Förvaltarskap. Det är ett ord som inte står så högt i kurs idag. I vår tid är ”ägande” och ”privat” mycket mer statusfyllda än termen ”förvaltarskap”. Ändå är det just förvaltare vi människor är. Texterna idag på den nionde söndagen efter Trefaldighet sätter in människan i sin roll som förvaltare – förvaltare av jorden, naturen, varandra och av den gudomliga nåd som Skaparen slösat med över oss. (Första Mosebok 1:24 till 2:3, 1 Petr 4:7-11). Jesus själv talar som vanligt i liknelser om en man som skulle resa bort och gav olika ransoner till dem som skulle förvalta hans tillgångar under hans bortovaro. Somliga av dem förvaltade genom att förmera vad de fått, de var goda förvaltare, medan en av dem var så rädd att misslyckas så att han istället för att förvalta bara grävde ned vad han anförtrotts så att det inte skulle försvinna (Mark 25:14-30).

Att bli anförtrodd något måste väl vara den finaste gåva man kan ge någon? En sådan handling kräver ju tillit, förtroende, förlitan och tilltro. Att bli anförtrodd något är att få en uppmuntran, att få erkännande för den man är. Det är sporre för att också leva upp till det förtroendet. Den man som endast fick mycket litet anförtrott visade att han var värd större förtroende nästa gång och den man som fick mycket att förvalta visade sig också vara förtroendet värdig. Är vi värdiga Guds förtroende? Eller vill vi bara ta hand om det vi äger?

Förvaltarskap är att ta hand om något trots att det inte är vårt eget. Det går emot hela den kommersiella ideologi som innebär att köpa, äga och ha. Att förvalta är att bruka, vårda och ha omsorg om inte för min skull utan för andras skull. Det är en utmaning i denna tid av egoism att höja förvaltarskapets fana. Men kanske kan insikten om att vi inte faktiskt inte äger så mycket som vi faktiskt tror stämma till eftertanke.

Inget i livet är vårt, inte vårt eget liv, inte våra barn eller våra livskamrater. Inte heller våra ägodelar – annat än i relativ mening. ”Du kan ingenting ta med dig dit du går” sjöng Cornelis Vreeswijk en gång. Allt i livet är en gåva säger många, och det håller jag med om. En kärleksgåva. Men jag tror att innebörden i kärleken inte är att vi fått en ”gåva” i den mening som vi får en present att göra som vi vill med. Vi har fått livet som en ”gåva” i meningen en talang, en tillgång vi har, eller en ”blessing” som man säger på engelska (nådegåva).

Gud har med varje människa skickat ett förvaltaruppdrag, ett uppdrag som gäller det vi har omkring oss: människorna, naturen, tingen och kulturen. Ingen, absolut ingen, kommer undan det uppdraget eftersom det följer med att vara människa. Men han har inte lämnat oss ensamma. Då vi alla är ofullkomliga finns han vid vår sida hela tiden (om vi tittar efter) och han har också en gång för alla suddat ut det fatala misstag vi begick när vi släppte in döden i skapelsen. Det förminskar inte vårt uppdrag, tvärtom skulle jag säga. Förvaltarskapet är desto tydligare artikulerat eftersom vi lever endast i den nåd som Gud i sin kärlek har målat världen med, trots våra brister. Vi har gjort bort oss och fått en ny chans. Vem vill inte leva upp till det förtroendet?

Annonser