Nu har det hänt igen. En äldre svensk pastor i en landsortsförsamling inom Allianskyrkan har föreslagit att man bör bränna Jonas Gardells böcker på bål. Han får dessutom stöd av en pastor i min egen kyrka (Metodistkyrkan) vilket inte gör mig gladare. I SvT Rapport får pastorn säga att Gardells förkunnelse inte alls stämmer med klassisk biblisk tro. Vad jag tycker om Gardells bok ”Om Jesus” har den uppmärksamme redan snappat.

Men, jag tänker låta pastorernas dumheter få tala för sig själva. Vad jag vill peka på är det stora behovet hos vissa av att sätta upp gränser för andra människors tro. Under hela min uppväxt talade man i min församling inte om annat än att man önskade se en väckelse, en rörelse där människor kom till tro och ett intresse för kristna frågor. Samtidigt höll sig alla frikyrkor på sin kant och betraktade både staten och den dåvarande statskyrkan med stor misstänksamhet.

I vår tid diskuteras religion som aldrig förr. En av våra folkkära (ja, det får man nog säga) artister och författare (Jonas Gardell) har en TV-serie i Publics Service-kanalen om Gud och kristen tro. En serie som i grunden är starkt positiv till kristendomen och till människans bejakande av Gud. Inom akademiska kretsar kommer allt fler böcker om religion och politik, i den allmänna debatten uttrycker allt fler mer eller mindre kända personer en positiv syn på kristen tro och ungdomar är mer intresserade av religion än tidigare, ja det talas om religionens återkomst och om ”påkristning” i motsats till den gamla ”avkristningen”.

Ändå poppar dessa äldre herrar upp och hojtar, likt vitsippor som plötsligt slår ut en solig vårdag. Nähä, säger de och hötter med fingret och viftar med sin uppblåsta auktoritet som nästan ingen längre ger dem, nähä, här skall det vara rättning i ledning. Här skall man tro EXAKT så som vi i vår kyrka predikat sedan utminnes tider (vilket brukar sträcka sig till 1860 som allra längst).

Men ser ni inte? Här har ni fått den väckelse ni bett om! Jesus står i centrum på ett helt nytt sätt och religionens konstruktiva plats i samhället debatteras glatt. Men, ändå, förnumstiga herrar som minsann vet vad ”klassisk biblisk tro” innebär sätter gränser och snöper såväl glädje som kreativitet. Det enda jag vet, skrev Lydia Lithell, det är att nåden räcker. Det är tycker jag det vackraste som sagts om kristen tro. Nåden räcker. Till både Gardell, mig och förnumstiga herrar.

Om man har lite utblick kring hur bibeln kom till, om kristendomens utbredning sedan 2000 år och om de teologiska debatterna under historien så förstår man att begreppet ”klassisk biblisk tro” är något som bara handlar om de dogmer och teser som just dessa herrar fick lära sig i ungdomen. ”Klassisk” skall här läsas som nostalgisk och kanske t o m som ”det jag tycker är rätt”.

Det är bara beklämmande. Och jag kan inte ens bli särskilt upprörd. Bara ledsen.

Annonser