För mig personligen har Getsemanestunden i Jesu liv varit en av de mest kraftfulla berättelserna i evangelierna. Kanske är det Jesu kamp där i trädgården, när han vädjar till Gud att låta honom slippa den förnedring och det outsägliga lidande som väntar honom, som bibehållit min Gudstro. När min smärta var som störst, när jag inte ville leva längre, när jag mötte döden som en befriare, då tänkte jag på Jesus i Getsemane,  och jag fann kraft i att han varit där. Inte på platsen, utan i min ångest. Ingen annan i min omgivning kunde förstå det jag kände, men Jesus hade varit där.

Ibland ser jag på min porslinsblomma, som jag ärvde från en kvinna som dog i cancer för mer än 30 år sedan. Den blommar varje sommar, och jag har tagit mängder av sticklingar från den. Så är det med Gud. Han släpper aldrig taget. Jag släppte, jag föll fritt, men han släppte aldrig. Kombinationen av Jesu egna erfarenheter av mänsklig ångest och Guds bastanta grepp har hållit mig upprätt när det varit som tyngst.

Jonas Gardell skriver i sin rättmätigt hyllade bok ”Om Jesus” att han trots allt inte kan tycka att  Jesus måste dö, att Guds förlåtelse och kärlek ju fanns där hela tiden oavsett Jesu död. Jag förstår precis vad han menar. Och, för Gardell liksom för mig är uppståndelsen beviset på livets kraft och förlåtelsens vidd. Gardell för vidare ett frikyrkligt frigörande budskap som jag själv fick höra under barn- och ungdomsåren. De saker han för fram är desamma som de jag tagit fasta på och jag känner mig nästan återförd till 1970-talets radikala strömningar när maken läser högt ur boken för mig. Det andra, det mörka och dömande,  minns vi nog båda också. Men det har vi valt bort, i kraft av vår egen relation till Gud.

Men, för mig personligen, ser jag det så att Jesus ”måste” dö eftersom han enligt Guds plan skulle dela våra mänskliga liv helt och hållet. Fången som ligger fastspänd på dödsbritsen i Texas kan veta att hans frälsare, så Gud han var, genomlidit denna den yttersta plåga någon av kvinna född kan genomlida. Kvinnan som förlorat sitt barn kan se på Maria och Jesus och veta att där finns sådan erfarenhet förmedlad, inte heller denna smärta förskonade Gud sig själv. För mig är Jesu död på korset inte bara det yttersta kärleksbeviset (att dö för sina ovänner) utan också den yttersta av alla mänskliga erfarenheter. En erfarenhet som ingen annan återvänt ifrån. Smärtan försvinner inte därför att den är delad, men trösten från den som själv varit med har en annan kraft än annan tröst. Mig har den trösten hållit vid liv: Jesus var med mig i mitt Getsemane.

Ingen annan Gud har sår. Därför måste Jesus dö. För mig.

Och idag möter den uppståndne de båda vandrarna på väg till Emmaus. Låt oss öppna ögonen och se honom, hel och hållen och levande.

Annonser