I måndags var jag vid Malmö högskola och diskuterade rädslans roll i politiken tillsammans med statsvetaren Anders Hellström i Skiftesföreläsning #109. Jag inledde diskussionen med paradoxen att det mesta tyder på att vi svenskar är mindre rädda idag samtidigt som vi oavbrutet talar om säkerhet, rädsla och kontroll. I SOM-undersökningarna finns det t ex ingen ökande oro vare sig för flyktingar eller terrorism. Istället är det miljöhoten och arbetslösheten som vi fruktar, saker som är svåra att hantera med stängda gränser, kontroll och övervakning. I många medier framställs också hotet från rasistiska partier i Europa som överhängande och ökande. I sin bok ”Media and the far right in Western Europe. Playing the Nationalist Card” visar statsvetaren Antonis Ellinas att det var mellan 1980 och 2000 som andelen röster på högerradikala partier i Västeuropa ökade, sedan dess har andelen sjunkit för att sedan öka till samma nivå som för tio år sedan. Ellinas betonar också att medierna är viktiga medspelare för de högerradikala partierna under uppbyggnads- och etableringsfasen genom att underblåsa antingen rädslan för partierna eller den rädsla som partierna själva lever av. Rädsla mobiliserar.

Rädsla är en oundgänglig del av politiken. Rädsla mobiliserar. Vi vill inte tillbaka till något som vi lämnat för att det var dåligt, vi vill förbättra villkoren för människor och vi vill skydda oss mot hot av olika slag. Men det krävs en balans mellan rädsla och framtidsvision om vi skall vara beredda att ta risker. I annat fall blir det bara rädslan som styr och konsekvensen blir att vi koncentrerar oss på att skydda det bestående istället för att utvecklas. Villigheten att ta risker kräver hopp om en annan värld. När världen utanför bara blir hotfull blir det rädslan som styr politiken och vi accepterar övervakningskameror riktade mot sängen hos gamla människor, lagring av alla våra telefonsamtal och att inte få ta med en flaska vatten på flyget. Vi blir som grodan i kastrullen. Innan vi upptäcker att vattnet kokar har vi tappat medvetandet.

Idag tycks rädslan att göra fel styra stora delar av politiken. När man är mer rädd för att göra fel än angelägen att göra rätt skapas en negativ spiral av osäkerhet och instängdhet. Våra politiker blir alltmer försiktiga, lovar inget bestämt och vill inte hamna utanför mittfåran i opinionen. Förvaltningar töms på personligt ansvar och in träder ”jag följde bara reglerna”-retoriken. Det rätta får stå i det godas väg. Förklaringen är att allt fler fel hanteras genom sanktioner och bestraffningar. Senast i raden är idén att tågbolagen eller trafikverket skall betala straffavgifter till varandra när tågen kommer försent. Fundera en stund på vad det betyder för lokförarens och tågklarerarens arbetsvillkor.

Det finns inget annat att vara rädd för än elaka människor, sa alltid min pappa. Underförstått var att de människorna var det väldigt ont om. Jag tycker fortfarande att det är en väldigt bra devis. Var inte rädd. Sluta upp att mata rädslans vargar inom dig!

Annonser