You are currently browsing the category archive for the ‘konst och kultur’ category.

”Summer surprised us, coming over the Starnbergersee with a shower of rain; we stopped in the colonnade, and went on in sunlight, into the Hofgarten, and drank coffee, and talked for an hour.”
(”Sommaren överraskade oss genom en regnskur från Starnbergersjön (Bayern), vi väntade en stund i lobbyn, gick sedan ut i solskenet till slottsparken (Hofgarten, München) där vi drack kaffe och pratade i en timme.” min övers*)

När jag läser de här raderna ur T.S. Eliots diktverk Det öde landet (”The waste land”) från år 1922 väcks känslor av ungdom, Europa, språk och en historia som alltför få tycks förstå.

Jag deltog igår i en begravning för en väns mor som hastigt gått bort efter ett långt och innehållsrikt liv. I dödsannonsen fanns ett par rader från Eliots dikt med. Den dyker upp i olika sammanhang och varje gång glömmer jag hur oerhört stark den är. Diktcykeln består av flera delar (den första benämnd De dödas begravning/The burial of the dead) och är som ett virvlande ögonblick där europeisk modern historia kondenseras. I bergen, där diktens du liksom min väns mor trivdes bäst, står läsaren idag högt upp och ser ut över det landskap Eliot tecknade – med grönskan som tvingas upp ur en torr och risig mark. Men läsaren idag ser också framåt och inser att Eliot stod mitt i den mellankrigstid som blev en parentes – och en ödesstund för Europa.

Det fria och moderna 20-talet anas i lättheten hos raderna ovan. Men läser man hela dikten anas den historia som skulle komma. Dikten är som en spaning, inte mot den tid som flytt utan tvärtom, mot den horisont där Eliot tycks ana skuggspel och svärta.

För mer än trettio år sedan var jag på resa i Bayern, jag såg både München och Starnberger See, för att inte tala om det böljande gröna landskapet, och jag har sovit (illegalt) i de stora skogarna på gränsen mot det dåvarande Tjeckoslovakien mitt i det kalla krigets spända atmosfär. Min väns mor Brita gestaltade för mig på många sätt en annan tid och en annan värld, en lycklig tid som också tidvis varit min. Men idag inser jag att den tiden och den världen faktiskt finns kvar om än i annan gestalt, det var jag som lämnade. Nu vänder jag tillbaka och skapar en plats åt mig där (och både Eliot och Brita är med).

Och det var T. S. Eliot som öppnade dörren till den insikten.

*Det finns flera svenska översättningar av Eliots dikt, den senaste jag känner till från 2002 av Jonas Ellerström.

Hittade ett gammalt vykort från 1986: Den tysk-tyska gränsen genom Harz.

Annonser

Kulturjournalisten Annina Rabe skriver i Svenska Dagbladet om Twitter att det mediet är ”kort, snabbt och korkat”. Det är väl ganska exakt den typ av uttalande som brukar återfinnas på Twitter, i alla fall enligt Rabe själv. Rubriksättning och tweets har ganska mycket gemensamt. Det har också Marcus Aurelius korta sentenser, Shakespeares sonetter och Havamals kärnfulla livsvisdom och Twitter.

Mitt problem med Twitter är inte att det är vare sig kort, snabbt eller korkat. Mitt problem är att det är pratigt, segt och lite väl kvickt.

Den som inte kan precisera sig har inte tänkt tillräckligt mycket. Det visste filosoferna och det har duktiga pedagoger och journalister alltid vetat. Mitt problem med dagens medielandskap är att de korta texterna alltför ofta istället för att vara små exakta, precisa och analytiska satser tenderar att rulla runt i populistisk diskurs, stereotyper och ironiska kommentarer som syftar till exklusion. Detta är inte twitters fel, och väldigt många twittrare jobbar med sin relation till de 140 tecknen. Dessutom, ibland blir Twitter små korta samtal som ger samhörighet och insikt. Och ofta sprider de intressanta artiklar.

Värre är att Twitter är lite segt så fort ämnet faller lite utanför twitter-diskursen. När Rabe skriver om Steve Sem-Sandbergs artikel om förintelsen som inte fick några retweets så tycker jag att det är ett problem. Inte för Sem-Sandberg utan för twitter-samtalet. Och jag skulle aldrig låta twitter bestämma värdet på en artikel, vare sig upp eller ned. Mest synd om twittrarna som missar en intressant text.

Så, mina frågor är:

Hur får vi twittrare att förfina och precisera sig ännu mer? (Tänka mer innan man skriver)

Hur får vi twitter att öka bredden i samtalet? (Läsa sådant man inte brukar läsa)

Hur får vi twitter att upphöra vara en arena för självbekräftande ironi för de invigda? (Bemöda sig om att inkludera fler)

Läs mer om Twitter här.

Följ mig på Twitter här.

När jag inledde mitt feministiska uppvaknande var förlöjligandet av kvinnorörelsen, kvinnors erfarenheter och kvinnors rättigheter legio. När jag gifte mig första gången föll fortfarande inte misshandel av en kvinna i det gemensamma hemmet under allmänt åtal. Innebörden av det var att kvinnan som misshandlades själv skulle driva processen, något som innebar att många åtal lades ned eller aldrig väcktes. Kvinnan vågade inte. förmådde inte eller ville inte driva saken.

Under mina unga år tog jag djupt intryck av böcker som t ex ”Tvätterskan, sömmerskan, kokerskan. Livet i en fransk by genom tre kvinnoyrken” av Yvonne Verdier (sv 1981), Marilyn French ”Kvinnorummet” (sv 1978) eller Joyce Johnssons ”Biroller. En kvinnas ungdomsminnen från 1950talets beatnikrörelse och kretsen kring Jack Kerouac” (av 1984). Men redan under det sena 1980-talet började jag känna mig främmande i det feministiska rummet, under åren som följde tyckte jag att många yngre kvinnor missförstod både kvinnorörelsen och de värden som jag värnade om. När jag för flera år sedan läste ”Waking up in the men’s room” av Catherine Macleod (1998, tyvärr ej på svenska) var det som om entusiasmen vaknande igen.

För mig känns det som om det senaste decenniet är en förlorad period i kvinnorörelsens historia. Diskussionen om huruvida det finns kön leder in i en politisk återvändsgränd (oavsett att det är intressanta diskussioner) och låter enkla fakta komma i skuggan. Fortfarande har kvinnor som kollektiv mindre makt än män som kollektiv, fortfarande ägnar kvinnor mer tid åt hushåll och barn än män, fortfarande har kvinnor lägre lön än män och fortfarande kränks, förnedras  och förtrycks kvinnor i mycket större utsträckning än män. Och jag ser inga eller få tecken på politiskt intresse för dessa frågor, som borde genomsyra alla politikområden.

Kvinnors erfarenheter måste uppvärderas, beaktas och erkännas i ett gott samhälle. Kvinnors liv och kvinnors kunskaper måste jämställas med männens. En kvinna blir inte jämställd för att hon förnekar kvinnors historia och erfarenheterna som kvinna. Tvärtom blir världen sämre och mer enfaldig utan kvinnors erfarenheter. Men i vår värld ställs fortfarande det kvinnliga i skuggan av det manliga. Eftersom vi trots långtgående jämställdhetspolitik lever i ett patriarkalt samhälle så blir passivitet alltid detsamma som att gå bakåt. Feminismen har gått in i en analytisk fas där spännande diskussioner ersätter aktivt politiskt arbete. Vi behöver nu åter en praktiskt orienterad feminism, en feminism som pekar ut reformer och åtgärder och som griper in i kvinnors vardagliga liv, i alla sociala grupper.

Ev av de tidiga feminister som tydligen varit bortglömd under lång tid är Ellen Key. Hon anses av en del tillhöra de förkättrade särartsfeministerna som ansåg att kvinnor och män hade olika uppgifter i samhället. Personligen anser jag vare sig att detta är rimlig definition av särartsfeminism (som istället handlar om uppvärdering av kvinnors erfarenheter) eller är en vettig kategorisering av Ellen Key. Att Ronny Ambjörnsson nu återvänder till Ellen Key med en stor biografi är kanske en möjlighet att nyansera synen på Key och återuppväcka diskussionen om kvinnors rättigheter, erfarenheter och samhällets ansvar för en aktiv politik som främjar fullt medborgarskap för både kvinnor och män.

Uppdaterad 9/6 2012:

Recension av Ronny Ambjörnssons Ellen Key-biografi i SvD.

(Recension i pappers-DN också den 9/6 men DN tycks ha som princip att inte lägga ut sina texter på nätet så länge de känns nya och relevanta…)

När jag insåg att jag skulle bli mamma på riktigt köpte jag ”Barn de första fem åren” av Penelope Leach. Boken utkom första gången 1977 och var en utmärkt och informativ text med goda råd om barnets mat, sömn och hygien men också kring betydelsen av lek och närhet. När familjen utökades följde också Anna Wahlgrens ”Barnaboken” med. Vårt exemplar är tryckt 1983. Med anledning av ”Felicia Feldts” uppgörelse med sin mamma Anna Wahlgren har nu Wahlgren blivit var mans niding och väljer att inte försvara sg medan ”Feldts” bok marknadsförs som en roman (och utan Wahlgrens namn) men ändå med Wahlgren på omslaget.

I barnens tonår var det Wahlgrens bok som togs ur hyllan gång på gång. Vi skrattade åt Wahlgrens träffsäkra beskrivningar av barnets olika åldrar och vi kände trygghet i att våra barn var som barn är mest och vi var som föräldrar är mest.

Jag tror dels att vi måste hålla isär verket och personen, dels att Wahlgrens styrka inte var de konkreta råden (de var många gånger korkade, men det begrep man snabbt). Många människor har svårt att förstå att en bra konstnär kan vara en dålig människa. Chet Baker var en underbar trumpetare under sina tidiga år, men han var en oförbätterlig missbrukare, bedragare, hustrumisshandlare och svikare.  Naturligtvis förändrar inte det att hans inspelningar från 1950-talet eller hans betydelse som en av jazzens stora. Anna Wahlgren var kanske alkoholiserad och levde ett gränslöst familjeliv. Det hindrar inte att hon kan ha skrivit texter om barn och ungdomar som träffar på kornet.

Wahlgrens böcker innehåller mycket men jag tror det viktigaste var en tilltro till föräldern. Du duger, du förstår ditt barn och det är kärlek som gäller. Under en period var det mycket tjat om olika uppfostringsmetoder och Wahlgrens bok blev en motvikt mot ”skolor” och fixa idéer. Och vad säger vi om dagens idioti med skamvrår och bestraffningar? Sådant är mot alla normala föräldrars intuition.

Glöm inte heller att Wahlgren skrev i en annan tid. Om det är så att någon glömt det så levde vi på 1960- och 1970-talet med ideal om fri kärlek, familjekollektiv och barns rätt till sin sexualitet. Alla vill kanske glömma det, men detta var den tid i vilken jag blev vuxen. Själv bodde jag som 16-åring i ett slags kvinnokollektiv där huvudpersonen presenterade nya manliga gäster varje helgmorgon och den 40-årige grannen ovanpå försökte bjuda mig på Sangria när vi sågs i tvättstugan för att därefter förevisa sin sängkammare.

Jag tänker inte försvara vare sig Anna Wahlgren eller ta ifrån ”Felicia Feldt” hennes egen upplevelse, men vi andra bör kanske ta ett djupt andetag och tänka efter lite grand innan vi dömer.

Uppdatering 120209: Åsa Moberg ställer den grundläggande frågan – vem var Felicias pappa? Och säger viktiga saker om det reflexmässiga ”mammahat” som var på modet ett tag. Läs gärna här.

Ser ofta ett speciellt argument för yttrandefrihet som går ut på att ”man” måste få ifrågasätta, kritisera och säga emot. Argumentet förekommer ofta i anslutning till att yttrandefriheten används för att kritisera religiösa föreställningar, ofta t o m för vad de inblandade ser som hädelse. Syftet är sällan uttalat men rent filosofiskt borde det vara att vi människor i någon slags dialektisk mening kommer lite närmare sanningen varje gång vi skrapar och bankar på det som är etablerat och sant i dagens värld eller bland vissa grupper. Och i detta är jag helt enig. (Se föregående post.)

Det som förvånar mig är att ovanstående argument aldrig anses legitima av dem som för fram dem i första skedet när den som är föremålet för vad den själv uppfattar som en kränkning ifrågasätter tillbaka. Om argumentet för att göra rondellhundar som ser ut som Muhammed är att man bör ifrågasätta både islam som religion och det avbildningsförbud som råder inom vissa delar av islam så måste väl samma rätt och frihet att ifrågasätta gälla dem som ifrågasätter dessa rondellhundars värde och syfte?

För det är väl aldrig så att det finns en viss typ av åsikter och värderingar som inte får ifrågasättas? Jag menar vi har väl ändå yttrandefrihet?

I helgen hörde jag – av en slump första avsnittet i Radioteaterns nya serie ”Möjliga samtal”. Samtalet sägs utspela sig mellan ”Anne Frank” och ”konduktören”. Jag blev både provocerad och konfunderad av den korta pjäsen (knappt 15 min) men jag kände mig framför allt upplivad. Döm då om min förvåning när jag idag läser Erik Helmerson, ledarskribent på DN, som är upprörd över att pjäsen är en alludering på en verklig händelse och därmed att pjäsen utpekar den verkligen konduktören som ”nazist”. Den verkliga händelsen bör vara – även om Helmerson  antyder lika mycket som pjäsen gör – när en ung flicka blev avvisad från ett tåg då hon inte hade giltig biljett. Hon antogs vara äldre än hon uppgav, men det visade sig senare att flickan inte behövde någon biljett eftersom hon reste med sin äldre syster. Detta förhållande kunde inte flickan reda ut för konduktören som då avvisade henne vid nästa station.

Helmerson är dels upprörd över att pjäsen ”oblygt antyd(er) att orsaken till kränkningen är att hon(flickan) är av afrikanskt ursprung” och dels”att SR utpekar en enskild person, konduktören, som nazist”.

För det första kallas flickan i pjäsen, enligt titeln, för ”Anne Frank”. Det namnet står idag som en symbol för alla de barn och unga som utsätts för kränkningar mot bakgrund av politiska viljor och ideologier som sorterar människor. Vem det gäller är upp till var och en att bedöma. Kanske gäller det just flyktingbarn i Sverige, men lika gärna kristna barn i Irak, svarta barn i en skola präglad av rasism eller utnyttjade barn på asiatiska bordeller. Namnet är en symbol för hur vi som vuxna utsätter barn för system som inte tar hänsyn till deras rättigheter som fullvärdiga människor och som inte är lyhörda för barns särskilda behov.

För det andra utpekas inte konduktören som nazist. Ordet nämns inte (och det menar säkert inte Helmerson heller) men framför allt är det konduktörens oförsonliga attityd i dilemmat mellan hänsynen till barnet och hänsynen till systemet som pjäsen spelar upp. Det är inte ens ”nazismen” författaren vill åt (så uppfattar jag det) utan istället medlöperiet. Det faktum att vi hellre fäller än friar, att vi hellre lyder order än tänker själva, att vi hellre vill vara omtyckta av makten än tar skit för att skydda de utsatta. Det har faktiskt ingenting mer med med nazismen att göra än med alla andra människofientliga och reaktionära politiska ideologier.

Jag såg också mycket planerat på SvT:s nya serie ”Maestro” igår (lysande program f ö) och fäste mig vid något Ola Rapace sa. Han talade med Marit Bergman om att hon kände motvilja, ja avsmak, för det stycke hon skulle dirigera. Han sa ungefär att ”motstånd, bra, då kan du ju jobba med det, det är ju energi i motstånd”. Det är ett så underbart sätt att turnera verkligheten på. Jag har hört det förr av skådespelare när jag diskuterat uttryck och arbete, de har alltid uppmuntrat mig att se mina tillkortakommanden och svårigheter som något unikt, något att jobba med inte mot. Och det fungerar faktiskt. Motstånd skärper, motstånd kräver argument, motstånd är energi (det är sant) och kan omvandlas till en positiv kraft. Att djuploda sitt inre och låta motviljan och mörkret utgöra kraftkällor kan verka vansinnigt, men med viljestyrka kan dessa känslor och erfarenheter göra oss till bättre människor.

Jag skulle önska att Erik Helmerson istället för att vilja strypa Public Service tänkte lite som en skådespelare. Om vi skall ta Helmerson på orden så bör inte Public Service sända något kontroversiellt, något som provocerar, utmanar eller sätter sökarljuset på vår egen självrättfärdighet. Det första som måste läggas ned är i så fall all kulturproduktion. Så vill han naturligtvis inte ha det, det förstår jag också. Men han borde betänka sin egen roll i stället för att genast sätta sig på domarbänken. Varför inte låta de här samtalet mellan konduktören och flickan sjunka in? Ställa sig frågan ”vad gör jag för att smälta in, stryka medhårs och gynna makten?” För mig var det upplivande och lite provocerande att jag hela tiden förstod den stackars konduktören som med mycket vänlig röst förklarade att flickan måste lämna tåget – kan man förstå för mycket?

Det är det tysta medlöperiet som är det stora faran i vårt samhälle. Det har sagts många gånger förut men det måste sägas igen, mänsklighetens tragedi är inte de onda individernas brutalitet utan de godas tystnad.

Att kreativitet och galenskap gränsar till varandra är kanske inte någon nyhet, om vi tittar på den praktiska erfarenheten. Ny forskning visar också att den som har schizofreni eller bipolär sjukdom i släkten oftare ägnar sig åt kreativa yrken än andra. Mycket kan säkert diskuteras i vilka relationer som är kausala, vilka som är metodologiskt problematiska eftersom vårt samhälle förändras i en riktning som värderar kreativitet som en produktionsfaktor och till det bör tilläggas att den individ som är sjuk, riktigt sjuk, sällan är så kreativ just då. Men, när allt detta är sagt, återigen besannas det som jag ofta återkommit till här, det är i ofullkomligheten vi fullkomnas som människor.

När jag var barn skrämde sinnessjukdomen mig, så till den grad att jag trodde att jag var predestinerad att dö för egen hand. Det var som ett blint öde, ett öde som slagit ned just på mig. Och alla tecken hos mig själv tolkade jag som denna dom, all svaghet blev automatiskt ett tecken på bristande livsduglighet. Just då fanns ingen klok människa där och kunde berätta att jag var inte alls sjuk, inte sjuk utan bara trött, som Björn Afzelius skriver i sin sång ”Balladen om K”. Idag ser jag inga som helst kausala relationer mellan de mentala problem som funnits i min släkt och mitt sinnestillstånd, men min tanke om att våra strukturer behöver sprickor, abnormiteter, märkligheter, gränsöverskridanden och brott för att utvecklas har stärkts.

Det somliga ser som svaghet är en kraft för förändring, kollektivt och på lite längre sikt. Ett samhälle och en mänsklighet utan dessa små ”fel” tappar sin kreativitet, sin förmåga att skapa och sitt liv. Tänk på att de misslyckade kakorna brukar vara de godaste.

– Så skall vi bara lära henne att spela rockpiano också.

Jag minns repliken som om den var igår. Jag sitter vid det mörkbruna nyinköpta pianot i lägenheten på nedre botten i Partille. Jag spelar lite på fri hand, inspirerad just då av Roxy Music*, lite evergreens och de ryska klassiska mästarna (Musorgskij) eftersom jag just köpt noterna till ”Tavlor på en utställning”.  Min dåvarande make och en av hans vänner diskuterade glatt över mitt huvud hur jag bäst skulle passas in i deras på förhand bestämda uppsättning musiker i bandet.

När jag och sonen gick hem från konserten med Bryan Ferry i fredags (på Liseberg!) berättade jag anekdoten för honom som ett exempel på hur människor genom sin fördomsfullhet och självrättfärdighet snöper andras kreativa register. För min del innebar den där repliken att det tog åratal att komma tillbaka till det musikaliska uttryck där jag känner mig hemma. Idag lyssnar jag t ex på jazz, soul och blues liksom s k klassisk musik, och jag spelar och sjunger som jag har lust och mår bra av. Att återse Bryan Ferry – nu svensk folkpensionär – var att återse en kreativ förebild. En person vars skapande alltid gått på tvärs mot vad som anses acceptabelt och rätt. Han prövar det mesta, tar vara på det som fungerar och kryddar allting med en märklig brittisk konstskolekrydda som gör mig lycklig. Han vågar och han framhärdar.

Sedan jag var ung har jag mött många som velat lägga mig tillrätta så att jag blir precis sådan som de anser att en kvinna, akademiker, kristen, mamma, medelålders (väl själv) skall vara, men desto färre som lyssnat på mina egna idéer. När man blir äldre orkar man skaka av sig alla råd från s k vänner. De verkligen vännerna har lärt mig att försöka vara en som lyssnar på hur andra vill ha det, en som är öppen för influenser och inspel från sektorer och tankevärldar som inte är mina egna. Därmed inte sagt att jag måste acceptera allt som andra gör och säger, men jag försökte lära mig något av den där repliken. Och inte var det att ”spela rockpiano” i alla fall.

*Roxy Musics första album (Roxy Music) blev ett totalt musikaliskt uppvaknande för mig. Läs om albumet här.

Trots att en stor mängd kvinnliga konstnärer varit oerhört framstående har påtagligt många sjunkit in i skuggorna.  Nationalmuseum lyfte fram en del av dem 2008 i sin utställning ”Modärna kvinnor”. På Gotlands muséum hänger ett antal akvareller och ett par skulpturer av Carolina Benedicks-Bruce. Denna konstnär stod uppenbart helt i skuggan av sin make William Blair Bruce. De bodde på Brucebo* norr om Visby, en plats de valde för att måla.

Carolinas akvareller påminner åtminstone mig väldigt mycket om en av mina absoluta favoritkonstnärer Georgia O’Keeffe med sina detaljrika studier av örter, blommor och naturens under. Tyvärr har jag inte funnit några som helst bilder av Carolinas hand på nätet – endast makens porträtt av henne själv. Gotlands museum (Fornsalen) har även en hel sal med porträtt av remarkabla kvinnor från Gotland! Hjördig Pettersson, Elfrida André och Anna Fåhréus är några av dem som porträtteras i den lilla tankeställaren ”Kvinnfolki”. Tänk att könsrollernas tyngd har förvisat så många av de kvinnliga konstnärernas arbeten till söta bilder av hemmet och barnen! Antingen hade de inga andra möjligheter än att måla vad som var omkring dem, eller så valde de motiv som idag kallas för ”intima” eftersom de skildrar något annat än storartade landskap eller andlösa modernistiska experiment. De valde i vilket fall att se världen från ett annat håll – varför skall det perspektivet anses underordnat? Jo, för att det vanligen är valt av kvinnor.

* I min undersökning av paret Bruce ramlade jag också över en tragisk historia som rör bevarandet av Brucebo, det hem där Carolina Benedicks-Bruce bodde i 35 år. En man som köpt Brucebo när det stod inför rivning och bott där i trettio år – under senare år som hyresgäst – kom i tvist med den stiftelse som under senare år ägt Brucebo. När stiftelsen avsåg att renovera huset blev tvisten så allvarlig att fyra människor skottskadades. Nationella insatsstyrkan fick tillkallas för att få ut mannen, och han blev då skjuten och skadad. Dessförinnan hade han skjutit och skadat en person och han sköt även mot två poliser. Mannen dömdes till rättspsykiatrisk vård förra året. Hur det skall gå med Brucebo vet jag inte, renoveringen skall fortsätta. Jag hoppas få tillfälle att besöka platsen vid tillfälle.

Jag hade härförleden det stora nöjet att bli nominerad och invald i styrelsen för Vänföreningen till Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne. Som göteborgare har jag hört om Segerstedts kamp mot nazismen sedan jag var barn, och läst sentensen på obelisken vid Vasaplatsen otaliga gånger:

”De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria”

Såvitt jag förstår måste det finnas en koppling till Elmer Diktonius underbara sentens Endast tama fåglar har en längtan. De fria flyger som stod på min anslagstavla redan i tonåren.

Ju mer jag läser om Torgny Segerstedt desto mer imponerad blir jag av hans integritet, en egenskap det är ont om idag. Han var den religiöst engagerade ateisten som skrev om religionen att den

…hindrar människornas hjärtan att torka samman, deras vilja att ge tappt. Den är en dröm och en eld. (…) det oböjligaste och det trotsigaste som finns i himmel och på jord.

Och han kritiserade maktmissbruk och vänskapskorruption med en lidelse som inte tog hänsyn till konsekvenserna för den egna personen. Segerstedt skrev inga strategiska planer, författade inga manifest och enrollerade sig inte i någons sold. Visst förblev han också ensam, men likväl betydde det också att hans stämma var så mycket mer auktoritativ. Segerstedt gick ingen annans ärenden.

När jag tänker på Torgny Segerstedt så ser jag en person som visserligen levde i en helt annan tid, men när man följer hans livsväg så kännetecknas hans hållning oavlåtligen av oberoende, integritet och trots. Han gör motstånd mot tidens trender, men inte som bakåtsträvare utan framsynt. Han trotsar makten, men inte som rättshaverist utan på värdegrund.

Segerstedt förlorade sin tro på kristendom och kyrka, men jag finner en fast grund i min tro för ett trots. Vi behöver fler individer som trotsar makten, som gör motstånd mot auktoriteter och som är frimodiga nog att ta striden när den söker oss. Trots en individualistisk flodvåg sedan 1980-talet som svept med sig allt i sin väg så framstår vårt samhälle idag som alltmer präglat av ängslighet, rädsla och lydnad. Är det så att de tidigare konkreta och synliga påbuden och reglerna ersatts av en så mycket mer normativ och subtil disciplinerande självkontroll som snöper de flesta människors personligheter? Resultaten blir en lydig och dresserad befolkning som slår ifrån sig alla tankar på ansvar för varandra.

Låt oss alla uppmuntra trots, motstånd och opposition mot makten. Det är en fråga om personlig moral – en individ kan göra skillnad.

* Citat och inspiration från Johnson, Anders ”Personligheten och hjordinstinkten. Ett porträtt av Torgny Segerstedt” Utgven av Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne 2006.

Kategorier

Arkiv

Annonser