You are currently browsing Vänstra Stranden’s articles.

Fjärde söndagen i advent tillägnas Maria, Herrens moder. Maria var mamma till Jesus, alldeles oavsett att han också var Guds son. Hon var därför mor till sin egen skapare, en skapare som anförtrodde människan sig själv genom att låta Jesus Kristus födas som det mest sårbara i världen – ett nyfött spädbarn.

Under julledigheten har jag läst boken ”Maria i Bibeln – i vårt liv” av Wilfrid Stinissen (1927-2013). Stinissen, som 1959 disputerat på en avhandling om Aristoteles, var karmelitermunk och bodde i Sverige större delen av sitt liv som verksam i klostret i Tågarp, Skåne. Boken om Maria skrevs redan 1981 men kom i mina händer av en tillfällighet för några veckor sedan.

Jag närde under en mycket lång tid tankar på att konvertera till katolicismen och jag arbetade i många år på att bättre förstå katolsk tro och att finna Guds ledning för mitt eget liv. Idag känner jag mig trygg i min egen position inom ramen för en primärt metodistisk tradition. I ett vänskapligt samtal med professor Werner Jeanrond (som jag lärde känna under vår gemensamma tid i Vetenskapsrådet) benade vi också ut en del frågor kring katolsk tro som var viktiga för mig. Men fortfarande återstod frågan om Maria och dogmen om den obefläckade avlelsen, något som Stinissen diskuterar i sin bok. För en teolog, också särskilt för en katolsk dito, är säkert boken diskussion om Maria självklarheter. Men för mig som inte är teolog och är protestantiskt uppfostrad i en både karismatisk och baptistisk tradition var det en nyttig läsning som ger bättre relief åt min egen Gudsbild.

Stinissen beskriver Maria som, enlighet med dogmen, syndfri och beskriver henne som en-barns-mor. Hon fick aldrig några fler barn och Jesus hade därför inga syskon, detta för att upprätthålla hennes jungfrulighet. Maria visste redan i späd ålder att hon var utvald av Gud, om jag förstår Stinissen rätt, och hennes ja till ängeln som berättar för henne att Gud avser att låta henne bli mor till Jesus Kristus är därför ett självklart ja. I detta perspektiv blir Maria en förespråkare och medlare mellan människan och Gud i sin roll som Herrens moder.

Men för mig är det att reducera Maria. I min värld, och i min tro, är Maria just den modiga unga kvinna som utan att vara förutbestämd säger sitt JA till Gud (eller till ängeln för att vara exakt). Och när jag som kristen och mamma ser på Maria så ser jag på henne som en med-moder, en som erfarit allt det som också jag har varit med om i samband med graviditet, förlossning och moderskap. Och att hennes storhet blir till i just detta att hon är en av oss, och att hennes modersroll också innefattade andra barn att ta hänsyn till. På samma sätt bör vi kunna se på Josef som en manlig förebild, han litar på Maria och han litar på ängeln.

Att Gud förhåller sig så kärleksfull till sin skapelse att han väljer att förkroppsligas som ett litet barn till en mycket ung mor som inte ens hade någonstans att föda är en nödvändig gudomlig egenskap för mig. Gud sträcker sig ut efter oss, han ser problemet (syndafallet) men också lösningen (försoningen på korset). Han ger genom Jesu liv en uttolkning av sin egen kärlek och sitt eget försoningsverk.

Nog är Maria som Herrens moder värd att hedra och hylla – men mer för att hon var en kvinna som tog ett oerhört steg i relation till sin blivande make, sitt samhälle och sin historiska kontext än för att hon skulle vara syndfri och förblivit jungfru. Det är en bild som sannolikt hämmar kvinnor som mödrar och hustrur, och skapar ideal som kan användas som argument emot ett jämställt liv för oss som kvinnor. En sådan bild lyfter också bort Maria ur vår mänskliga och ofullkomliga värld på ett, ur mitt perspektiv, olyckligt sätt.

Jag kan varmt rekommendera boken ”Maria i Bibeln – i vårt liv” som en utomordentligt välskriven, nyanserad och djupt lärd bok som ändå är synnerligen lätt att ta till sig.

Annonser

Kyrkoåret rullar på, från advent till domsöndagen, decennium efter decennium och århundrade efter århundrade. Och så idag när det är valdag så stannade hjulet på temat ”Medmänniskan” och texterna handlar om vad som förr kallades ”Den gyllene regeln” dvs den enkla sanningen att det du vill att andra skall göra mot dig skall du också göra mot dem.

Samhället finns inte, lär Margaret Thatcher ha sagt, det finns bara individer. På sätt och vis hade hon rätt, samhället finns inte förrän vi ser varandra som just med-människor, med-borgare och med-resenärer på livets resa. Det är i kollektivet av individer som samhället uppstår, samhället som något mer än summan av delarna. På valdagen är vi i en mening verkligen individer, men när dessa individer som en organisk helhet slingrar sig in och ut i landets tusentals vallokaler uppstår en dynamik, en gemensam rörelse som ger samhället i dess mest grundläggande form näring och syre.

I dagens episteltext, hämtad från Romarbrevet 12:16-21 talas det om att inte ta rätten i egna händer utan låta ”Guds vrede ha sin gång”. Istället uppmanas vi att hjälpa vår fiende om hen är hungrig eller törstig, allt i akt och mening att inte låta det onda segra utan istället besegra det onda med hjälp av det goda. Ondskan är i en mening redan besegrad, som människa kan vi bli verktyg för det goda och därmed bekräfta segern över ondskan. Som människor skall vi inte ta oss rätten att utkräva hämnd eller tro oss utföra Guds verk genom att använda hans bud som verktyg för vrede, hämnd och ilska. Vi kan alla bli uppfyllda av vrede, upprörda och arga – men det är inte Guds vilja att dessa känslor skall styra vår relation till medmänniskan.

Det demokratiska valet är en vacker handling, en frihet som människor före oss har kämpat sig till och en frihet som många andra längtar efter. Låt oss använda det valet för att hylla medmänniskan, för att lägga vår röst på en politik och ett framtida samhälle som ger utrymme för mångfald och kärlek. Och låt oss inte glömma att vårda vår relation till medmänniskan alla de andra dagarna av mandatperioden – oavsett vem som vinner valet idag!

Bön: Herre, se till oss alla ikväll, förlorare såväl som segrare, inskränkta såväl som vidsynta, bedrövade såväl som upprymda. Vi är alla dina barn, vi är alla del av din skapelse och vi får alla del av din nåd. Vägled oss alla in i en ny mandatperiod och hjälp oss att alla att bidra till en samhällsutveckling som främjar medmänsklighet och gemensamt ansvar.

 

Det finns en utbredd tro att man förlorar sina uppfattningar om man sätter sig in i andras. Att man blir värdenihilist, tappar sina värderingar, av att försöka se världen från många håll. I Norge tror vi gärna att vi har rätt och andra fel vilket beror på att vi varit protestantiska missionärer och socialdemokratiska missionärer. Det är inget konstruktivt sätt att kliva in i ett mångkulturellt samhälle. En dålig start. Och jag är övertygad om att man inte tappar tron på sig själv av att lära känna andra. De som fattar detta bäst är de religiösa ledarna. Kristna och muslimer kommer ju ofta så bra överens för att de är tränade att prata över sådana skillnader. För oss andra är det svårare. Men vi måste försöka.

Thomas Hylland Eriksen, norsk socialantropolog och samhällsdebattör (citerad ur ”De hatade. Om radikalhögerns måltavlor” av Magnus Linton, Atlas förlag, 2012).

Jag ryckte till när jag läste det där om att kristna och muslimer kommer bra överens. Inte för att det var fel, utan för att relationen mellan olika religioner alltid brukar beskrivas som konfliktfylld. Hylland Eriksen är ju betydligt närmare sanningen än alla de som talar om religionen som grund för krig och konflikt. Studier har också visat att religiösa aktörer oftare medverkat till demokratisering än tvärtom i internationell politik, att religiösa människor i allmänhet mår bättre och är mer tillfreds än andra och det är otvetydigt att religiösa aktörer startat skolor och universitet som ökat utbildningsnivån i många länder. Men det är ovanligt att vi talar om religion som en faktor som underlättar dialog, samtal och förståelse.

Jag läste någonstans att det faktum att Gud heter Allah på arabiska har fått många kristna européer att tro att t ex arabisktalande kristna tillbeder en annan Gud än de själva. På samma sätt tror nog många sekulariserade kristna européer att muslimer tillber en särskild Gud som heter Allah. Nog har metaforen kring Babels torn och den språkförbistring som enligt Bibeln läggs på oss haft effekter. Åtminstone de tre världsreligionerna kristendom, judendom och islam tillber ju i grund och botten samme Gud, men med olika namn. Många andra religioner har ett mindre personligt förhållningssätt till Gud än kristna, och därför är inte Guds identitet lika väsentlig. Det som skiljer kristen tro från andra religioner är emellertid att Gud själv blivit människa i form av Jesus; som fötts, levt, dött och uppstått igen med den enda syftet att vi skall få leva.

Vi som är troende vet att det ofta är lätt att få respekt för sin tro hos andra religiöst aktiva eller intresserade människor. Jag önskar att det ekumeniska arbetet i Sverige skulle kunna få större betydelse och utgöra ett nav för de utmaningar och krav som ett flerkulturellt och pluralistiskt samhälle ställer på oss som medborgare. Det vore en nåd att stilla bedja om att vi fick en regering som sökte samtal med religiösa ledare av olika slag och samfund som strävade mot att gemensamt vidga toleransen för olikheter, öka utrymmet för humanism i flyktingpolitiken och påtala brister i samhällets skydd för de allra mest utsatta. Det vore en långsiktig prioritering jag skulle vilja se.

Vi är kanske de som kan göra det. Och måste göra det.

Kategorier

Arkiv

Annonser