Jag har ofta hävdat att det är i gemenskapen som människan når sin fulla potential, att det är i relation till andra hon kan utvecklas och mogna. Efter att ha läst Åsa Linderborgs text idag om Big Brother måste jag nog precisera mig… Det är inte nog att vara i en gemenskap, inte nog att förhålla sig till andra, villkoren och förutsättningarna under vilka socialiteten utövas är något man måste fästa stor vikt vid.

Psykiatrikern, socialläkaren och psykoanalytikern Alfred Adler (1870-1937) var en av Freuds medarbetare, men tog tidigt avstånd från Freuds fokus på individens undermedvetna, drifter och medicinska konstitution. Istället betonade Adler varje människas potential för socialitet. Adler menade att människan hade potential att leva i harmoni med de system i vilka hon befann sig, denna potential kallade han för gemeinschaftsgefühl eller gemenskapskänsla. Denna känsla behövde enligt Adler näring för att mogna och växa till något gott, och Adler uppfattade psykatrin som en förebyggande vetenskap där ett av syftena var att skapa förutsättningar för just detta.*

Adler liknar gemenskapskänslan vid förmågan att lära sig sitt modersmål. Gemenskapskänslan skiljer sig från altruism genom att den inte kräver att jaget ställs vid sidan utan istället betonar utvecklandet av jaget i en konstruktiv riktning. Adler såg livet som ett problemlösande – problem som uppstår i det sociala livet, i yrkeslivet och i samliv och äktenskap. Mental hälsa, menade Adler, karaktäriserades av ”självförtroende och ett välutvecklat socialt intresse vilket försäkrar oss om förmåga till identifikation och empati med den sociala omgivningen”. Då kan en människa känna sig hemma i världen och ha självtillit nog att tro sig om att kunna handskas med de problem livet innebär. Det goda livet, enligt Adler, kräver mod och att de egna målen i livet inkluderar – medvetet eller ej – ett bidrag till mänsklighetens framåtskridande.

Enligt Adler fanns hinder på vägen för att utveckla sin gemenskapskänsla, barn som led av sjukdomar och handikapp, som blev försummade eller t o m oälskade och barn som blev bortklemade av sina föräldrar fick dåliga förutsättningar för att utveckla sin gemeinschaftsgefühl. Därför var det en själsläkares uppgift att också ha en åsikt och ta ställning i sociala frågor. En uppriktigt psykolog kan inte blunda för de villkor som en del barn växer upp i, utan måste tala och arbeta emot det som hindrar gemenskapskänslans utvecklande som ” nationalism, erövringskrig, prestige och hämnd, arbetslöshet och usla sociala omständigheter i familjen, skolan och det sociala livet”.*

Att försätta människor i situationer som Åsa Linderborg berättar om eller att vända ryggen åt redan undanskuffade barn eller vuxna kan aldrig vara förenligt med utvecklandet av ett gott samhälle. För Adler hörde människans psykologiska utveckling intimt samman med möjligheten att utveckla det goda samhället. Mekanismen utgjordes enligt  honom av gemenskapskänslan, att utveckla, underlätta och ge näring åt människans naturliga drivkraft att förstå och leva tillsammans med medmänniskorna.

Hur ofta vägleds politiska förslag av en medveten önskan att förstärka och utveckla gemenskapskänslan? I dagens evangelietext säger Jesus att  ”många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.” (Matt 19:30) En grundläggande tanke i Jeusbudskapet är att inte göra skillnad på människor. Det är gemenskapen som är central, individen blir en individ just i gemenskapen och var jag står i gruppen – först eller sist – är ointressant. Jag är en del av gemenskapen. Program som Big Brother uppmuntrar inte gemenskapskänslan. Tvärtom. I vårt politiska klimat är det tungt att stå upp för gemenskapen – så mycket talar för att prioritera jaget, självet och egot. Tillvaron är fylld av budskap som ropar åt oss att ge efter för viljan att prioritera oss själva på andras bekostnad – är vi modiga nog att loda inåt och söka gemenskapskänslan och ställa frågan vad är bra för OSS? Vad är vårt bidrag till mänsklighetens framåtskridande?

För mig är det kristna livet att utföra Guds verk här och nu – det är medmänniskorna som behöver våra goda gärningar, inte Gud. Gemenskapskänslan är en bra vägvisare i det arbetet.

*Se Ansbacher, Heinz L (1990) Alfred Adler: Pioneer in Prevention of Mental Disorder. Journal of Primary Prevention vol 11 no 1 s 37-67

Annonser