”Denna diskussion sätter fingret på den punkt som är frikyrkornas styrka och svaghet: homogeniteten.”
Så skriver Joel Halldorf på ledarplats i Dagen den 28 februari 2020 angående den numera infekterade frikyrkliga debatten om lovsång eller inte lovsång, eller hur mycket lovsång. Och eftersom tidningen (som ofta) kommer i min brevlåda alltför sent och eftersom jag (som väldigt sällan) idag är konvalescent och därmed sysslolös hemma börjar jag fundera vidare.
I min ungdom hade vi tillfällen i kyrkan som kanske skulle kunna liknas vid lovsgångsgudstjänster. Vi brukade tala om stunder för ”tillbedjan” och förbön. Men det som hördes var bönebruset, hundratals (ja faktiskt) röster som var och en med dämpad röst bad till Gud, ofta ackompanjerat av en stilla körsång från podiet eller kända psalmer i sättning enbart för piano och/eller blås. Vanligast var detta på sommarkonferenser (tältmöten med doftande gräs och tältduk som slog i vinden) eller på s k kvällsmöten på söndagarna. Ibland var sådana tillfällen också omvändelsetillfällen; Ville någon ha förbön? Börja om med Herren? Komma till tro? Det fanns alltid äldste och diakoner redo att be för och med dig på första raden (eller andra om det blev fullt…) Efter en stund var tillfället över, ibland avslutades gudstjänsten då med en psalm eller strängmusiksång och ibland fortsatte det en stund med mer musik, vittnesbörd och pålysningar.
Jag berättar inte detta för att säga att saker var bättre förr, förutsättningarna är olika och sådana utsagor är därför meningslösa. Beskrivningen syftar till att sätta fokus på skillnaden i riktning mellan då och nu: Dåtidens stunder syftade inte till en gemenskap med andra troende där och då, den syftade till att omvända människor, var en del i missionsarbetet och till att – gemensamt men ändå högst individuellt – få en stund med Vår Herre utan att något annat störde. Och det var ett moment i en gudstjänstordning, inte själva gudstjänsten. När vi samlas till gudstjänst behöver vi få plats för flera saker: bön, tillbedjan, lovprisning, undervisning och gemenskap. Hemligheten med en gudstjänst som andlig föda är just denna mix.
Om det vill sig illa blir lovsången en lovprisningens gemenskap där känsla och socialitet förväntas bära vidare i livet. När känslan försvinner eller relationerna brister så rinner också tron på Jesus Kristus bort som vattenfärg. Den var aldrig förankrad i något annat än känslor och kamrater.
Jag är rädd att lovsångens popularitet, i sin nya tappning, beror på att det är en frizon från allt det där osäkra, otrygga och som skaver och skapar konflikt. En homogen gemenskap som bygger på minsta gemensamma nämnare och som skyr pluralism och konflikt.
För att upprätthålla sin autenticitet och sitt uppdrag borde kyrkan i sin helhet, men kanske särskilt frikyrkan, tydligare gå i närkamp med teologin kring de svåraste frågorna idag; klimathot, flyktingskap, ekonomiska klyftor, terrorism och mänskliga rättigheter för att nämna några. Oavsett om det är lovsång eller undervisning önskar jag fler teologiska svar och fler ”nåde-indränkta” diskussioner kring sådana frågor. Som kristna hamnar vi ibland på kant med tidsandan och ibland mitt i vinddraget – men orsaken att vi hamnar där vi hamnar måste vara vår tro på Jesus Kristus, på Guds nåd och kärlek till människorna. Annars är vi inget annat än ljudet av en klingande cymbal som tonar bort i vinden…
Emmausvandrarna 