individ till människans rättigheter i ett kollektiv och som social varelse är strängt taget rätt oklart i den sekulära teorin om de mänskliga rättigheterna. Utan en förståelse av människans värdighet som skapad och skapande är det – i alla fall för mig – svårt att se den logiska grunden för det goda samhället.

Visst fanns det försök vid föreläsningarna att visa på den logiska och deskriptiva grunden för FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter från 1948, men för min del framstår de mänskliga rättigheterna som helt igenom normativt grundade. De mänskliga rättigheterna tillkommer människan därför att hon förmått formulera dem! Som del i Guds skaparverk – både skapade och medskapande – har vi förmått vidareföra en norm om livets okränkbarhet, om värdighet och om solidaritet. Werner Jeanrond uttryckte en gång saken som att ”eftersom vi alla fått livet som gåva har heller ingen av oss gjort oss förtjänta av det” och en sådan uppfattning om vår grundläggande jämlikhet leder rimligen också till respekt för andra människors värde. Och till medkänsla och omsorg om varandra – något som jag bokstavligen kunde känna den dagen. De mänskliga rättigheternas teori omsattes i praktik i all den omsorg jag kände från personer som jag normalt sett endast har en professionell relation till.

Annonser